Sunes blogg

(Foto från Wikipedia)

Vid en 75 årsmiddag, som jag var med på, kom jag att sitta mitt emot några psykologer. Vi kom att tala om ondskan i världen. I sorlet, som var i lokalen, uppfattade jag att det var någon, som inte trodde på ondskan. Då sa jag, att trodde man inte på att det fanns ondska i världen, då var man dum i huvudet.
Det var bara att se sig om i världen. (Jag fattade inte, att det var de själva som sa att de inte trodde på ondskan. Jag skämdes över att jag varit så ofin och bad om ursäkt för det.)

Just nu läser jag Herman Lindqvist bok, historien om Sverige: ”När Sverige blev stormakt”. Efter det att jag fick en stroke under min sjukdomstid läser jag betydligt sämre och fattar mindre vad jag läser än tidigare. Ändå förstår jag att det var inte bättre förr med alla krig och häxprocesser. Fruktansvärt mycket ondska har funnits under historien gång.

Jobs bok i Bibeln tar upp frågan om ondskan i världen och framför allt: ”Varför måste den rättfärdige lida ?”. Job trodde  på en god och kärleksfull Gud och kunde  inte förstå varför han måste lida, som inte gjort något ont. Varför går det den orättfärdig väl, och den som lever rätt går det ofta så illa för? Job ställde sig frågan om livet var rättvist.

Det finns många som  lever kärleksfullt, ärligt och ett i våra ögon ”rent liv”, men som ändå drabbas svårt av sjukdom, sorg och olyckor, medan andra som med våra ögon mätt är riktiga ”drumlar” klarar sig bra här i livet. Jag kan förstå, om Job tyckte att livet inte var rättvist.

Varför det finns ondska i välden och varför oskyldiga drabbas har, om jag förstått det rätt, ingen något bra svar på. Det kallas ”teodicéproblemet”.

Ja, mycket ondska finns i vår värld, det går inte att förneka. Men det finns också mycket gott.

En liten pojke blev tillfrågad vid sin konfirmation om vad vi vet om Gud. Han sa, att om Gud vet vi inte så mycket, och det vi vet, det är vad Jesus visat oss.

Jesus visade vad kärlek var, när han gav sitt liv för att rädda oss.
Jag har hört sägas, att hedningarna om de första kristna sa: ”Se vad de älskar varandra” De kallade också de kristna för: ”Folket som förlåter”.

Låt oss komma ihåg att Jesus också sa, att inte ens en sparv faller till marken utan att Gud är med.

Kanske har det blivit för mycket med allt tal om miljöförstöring och coronavirus i våra medier. Väldigt stor del av nyheterna och tidningarna handlar om detta. Kanske orkar vi vanliga människor inte längre lyssna på alla domedagsprofeter och vad som kommer att hända framöver.

Forskaren Hans Rosling sa någonting om, att vi aldrig tidigare har haft det så bra som nu på vår jord.

Ja, vi får ta det onda med det goda.

Domedagen

Jag såg ett TV program om domedagen i går kväll. Det var en psykolog som uttalade sig. Det var några kristna pastorer som också uttalade sig. Det var också en präst från Svenska kyrkan.

Det inspirerar mig att också få uttrycka en åsikt om Domedagen. För den kommer. Det är jag alldeles säker på.

En dag blir i alla fall jordens sista. Vi vet bara inte riktigt när. Astronomerna tror att det blir om någon miljard år, när solen blivit svalare och blir en röd stjärna och sväller ända ut i Jupiters bana. Det måste innebära att jorden då uppslukas av solen.

Kanske kommer Domedagen innan dess. Största hoten för vår jord är kanske att vi träffas av en stor meteor eller komet. Kanske är ändå det största hotet av alla vi själva med våra kärnvapen. Det lär finnas kärnvapen så det räcker till att förstöra vår jord flera gånger om.

Ett är säkert vi vet inte när den kommer.

Jag tror inte det har med pest och kolera och corona att göra. Däri har har biskoparna rätt. Pest, kolera , Corona och  klimatförstöring har nog inte så mycket med Domedagen att göra. Pandemier har förekommit tidigare. Ännu värre än den som nu är.

Klimatförändringar har förekommit under hela jordens tid. Det har varit perioder med istider, och likaså intensiva värmeperioder under århundradena.

Jag lyssnade på ett sommarprogram för några år sen, där en mycket kunnig sommarpratare talade om allt hemskt som skulle ske med jorden på grund av uppvärmningen. På kvällen hörde jag på nyheterna  om två engelska forskare som forskade om solen och de påstod, att vi gick mot en ny istid. Vi skulle märka det om ett 15 tal år.

Uppenbarelseboken i bibeln handlar om Domedagen, Den yttersta dagen, då Herren Jesus Kristus skall komma tillbaka.

Prosten Erik Beijer, teol doktor och tf  professor i Nya Testamentet i Uppsala menade, om jag förstått honom rätt, att Uppenbarelseboken i Nya testamentet i bibeln var en trösteskrift för de första kristna, som var oerhört plågade under de hemska förföljelserna under de första århundradena.

De första kristna väntade intensivt på att Herren Jesus Kristus skulle komma tillbaka och hämta de sina till sig. Ännu i dag sitter vi i våra medeltida kyrkor vända mot öster, för vi tror att Herren Jesus Kristus, som är uppståndelsens sol skall komma från öster. Vi har tålmodigt väntat i snart två tusen år och han har inte kommit än. En dag kommer han. Var så säker.

Vi vet bara inte när. Jesus blev tillfrågad om, när han skulle komma tillbaka, men gav   inget exakt svar. Den dagen, sa han, vet ingen när det blir, ingen utom Fadern.

Min mors såskopp.

Jag fick den när jag hade gift mig med Gunvor 1964 och vi använder den ännu i dag. Jag tror inte att jag fick den för att hon tyckte jag var en riktig ”såskopp”.  Visserligen var jag, när jag bodde hemma mycket bortskämd och sov länge om morgnarna och hjälpte inte till så mycket  på gården, men efter att jag fått lära mig arbeta på länsmejeriet förstod jag hur lat och odräglig jag varit. Jag åkte därför hem varje ledig stund och hjälpte till på gården.

I mitt barndomshem fanns inga regler för hur vi skulle bete oss. Det var glädjens och kärlekens regler som gällde. Det innebar bland annat att vi var ganska frispråkiga och berättade fräckisar som vi skrattade mycket åt.

Jag hade inga regler för hur dags jag måste vara inne på kvällarna. I de flesta fall hade jag ju mina stora bröder och systrar som såg efter mig så inget farligt hände. Mor var dock alltid vaken tills alla kommit hem och bjöd på smörgås, kaffe eller choklad.

En gång när jag var sexton år och cyklat med min kompis till Katthammarsvik, för att se om vi kunde hitta några flickor, hände följande. Jag hade kysst en flicka som jag var förälskad i och trodde få umgås med henne. Hon valde dock min kompis istället och jag fick försöka hitta någon  annan. Det lyckades och jag fick följa med henne till vandrarhemmet där hon arbetade och jag blev kvar hos henne tills  det blev sen kväll eller tidig morgon. 

Jag hämtade min cykel och upptäckte att någon släppt luften ur mitt framdäck  medan jag var hos henne och det var bara att gå den dryga milen till mitt hem vid Hajdeby.

Det var morgon när jag kom hem. Jag upptäckte då till min förvåning att  stor oro varit för mig under natten. Stora syster Gunborg och mor var förtvivlade och vred sina händer i oro för vad som kunde ha hänt mig. De kom inte med några bannor. De vara bara glada över att inte något allvarligt hänt. 

Jag älskade min mor och far och mina åtta syskon. Vi var bortskämda, men hade en fantastisk barndom. Vi skrattade mycket och var lyckliga.

Jag minns så väl min mammas ord, när jag var arton år och visade upp Gunvor som var femton år för henne. Då sa min mor: ”Håll fast vid henne. Det är en bra flicka”.

Jag har gjort som hon rådde mig till. I 59 år har vi varit tillsammans . Min mor dog 1967 sextiofem år gammal. Varje gång vi använder såskoppen vi fick av henne, minns jag hennes ord. ”Håll fast vid henne. Hon är en bra flicka”.

 

Klockan är ett fickur av märket Phenix.

Den är gammal, mer än 100 år, och den går ännu alldeles utmärkt. Hur kan jag veta att den är så gammal? Jo, för att jag ser på fars fotografi att han i alla fall har samma klockkedja på bilden. Med stor sannolikhet hade han då också klockan.

Far var född 1891 och gjorde värnplikten på Kustartilleriet i Fårösund och var där under första världskriget.

Far hade alltid fickuret med sig, även när han arbetade. Han hade klockkedjan fastsatt i knapphålet. Far hade aldrig något armbandsur. Jag minns så väl, när han skulle gå till sängs, hur han då drog upp klockans fjäder och hängde sen klockan på en spik på väggen, där den fick hänga över natten.

Jag tog hand om klockan efter fars död. Den är säkert inte särskilt värdefull, men för mig har den blivit det. Den hänger nu på väggen i vår lägenhet på Greta Arwidssons gata, och jag drar upp den varje gång vi bor över här.

Det är något konstigt med klockan. Min far dog i cancer 1967, alltså för 53 år sen. Varje gång jag drar upp klockan känner jag mig mycket nära ”farsgubben”. Det känns, som om han är närmare mig nu, än när han levde.

Det är ingen skräckupplevelse. Tvärt om. Det känns bra på något sätt.

Jag bekänner mig som kristen. Jag är skeptisk mot medier och tror inte så mycket på dem.

Konstigt med klockan är det i alla fall. Kanske beror det på att jag börjar bli gammal.

På TV såg jag i dag en trevlig gudstjänst från Pingstkyrkan. Predikanten talade något om ”människan innanför och den utanför”. Hon formulerade det säkert inte så, men det fick mig att tänka på, när jag, tillsammans med ett tjugotal personer en gång på tidigt 70 tal, läste en universitetscirkel på distans. Det kom ned professorer och docenter från Uppsala till Visborgskyrkan i Visby. I ämnet etik hade vi den mycket kunnige ”gotlänningen” Hans Nystedt.

Vid en av rasterna i hans föreläsningar ställde jag frågan om vilket som egentligen var den ”rätta” människan. Kanske, sa jag, var det när man var berusad eller ”full” och utan hämningar som den äkta människan visade sig?

Hans Nystedt sa då, att en människa utan hämningar är en odräglig och mycket farlig person, så han ansåg inte att det var den personens ”rätta” jag.

Jag förstod, att han hade rätt. Gunvor och jag brukar gå en halv till en mil varje dag. Idag hade jag ingen lust att vandra. Ändå gick jag med ut. Varför gjorde jag det? Jo, för jag vet, att om jag hoppar över en dag, så är det så lätt att hoppa över fler med resultat att jag snabbt blir tjockare igen.

Jag tänker också på, om jag tycker att någon har en väldigt ful hatt på sig, så säger jag inte, att det är en väldigt ful hatt du har. Är jag då inte ”rak” utan falsk, som inte säger vad jag tycker ?

Jag funderar också på, när man under livet har den starkaste sexualdriften och man då möter en lättklädd mycket vacker kvinna. Helst av allt vill nog de flesta män gå fram och röra vid henne, men vi gör ändå inte det, för vi har hämningar, (eller vi har fått viss fostran, även innan metoo.)

Så visst hade Hans Nystedt rätt, när han sa att en människa utan hämningar är en otrevlig och farlig person.

Ja, frågorna är många och kanske gör jag felet, att jag blandar ”äpplen med päron”, för jag vet inte så mycket.

Det är bara många tankar och funderingar som kommer upp i min hjärna. Jag tänker på vad Anders Larsson en gång sa om en person, att vad som än dyker upp i hans hjärna, så rinner det osorterat ut genom munnen.

Ja, så är det nog också hos mig.

(Foto  av Georg Isberg sittande vid Katarina Isbergs bår,  1902).

I går kväll såg jag ett program på TV som handlade om ett äldre par som åkte båt på många av världens floder och kanaler. Till sist läste mannen en dikt av Shakespeare. Jag förstår inte  Shakespeare så bra, men uppfattade att mannen läste något om att livet  var som en dröm, som om vi inte skulle ha levt.

Jag kom att tänka på att varje mänskligt liv sätter sina spår, lämnar avtryck. Det gäller presidenter, konungar, kejsare och andra maktmänniskor, men också oss vanliga människor. Ja, även de som inte fått leva så länge. Avtryck lämnar de ändå. Påverkar historien i stort eller smått.

Jag tänker på min farmors mor, Katarina   (som ligger i kistan), nog satte hon sina spår alltid. Hon födde sju barn varav fyra emigrerade till Amerika. Hade inte hon funnits hade släkten sett annorlunda ut.

Även alla kvinnor och män som aldrig fått några barn har satt sina spår och lämnat avtryck. Påverkat omgivningen, förändrat historien genom att ha funnits till.

Det gäller också barn som dog vid födelsen. Deras liv satte ändå sina spår, påverkade många i deras omgivning.

Jag berättade för Gunvor mina tankar, när vi sett programmet. Hon tyckte det lät positivt, men också skrämmande.

Det jag är ute efter är, att få många som känner sig betydelselösa, och att deras liv är meningslösa att inse att så är  det  inte. Vårt liv, kort eller långt lämnar spår, gör avtryck i historien.

 

 

(Martin och Anneli i slutet på 70-talet.)

Min broder Martin skulle ha fyllt 87 år i dag.

Han dog vid 68 års ålder, när han opererade hjärtat för andra gången på Karolinska sjukhuset.

I mitt griftetal skrev jag så här:
Martin ÖsterdahlGriftetal i Follingbo kyrka Skärtorsdag 28 mars 2002

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi har samlats till den här gudstjänsten för att ta farväl av Martin Österdahl och för att överlämna honom i Guds händer. Låt oss be.

Herre Jesus Kristus, Du som har makt över livet och döden, vi ber dig att Du är här hos oss idag och att du bär alla som sörjer igenom sorgen. Amen.

Jesus sa: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: Min son gå ut och arbeta i vingården idag. Han svarade: Nej, det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: Jag skall gå Herre, men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?

Texten kom till mig, så fort jag hörde att min broder dött. Martin sa, för nu många år sen, att han var ateist. Jag tror, att han ändrade uppfattning under senare år, eftersom han vid ett flertal tillfällen tog emot Herrens nattvard.

Ändå tycker jag han är lik den som först sa nej till Herren, men som gjorde så som en sann kristen bör leva. För Martin hjälpte sina medmänniskor. Hjälpte dem med mycket, eftersom hans kunskap var stor inom många områden. Anneli, vår dotter, sa några sanna ord om Martin, när hon fick reda på att han gått bort. Hon sa, han var ju min idol, det var han som jag såg upp till, när jag var barn. Jag tror att de flesta av oss kan instämma i Annelis ord: Någon period under våra liv har vi haft Martin som idol, som vi såg upp till. Den som vi lyssnade till och frågade om saker och ting.

Det är så många positiva minnen

Jag ser framför mig, när jag står här vid Martins bår, den härliga barndomstiden vid Hajdeby. Minns leken tillsammans med många av socknens ungdomar.

Minns när vi syskon satt på trappan vid Hajdeby sköna sommarkvällar och ”gjånade” och skrattade.

Minns högtidsstunderna när Gunnar kommit hem från permis från kavalleriet eller när Gösta fått ledigt från båten, och vi syskon satt samlade kring dem där vid Hajdeby och gladdes över deras hemkomst.

Vilken glädje, vilken lycka att alla var tillsammans.

Jag minns, när Martin fick sin Folkvagn. Hur han stuvade in oss ungdomar vid Hajdeby i bilen, för att köra till bion i Kattvik eller på dans någonstans. Han måste ha ställt sig frågan: Hur skulle han kunna få tag i något fruntimmer, som ständigt hade folkvagnen full av småsyskon.

Men det ordnade sig till sist. Han fick tag i en underbar kvinna, som på min prästvigningsdag blev hans hustru, Kerstin. Troget har de stått vid varandras sida i nästan 40 år. Deras hem har alltid varit öppet och gästvänligt. Medan Kerstin lagat mat och kokat kaffe har Martin fixat till något med min bil.

Martin lämnar ett otroligt stort tomrum efter sig. Det gör så ont att ta avsked av honom. Det gör så otroligt ont för oss alla. För Bertil, som varit tillsammans med sin bror från tidiga barndomsår ända från Trosings och sen genom hela livet. För Gunborg och Yngve vid Hajdeby. För Gunnar med fritidsbostaden vid Baju. För Gösta för deras gemensamma noggrannhet när det gällde byggnadsarbeten av alla de slag. För Bojan och Allan. Tänk när vi fick åka med er i nya Opel till fastlandet och vi slog ner tältpinnen i Trekanten. Vilka härliga minnen.

Vilken lycka och glädje. För lillasyster Bettan. Martin var ett föredöme för oss alla. Den kloke, rättrådige och kärleksfulle.

Martin och Kerstin var med oss på resan till Oberammergau.
Där passionsspelen av Jesu lidande och död och uppståndelse framfördes.

En av de starkaste scenerna var när Jesus efter sitt lidande och död på korset kom levande ut från graven. En fantastisk scen där ljuset liksom flödade omkring Herren.

Jag tror att scenen måste ha gjort intryck också på Martin. Dessutom tror jag att han nu finns hos Herren i detta underbara ljus.

Han gjorde ju som fadern ville, fast han först sa nej.

Björn Håkanssson körde förbi hajbygrindar för några dagar sen. Då såg han några tranor flyga över Hajby. Det var när han berättade det, som sången flyttfåglarna kom för mig.

Guds folk är som flyttfåglars skara
de vänta på uppbrottets stund,
De vänta Guds sommar den klara
Där högt ovan världarnas rund
En dag lyfter tusende vingar
För fjärran mångmila färd,
Förbi alla stjärnornas ringar
Mot himlen Guds eviga värld.

Amen.

Min fars berättelse.

Min far, Gustaf Österdahl låg under första världskriget inkallad vid kustartilleriet i Fårösund. Han var en duktig skytt och innehade guldmärket i just skytte. Kanske var han något slags underbefäl, för jag minns, att han var noga med att jag skulle göra vapenvård på min k-pist, som jag fått med mig hem efter militärtjänstgöringen. (Jag var utbildad pjäsgruppchef, och när jag ryckte ut 1962 fick jag ta med mig hem skarpladdade skott och en k-pist, som skulle förvaras i hemmet.)

Min far var ganska tystlåten av sig. Det hände dock att han någon kväll kunde berätta minnen från förr. Det här var en sån kväll.
Han berättade, att han 2 juli 1915 var hemma på permission hos sin far och mor vid Trosings i Gammelgarn. Plötsligt hördes ett dån av starka smällar, och farmor trodde att det var åska. Far förstod att det inte var åska, utan att kriget kommit ön. Han tog sitt gevär och cyklade mot Herrvik i Östergarn. (Jag tänker på, att min far måste ha trott att han cyklade till fronten och kriget. Varför gömde han sig inte där vid Trosings? Han hade ju permission.)

Vid framkomsten till Herrvik fick han se vad det kraftiga dånet berodde på. Två ryska fartyg hade med sina kanoner skjutit på den tyske minkryssare, Albatross, som svårt skadad gått på grund vid Herrvik.

Far var imponerad av tyskarnas disciplin. Han berättade, att när tyskarna kom i land med de skadade och döda, så lades de döda på en linje, de svårt skadade på en annan och de lindrigt skadade på ännu en annan plats. Naturligtvis tyckte far det var hemskt att se alla döda och skadade, men som sagt trots den svåra situationen, så rådde inget kaos. Det var ordning och reda bland besättningen.

Nu på senare år har jag  ifrågasatt hans berättelse, eftersom det inte tycks finnas något foto av honom på platsen. Min far berättade om händelsen, när jag var barn på 1950 talet.

Jag fick dock senare läsa en ögonvittnesskildring av Leonard Nordin, som var med och grävde graven för för de omkomna på Albatross. Han berättar i sin uppsats det samma angående tyskarna disciplin, som min far berättat.
Jag tror därför att min fars berättelse är sann, trots att han inte finns med på något foto.

Albatross vid Östergarnsholm den 2 juli 1915. Reproduktion efter  amiral Jacob Häggs lavering.

Min far var för gammal för att bli inkallad under andra världskriget. Han var född 1891. Han var i stället med och byggde värn. Arbetet pågick dygnet runt. En månskensnatt när han skulle cykla hem till Trosings  fick han se en massa vita människor stå runt albatrossgraven på Östergarns kyrkogård. Han blev förskräckt, och trodde att han såg spöken. Det visade sig dock vara en grupp studenter, som mitt i natten kommit för att se på graven.

Axel Oxenstierna 1nrättade 1636 det
kungliga svenska postverket.

”På varannan eller var tredje mil längs det nya vägsystemet skulle det finnas en edsvuren bonde som fick vara postiljon. Dessutom måste han ha två drängar till hjälp. Så snart han hörde den ankommande postiljonen tuta i sitt horn måste han enligt stadgan, strax göra sig i ordning för att i det ögonblick  då postväskan kommer in på gården vara beredd att den så snabbt som möjligt ”natt och dag, oaktandes vad väder som kan vara, vidare fort löpa”. (Citat från Herman Lindqvist bok Historien om Sverige. ”När Sverige blev stormakt”  utgivningsår 1994.)

Ja, fort skulle det gå. Det var viktigt med postgången.

Nu är det tal om att posten bara skall utdelas varannan dag.

Det finns en skröna om en lantbrevbärare på 1970 talet, som hade väldigt bråttom. Han rusade in till en dam utan att knacka, för att få en avi påskriven. Damen stod och tvättade sig med bar överkropp. Hon blev rädd när lantbrevbäraren kom inrusande. Hon skrek till och slog armarna för bröstet. Han hade som sagt bråttom, så han la avin på bordet och sa: ”Skriv på här så håller jag för så länge”.

Gunvor, min hustru, vikarierade som lantbrevbärare på somrarna på 80 talet. På den tiden kunde man få mycket uträttat med postens hjälp. Man kunde sända brev, betala räkningar, sända och ta emot paket. Paketen  kom ända till postlådan, eller om de var för stora så tutade postbilen och lämnade paketet i hemmen. Stora summor pengar hade lantbrevbäraren med sig, när det var pensionsdagar. Man kunde då få sin pension kontant direkt från postbilen. Lantbrevbäraren kom in varje vardag till pastorsexpeditionen och hämtade kollektpengar och tjänstebrev gällande folkbokföringen och annat.

Jag hörde berättas om en präst som hade samlat in alla fasteinsamlingens Lutherhjälps sparbössor, öppnat dem, hällt alla pengarna i en påse och utan att sortera pengarna hällde han sen ut dem över bordet, så att lantbrevbäraren kunde sortera alla 25, 50 öringar, enkronor, tvåkronor och fem kronor och sedlar och så räkna i hop dem. Det tog minst en timme för lantbrevbäraren och sinkade honom i  tjänsten. Prästen blev från den dagen inte så populär hos lantbrevbäraren.

Nu har mycket förändrats. Det är sällan man får några brev på posten. Det är mest reklam som kommer. Region Gotland sänder fakturor på sophämtningen, så visst kommer det något brev. Jag har en brevvän i Norge, så jag får ett brev från henne varannan månad ungefär. Annars går det mesta via e-mail eller Facebook. Ja, tiderna förändras.

Jag köpte en mandelkvarn via nätet i oktober 2019 och fick den till ICA Maxi i Visby i slutet av februari 2020. Mannen, som lämnade ut paketet log och  sa, när jag berättade, att jag hade beställt varan på nätet i oktober, att Ja, Post Nord kan man lita på.

1964 arbetade jag på länsmejeriet i Visby. Jag var kär i en vacker flicka från Buttle drygt tre mil från Visby där jag bodde. Bilen, en Ford sefyr, hade jag tillsammans med min bror, som bodde i Kräklingbo fyra mil från stan. Han behövde ha bilen ibland han också, så jag behövde en egen bil.

Pengar hade jag inga, så jag måste låna till bilen. Min blivande svärfars arbetsgivare gick i borgen för lånet och svärfars bröder likaså. Jag kom så till bilaffären och ville köpa en bil. De blev förvånade när de såg borgenärernas namn och undrade om det bara var en bil jag ville ha, eller om jag ville köpa hela bilaffären?

Jag köpte en DKW 3-6 a 1959 års modell. En fin bil, nästan lite sportig, för när man vevade ner fram- och bakrutan var det ingen stolpe däremellan, utan det blev en hel öppning.

Jag var stolt och glad över min bil. En gång när jag haft den på verkstad för någon liten justering och körde mot Buttle prövade jag hur fort den gick. Tror jag fick upp den i 135 km i timmen. Väl framme i Buttle ringde de från verkstaden. De var glada för att jag svarade. De hade glömt dra åt en skruv i styrinrättningen. Då hade jag tur som kom lyckligt fram.

Vi gifte oss på sommaren och jag flyttade ut till min hustru i Buttle. Jag arbetade kvar på mejeriet och körde varje dag mellan Buttle och Visby. Hösten kom och det blev halt på vägarna. Jag körde med sommardäck året om.

En tidig morgon fem minuter i sex (jag började mitt arbete kl.06.00), hände följande i en korsning. Jag såg i ögonvrån en bil komma från höger, men trodde att jag skulle hinna, så jag trampade gasen i botten, för att hinna över korsningen. Problemet var att det gjorde nog han också, för vi krockade med en väldig smäll och hans bil for in i tingshusväggen.

Dagen efter stod det på första sidan i tidningen, att två ynglingar krockade, hamnade i tingshusväggen, och att det var mycket troligt att de senare också skulle komma till tingshuset.

Mycket riktigt vi kom dit. Vid rättegången redogjorde domaren för polisernas uppgifter om olyckan. De påstod , att de mätt upp 25 meter broms- och sladd spår. Jag visste ju, att jag inte hade bromsat och funderade över hur de kunde se några bromsspår i det hala underlaget. Det sa jag i rätten, att jag inte bromsat och ställde mig tveksam till bromsspåren. Då hånlog domaren och sa :”Jaså, vi har fått en Perry Mason här i rättssalen i dag”.

Sårad sa jag inget mer. Tänkte att det lät nog bättre med bromsspår, än att jag trampat gasen i botten.

Jag sörjde min fina bil, en DKW 3-6 a som fick skrotas. Det skulle varit trevligt att ha kvar den ännu i dag.

Ja, det var just en ”grann” historia.