Sunes blogg

(Foto: Kent Österdahl)

Sista dagen på förra milleniet var för somliga något orolig. Några hade funderingar om  att datorsystemen skulle bli knasiga (2KY-buggen) och kanske utlösa kärnvapenkrig. Det fanns också någon gammal spådom om att jorden skulle gå under år 2000. Just den gamla spådomen oroade dock inte mig, för jag var övertygad om att vi redan passerat tvåtusen år.  Det är fel i tideräkningen. Det är mer troligt att Jesus föddes år sju före Kristus.

Släktingar, som firade millenniumskiftet vid Hajdeby för sina hundars skull, blev dock mycket förskräckta. Precis kl.24.00 slocknade ljuset och det blev alldeles mörkt i huset. -En propp hade gått.

Kl.23.00 firade vi gudstjänst på nyårsafton i Östergarns kyrka. Kören och ett hundratal personer deltog. Efter gudstjänsten gick vi alla fackeltåg upp på Östergarnsberget för att där beskåda fyrverkeriet vid millenniumskiftet. Det var högtidligt och fint, när vi gick där med våra facklor. Det enda som oroade mig var att någon skulle falla utför klippkanten på berget. Det var många barn med, bland andra våra barnbarn, så visst hade jag anledning att vara orolig. Jag hade satt upp marschaller längs klippkanten för säkerhets skull. Det blev ett fantastiskt fyrverkeri, och jag tror, att de som var med tyckte att de varit med om något särskilt.

Några som inte kunde vara med var hustru Gunvor, som istället för att vara med på berget satt i prästgårdens kök med vårt barnbarn Elin, som fötts några veckor före millennieskiftet. Nästan hundraåriga Ester höll Gunvor och Elin sällskap. Gunvor tyckte, att det var något visst med att vaka in det nya milleniet tillsammans med en nästan nyfödd baby och en nästan hundra årig dam. Något av historiens vingslag.

(Foto från Wikipedia)

Klockan halv fyra i morse väcktes vi av  ilskna telefonsignaler. Sömndrucken trevade jag efter mobiltelefonen, som låg bredvid mig på nattygsbordet.  Jag tänkte: ”Måtte det inte hänt något allvarligt?”. Det var tur, att innan jag svarade fick jag se att samtalet kom från +25, och därför tryckte jag av telefonen utan att svara.

En gång när jag vigt ett par i Täby och vi låg över där, så ringde också telefonen mitt i natten. Jag svarade och i den andra änden på telefonen var det någon som pratade ”rotvälska”. Ett språk jag inte förstod och det var också från +25, så därför svarade jag inte nu, när jag såg att det var från samma land.

Jag hade svårt att somna om, efter att ha blivit väckt av telefonsignalen. Låg och vände och vred på mig i sängen och tänkte att det här kan jag skriva en blogg om. Gunvor, min hustru låg i sängen bredvid. Hon vände sig i sängen och mumlade något om, att hon kunde inte sova efter det här samtalet. (Hon har lite problem med sömnen). Jag sa: ”Kan Du inte sova heller”. Jag fick en lätt snarkning till svar. Hon hade pratat i sömnen.

Jag svarar alltid i telefonen när det ringer, även om det är mitt i natten. Det beror på, att när jag var ung och arbetade i ett stenbrott, så svarade vi inte en gång, när det ringde intensivt. Vi satt inne i matboden och och spelade ”skitgubbe”. Han som var sprängarbas sa, att vi svarar inte, för det är säkert någon från sockerbruket, som vill kolla att vi är i stenbrottet och arbetar, eller om vi sitter inne och spelar ”skitgubbe” i matboden. Så vi svarade inte. Det var inte sockerbruket som ringde. Det var ett hus i närheten som brann och folket där ville att vi, som arbetade i stenbrottet, skulle hjälpa till med släckningen. Men vi lät det ringa och huset brann ner till grunden. Jag har inte kommit över det än, så jag svarar alltid i telefonen. Dag och natt.

Jag blev så småningom präst och har bott i tre olika prästgårdar, där vi alltid hade telefon också i sängkammaren. Det hände ibland att man fick stiga upp mitt i natten och åka ut till någon olycklig person, som behövde någon att tala med. Det finns ju jourhavande präst, som man kan ringa till, där man turas om att ha ”vaknätter”. Jag hade dock ambitionen att ständigt vara en sorts jourhavande. 

En gång i Östergarns prästgård ringde det klockan två på natten. Jag svarade: ”Östergarns prästgård”. En något ”sluddrande” röst hördes i andra luren: ”Va, va har jag kommit hän?”  ”Ja, 52001”, sa jag. Det blev alldeles tyst i den andra luren, men tills sist hördes. ”Va f-n. Inte en siffra rätt” och så lades luren på.

Fasas ut ur livet.

Det var vad hustru Gunvor sa till sin väninna i telefonsamtalet i dag.
Jag kände igen det och tycker det är ett bra ord för hur vi ”gamlingar” känner det i dag.
Vi har underbara barn och barnbarn och t.o.m barnbarnsbarn, som älskar oss väldigt mycket, Vi gläds över att alla är sams och hjälper varandra.

Så vad är problemet? Något problem är det egentligen inte, snarare något av naturens ordning. Jag minns när  församlingen tog emot mig som relativt ung komminister och den gamle prästen , som jag då avlöste, sa att det var i sin ordning att jag tilltog, och att han avtog.

Ja, så var det. Man fick vara i centrum. Många såg upp till en och lyssnade på vad man sa. Riktigt så är det inte nu. Det är väldigt lätt att känna sig lite utanför. Jag har  börjat höra dåligt, och när jag då  säger något kan man skymta ett litet leende från barn och barnbarn. Antagligen har jag svarat på helt fel saker.

Ändå finns det också positiva saker med att bli gammal. Man slipper ansvar och har ledigt alla dagar, och kan sova hur länge man vill om morgnarna. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn behöver en inte längre. Det är andra som får ta ansvar för dem, eller rättare sagt, de klarar sig bra själva.

Ibland hände det dock att hustru Gunvor och jag fick rycka in och vara barnbarnsbarnvakt några timmar åt treårige Ingemar och sexårige Gabriel.
De kallar mig ”faffa Sune” för att skilja mig från deras farfar, som heter Kent. En gång, när vi skulle vara ”barnvakt”, hade antagligen Gabriels farfar sagt till honom, att faffa Sune börjar bli gammal och orkar inte springa och leka så mycket längre. 
Gabriel och Ingemar kom glada emot oss när vi kom. Gabriel sa: ”Faffa Sune, Faffa Sune. Jag har kommit på en ny lek, som du nog orkar vara med i”. Så hämtade han en stol för mig att sitta på, en hink och några tennisbollar, som jag sittande på stolen skulle försöka kasta i plasthinken. Hans uppgift var att försöka fånga bollarna innan de nådde hinken.
Jag blev rörd till tårar över hans anpassade lek för mig. Jag tänkte, när jag såg tennisbollarna, att han skulle bara ha vetat hur mycket tennis jag spelat i mina dagar.

Det känns ovant att barnen klarar sig själva och att vi inte behövs så mycket längre.  Det är väl också  något att vara tacksam för, att man fått leva så länge och  sakta, sakta få fasas ut ur livet.

Tiden vi bodde i Östergarns prästgård.
Gunvor och jag flyttade från prästgården på Fårö till Östergarns prästgård dagen efter Domsöndagen 1995. Jag tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Östergarns pastorat första söndagen i advent 1995. Jag var kvar där till pensionen år 2005.

Det var en fantastisk tid. I prästgården  fanns det gott om plats för oss två. Det gick att bo på tre våningar. Dessutom fanns källare, vind och sotarloft. Så det fanns plats för våra tre barn med respektive och alla våra åtta barnbarn, när de kom på besök . 

De kom till oss söndagar och helger. Vid jul och påsk bjöd vi dessutom in släkt och vänner. Det fanns plats för alla.

Jag minns särskilt en jul då vi var  26 personer till middagen och sjutton av dem låg över på julnatten.  Fem av våra barnbarn, elva, tio, nio och åtta år  låg i samma rum. De ville ha det så. (De tre yngsta låg hos sina föräldrar. )Det var livat värre. De ”gjånade” och glammade. En av föräldrarna , som såg TV i rummet bredvid, sa till mig, att jag skulle gå in till barnbarnen och be dem vara lite tystare. Jag  gick in till dem, men kom mig inte för att säga till dem att vara tystare. Jag blev så lycklig och glad, när jag såg alla barnbarnen, att jag glömde säga något och snart glammade och skrattade jag lika högljutt som de.

Det var mycket för mig att göra på julen. (Kanske ännu mer för hustru Gunvor) Först var det frukost. Sen gick vi och tände de meterhöga stubbarna, som vi sågat ett kors i. De brann som stora facklor längs vägen ut från prästgården.
Vi gick så alla in i kyrkan , där jag ledde en gudstjänst som kallades ”samling vid julkrubban”. Efter gudstjänsten bjöd vi så in alla som var med på gudstjänsten till prästgårdens flygel, där vi dansade kring granen.

Efter kaffe och julmiddag var det så dags för julnattsgudstjänst kl.23.30. Julotta hölls i någon av pastoratets kyrkor först kl.05.30 och senare i en annan kyrka 07.00. Kantorn, Tore Siltberg och jag gick efter väl förrättat värv efter sista julottan till prästgården och drack var sitt stor glas gotlandsdricka. Kl.19.30 var det så dags för juldagsmässa i någon av kyrkorna. Annandag jul hade vi bara en högmässa. Jag hade en idé om att vid jul och påsk skulle det vara gudstjänster i alla pastoratets kyrkor.

Jag hade tänkt att skriva om mycket mera, såsom påsken, tennis, pingis, millenniumskifte, gymnastiksalen och mycket mera, men jag förstår att det blir för långt. Kanske blir det i en annan blogg fram över.

Det var i alla fall en underbar tid tillsammans med barnbarnen i Östergarns prästgård. I dag väntar ett av våra barnbarn sitt lilla barn. Gunvor blir då mormorsmor och jag blir gammelmorfar. Inte nog med det. I sommar väntar ett annat barnbarn på att för första gången bli pappa. Jag minns så väl, när de sprang och lekte där i Östergarns prästgård.

Foto Wikipedia

I kväll såg jag ett TV program som heter
Din hjärna.
Några reflexioner.
Om jag förstod det rätt var det viktigt för barn, tonåringar och även vuxna att de fick stimulans för att hjärnan skulle utvecklas.
Jag har haft en enorm tur som fått leva ett så ”rikt” liv. Fått stimulans av många slag.
Det kanske inte var så många stimuli till en början. I den sjuåriga skolan jag gick var det envägskommunikation. I alla fall fem av de sju åren. Läraren sa hur det var och vi ifrågasatte inte.
Vid arton årsålder fick jag arbete på ett mejeri. Min uppgift var att från ett löpande band plocka 3000 flaskor i timmen ner i stålkorgar. Efter ett par timmars jobb i flasktappen, som den kallades, fick jag så gå till mottagningen och tappa upp sju 50 liters spann i minuten. Man skulle rycka till sig spannen, få in dem under rätt kran, sätta på locken och skicka ut dem på bryggan till lastbilschaufförerna. Detta pågick mellan kl.0800 – 12.00. Därefter tillbaka till flasktappen och plocka dessa evinnerliga en liters flaskor igen.

På somrarna kunde det komma någon studerande från läroverket som jobbade några veckor för att tjäna lite pengar. Vi var nästan jämnåriga och jag tänkte, när jag såg på den studerande arbetskamraten, att vad lycklig du är, som snart ska börja studera igen.
Jag tänkte, att min framtid var att till 67 års ålder plocka dessa flaskor och leva i detta skrammel av 50 liters spann. Det var inte särskilt stimulerande.

Jag ryckte in i det militära 1962. Där talade befälen om vad vi skulle göra. Rättare sagt, de gav order. Det fanns ingen plats för ifrågasättande, utan det var bara att göra som de sa. Stimulansen var inte stor där heller.

Tv programmet om Din hjärna var intressant. Jag tänkte, är vi arbetare möjligtvis lite ”dummare” än barn till akademiker, som förmodligen fått betydligt större stimulans? Fått vara med på resor? Haft gott om pengar? Fått lära sig flera språk? Haft tillgång till fotbollsplaner, tennisbanor och ishockeybanor?

Kanske var det inte så underligt, att på landsbygden var det prästens, skollärarens och mejeristens barn som läste vidare på läroverk?

Jag hade flera begåvade syskon födda på på 30- och 40- talen, som slutade efter sjunde klass. Det var aldrig tal om att de skulle studera vidare. Vad berodde det på?
Ja, en av anledningarna var förstås att man inte hade råd. Fast det fanns nog mejerister, lärare och präster som också hade svårigheter med ekonomin, men deras barn kunde ändå läsa vidare.

Jag tror, att en del av anledningen till att arbetarbarn inte läste vidare, var att det var inte vanligt. Det fanns ingen som ”puffade på” och själv visste man inte hur det skulle gå till. Kanske låg det också något i, att man som arbetarbarn inte skulle vara ”märkvärdig”, eller tro att man var något.

Kanske är inte vi arbetarbarn ”dummare” än andra som fått mera stimuli. Det finns många duktiga människor som kommit från arbetarklassen. Några har t.o.m blivit professorer.

Ännu en reflexion. Jag tror förstås att det här med stimuli är bra för hjärnan. I dag har vi otroligt med stimuli. Vi kan resa över hela världen. (Inte just nu i Corona tider förstås, men annars .) Vi får reda på vad som händer i världen inom några timmar. Vi har datorer och mobiltelefoner. Barn, tonåringar och vuxna har mer stimuli än någonsin tidigare i vår historia. Varför har vi då inte utvecklats ännu mera och blivit bättre människor? I vårt land hör man nästan varje dag talas om hur tonåringar skjuter ihjäl varandra. Många barn och ungdomar mår psykiskt dåligt.

I Bibeln berättas det om kunskapens träd på gott och ont. Den författare som skrev detta var en vis man. Kunskap kan vara något mycket gott och vara människor till glädje, men kunskap kan också användas på fel sätt och vara människan till fördärv.

Foto: Kent Österdahl.

I januari 2010 frågade Gunvor och jag våra barn, mågar och barnbarn om de ville följa med oss till Vancouver och hälsa på sonen Kent och hans familj. Kent hade åkt med familjen föregående års sommar till Kanada. Maria, Kents hustru, hade fått möjlighet att arbeta på sjukhuset i Vancouver under ett år. Hon fick då möjlighet att lära sig mer inom sitt special område som läkare. Kent var tjänstledig och skötte ”hemtjänsten”. Dottern Rebecka gick på ”högstadiet”. Deras dotter Elisa var tio år och gick på ”mellanstadiet”. Deras son Andreas gick på ”gymnasiet” där. All undervisning skedde på engelska, så det var tufft för Elisa som inte hunnit lära sig så mycket engelska än.

Vi hade alla långsamt efter dem. Vi ”skypade” nästan varje kväll med ”utvandrarna”. Kanske pratade vi mer med familjen då, när de bodde i Kanada, än vad vi gör idag, när de inte är så långt borta.

Vi var åtta som kunde åka med. Resan gick bra trots några incidenter. Vi var lite oroliga för hur vi skulle hitta rätt i Chicago, som har världens största flygplats. Vi skulle åka med ett annat plan till Vancouver. Resan från Arlanda till Chicago tog väldigt lång tid. De flesta kunde sova, men inte jag. Jag hade svårt att hitta någon bra plats, så jag strövade omkring på planet. Hittade ett rött draperi som jag gick innanför. Där fanns det gott om plats, så jag slog mig ner i en fåtölj. Flygvärdinnan tittade på mig och började räkna alla oss som var innanför draperiet. Jag förstod, att det var bäst jag drog mig tillbaka. Jag hade hamnat i första klass.

Kent och Rebecka mötte oss på flygplatsen i Vancouver. Kärt återseende. Gunvor och jag fick bo i något sorts vandrarhem på andra sidan gatan från huset, som Kents familj hyrde. De andra sex låg på madrasser i familjens hus. Jag har ett ovanligt dåligt lokalsinne. Jag minns en kväll när Kent fick se sin far irra oroligt omkring utanför, när han skulle gå hem till ”sitt”. Våra barnbarn och särskilt Frida och Jesper har ett utomordentligt lokalsinne. Det var tur att jag hade dem med mig, när vi var ute på ”stan”. Vi gick ibland på något café för att se NHL hockey gratis. Tvillingbröderna Henrik och Daniel Sedin spelade i Canucks, Vancouvers ishockeylag.

En dag fick Gunvor och jag gå med Kent, när han skulle hämta Elisa i skolan. Det var ett enormt oväsen i matsalen. Det hände att rektorn för skolan gick ut med varning i högtalarna, att barnen skulle se upp för något som kallades Quijote, ett slags mindre vargar, när de gick hem från skolan.

Det är många fina minnen, och det var underbara fjorton dagar vi fick vara hos Kents familj. Det skulle bli en lång uppsats, om jag skulle berätta om allt vi fick vara med om.

Det är dock ett särskilt minne jag vill berätta om. Rebecka, vårt barnbarn var mycket duktig i fäktning med värja. Under 2009 var hon bäst i Sverige bland äldre ungdom. Nu skulle hon delta i en internationell tävling för damer i Seattle i USA.
Vi åkte dit i två minibussar. Mågen Thomas körde den ene och Kent den andra minibussen. Kent var lite nervös för han hade något konstig med passet. Reste han ut från Kanada var det inte säkert han fick komma dit igen. Nåväl vi kom till Seattle utan problem. Kent skulle hjälpa Thomas med att hitta en parkeringsplats eller något liknande. Jag fick rycka in och försöka passa upp Rebecka, så gott jag kunde. Mitt problem var att Gunvor och jag hade tagit totalt fel kläder med oss. I Buttle i Sverige var det snö och minusgrader, men i Vancouver och i Seatte var det 20 grader varm. Jag hade stora läderstövlar på mig och en massa andra vinterkläder.
Jag kände mig väldigt dum, när jag klev in till Rebecka för att ge henne något hon ville ha. Mina stora läderstövlar passade inte in så bra på golvet i idrottshallen. Jag var så rädd för att Rebecka skulle skämmas för sin farfar, men hon visade inte med en min, att hon skämdes för mig. Tvärtom hon såg bara glad ut och kom på bronsplats i tävlingen.
På hemvägen var vi alla lite oroliga för Kents pass. Skulle de släppa in honom till Kanada igen? Rebecka sa då med ett leende: ”Var inte rädd farfar, jag har vapen med mig”.
(Kent kom med oss andra till Vancouver.)

Fjorton dagar går fort och vi var åter på Vancouvers flygplats. Jag tycker det är otäckt med alla kontroller på flygplatserna. Väl framme vid kontrollanten hade jag tagit av mig bältet, klocka, plånbok och andra grejer, som man får lämna i från sig. Jag kom då på, att jag hade ju hängslen också. På knagglig engelska frågade jag vakten, om jag skulle ta av mig dem också. Då log han och svarade: ”Nej, det här är en säkerhetskontroll och inte någon underhållning”.

I mer än 40 år skrev jag predikan till varje söndag och helg. Kyndelsmässodagen 2018 höll jag min sista högmässa. Jag hade då fyllt 75 år och tyckte det var dags att lägga ”skrivpennan” på hyllan.

Nu undrar jag om jag drabbats av abstinensbesvär? Jag har i alla fall ingen skrivkramp, snarare tvärtom har jag fått känning av skrivklåda.

Den gångna söndagens evangelium talar om ordets makt. Officeren som säger till Jesus att säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Officeren hänvisar till sin tjänst som officer och säger, att om han befaller sitt manskap, så lyder de.

Vi kristna tror att Gud skapade vår värld med sitt ord.

Jag misstänker, att en president eller makthavare av en stormakt bara behöver uttala ett ord för att förstöra vår underbara värld.

Jag tror att ord också betyder mycket i relationer oss vanliga människor emellan.

Därför tror jag inte på vad man kallar ”rå hjärtlig ton”, när man skojar med varandra. Jag tror den sårar och är farlig. Även om den, som utsätts för den ”råa hjärtliga tonen” skrattar med, så har den ändå skapat en osäkerhetskänsla. Vad menade han egentligen med det där?

Vad jag menar är, att man ska vara ”rädda om orden”. De verkar på det ena eller andra sättet. På 70 -80 talet var det vanligt att man skulle vara rak och säga vad man tyckte om var och en. Det var ” nyttigt att rensa luften” sa man. – Jag är inte säker på, att det var så lyckat? Kanske håller man på med dessa dumheter än?

(Jag minns ett samtal med Hans Nystedt. Jag sa, att en människa som var berusad var kanske den mest äkta. Då, när man inte hade några hämningar. Hans Nystedt sa då, att en människa utan hämningar är en farlig och hemsk människa. Han menade, att det är tur att vi har våra hämningar.)

Får man däremot ett vänligt uppmuntrande ord av någon skapar det glädje, och det blir lättare att leva den dagen.

Det finns en psalm som Paul Nilsson skrev år 193 3, som jag tycker mycket om. Nr 98 i 1986 års psalmbok.
Första versen lyder:

Ett vänligt ord kan göra under,
det läker hjärtats djupa sår,
det är ett ljus i mörka stunder,
en hand som torkar ögats tår.
Ett vänligt ord är änglabud,
en hälsning i från Herren Gud.

P.S. Jag är tyvärr medveten om, att jag under årens lopp sårat många med mina ord, och det ber jag alla som drabbats därav om förlåt för nu. D.S.

Ängsligt stirrande sitter den lille treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser på när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benbiten i jorden på graven. Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan…

Så börjar min lilla bok  ”Längtan efter tro” ,som jag skrev, när jag fått min första hjärtinfarkt vid trettioåtta års ålder. Jag hade drabbats av en fruktansvärd dödsångest, som jag försökte skriva av mig.

Nu är jag sjuttioåtta år och är väl alltjämt lite rädd för att dö, men det mesta av dödsångesten har lämnat mig. Jag har accepterat att döden kan man inte lura. Den drabbar oss alla förr eller senare. 

Vad är då döden? Jag såg ett TV program där Sven Wolter sa, att det var det eviga mörkret. Många fler än han säger så. Jag kom att fundera lite över det, och trots att jag inte varit död, fast jag varit nära, så tror jag inte döden är det eviga mörkret. Döden är ingenting. Varken ljus eller mörker. Ett gammalt uttryck är att när man dör så  – går man ur tiden.

Det tror jag också. Jag har blivit sövd många gånger, då jag opererades för tjocktarmscancer. Första gången jag skulle sövas var jag mycket rädd. Sen vande jag mig. Jag upplevde, att när jag blev sövd, så gick jag ur tiden. Det fanns ingen tid från det att narkossköterskan/läkaren sa: ” God natt”,  och tills jag vaknade upp med ett glatt ”gomorron” av någon sköterska.

Jag är präst och borde väl inte fundera så mycket på döden, utan på livet, men det har ändå blivit så, att jag funderat mycket på just döden.

Herren Jesus lovar, att alla som tror på honom ska få evigt liv. Frågan är om det löftet gäller från och med den yttersta tiden, när alla skall ställas till ansvar för hur vi levt våra liv, eller om löftet om evigt liv träder i kraft redan vid dödsögonblicket.

En av rövarna på korset sa till Jesus: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Jesus svarade honom: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i Paradiset”.

På ett sätt gör det detsamma om det eviga livet inträder i dödsögonblicket eller längre fram för vi har i döden gått ur tiden och uppståndelsen sker då i samma stund vi dör.

(Foto från Wikipedia)

Hörde helgmålsbönen med Caroline Krook i kväll. Evangeliet för i morgon handlar om ”Bröllopet i Kana”.

Jag drog mig till minnes en gudstjänst i Fårö kyrka för ett tjugotal år sen. Den handlade om just bröllopet i Kana. Jesus och hans mor Maria var med på bröllopsfesten. Då händer något mycket pinsamt för brudgummen. Vinet hade tagit slut och brudgummen fick skämmas. Jesu mor Maria, som tydligen visste att Jesus kunde göra under, ber därför Jesus att rädda den pinsamma situationen. Jesus vill inte först, men gör så som hans mor vill.

Jesus sa då till tjänaren, att han skulle fylla de sex krukorna med vatten som användes till judarna reningsceremonier. ( Krukorna rymde var och en 100 liter) När det var gjort sa Jesus: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”. Värden smakade på vattnet, som nu blivit vin.

Jag tog i ordentligt i min predikan. Jag sa: Jesus är minsann ingen glädjedödare. Sexhundra liter gott vin ordnade han och räddade därmed brudgummens ära.

Vad jag inte visste var, att det till gudstjänsten i Fårö kyrka kommit ett femtiotal personer med buss, för att närvara vid gudstjänsten. Efter gudstjänsten fick jag reda på att alla var nykterister. IOGT eller NTO, jag kommer inte ihåg riktigt vilken organisation de tillhörde. Lite pinsamt var det i alla fall.

Obstinat
Trotsig, oresonlig, envis, tjurskallig,
så beskrivs en obstinat person vara.

Jag är nog en sådan person. Nyss fyllda 78 år har jag kommit underfund med det.
Jag talade med en god vän och jag sa till honom, att jag la mig i saker, som jag egentligen inte hade med att göra, och att jag troligtvis var lite obstinat. Han sa då på ett kärleksfullt sätt, att ja, det har du väl alltid varit?

Han har rätt. Redan när jag var drygt 20 år och arbetade i Buttle stenbrott reagerade jag på vad jag uppfattade vara en orättvisa, som mina arbetskamrater råkat ut för. Jag ifrågasatte det riktiga i arbetsgivarnas beslut. Likt en Don Quijote slogs jag mot arbetsgivarna i brev och i telefon. Varför gjorde jag det? I dag tycker jag det var dumt, men frågan är om jag har blivit mycket klokare för det.

Det är likadant med trons frågor. I min tidiga ungdom sa jag mig vara ateist, en som inte trodde att det fanns någon gud. Jag fick vara med om ett mirakel, då en ängel bokstavligt talat lyfte mina slutna ögonlock, när jag somnat vid bilratten. Det förändrade min livshållning. Jag kom till tro på att det finns en Gud. Jag förstod bara inte vad Jesus hade med det hela att göra.

Det var ju bara att hålla budorden, så skulle allt vara okej. Det gick inte så bra, utan jag bröt mot de flesta. Först då förstod jag vad Jesus betyder. Han, som kom med kärleksbudskapet och med nåd och förlåtelse.

Tron är för mig ändå inte problemfri. Tvärtom. Jag har åsikter om det mesta också i trons värld. I Rute kyrka finns en altartavla, som visar när Abraham tänker offra sin son Isak på altaret. Abraham anses vara trons fader. Han var lydig Gud. Det är väl bra att han var lydig Gud, men var det så viktigt, att han var beredd att döda sin son. Varför var det bara Abraham som räknades? Varför står det ingenting om sonen Isak som han tänkte offra? Jag blev alltid illa berörd, när jag såg altartavlan i Rute kyrka. Visserligen fick berättelsen ett lyckligt slut, då en ängel hindrade Abraham från att döda sin son, men ändå? Hur kunde det räknas Abraham till godo, att han var beredd att döda sitt barn?

Ja, frågorna är många. Vi närmar oss nu fastan och Påskens berättelser i kyrkoåret. Jesu lidandes historia kommer att läsas. Även där har jag åsikter. Det gäller Judas och Petrus. Judas beskrivs i evangelierna som en något opålitlig person. Han stal ur lärjungarnas gemensamma kassa, står det. Han förrådde Jesus. Det värsta en människa kunde göra, anser många, men var det inte Judas uppgift att göra det? Det finns väl antydningar till sådana tankar i Bibeln.

Petrus lovade Jesus, att även om alla andra övergav honom skulle han inte göra det. Jag tänker på, att Petrus gjorde i alla fall ett försök att inte överge Jesus, då han tog sitt svärd och högg av översteprästens tjänares öra. Petrus var beredd att försvara Jesus, men det var som om Jesus hindrade honom. ”Stick ditt svärd i skidan”, sa Jesus till Petrus.

Jag är så obstinat, att jag vill försvara Judas och Petrus handlande. Då är man förmodligen knäpp.

Ja, frågorna är många, och det är som om jag måste ifrågasätta saker och ting. Vara obstinat, trots att jag i dag inte vill det. Det är något som driver mig. Jag måste få det ur mig på något sätt. Därför får jag förlita mig på psalmens ord där det står:
”Min tro är en flämtande gnista
 Din segrade än i det sista
O Herre, så tro Du för mig”.