Den här fina flanellografen använde jag på Påskdagens familjegudstjänster under 30 år som präst.
Jag såg igenom mina gamla predikningar för påskdagen och tycker den jag höll i Östergarn för 21 år sen, ännu håller. Här kommer den om ni vill läsa en gammal predikan.
Påskdagen 2000
Kristus är uppstånden
Det är det glada budskapet som på alla sätt förkunnas i kyrkorna världen över idag. Vi har sjungit psalmer om det. Vi har tänt Påskljuset och vill också på detta sätt tala om att Jesus lever.
Idag är det slut på fasta och mollmusik. Idag brusar orgel och röster i jublande dur. Ja idag handlar hela gudstjänsten om att Jesus besegrade döden. Jubelropet: Jesus lever, hörs bland hans lärjungar.
Det som skedde Påskdagen 33 i Jerusalem har förändrat människornas tillvaro. Tidigare under Gamla Testamentets tid talades det inte så mycket om att människan hade ett evigt liv. Det fanns dock sådana tankegångar.
Vi möter det i debatterna mellan de religiösa partierna Sadducceerna och fariseerna. Vi möter det hos profeterna och i de apokalyptiska böckerna, men annars var tanken under Gamla Testamentets tid mera att folket skulle bestå.
Man levde vidare genom släkten.
Så kommer Jesus och förkunnar att människan är en evighetsvarelse. Förkunnar att livet fortsätter också efter döden. Det hade många sagt före honom också. De gamla grekerna t.ex..
Men Jesus inte bara talar om det – han visar att det är sanning. På ett helt ofattbart sätt uppväcker han människor från de döda. Jag tänker på Lasarus, på änkans son i Nain, Jairos dotter och flera andra.
Påskdagen år 33 uppstår han själv från de döda. Lärjungarna behöver inte längre spekulera som grekerna om livet fortsätter efter döden eller inte. De vet att det är så. Jesus visade det för dem.
Lärjungarna är så övertygade om att Jesus lever och att de själva ska få leva, att de bryter med sitt gamla sätt att leva och ser fram emot den dag då de åter är förenade med Kristus.
Det är en mycket stor skillnad att se på livet, om man tror att det slutar med döden, eller om man vet att döden bara är en port in till glädjen hos Gud.
Tror man att Jesus ordnat det så, att döden är porten in till livet, då är det tveksamt om man ska skriva en sista hälsning på alla blomsterkransar vid begravningarna. Kanske vore det riktigare med på återseende eller som jag hörde någon säga: Kum väl haim.
Ja Kristus är uppstånden, jublar vi, men är det då sant, eller har miljarder kristna under århundradena och vi fallit offer för önsketänkande?
I en av Evangelietexterna på Påskdagen berättas det om några av Jesus lärjungar, som var mycket ledsna. De var på väg till graven, för att avsluta balsameringen av sin älskade Mästare.
På vägen dit bekymrade de sig för hur de skulle få bort den stora stenen från graven. Hade de dessutom vetat om att stenen var fastbunden med grova rep och på knutarna på stenen hade Pontius Pilatus satt sitt sigill, så att det skulle synas om någon försökt bryta sig in i graven, så hade de nog givit upp tanken på att kunna fortsätta balsameringen. Men när de kom fram såg de att den stora tunga stenen redan var bortvältrad. Och när de så såg in graven fick de se en ung man, en ängel klädd i en lång vit dräkt.
Kvinnorna blir mycket rädda. Men ängeln säger till dem: Var inte förskräckta ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått. Han är inte här. Se här platsen där han blev lagd.
Kvinnorna får i uppdrag att berätta vad som hänt. Men enligt Markus blev de så förskräckta, att de inte sa någonting.
Evangelisten Johannes berättar att Maria sprang och talade om det för Petrus. Evangelisten Lukas skriver att kvinnorna berättade det glada budskapet.
Matteus skriver att kvinnorna sprang fyllda av bävan och glädje och berättade det för de andra.
Man kan tycka att det är underligt, att inte alla evangelisterna skriver på samma sätt och att det verkar förvirrande med de olika uppgifterna om kvinnorna vid graven.
Men just detta är ett tecken på att berättelsen är sann. Hade de första kristna ljugit ihop berättelsen, hade man säkert varit noga med, att den stämde in i minsta detalj, men nu är förvirringen stor. Ett säkert tecken på att man inte ljugit eller rättat till berättelsen. Så tro nu, att Jesus lever och att vi också ska få leva. Så avslutar vi också i år predikan med jubleropet:
Kristus är uppstånden.
Ja han är sannerligen uppstånden.
Amen.
Sunes blogg 