Sunes blogg

I dag hade jag äran att få invigningstala vid Hoburgs Hembygdsförening om ”Gotländska seder och bruk kring begravningar runt sekelskiftet..”

Det hela började med att jag fick göra entré med en fin hästskjuts.

Tal vid Bottarve 21/6 2026

God dag allesammans.
Jag heter Sune Österdahl är född 1943 och arbetat inom kyrkan i hela 54 år. Först 7 år som ungdomssekreterare i Visby domkyrkoförsamling och sen som präst i Eksta, Fårö och Östergarn.

När jag fyllde 60 år och firade detta med bland annat en mässa i Östergarns kyrka, gjorde biskop Biörn mig till Prost. Han sa då: ”Ja. Du Sune, Du har väl inte gjort något särskilt inom kyrkan, men du har ju varit med där länge, så därför gör jag dig till hedersprost.

Jag tänkte berätta för er om min farmor, som var född 1867. Hon var en duktig kvinna, men drabbades av en stroke 1945 och blev förlamad. Jag bodde som barn i samma rum som min farmor. I samma rum låg också vi andra barn i familjen. Farmor sköttes om i hemmet av min storasyster, Gunborg och min mor.

Jag minns ingenting av att hon någonsin var uppe ur sängen. Utan hon lyftes från säng till säng, när det skulle bäddas. I 12 år låg hon ständigt till sängs. Glad o go, fast ibland kunde vi på nätterna, när hon trodde att vi sov, att hon bad om att få dö och slippa ligga där förlamad.

1957 fick hon dö i sin säng. Jag var 14 år och satt i köket på kökssoffan. De andra var inne hos henne, när hon dog. Jag var rädd och vågade inte gå in.

Gunborg, min storasyster fick åka till Stranges begravningsbyrå och köpa ”liksvepning” kläder, farmor skulle ligga i kistan med. Far satte igång med att göra kista åt sin mor. (En av mina äldre bröder provlåg listan, när den blivit färdig.) Farmor med kistan ställdes så i bryggarhuset, som var den plats som var svalast i väntan på begravningen. Det var i juli månad farmor dog.

Farmor hade sagt till oss barn, att när hon var död, så skulle vi inte vara rädda för henne. Hon ville oss inget ont. En kväll var det något som skulle hämtas i bryggarhuset där farmor låg lik.

Jag fick i uppdrag att hämta det. När jag kom till dörren fick jag inte upp den. Jag ville visa mig tuff och sparkade till bryggarhusdörren. Den öppnade sig och ut genom dörren kom någonting. Med några språng var jag snabbt uppe på trappan till boningshuset och ropade på mina äldre bröder, att de skulle komma. Det visade sig att en lång sopborste kommit för dörren och ramlat ut, när jag sparkade upp den.

Nåväl, det blev dags för begravning och prästen Röhstö kom för att hålla utfärdsandakt.

När kistan öppnats inför andakten såg vi att farmors kropp blivit blå, förvandlingen hade börjat. Efter andakten gick far fram till farmor och la handen på hennes panna och sa: ”Tack mor.”

Jag vågade inte röra vid henne, utan höll mig i bakgrunden.

Kistan med farmor fördes så till kyrkan för jordfästning, som det hette då.

Sen dess har jag varit med på och själv haft upp emot 1000 begravningar under alla år som präst.

Med dessa ord
förklarar jag Hoburgs hembygdsförenings Gotländske sidar, bruk u gaisk kring bigravelsar förr ei teidn- Gotländska seder och bruk kring begravningar runt sekelskiftet för invigd.

(Fotot taget av Gunvor Österdahl pingstafton 2026)

Gunvor och jag åkte från vårt hem i Buttle till Östergarn först för att besöka min 90 åriga bror, Yngve på Vardaga i Katthammasvik. Vi passade också på att hälsa på den den ”gamle” klockaren, som var verksam under många år som klockare i Östergarn. Han bor också på Vardaga och heter Erik och fyller snart 100 år. Erik var också en stor jägare och jag har varit med honom på jakt några gånger, när vi bodde i Östergarns prästgård.

Vi återlämnade också en väska, som några hade glömt, när de var på besök i Buttle. Därefter åkte vi till Gammelgarns kyrka, för att lyssna på alla damkörer på Gotland, 70 damer var med i den stora kören. Gammelgarns kyrka fylldes till sista plats denna pingstafton och alla fick höra fina sånger av damerna.

På hemvägen till Buttle körde vi förbi mitt barndomshem vid Hajdeby, som bytt ägare och de har renoverat huset. Vi fortsatte så hajbyvägen fram till Torsburgen. Tidigare när vi varit där har vi ofta åkt till Ardre lucka och så gått in genom den gamla försvarsmuren till berget just genom denna lucka. Den här gången gjorde vi inte så, utan jag valde den andra vägen, den som ledde upp till Tjängvide lucka och till det höga tornet där uppe på berget. Jag hade inte varit där, sen den stora branden ägt rum (Kräklingbobranden kallad), som ägde rum 1992.

Det blev en väldig upplevelse för mig. Dels höll jag på att inte hitta upp på berget. Glad var jag när jag fick se den gamla kungastenen. Då visste jag var uppgången var. Uppgången ja. Jag hade som barn och tonåring sprungit upp Tjängvide lucka otaliga gånger. Då var det inga problem. Nu när jag blivit 83 år gammal var det ett stönande och stånkande på vägen upp. De högsta kliven fick jag hjälp av Gunvor, som tog min hand och drog upp mig

Upp kom jag i alla fall. Beviset är kortet vid Svartstuu. Jag tror att jag berättat en gång tidigare om vad som en gång hände nere i den mörka grottan, men ändå..

Så här var det: ”Harry, min jämnårige granne och jag var och är kompisar. Vi var väl så där en 10-12 år, när det hela utspelade sig. Vi såg att en turistbuss körde upp mot Torsburgen. Snabbt hoppade vi på våra cyklar och cyklade iväg efter den. Vi skyndade oss upp för Tjängvide lucka och kom före dem till Svartstuu. Ner i grottan och ställde oss tätt mot väggen i mörkret. Turisterna som kom ner i grottan efter oss, trevade med sina händer mot de fuktiga väggarna för att inte falla, när de då kom fram till oss, tog de plötsligt med sina händer rakt i våra varma ansikten och vilka tjut det blev. Skrattande flydde vi uppför den andra ingången ut ur grottan och cyklade så fort vi kunde hem till Hajdeby igen. Vi tyckte vi hade hade haft väldigt roligt, när vi lyckades skrämma turisterna”.
Så visst har också jag, den gamle prosten varit med om små ”pojkstreck”.

Gunvor och jag vandrade så den något knaggliga vägen bort mot ”Burglädu” eller Linnés grotta. Personligen tycker jag att det skulle vara något skydd kring ”Rindarhulet” som öppnar sig utan förvarning ner till grottan. Tur att inte något barn fallit ner genom hålet.

Så var det då bara att gå tillbaka och ner genom Tjängvide lucka igen. Det gick något lättare än att gå upp, men det fanns många ställen man kunde fallit på och för min del orsakat ”jordskred”.

Väl hemma igen tyckte både Gunvor och jag att vi fått en fin Pingstafton.

Det känns länge sen jag skrivit någon blogg. Jag har fått ont i ryggen och har svårt att jobba i trädgården i dag, så jag får ta mig för lite lättare arbete. Jag minns en man, som kallades ”Damjohan”. Det sas om honom, som var en mycket duktig arbetskarl, att när han fick feber och blev sjuk, då grävde han diken, för han orkade inte med något tyngre arbete.

Nåväl. Den andliga dimensionen. Jag har funderat över det här med högtider. Skolavslutningar, riksdagens högtidliga öppnande, Nationldagen och så vidare. Vad jag har förstått är att staten inte längre är religiös och därför får det inte finnas någon andlig dimension i det som händer. Jag saknar det.

Det blir lite ”platt” över det hela. Något av ”jorden är platt filosofi”. Den andliga dimensionen, något övergripande saknas. Jag vet, att jag inte borde lägga mig i det, men så fick jag i Martin Lönnebos bok, Pärlälven, se där han citerar den store filosofen och teologen, Paul Tillich, som levde under 1900 talet. Paul Tillich skriver i en amerikansk veckotidning, Saturday Evening Post, år 1958:

Det avgörande elementet i den västerländska människans nuvarande situation är förlusten av djupdimensionen /…/ Det betyder att människan förlorat svaret på frågan om meningen med livet, på frågan om varifrån hon kommer, vart hon går, hur hon skall handla, och vad hon ska göra av sig själv den korta tiden mellan födelsen och döden. Dessa frågor får inte längre något svar, de ställs inte längre, när djupdimensionen gått förlorad. Paul Tillich.

Paul Tillich kallar det Djupdimensionen, jag kallar det den andliga dimensionen.
Jag tycker det blir lite ”platt”, lite fattigare utan den. Det är som om vi inte vågar ta i ”de stora frågorna”. Vi flyr från dem.

Ja, det blev kanske för tung blogg det här. Jag lättar upp den med syster Bojans dikt om en skolavslutning på 40-talet. Bojan skriver på gutamål. (Gammal gotländska)

Summarläug
Vör hadd börje skolu, klar av fysste åre.
I dag var vör fein, me rusettar ei håre,
u nöipressne byxar u speikrakar raik.
De var int någ kleidar såm passed ti laik.

Nå kund vör räkkne reit bra pa käulramen
u just nå ei dag var de dags me examen
Luktn var go fran kunvall u syrenar
in ginum skolfinstre soli nå skeinar.

Prästn ei sokni var me däir ei saln.
Ei prästråkk som di hadd bihandle mot maln.
De luktede kamfert u nöibustne skor.
Längst bårt ei ränggi sat far fylg mä mor.

Vör sto upp bei bänken näir vör skudd gi svar,
pa alle dei frågar såm fröken nå har.
Sän fikk vör singe att blomstarteid kummar,
prästn läst böin´n u ynsked glad summar

Bani såm kalvar um vårn for äut.
Alle var glade att skolu var släut
Men blommue kållu u skörtu så veitar
fikk bani ta av för nå skudd gallres beitar.

Me pasar um kneiar vör kräupar ei radar
blant veitrot u mållar u hästhoens bladar
däir växar sma beitar såm skudd renses fram.
Nasar bleir fulle av jård u av damm.

Vör rensar u plukkar blant alle sma betar,
bär fem stykken skall de var kvar pa en metar.
Soli ha brännar pa ryggen u baini,
män ynskar bäir att män var framme bei raini.

Mä kaffi u bullar u saft kummar mor,
u rastn äir go för bad leitn u stor.
Summan gar fort, de finnns raubäir pa bakkar.
Håie skall slas, dei skall köisles ei stakkar.

De ska kåires in, u ei håi-häkk vör akar.
Håi-tjogar lyftes, haugt upp undar takar.
Vör laikar ei håie, gär ganggar u gråttar.
” Ei håie de kan finnes årmar u råttar”

Så sägar mor, ha är rädd um sein unggar,
såm huppar u farar så håi-luftä gunggar.
Män vör bäre ropar ” vör äir inte rädde,
vör vill siv häir i nat”,u så gynnar vör bädde.

Näir mörkre sän kummar så bleir de reit tyst.
Vör kräupar ehop, ingen sägar ett knyst.
Vör tykkar de äir någ ei håie såm prasslar,
nere ei rängi de tisslar u tasslar.

Kan de var råttar? Ett trull ellar spöke?
Snart sitar all unggar be mamma ei köke.
såm bjaudar pa mjölk u pa nöibaken bulle
vör glåimar bad råttar u spöke u trulle.

Mors leile peiku u fars alle dränggar,
sivar snart gutt ei sen vanlige sänggar.
Soli gar ner yvar koskit ei hagar.
Fort tar di släut, alle summarläugsdagar.

                   Bojan

Så skrev Christina Knutas i en kommentar till min blogg, som jag kallade:
En ömsint gravsättning.

Det var min syster Bojans idé om att vi alla som var där skulle avsluta med att vi bildade en gemensam ring om vår fars- och mors grav, vår syster Gunborgs grav och vår brorsson, Thomas grav. (De allra flesta av oss, som var med vid gravsättningen hörde ihop med våra föräldrar. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, ingifta, svärmödrar och svärfäder.)

Min broder Gunnar, som nu bor i Skåne sa, att vi alla syskon (nio stycken) hade haft en väldigt fin barndom med mycket glädje och gemenskap.

Jag håller med honom. Trots att jag var nr åtta i syskonskaran har jag känt mig älskad, ja rent av bortskämd av far o mor och mina syskon. Vi hade en väldig glädje och kärlek till varandra, när vi växte upp.
Erland Olsson, något av min mentor och själavårdare, undrade lite över min bild av Himlen, när jag i min lilla bok: Är det en dröm så låt mig drömma, liknade himlen vid vårt kaffebord hemma vid Hajdeby på kvällarna.

Jag har också senare i livet fått uppleva mycket kärlek och stark gemenskap, som jag är mycket tacksam för.

Jag vet dock hur det känns att vara utanför en gemenskap. Det hände under några fortbildningsdagar för oss präster på stiftsgården i Alskog på 1980-talet. Jag hade kommit i någon slags fejd med någon. Några skrev då insändare i tidningen där det stod något om att jag var en omtyckt präst etc. Det jag nu ska berätta om kan det hända att jag kan ha fel, såsom en känd buddistmunk hade som sitt mantra. Så här upplevde jag det i alla fall de här fortbildningsdagarna på 80-talet.

Det kändes en viss kyla, när jag kom till stiftsgården och satte mig inför föreläsningen. På rasten såg jag att det stod några präster i en grupp och skrattade och hade det trevligt. Jag sökte mig dit, men då skingrades gruppen. Jag fick syn på några andra som såg glada ut, men när jag kom dit skingrades också denna grupp. Var jag än gick och sökte gemenskap, så skingrades grupperna. Det var som om jag var pestsmittad.

Vår biskop på den tiden var Tore Furberg. Han såg hur det var ställt med mig och sökte upp mig. Han såg, att jag var utestängd från gemenskapen och försökte trösta mig.

Så Christina Knutas ord Gemenskapen är så viktig, är så sanna.

Det blev jag påmind om en gång vid en högmässa i Uppsala domkyrka på 70-talet. Gunvor och jag och våra barn gick till högmässan där och satte oss längst ner i Uppsala domkyrka. Det var långt fram till altaret där prästen stod. Kantorn satt vid en orgel långt framme i koret han också. Jag hade aldrig tidigare reflekterat över att orgeln ofta var längst bak i kyrkorna. Kanske hade jag haft någon tanke på att det inte var så viktigt med orgeln och att det var därför den var så långt bak i kyrkan, men just då kom jag till klarhet.

Orgelns plats bak i kyrkan var naturligtvis för att på så sätt omslöts, inneslöts alla gudstjänstdeltagare i gemenskapen mellan präst och kantor.

Vi upplevde i alla fall att vi inte alls var med i gudstjänsten där vi satt, utan upplevde det hela, som om det inte angick oss. Det var någonting som skedde långt där framme. Naturligtvis kunde vi ha gått längre fram i kyrkan, så felet var mitt eget.

Ja, det är många tankar som kommer för en, när man inte kan sova på nätterna och börjar fundera. Jag tror att det där med att vi på syster Bojans förslag samlades i en ring vid brorssonens grav där vi inneslöt, omslöt de andra gravarna påverkat mig mycket.

Gravsättning skedde i fredags av urnan efter Thomas Österdahl på Kräklingbo kyrkogård.
Avsked hade tidigare tagits i S;t Katarinas kapell i Halmstad. Thomas, min brorson bodde i Kvibille utanför Halmstad. Han hade dött i ambulansen på väg till sjukhuset.

Thomas var döpt i Kräklingbo kyrka. Min syster Bettan och jag var hans faddrar vid dopet. Thomas och hans syster Annicka och deras föräldrar var på somrarna vid Hajdeby i Kräklingbo och Thomas hade utryckt önskemål om att en dag flytta till Gotland, men det hann han inte. Han hade också uttryckt önskemål om att få bli begravd på Kräklingbo kyrkogård i närheten av sin faster Gunborgs grav.

Med gravsättningen gick det så till:
Vi kunde samlas i Kräklingbo kyrka. Eftersom jag var hans fadder och dessutom präst tog jag på mig ansvaret, att hålla i gravsättningen. Vi var 26 personer som samlats i kyrkan. Jag började med att läsa psalm 189: ”Bliv kvar hos mig se dagens slut är när..”
Sedan bar Thomas mamma urnan till graven under klockringning. Båda föräldrna hjälpte så åt, att sänka urnan i graven. Jag höll så ett tal, som avslutades med att en av Thomas kusiner, Kent, läste en hälsning från Thomas syster Annicka. Även kusinen Anneli höll ett tal, där hon bland annat sa att Thomas var mycket omtyckt av sina kusiner. Därefter höll jag en kort andakt och så togs avsked av Thomas . Fridsönskan hölls över graven och psalmen 297 sjöngs: Härlig är jorden…”

Min syster Bojan kände det lite konstigt, att vi stod med ryggen åt våra föräldrars och Thomas farföräldrars grav, som låg alldeles i närheten. Hon föreslog att vi som avslutning skulle bilda en ring och hålla varandras händer där vi inneslöt Thomas grav, Gunborgs grav och Thomas farföräldrars grav. Vi gjorde så och det kändes så fint.

Efter gravsättningen hölls minnesstund i ”gamla skolan” i Anga, där vi talade med varandra om bland annat hur mycket vi saknade Thomas.

Varit på skärtorsdagsmässa i Buttle kyrka i kväll. Det var en fin mässa, som slutade med några tankar på Getsemane. Jag blev starkt berörd, när prästen med hjälp av klockaren stängde altartavlan och psaltarpsalmen 22 lästes.

Jag kom att tänka på augusti 1972, när Gunvor och jag fick följa med Maj och Göran Beijer och några ungdomar till Jerusalem. Göran ledde oss till många heliga platser där i Jerusalem och jag minns särskilt platsen Getsemane.

Jag sa, att jag var ateist i ungdomen, men att jag genom ett mirakel vid arton års ålder fann någonting, som jag inte trodde fanns. Mitt problem var att jag hade väldigt många frågor, som mina duktig lärare i Sigtuna, där jag gick utbildningen till ungdomssekreterare, försökte ge svar på.

Efter utbildningen fick jag tjänst i Visby domkyrkoförsamling, som ungdomssekreterare. Jag trivdes fantastiskt bra med jobbet. Hade inte begrip om att sätta gränser och gick in i väggen, utan att veta om det. Fick en del konstiga symptom, men förstod inte, utan jobbade på efter bästa förmåga. Det innebar att jag fick en väldig dödsångest. Jag var verkligen rädd för att dö. Jag skämdes för det. Jag som var en troende kristen behövde väl inte vara rädd för att dö?

I augusti 1972 när vi kom till Getsemane örtagård och jag låg där i min rädsla för att dö, tyckte jag mig se en annan man, som för ett tusen niohundra sjuttiotvå år sen legat där och var rädd för allt detta han skulle gå igenom. Han var så rädd för att dö, så att han svettades blod.

Det var som om jag blivit befriad, inte från min dödsrädsla, men från skammen att vara rädd. Jag kände på något underligt sätt, att han förstod mig. Jag behövde inte känna skam. Han, Jesus Kristus var också rädd, för allt lidande han måste genomgå.

Detta att Jesus Kristus förstod mig hur det var att vara rädd för döden, och att jag inte behövde skämmas för det innebar en hel del för mig.

Vägarna öppnade sig för mig att läsa vidare till präst. De församlingar jag var ansvarig för var helt underbara. Problemet var att jag gjorde samma fel, som när jag var ungdomssekreterare. Alltid full gas. En gammal präst, Nils Håkansson sa till mig, att jag var själv min värsta arbetsgivare. Han hade förstås rätt. Vid 37 års ålder fick jag min första hjärtinfarkt. Den upptäcktes inte då, men när jag fick min andra vid 76 års ålder och hamnade på Karolinska sjukhuset upptäckte läkarna, att jag haft en mycket tidigare, som läkt bra.

Nåväl, efter första hjärtinfarkten ville jag berätta för min familj hur jag hade det med all min dödsångest. Det blev så småningom en liten bok som jag kallade: ”Längtan efter tro” och som gavs ut på Skeab/Verbums förlag 1982. Den finns att låna på vissa bibliotek, bland andra Almedalsbiblioteket i Visby.

Vårt barnbarn Jonas som föddes 13 november 1994 i Klinte på Gotland träffade för några år sen Lisa Larsson, som föddes 15 mars 1996 i Lycksele i Lappland. De har nu blivit ett par och bor tillsammans i Uppsala.

Jonas är och har varit lite äventyrslysten. Orädd och framåt. Efter gymnasiet åkte han först med sin klass och klassföreståndare till Chile. Jonas åkte sen senare ensam till Chile, för att öva på spanska språket och för att lära känna landet mera.

Han utbildade sig till ambulanssjuksköterska och arbetat som sådan både i Visby och i Tierp. Jonas läste så vidare och är nu narkossjuksköterska vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. När vi ringde honom i dag hade Lisa och han nyligen kommit hem från Spanien. Jonas hade då sprungit ett maratonlopp i Barcelona.

Vi är stolta och glada över alla våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har tänkt på att alla våra barn och barnbarn har valt yrken som har med människor att göra.

För min del har jag arbetat som mejeriarbetare och även som stenbrottarbetare. Det fanns inte så mycket på min tid för en arbetargrabb med sjuårig folkskola att välja på.

Nu är det annorlunda. Jonas sambo, Lisa från Lappland har läst många år vid Uppsala universitet. Hon var doktorand, när hon mötte Jonas, och nu har hon klarat av sin doktorsavhandling med titeln: ” Additive Manufacturing of Biodegradable Magnesium Alloy WE43: Linking Process Parameters to Microstructure and Mechanical Performance”.

Vid sin doktorsexamen 2026-03-06 hade Uppsala universitet kallat in en professor från Spanien, som under en dryg timmes tid ställde frågor kring hennes doktorsavhandling. Även några andra specialister på området hade många frågor att ställa.

Vi gläds så över Lisas bragd, att ha klarat sin doktorsexamen. Den ligger många studietimmar och arbete bakom. Glada över är vi också, att de ser så lyckliga, kära och glada ut tillsammans. De ska nu på onsdag ge sig ut på ytterligare resor.

Lycka till, säger vi, Jonas mormor och morfar.

(Foto Kent Österdahl)

Det var en gång på 1980-talet. Jag skulle ha en gudstjänst i Fröjels kyrka. Normalt hade jag gudstjänster i Eksta, Sproge och Levide kyrkor, men den här söndagen var jag i Fröjels kyrka, där kyrkoherden annars hade gudstjänster.

Det brukade inte komma så många deltagare i gudstjänsten, när jag var i Fröjels kyrka. En, två eller i bästa fall tre personer.

Evangelietexten för söndagen var bland annat orden ”Mästare, vi har arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten” är Petrus (Simons) svar till Jesus i Lukasevangeliet 5:5. 

Jag var ung och dum och lite fräck och började min predikan med att säga med anknytning till vad Petrus sa: ”Herre vi har arbetat hela natten, ja ända sen 1200-talet, men fått intet. Här är tomma kyrkbänkar över allt, men på ditt ord vill jag ändå kasta ut näten.”

När jag kom ut från sakristian och skulle börja gudstjänsten var kyrkan full av folk. Alla platser i kyrkan var fullsatta. Det hade kommit tre turistbussar med folk som ville vara med på gudstjänsten.

Jag tänkte: ”En del straffar Gud med det samma.”

---

En annan gång. Det var nog i början på 70-talet, innan jag var präst. Jag var ungdomssekreterare och hade fått venia med rätt att predika av biskop Olof Herrlin. Det var i Tofta kyrka jag skulle ha gudstjänst.

Glad i hågen över att jag fått venia såg jag fram emot gudstjänsten och möjlighet att få predika. Kantorn och klockaren och jag var där. Vi väntade på kyrkobesökarna. Det var ingen som kom till kl.11,00 och vi var nära att ställa in gudstjänsten. Då kom det in en familj om 4 pers. Glad blev i alla fall jag, och vi drog i gång gudstjänsten med klockringning, psalmer, texten, böner och min predikan. Efteråt kände jag mig ganska nöjd med min predikan och gick till kyrkdörren, för att hälsa på familjen som kommit till Gudstjänsten och tacka för att de kommit. Då svarade mannen på tyska: ”Auf wiedersehen.”

De hade förmodligen inte förstått ett ord av min ”fina” predikan, utan kanske bara kommit in för att se på Tofta kyrka och så drog vi i gång alltsammans. Tur att de inte gick igen, för hur skulle jag då ha känt det med min ”fina” predikan, om de hade gått ut?

---

Klockaren Sigurd Lindkvist berättar om en annan gång i en helt annan kyrka där något liknande inträffat. Klockan hade slagit elva och ingen gudstjänstbesökare hade kommit och man beslöt att ställa in gudstjänsten, men när klockaren öppnat kyrkdörren fick han se, att det kommit en busslast med personer, som var på väg in till gudstjänsten: ”Då sa klockaren, som inte var Sigurd: ”Ga hajm, Ga hajm. Vör har ställt in.”

(Historierna skrev jag i den lilla boken: ”Kyrkohistorer eller en glad österdahlare”, som kom ut för 20 år sen. Jag känner mig lite ”låg” i dag och behöver tänka på något roligt. Jag mår dessutom bra av att få skriva lite. Hoppas ni inte tycker jag blir tjatig, som skriver samma sak igen.

I går kväll var sista innebandymatchen för säsongen i ICA Maxi arena i Visby. Visby IBK mötte Mullsjö. På papperet var de ett bättre lag än Visby. De var på slutspelsplats. Det var minst 1300 personer i publiken. Däribland min hustru Gunvor, som annars inte brukade vara med på matcherna. Hon kom för att hedra vårt barnbarn, Jesper, som är lagkapten för Visby IBK. (Tror jag i alla fall, för hon är annars inte så intresserad av idrott.)

Första perioden gick inte så bra för Viby IBK. Det ena målet efter det andra föll in bakom målvakten. Gunvor tyckte inte det var roligt. Det stod 0-4 till Mullsjö vid första periodens slut. Jag försökte trösta Gunvor med att det kan bli bättre för Visby IBK i andra perioden. 0-4 går att ändra på, när det är två perioder kvar. Gunvor lämnade sin plats för att vara behjälplig med ett av våra barnbarnsbarn.

Andra perioden började också bättre för IBK. Det blev 1-4 och hoppet började tändas hos publiken. Det mörknade igen, när Mullsjö fick in 1-5 och när det var som värst 1-6. (Jag kommer inte ihåg om det blev flera mål i andra perioden, men det var i alla fall tungt inför tredje.)

Tredje perioden blev oerhört dramatisk Visby IBK började komma närmare. Det blev 2-6, 3-6, 4-6 och 5-6. Oerhört spännande och Visby IBK tar ut sin målvakt och lämnar målet öppet, för att kunna få sex utespelare. Mullsjö får tag i bollen och sänder en höjdare som ser ut att gå in i det tomma Visbymålet. En av visbyspelarna lyckas med innebandyklubban träffa bollen i luften och styra den utanför målet. Stort jubel i publiken. Hade bollen gått i mål hade det med stor sannolikhet gjort att Visby IBK förlorat matchen, eftersom det inte var så mycket tid kvar. Vad gör då domaren, när jublet i publiken är som högst. Jo! Han dömer straff för Mullsjö. Varför förstod inte så många bland åskådarna och i minst fem minuter hördes enorma burop från publiken.

Nåväl. Straffen skulle läggas. (Det är vanligt att det blir mål på straffar.) Straffläggaren går nära målet skjuter bollen hårt mot målet. Då räddar målvakten och hoppet tänds åter hos publiken. Det är bara minuter kvar och 5-6 kan gå. Visby IBK tar ut målvakten och lämnar buren tom igen. Då lyckas de få mål och det blir 6-6.Nu var det bara 45 sekunder kvar och så lyckas Visby IBK göra 7-6 och vinna matchen. De hade hämtat upp 1-6 till 7-6. Vilken prestation! Det är charmen med innebandy. Ingenting är omöjligt.

Gunvor kom tillbaka och såg tredje perioden och drogs med i jublet över Visby IBK s seger.

Är varbildning den enda bildning som varar?

Ibland kan det kännas så. Jag växte upp på en liten bondgård. Var bortskämd och lat. Vid 18 års ålder fick jag arbete på ett mejeri. Det var ett väldigt tråkigt arbete. I två år plockade jag 3000 flaskor i timmen från ett band ner i korgar. Tappade i skummjölk, kärnmjölk och vassle i sju 50 liters spann i minuten.

Gjorde lumpen på A7 och blev en usel konstapel som pjäsgruppchef.
Något år jobbade jag i Buttle stenbrott och slog sönder stora stenar till mindre stenar med en tung slägga.

Fick möjlighet att studera. Först grundskolekompetens och senare utbildning till ungdomssekreterare i Sigtuna. Stortrivdes i Sigtuna, trots att jag egentligen inte hade rätt kompetens för att komma in på utbildningen. Lärarna påstod dock att jag var som en omättlig svamp, som sög i mig all kunskap.

Jobbade som ungdomssekreterare i sju år i Visby. Läste in grundkursen på fritiden i religionskunskap på distans 40 poäng, men fick inte räkna dem till godo, för jag hade inte gymnasiekompetens.
Det blev Folkhögskolan i Hemse för att läsa in gymnasiekompetensen. På Folkhögskolan fick jag läsa mycket engelska, lite tyska, svenska, historia och en del andra ämnen.

Jag fick tillgodoräkna mig de 40 akademiska poängen och färden ställdes till Uppsala universitet. Mitt huvudämne i teol.kanden var Nya Testamentet. Jag kunde inte ett ord grekiska, när jag kom och inte mycket engelska heller. Målet var att vi skulle kunna läsa NT på grekiska, grundspråket. De flesta kommentarerna var skrivna på engelska. Jag fick de första åren kämpa mycket med grekiskan, men så plötsligt lossnade det. Det var när jag hade fått grepp om hela verbsystemet. Då lossnade det plötsligt. De andra fick kämpa hårdare än jag och det hände att jag hade fullt rätt på tentamina. En av lärarna i grekiska sa till en annan präst, när han gästade Gotland, att jag var fenomenal på grekiska. Tros- och livs var mitt andra stora ämne. Det handlade om vad de olika religionerna och de olika samfunden trodde på. Jag tyckte det var intressant och hade lätt för att lära mig.

Det är nu drygt 50 år sen. Ska sanningen fram, så kan jag inte mycket grekiska, engelska, tyska och trosläror längre. Jag skyller på att jag haft en stroke, men det är nog inte sant det heller.

Jag tror det beror på att jag knappast öppnat Novum på 50 år, Nya testamentet på grekiska. Jag har inte läst så många engelska böcker och heller inte talat det språket, så jag tror det har fallit i glömska. Min tyska var dålig redan från början, men ändå. Tidigt efter studierna kunde jag i alla fall fråga efter vägen, beställa mat och föra ett mycket enkelt samtal, när vi tågluffade i Europa, men allt är borta.

Är då min fråga: ”Är varbildning den enda bildning som varar?

Mitt svar är för min del: ”Ja, jag tror det.”