Sunes blogg

Jag var i går och höll ett kåseri på Fårö. Jag återger här i min blogg kåseriet.

Kåseri på Fårö 3 februari 2026 i Fårö församlingshem.

Det var roligt att få komma hit till Fårö igen. Vi trivdes bra här, Gunvor och jag. Kände oss välkomnade.

Kyrkoherdetjänsten i min hembygd, Östergarn blev ledig, när jag varit på Fårö i sex år. Hembygden ute i Östergarn lockade. Jag sökte tjänsten och fick den.

Min gamle skollärare berättade för mig, när jag fått tjänsten i Östergarn, att han pratat med en gammal elev från Kräklingbo. (Kräklingbo församling ingick i Östergarns pastorat.)  Den gamle eleven sa då: ”Det blir nog inte så lätt för Sune där i Östergarn, för det finns faktiskt några religiösa där ute också.”

Nåväl. Det gick rätt så bra ändå, och jag tror att han menade medlemmarna i Elimförsamlingen. Vi blev de bästa vänner P-O Sahlberg, som var pastor i Elimförsamlingen och jag, och vi hade ofta gudstjänster tillsammans.

Jag minns ett kåseri jag hade i Eksta för ett tio-tal år sen. Det kom fram till mig en äldre dam som sa: ”Tänk när du kom hit till oss i Eksta första gången som präst. Då tyckte vi att du var så lik Spencer Tracy.” Oj, tänkte jag -skådespelarsnygg –” Men så tillade hon: ”Men det var hemskt vad du har förändrats. ”Vi lämnade Fårö för 30 år sen, och det är kanske någon som har liknande tankar som damen.

Vårt barnbarn, Jesper Eliasson, är lagkapten i Visby IBK och varit det i tio-15 år. Jag är med på nästan alla hans hemmamatcher i ICA Maxi arena.

Jag var också där för någon månad sen och såg på matchen. I pausen, när jag var uppe och rörde på mig kom en glad man fram, hälsade hjärtligt på mig och sa: ”Du är en stor legend”. Jag sög på det han sa och sträckte lite på mig, då sa han vidare: ”Hur är det med dig nu, Owe Järlö?”.

 Ja, ja. Man kan ta fel ibland och ibland kan man höra fel. Det var mors dag för en 5-6 år sen. Kent, vår son, tyckte att vi kunde kasta lite stenvarpa i trädgården. Jag gick efter stenvarporna, hade ju kastat lite förut, så jag tyckte det skulle bli roligt. När jag skulle kasta första kastet tog jag i ordentligt, för att nå fram till pinnen och gjorde någon sorts ”habbavink” och fick jätteont i vänster axel. Det höll i sig ett helt år, och till slut gick jag till doktorn och berättade för honom, att jag kastat varpa och fått väldigt ont i axeln.

Efter några månader hade jag fortfarande lika ont i axeln, och Gunvor  gick in i min journal, för att ta reda på vad doktorn skrivit. Där stod det: ”Att jag hade fått ont i axeln när jag kastat vatten.” (Gunvor muttrade: ”Det måste varit tungt vatten du hade”.)

Jag var tio år som kyrkoherde i Östergarn. Det var bra folk där med. Precis som här på Fårö berättades det roliga historier.

En av kyrkvärdarna berättade om en kvinna, Agusta på Östersol, äldreboendet i Katthammarsvik. 

Den gamla kvinnan hade ett konstigt önskemål. Hon ville en gång få gå naken genom korridoren på Östersol. Det hade personalen inget emot. En dag när Oskar o Kalle satt och pratade med varandra fick de se Augusta komma gående genom korridoren. När hon gått förbi dem sa Kalle: ”Var de int Agusta som gick förbei här”. Jo sa Oskar: Men va hadd ha pa si?
Då sa Kalle: ”Ja, de vait ja inte, men va de än var så bihövd de strökes.”.

Vid jul hade jag familjegudstjänster i Gammelgarn. Det var rätt så många barn med i olika åldrar.

Jag hade en fin flanellograf, som jag tror att jag använde här på Fårö också. Med flanellografens hjälp berättade jag så julevangeliet för dem i kyrkan. När jag då kom till Jungfru Maria, så höll jag upp bilden av henne och frågade om någon visste vad hon hette?: Det gick trögt och jag fick inget svar: Jag försökte igen: ”Jesu mamma, ni vet. Vad heter hon?”. Då sa ett av barnen en flicka på sju- åtta år: ”De skall väl du veta- du som är präst”.

Barntimmar eller i alla fall barntimmeledarna hade humor också här på Fårö, Jag brukade nog vara med så mycket jag kunde på barntimmarna här i församlingshemmet, men av någon anledning kunde jag inte vara med under en period.

Då fick jag ett kort på posten där det stod: ”Hur är det med kyrkoherden? Vi tror, att det är med honom, som det är med Jesus. Vi vet att han finns, men vi ser honom inte.”

I slutet på 1950-talet var jag med i något som kallades SLU (Svenska landsbygdens ungdomsförbund). I Kräklingbo socken var medlemmarna i SLU uppdelade efter olika  gårdar, som hade hand om programmen på mötena. Jag minns, när min bror läste en vers på gutamål, som jag ännu kan. Jag tyckte den var rolig.

Ungkarlen

Ja jivi vicken tosing man har vare,
allt ei sin ungdom fram till åldans haust,
som trot alle kålltöig di var rare
finns de ingen läkdom
för mitt arme brost.

Ja minns na nuck de vackre Josefine
me mun så fin som kyssbärsvein u äppelmos,
men när ja gärd min av att ring ja ville gin e.
Da glaid ha me en ann`n väg sin kos.

Ja glåimd na snart eihop med kluckns Ell`n
Vör blai så kuttrasjau så de kan ingen tro,
men den förälskelsn blai dundaskrälln
u den to knäcken pa miein sinnesro.

Ja trod så vilt pa vad de trulle sägde
att vör skudd blei ett par – Ja arme tok,
men ha iväg till land ei västar läggde
u sällskap to ha me mein sparbanksbok.

De tridu som ja fick var döpt till Britn
u de sag ut som vör skudd blei ett par,
men bäst de var, så fick ha si en leitn
u jädringen um ja var banets far.

Ja har nå seit pa leives avusedar
u skör den eld som har mi bränt,
men de kan hände änne i desse teidar
att ja alanu kärlaikstränktn känt.

Så akt er väl för alle falske peikar
de finns knappt tro  ei någe jungfrubraust,
U um er drängar fran mein maning veikar
förvandles leive ert till dystar haust.

Ja, han var ungkarl och inte gift, men jag kom att tänka på några vigslar jag har haft. I den ena hade brudparet varit gifta med varandra en gång förut och skulle nu gifta om sig med varandra. Vigseln var utomhus lite i utkanten av Visby flygplats. Det skulle vara ett litet bröllop, men brudgummen var ledare för sådana som hade vinthundar. Det var en samling för dem just då i Visby och när de fick reda på vigseln tog med sig sina hundar och bildade häck, för att hylla brudparet. Hundarna skällde mycket under hela vigseln. I mitt vigseltal sa jag, att jag inte brukar ge några råd vid vigseltal, men idag vill jag ändå ge er rådet: ”Skäll inte så mycket på varandra”.

Den andre vigseln jag kom att tänka på ägde rum i någon kyrka för ett 20- tal år sen.

Kyrkan var full med bröllopsgäster och de unga tu stod framför mig vända mot altaret. De hade just sagt Ja till varandra och lovat varandra evig kärlek. Jag väntade på, att de så skulle pussa varandra, men det hände ingenting. Då viskar jag lite halvhögt: ”Skall det vara någon puss?” Bruden svarade ilsket och Högt: ”Naj”

Bröllopsgästerna brast ut i skratt.

Jag blev lite snopen över det ilskna svaret och trodde att de just innan vigseln grälat med varandra.

Men min hustru, Gunvor, som är en klok kvinna sa efteråt: ”Bruden kanske trodde, att det var du som ville ha en puss?”

Ja, det kan man ju förstå om hon inte ville pussa den gamla gubben, som var präst.

Ja, ja så dråpligt det kan bli.

När jag kom ut som ny präst till Eksta hade vi hand om Folkbokföringen. Det hade vi ända till 1 juli 1991. Skrev i stora kyrkböcker för hand. En gång hände det att en präst skrivit in ett nyfött barn i fel kyrkbok. Han upptäckte det och gjorde då vad han skulle göra, när något blivit fel. Han drog ett rakt streck över barnets namn. I anteckningarna skulle det skrivas vad det var för fel som var begånget. Den här prästen skrev i anteckningarna: Detta barn har tillkommit genom mitt slarv”.

Jag måste berätta vad som hände en gång efter, att jag hållit ett kåseri.

Han som hade ordnat med det frågade vad jag nu skulle ha för det här kåseriet? Jag svarade lite blygt och undfallande: ”Du får väl ge mig vad du tycker det var värt”.

Det blev tyst en stund och sen sa han: ”Ja- men någ skall du väl ha”.

Det har hänt, att jag tycker att jag skämtat väl grovt och att det inte skulle vara passande för en gammal prost.

Kanske vore det bättre om jag varit allvarlig och något av en präs,t som någon velat hålla i handen, när de dör.

Jag berättade mina tankar för Hans Ulfvebrand, en gammal studiekamrat och som varit domprost i Stockholm. Han sände mig något som kallas

Clownens bön.
Käre Herre
När jag snubblar mej fram genom livet, hjälp mej att skapa mer skratt än tårar, utgjuta mer lycka än tristess, sprida mer fröjd än förtvivlan.

Låt mej aldrig bli så oberörd, så att jag missar att se förundran i barnens ögon eller glimten i de gamlas ögon……………………………………………………………………………………………… Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: När du fick mitt folk att le, fick du mej att le.

Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: När du fick mitt folk att le, fick du mej att le.

Vi sjöng också några sånger under ledning av Yngve Olsson och Malin Martis. Det var två sånger skrivna på gutamål av min syster Bojan Larsson: Vör tackar Gud och Fattig Bonddräng, (Astrid Lindgrens visa omskriven till gutamål) Även en gospelsång, Fader vår, sjöngs.

Efteråt bjöds på kaffe. En mycket trevlig präst på Fårö, Johan Sunnerstam hälsade mig välkommen och tackade alla som kommit.

Foto: Barbro Olofsson.

Kyndelsmässodagen den 29 januari 1978 prästvigdes jag tillsammans med Staffan Beijer och Bengt Sturevik. Fyrtioåtta år sen. Tiden går fort.

Jag har blivit ombedd att ha några begravningsgudstjänster, och eftersom begravningsgudstjänsterna ska vara nu i vinter, så åkte vi till Buttle, för att hämta in min Cloak (Ytterrocken till kaftanen).

Min handledare på prakten, Hans Gentzel, föreslog, att jag skulle köpa en Cloak från England, att ha till min kaftan. Jag gjorde så och har känt mig högtidlig i den.
Det var bara prästen Nils Huhta och jag som hade sådana ”cloakar” av prästerskapet.
Jag kom att tänka på, när jag i början av 80-talet vandrade genom Hemse samhälle efter en begravning, iklädd kaftan och cloak. En man i medelåldern stannade till och bugade lätt för mig. Det kändes bra. Jag tror inte, att han gjorde ”narr” av mig, utan för att han respekterade mitt ämbete.

Lite längre fram i samhället mötte jag en tonåring, som ropade till sina kamrater: ”Nej. Se Dracula!”

Ja, ja. Visst har det hänt, att när man burit cloaken, att man har känt sig lite ”utklädd”, men den har också varit till stor nytta vid så kallade jordbegravningar. I början av min prästtjänst var det oftast jordbegravningar. Ytterst få som kremerades. I dag är det tvärtom. Några gånger, när snöstormen vinat över kyrkogården och en förtvivlad sörjande sett sin älskade sänkas i graven, har jag kunnat ta henne ”Under mina vingars skugga” och svepa in henne i min cloak.

Fyrtioåtta år. Jag har varit med om många roliga och fina händelser under min tid som präst, men också många svåra händelser, med olyckor, sorg och lidande.
Jag känner stor tacksamhet att ha fått vara präst under så lång tid av mitt liv.

1989-1996 var jag pastor vid KA3 och Fårösunds marinbrigad.

Gunvor som åkte med sin klass i buss från Fårö skola till badet på KA 3 vinkade åt mig, när de körde förbi mig med min cykel. Skolbarnen frågade: ”Vem var det du vinkade åt?” Hon svarade: ”Det var min man på cykel”. Då sa barnen: ”VA! – Är Du gift med den där tjocke prästen?”.

–Den kulan visste var den tog.- Jag gjorde allt för att gå ner i vikt. Gick flera km om dagen och cyklade ofta från Fårö till pastorsexpeditionen i Fårösund på dagarna. Ingenting hjälpte. Jag vägde 63 kg, när Gunvor och jag gifte oss. Då, på Fårö vägde jag en bit över 100 kg, så visst hade barnen rätt. De sa sanningen.

I kyrkoherdetjänsten ingick också att vara brigadpastor på Fårösunds marinbrigad. Jag trivdes bra med uppgiften. Var nästan varje onsdag förmiddag på KA3 och berättade och fick höra ”roliga” historier. Vi trivdes bra ihop. Jag fick också vara med vid soldaternas avslutningar och hålla tal eller ett slags korum. Likaså vid något som liknade ”Krigsmans erinran” i Bunge kyrka, där översten Anders Hammarskjöld först talade och sen fick jag hålla korum. Vi hade även samlingar där vi talade om krishantering. De var välbesökta, trots att de var frivilliga.

Det är nu över 30 år sen och min ”storhetstid” är över. Jag har i alla fall gått ner lite i vikt, men behöver gå ner ännu mer.

Hennes dopnamn är Lisbeth Hilma Gerda. Hon tog sig i vuxen ålder namnet Bettan, för att de flesta kallade henne för det.

Hon föddes, som alla vi andra syskon vid Trosings i Gammelgarn. 1946 i november köpte far gården vid Hajdeby. Gården hade stått öde i tolv år och far fick mycket att göra med att sätta i fönster och laga dörrar. Bettan var sju månader, då vi flyttade till Hajdeby.

Foto av Bettan och hunden Sang vid Hajdeby.

Bettan, Harry, som var granne, och jag spelade mycket pingis och kom med i Östergarns idrottsklubb. Bettan blev några år gotlandsmästare för damjuniorer. Senare vann hon också inom Konsum Nordiska mästerskap. Hon vann mixed tillsammans med världsmästaren i pingis, Kalman Sipesi. (Jag är osäker på hur hans namn stavas.) Tillsammans med Birgitta Viktorsson, som varit europamästare, vann hon också damdubbeln.
Bettan och jag spelade ofta mixed i tävlingar på Gotland bland annat i Östersjömästerskapen.

Det lät lite roligt, tyckte jag, när vi ropades upp, när vi tävlade i mixed och man i högtalarna hörde: Österdahl, Österdahl, Östergarn.

Min lillasyster Bettan har alltid hållit på mig, både när vi spelade pingis,och när någon varit dum mot mig. Då har hon ställt upp på min sida och tagit mig i försvar.

Bettan har jobbat med lite av varje. I tonåren hjälpte hon till på gården vid Hajdeby, men cyklade också från Hajdeby en sommar  till Sysne i Östergarn, där hon fick arbete i Danielssons affär. Det var två mil om dagen att cykla.

Hon fick sen arbete i Konsum och blev  därefter lantbrevbärare under många år.

1 oktober 1980 skulle hon hjälpa en handikappad man med att föra en båt från Djupvik i Eksta till hamnen i Klinte. Det bar sig inte bättre än att Bettan föll överbord och kunde inte komma upp i båten igen. Då kastade mannen, som ägde båten, en livboj och en lina och bogserade sen Bettan i en halvtimme i det kalla vattnet. Han vågade inte köra fort, för att Bettan då kunde dras in i propellern. När de kommit i land var Bettan mer eller mindre medvetslös. Hennes blivande man, Tage Swanborg, gick ut i vattnet och drog henne i land. Jag blev kallad till deras hem, och när vi tog tempen på Bettan, nådde inte hennes värme upp till siffrorna på termometern. Hon överlevde, men drabbades senare av Bechterews sjukdom, som hon lidit av sen dess.

Tage och Bettan har vunnit många förstapriser i att brygga gotlandsdricka. Detta trots att Tage är helnykterist och Bettan inte tycker om gotlandsdricka.

Bettan och Tage är inte riktigt som alla andra. De skaffade grisar som sällskapsdjur. De var t.o.m. på Medeltidsmarknad och promenerade med en stor gris i ledband i Visby. 

Ja, om Bettan finns mycket att berätta.

( Fotot taget av skolläraren Sven Lewedahl någon gång i mitten på 40-talet)

I går fyllde jag 83 år. Många hade gratulerat mig på Face Book och jag har försökt att tacka alla ”personligt” på FB, men har kanske glömt någon. Därför vill jag tacka alla än en gång här i min blogg. Det betyder mycket för mig att bli sedd och uppmärksammad. Så tack ska ni ha.

83 år fyllde jag som sagt, och det var egentligen första gången som jag känt att jag blivit gammal. Tidigare, när jag fyllt år, så har jag ändå känt mig ganska ung, men nu förstår jag, att jag kan inte ha så många år kvar.

Det märkliga är, att jag kom att tänka på mitt dop, som ägde rum annandag jul 1943 vid Trosings i Gammelgarn. Det var prosten Björkander som döpte mig. Min storasyster Gunborg och granntjejen Birgit Timgren var mina faddrar. (Egentligen borde jag fått heta Mose, för de sa, att jag skrek så in i vassen. Ursäkta skämtet, men jag kunde inte låta bli.)

Dopet är en mycket allvarlig händelse och alldeles fantastisk. I kyrkan tror vi, att när vi döps sammanvävs vi med Jesus Kristus. Dör med honom och uppstår med honom.
Evangelisten Johannes skriver, att Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Det innebär ju, att när vi dör den jordiska döden lever vi ändå vidare med Herren Jesus Kristus. Helt fantastiskt. Tror du detta? frågar Jesus. Jag svarar: ”Herre, jag vill tro, jag försöker och försöker, men hamnar ändå i tvivel ibland. Hoppas det räcker med att jag vill tro och att jag får vara med dig Herre ändå”.

Ja, så går mina tankar i dag, dagen efter jag fyllde 83 år.

Det får mig att tänka på när vi, präster i Visby stift, åkte på fortbildningsdagar i Soest i Tyskland någon gång under sommarhalvåret på 1980-talet. Vi åkte buss, hade trevligt och skrattade och glammade. Plötsligt, så där en 10 mil utanför Köln, tog prosten Nils Selmer mikrofonen och satte sig tillrätta i stolen. Nils var nog den kunnigaste av oss i historia. Han började så berätta om De vise männen, ”De tre konungarna”. Här nedan gav han så prov på vad vi tror oss veta om ”De vise männen”, eller ”De tre konungarna”.

(Just nu är det juniorvärldsmästerskap i ishockey. Det har lite med det att göra.)

De tre kronorna

Vårt ishockeylandslag har tre kronor på tröjorna. Svenska krigsmaktens märke alltifrån kryssaren Tre kronor ner till konservöppnare och kokkärl har tre kronor som emblem.
Det är inte så konstigt, för tre kronor är ju det svenska riksvapnet.
Vår flagga är från 1500-talet, men hur har vi fått riksvapnet med de tre kronorna?

Ja, det är en intressant historia.

Några har påstått att vi har fått det genom Kalmarunionen, som var föreningen mellan Sverige, Norge och Danmark, men det stämmer inte, för Kalmarunionen var från 1397 – 1523 och emblemet tre kronor hade vi i Sverige redan på 1200-talet.

Nej,vi får börja från början. I evangeliet som vi läste talas det om österländska stjärntydare.
De lämnade tre dyrbara gåvor till Jesusbarnet. Guld, rökelse och myrra.
Därför tror man att de var tre till antalet. Gåvorna var så dyra att ingen enskild hade råd att ge så fina gåvor, därför tror man att de var konungar.

I ett armeniskt evangelium från 500-talet heter de Melkon, konung av Persien, Gaspar, konung av Indien och Balthasar, konung av Arabien.

De vise männen skall ha dött i Persien, deras stoft skall på något sätt ha kommit till Bysans.

Helena, som var sambo med  kejsar Konstantinus och mor till kejsar Konstantin, som blev kristen och gjorde kristendomen till statskyrka, blev också hon kristen. Hon lät föra ”heliga tre konungars” jordiska kvarlevor från Konstantinopel till Milano omkring år 324.

Där fick de ligga ifred i 800 år. Då blev Fredrik Barossa, kejsare över det romerska riket av tysk nation. Han fick mycket bråk med de norditalienska städerna, som ville vara oberoende och med påven Alexander III.
Som politisk rådgivare hade kejsaren ärkebiskopen i Köln, Reinald. Kejsar Fredrik kuvade upprorsstäderna och år 1162 var turen kommen till Milano.

Staden plundrades svårt och kejsaren gav ärkebiskopen Reinald heliga tre konungars reliker, som förde dem till Köln. Färden började 11 juli 1162 och kom fram till Köln den 23 juli 1164.

Anledningen till att det tog så lång tid var att det var många ceremonier och gudstjänster under färden.

Relikerna blev ett enormt uppsving för staden Köln. På 1200 -talet blev de tre kronorna Kölns stadsvapen.
Relikerna av de tre konungarna förvarades i stora skrin av guld. Med en kungakrona på varje skrin som skulle passa deras huvuden.

 Det är därför man tror att uttrycket Tre kronor kommit. Tyvärr har kronorna försvunnit, men de stora skrinen av guld, där relikerna finns bevarade är kvar. Kyrkan där de först förvarades blev för liten och man började bygga på en väldig katedral, som blev färdig först år 1870, där de tre skrinen nu står på högaltaret.

Pilgrimsfärder och vallfärder var mycket populära på 1200-talet. Konungar och kejsare vallfärdade dit.  Så gjorde troligen också den fromme Magnus Ladulås. Som ett tecken på att han varit där fick han de tre kronorna i sitt vapen.

Därför skrinnar ännu idag vårt ishockelandslag kring med tre kronor på bröstet, symbolen för de österländska stjärntydarna,
De heliga tre konungarna, Melchion, Kaspar och Balthasar.

Ibland har jag svårt att sova på nätterna. Dels sliter jag ofta med mardrömmar och dels för att jag fryser eller är för varm.
Jag försökte med att lägga in en tunn pläd i påslakanet, men då frös jag. Då la jag in ett duntäcke i påslakanet, och då blev det alldeles för tungt och varmt.

 I ”netres”, när jag klagade över att det var för varmt, sa Gunvor: ”Du har ju din mammas filt. Du kanske kunde pröva med den”.

Jag fick en filt av min mamma, när jag flyttade hemifrån 1961. Hon hjälpte en gammal lärarinna, som bodde i granngården med städning och tvätt. Det fick hon 30 kronor i månaden för och av de pengarna hade hon sparat ihop till en filt åt mig.

Vi var ju nio syskon i min familj och jag var nr åtta i syskonskaran. Jag gjorde inget större väsen av mig och var absolut ingen centrumfigur i familjen. Kände mig älskad av mor o far och mina syskon. Vi var ganska frispråkiga och skrattade och skämtade mycket. Vår mor o far la sig inte så mycket i vår uppfostran. Jag trodde inte, att mor brydde sig om, ifall jag kom sent hem från Katthammarsvik där vi ofta höll till i tonåren på  kvällarna, men jag märkte, att hon ofta satt uppe och väntade tills jag kom hem.

En enda gång fick jag dock en örfil av mor. Hon upptäckte att jag satt uppe på verandataket och smygrökte, när jag var 14 år. Det var papptak insmort med tjära, så det var mycket eldfängt. Efteråt förstod jag att det jag gjorde var mycket galet.

Ett mycket fint minne jag har av mor var, när jag just flyttat hemifrån och var ledig från länsmejeriet i Visby och låg över i hemmet vid Hajdeby. Jag gick upp för trappan på kvällen och la mig i sängen. Då kom mor upp till mig på kammaren sa just ingenting, men stoppade om mig med täcket, såsom hon gjorde, när jag var barn. Det var en underbar upplevelse utan allt för många ord.

Många år senare när jag var präst i Eksta kom jag att tänka på den händelsen. Jag såg på när klockaren och hennes man la till en grav för hand. Hur varsamt hon hanterade spaden och försiktigt la tillbaka mullen. Det var som om de med kärlek stoppade om den döde.

Ja, så kom tankarna när vi talade om: ”Min mammas filt”.

 Hoppas nu att jag blir lagom varm av den.

Fortsättning från 1,2,3,4,5-

6.Otto, som satt där på brunnsholken tänkte: ”Vilken konstig och samtidigt underbar resa stjärntydarna fick vara med om. Kan man tro, att den är sann, då behöver man inte vara rädd för att dö, då har Gud räddat oss”.

Stjärntydarna, de vise männen, eller som de också kallas: De tre konungarna hittade stallet och fick då se, att det de hört berättas på vägen var sant. Där satt barnets mor bredvid sitt lilla barn, som låg i krubban. Bredvid modern, som hette Maria, satt en man som hette Josef. I stallet fanns också åsnan och några herdar som hade sina får med sig.

De vise männen lämnade fram sina gåvor, guld, rökelse och myrra till barnet och trots att de själva var konungar föll de på knä och visade barnet sin vördnad.

De hade fått reda på att konung Herodes inte var att lita på, att han istället för att hylla det lilla barnet ville döda det, och därför reste de tre vise männen inte tillbaka till Jerusalem utan tog en annan väg hem till sina länder, Arabien, Persien och Indien.

(Gunborg, min storasyster föddes 1928. Det var strax efter hon hade gått och läst, som hon skrev julpsalmen. Den finns inte i någon psalmbok eller så, utan vi har hittat den i hennes anteckningar.) (Julkortets utseende har vår son, Kent Österdahl ordnat)

På nyheterna i slutet på november 2020 fick vi i nyheterna höra talas om att, man i december det året kunde man se ”Betlehemsstjärnan” igen. Saturnus och Jupiter skulle då bilda en konjunktion, som man trodde att de också gjorde år sju före Kristus och som skulle kunna vara ”Betlehemsstjärnan”. Vi bodde i Visby under vinterhalvåret, men åkte ut på landet till Buttle, där vi hoppades få se ”Betlehemsstjärnan”. Tyvärr var det mulet den kvällen, men i en liten glipa i molntäcket kunde vi se Saturnus och Jupiter: ”Betlehemsstjärnan”. En sån tur vi hade.

(Fortsättning från 1,2,3,4, )

5.På väg till Betlehem mötte de människor som spred ett märkligt rykte. De påstod att några herdar sett ett starkt ljus en natt och något som liknade änglar. De hade sjungit en underbar sång. – Stjärntydarna, eller de vise männen, visste inte vad de skulle tro om ryktet. Det lät lite konstigt, tyckte de, men kunde Gud med en stjärna berätta, att en konung fötts, så var det väl inte omöjligt att också änglar visade sig.

Glada, överraskade och inte så lite nyfikna fortsatte de sin färd mot Betlehem. Ju närmare de  kom så mötte de fler, och fler som berättade om märkliga ting, som hänt just den natten.

Några sa, att ett litet barn hade fötts i ett stall i Betlehem, och att modern lagt barnet i en krubba. Det berättades också att rädda herdar, som sett ljusskenet hade sett änglar och att änglarna sagt till dem: ”Var inte rädda, för jag bär bud till er om en stor glädje. I dag har en frälsare fötts åt er. Barnet är Guds Son och ni kan gå dit och se på honom”.

De vise männen sa: ”Vad är det som händer?”.
”Vi måste också fara dit och se barnet och ge honom gåvorna vi har med oss. Guld, rökelse och myrra. Först trodde vi att en stor konung fötts i Juda rike, när vi fick se stjärnan, men nu förstår vi att någonting ännu större har skett.”

Fortsättning följer….

Fortsättning från 1,2.3

4.Herodes var en sjuk man och var mycket rädd att den nyfödde konungen skulle ta hans plats och bli kung i hans ställe. Herodes var också en falsk person och sa till stjärntydarna, att det skulle vara bra om de kom tillbaka till honom och talade om var den nyfödde konungen fanns, för han ville också hylla honom”. (Det ville han dock inte, utan snarare förgöra honom.)

Herodes sammankallade de lagkloke och lät fråga dem var den nye judakonungen skulle födas. De kom fram till att det var i staden Betlehem han skulle födas. De tre stjärntydarna lämnade Herodes palats och gav sig av mot Betlehem och då visade sig stjärnan igen. Den blev kallad Betlehems stjärna.

(Fortsättning följer…)