Sunes blogg

Gravsättning skedde i fredags av urnan efter Thomas Österdahl på Kräklingbo kyrkogård.
Avsked hade tidigare tagits i S;t Katarinas kapell i Halmstad. Thomas, min brorson bodde i Kvibille utanför Halmstad. Han hade dött i ambulansen på väg till sjukhuset.

Thomas var döpt i Kräklingbo kyrka. Min syster Bettan och jag var hans faddrar vid dopet. Thomas och hans syster Annicka och deras föräldrar var på somrarna vid Hajdeby i Kräklingbo och Thomas hade utryckt önskemål om att en dag flytta till Gotland, men det hann han inte. Han hade också uttryckt önskemål om att få bli begravd på Kräklingbo kyrkogård i närheten av sin faster Gunborgs grav.

Med gravsättningen gick det så till:
Vi kunde samlas i Kräklingbo kyrka. Eftersom jag var hans fadder och dessutom präst tog jag på mig ansvaret, att hålla i gravsättningen. Vi var 26 personer som samlats i kyrkan. Jag började med att läsa psalm 189: ”Bliv kvar hos mig se dagens slut är när..”
Sedan bar Thomas mamma urnan till graven under klockringning. Båda föräldrna hjälpte så åt, att sänka urnan i graven. Jag höll så ett tal, som avslutades med att en av Thomas kusiner, Kent, läste en hälsning från Thomas syster Annicka. Även kusinen Anneli höll ett tal, där hon bland annat sa att Thomas var mycket omtyckt av sina kusiner. Därefter höll jag en kort andakt och så togs avsked av Thomas . Fridsönskan hölls över graven och psalmen 297 sjöngs: Härlig är jorden…”

Min syster Bojan kände det lite konstigt, att vi stod med ryggen åt våra föräldrars och Thomas farföräldrars grav, som låg alldeles i närheten. Hon föreslog att vi som avslutning skulle bilda en ring och hålla varandras händer där vi inneslöt Thomas grav, Gunborgs grav och Thomas farföräldrars grav. Vi gjorde så och det kändes så fint.

Efter gravsättningen hölls minnesstund i ”gamla skolan” i Anga, där vi talade med varandra om bland annat hur mycket vi saknade Thomas.

Varit på skärtorsdagsmässa i Buttle kyrka i kväll. Det var en fin mässa, som slutade med några tankar på Getsemane. Jag blev starkt berörd, när prästen med hjälp av klockaren stängde altartavlan och psaltarpsalmen 22 lästes.

Jag kom att tänka på augusti 1972, när Gunvor och jag fick följa med Maj och Göran Beijer och några ungdomar till Jerusalem. Göran ledde oss till många heliga platser där i Jerusalem och jag minns särskilt platsen Getsemane.

Jag sa, att jag var ateist i ungdomen, men att jag genom ett mirakel vid arton års ålder fann någonting, som jag inte trodde fanns. Mitt problem var att jag hade väldigt många frågor, som mina duktig lärare i Sigtuna, där jag gick utbildningen till ungdomssekreterare, försökte ge svar på.

Efter utbildningen fick jag tjänst i Visby domkyrkoförsamling, som ungdomssekreterare. Jag trivdes fantastiskt bra med jobbet. Hade inte begrip om att sätta gränser och gick in i väggen, utan att veta om det. Fick en del konstiga symptom, men förstod inte, utan jobbade på efter bästa förmåga. Det innebar att jag fick en väldig dödsångest. Jag var verkligen rädd för att dö. Jag skämdes för det. Jag som var en troende kristen behövde väl inte vara rädd för att dö?

I augusti 1972 när vi kom till Getsemane örtagård och jag låg där i min rädsla för att dö, tyckte jag mig se en annan man, som för ett tusen niohundra sjuttiotvå år sen legat där och var rädd för allt detta han skulle gå igenom. Han var så rädd för att dö, så att han svettades blod.

Det var som om jag blivit befriad, inte från min dödsrädsla, men från skammen att vara rädd. Jag kände på något underligt sätt, att han förstod mig. Jag behövde inte känna skam. Han, Jesus Kristus var också rädd, för allt lidande han måste genomgå.

Detta att Jesus Kristus förstod mig hur det var att vara rädd för döden, och att jag inte behövde skämmas för det innebar en hel del för mig.

Vägarna öppnade sig för mig att läsa vidare till präst. De församlingar jag var ansvarig för var helt underbara. Problemet var att jag gjorde samma fel, som när jag var ungdomssekreterare. Alltid full gas. En gammal präst, Nils Håkansson sa till mig, att jag var själv min värsta arbetsgivare. Han hade förstås rätt. Vid 37 års ålder fick jag min första hjärtinfarkt. Den upptäcktes inte då, men när jag fick min andra vid 76 års ålder och hamnade på Karolinska sjukhuset upptäckte läkarna, att jag haft en mycket tidigare, som läkt bra.

Nåväl, efter första hjärtinfarkten ville jag berätta för min familj hur jag hade det med all min dödsångest. Det blev så småningom en liten bok som jag kallade: ”Längtan efter tro” och som gavs ut på Skeab/Verbums förlag 1982. Den finns att låna på vissa bibliotek, bland andra Almedalsbiblioteket i Visby.

Vårt barnbarn Jonas som föddes 13 november 1994 i Klinte på Gotland träffade för några år sen Lisa Larsson, som föddes 15 mars 1996 i Lycksele i Lappland. De har nu blivit ett par och bor tillsammans i Uppsala.

Jonas är och har varit lite äventyrslysten. Orädd och framåt. Efter gymnasiet åkte han först med sin klass och klassföreståndare till Chile. Jonas åkte sen senare ensam till Chile, för att öva på spanska språket och för att lära känna landet mera.

Han utbildade sig till ambulanssjuksköterska och arbetat som sådan både i Visby och i Tierp. Jonas läste så vidare och är nu narkossjuksköterska vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. När vi ringde honom i dag hade Lisa och han nyligen kommit hem från Spanien. Jonas hade då sprungit ett maratonlopp i Barcelona.

Vi är stolta och glada över alla våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har tänkt på att alla våra barn och barnbarn har valt yrken som har med människor att göra.

För min del har jag arbetat som mejeriarbetare och även som stenbrottarbetare. Det fanns inte så mycket på min tid för en arbetargrabb med sjuårig folkskola att välja på.

Nu är det annorlunda. Jonas sambo, Lisa från Lappland har läst många år vid Uppsala universitet. Hon var doktorand, när hon mötte Jonas, och nu har hon klarat av sin doktorsavhandling med titeln: ” Additive Manufacturing of Biodegradable Magnesium Alloy WE43: Linking Process Parameters to Microstructure and Mechanical Performance”.

Vid sin doktorsexamen 2026-03-06 hade Uppsala universitet kallat in en professor från Spanien, som under en dryg timmes tid ställde frågor kring hennes doktorsavhandling. Även några andra specialister på området hade många frågor att ställa.

Vi gläds så över Lisas bragd, att ha klarat sin doktorsexamen. Den ligger många studietimmar och arbete bakom. Glada över är vi också, att de ser så lyckliga, kära och glada ut tillsammans. De ska nu på onsdag ge sig ut på ytterligare resor.

Lycka till, säger vi, Jonas mormor och morfar.

(Foto Kent Österdahl)

Det var en gång på 1980-talet. Jag skulle ha en gudstjänst i Fröjels kyrka. Normalt hade jag gudstjänster i Eksta, Sproge och Levide kyrkor, men den här söndagen var jag i Fröjels kyrka, där kyrkoherden annars hade gudstjänster.

Det brukade inte komma så många deltagare i gudstjänsten, när jag var i Fröjels kyrka. En, två eller i bästa fall tre personer.

Evangelietexten för söndagen var bland annat orden ”Mästare, vi har arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten” är Petrus (Simons) svar till Jesus i Lukasevangeliet 5:5. 

Jag var ung och dum och lite fräck och började min predikan med att säga med anknytning till vad Petrus sa: ”Herre vi har arbetat hela natten, ja ända sen 1200-talet, men fått intet. Här är tomma kyrkbänkar över allt, men på ditt ord vill jag ändå kasta ut näten.”

När jag kom ut från sakristian och skulle börja gudstjänsten var kyrkan full av folk. Alla platser i kyrkan var fullsatta. Det hade kommit tre turistbussar med folk som ville vara med på gudstjänsten.

Jag tänkte: ”En del straffar Gud med det samma.”

---

En annan gång. Det var nog i början på 70-talet, innan jag var präst. Jag var ungdomssekreterare och hade fått venia med rätt att predika av biskop Olof Herrlin. Det var i Tofta kyrka jag skulle ha gudstjänst.

Glad i hågen över att jag fått venia såg jag fram emot gudstjänsten och möjlighet att få predika. Kantorn och klockaren och jag var där. Vi väntade på kyrkobesökarna. Det var ingen som kom till kl.11,00 och vi var nära att ställa in gudstjänsten. Då kom det in en familj om 4 pers. Glad blev i alla fall jag, och vi drog i gång gudstjänsten med klockringning, psalmer, texten, böner och min predikan. Efteråt kände jag mig ganska nöjd med min predikan och gick till kyrkdörren, för att hälsa på familjen som kommit till Gudstjänsten och tacka för att de kommit. Då svarade mannen på tyska: ”Auf wiedersehen.”

De hade förmodligen inte förstått ett ord av min ”fina” predikan, utan kanske bara kommit in för att se på Tofta kyrka och så drog vi i gång alltsammans. Tur att de inte gick igen, för hur skulle jag då ha känt det med min ”fina” predikan, om de hade gått ut?

---

Klockaren Sigurd Lindkvist berättar om en annan gång i en helt annan kyrka där något liknande inträffat. Klockan hade slagit elva och ingen gudstjänstbesökare hade kommit och man beslöt att ställa in gudstjänsten, men när klockaren öppnat kyrkdörren fick han se, att det kommit en busslast med personer, som var på väg in till gudstjänsten: ”Då sa klockaren, som inte var Sigurd: ”Ga hajm, Ga hajm. Vör har ställt in.”

(Historierna skrev jag i den lilla boken: ”Kyrkohistorer eller en glad österdahlare”, som kom ut för 20 år sen. Jag känner mig lite ”låg” i dag och behöver tänka på något roligt. Jag mår dessutom bra av att få skriva lite. Hoppas ni inte tycker jag blir tjatig, som skriver samma sak igen.

I går kväll var sista innebandymatchen för säsongen i ICA Maxi arena i Visby. Visby IBK mötte Mullsjö. På papperet var de ett bättre lag än Visby. De var på slutspelsplats. Det var minst 1300 personer i publiken. Däribland min hustru Gunvor, som annars inte brukade vara med på matcherna. Hon kom för att hedra vårt barnbarn, Jesper, som är lagkapten för Visby IBK. (Tror jag i alla fall, för hon är annars inte så intresserad av idrott.)

Första perioden gick inte så bra för Viby IBK. Det ena målet efter det andra föll in bakom målvakten. Gunvor tyckte inte det var roligt. Det stod 0-4 till Mullsjö vid första periodens slut. Jag försökte trösta Gunvor med att det kan bli bättre för Visby IBK i andra perioden. 0-4 går att ändra på, när det är två perioder kvar. Gunvor lämnade sin plats för att vara behjälplig med ett av våra barnbarnsbarn.

Andra perioden började också bättre för IBK. Det blev 1-4 och hoppet började tändas hos publiken. Det mörknade igen, när Mullsjö fick in 1-5 och när det var som värst 1-6. (Jag kommer inte ihåg om det blev flera mål i andra perioden, men det var i alla fall tungt inför tredje.)

Tredje perioden blev oerhört dramatisk Visby IBK började komma närmare. Det blev 2-6, 3-6, 4-6 och 5-6. Oerhört spännande och Visby IBK tar ut sin målvakt och lämnar målet öppet, för att kunna få sex utespelare. Mullsjö får tag i bollen och sänder en höjdare som ser ut att gå in i det tomma Visbymålet. En av visbyspelarna lyckas med innebandyklubban träffa bollen i luften och styra den utanför målet. Stort jubel i publiken. Hade bollen gått i mål hade det med stor sannolikhet gjort att Visby IBK förlorat matchen, eftersom det inte var så mycket tid kvar. Vad gör då domaren, när jublet i publiken är som högst. Jo! Han dömer straff för Mullsjö. Varför förstod inte så många bland åskådarna och i minst fem minuter hördes enorma burop från publiken.

Nåväl. Straffen skulle läggas. (Det är vanligt att det blir mål på straffar.) Straffläggaren går nära målet skjuter bollen hårt mot målet. Då räddar målvakten och hoppet tänds åter hos publiken. Det är bara minuter kvar och 5-6 kan gå. Visby IBK tar ut målvakten och lämnar buren tom igen. Då lyckas de få mål och det blir 6-6.Nu var det bara 45 sekunder kvar och så lyckas Visby IBK göra 7-6 och vinna matchen. De hade hämtat upp 1-6 till 7-6. Vilken prestation! Det är charmen med innebandy. Ingenting är omöjligt.

Gunvor kom tillbaka och såg tredje perioden och drogs med i jublet över Visby IBK s seger.

Är varbildning den enda bildning som varar?

Ibland kan det kännas så. Jag växte upp på en liten bondgård. Var bortskämd och lat. Vid 18 års ålder fick jag arbete på ett mejeri. Det var ett väldigt tråkigt arbete. I två år plockade jag 3000 flaskor i timmen från ett band ner i korgar. Tappade i skummjölk, kärnmjölk och vassle i sju 50 liters spann i minuten.

Gjorde lumpen på A7 och blev en usel konstapel som pjäsgruppchef.
Något år jobbade jag i Buttle stenbrott och slog sönder stora stenar till mindre stenar med en tung slägga.

Fick möjlighet att studera. Först grundskolekompetens och senare utbildning till ungdomssekreterare i Sigtuna. Stortrivdes i Sigtuna, trots att jag egentligen inte hade rätt kompetens för att komma in på utbildningen. Lärarna påstod dock att jag var som en omättlig svamp, som sög i mig all kunskap.

Jobbade som ungdomssekreterare i sju år i Visby. Läste in grundkursen på fritiden i religionskunskap på distans 40 poäng, men fick inte räkna dem till godo, för jag hade inte gymnasiekompetens.
Det blev Folkhögskolan i Hemse för att läsa in gymnasiekompetensen. På Folkhögskolan fick jag läsa mycket engelska, lite tyska, svenska, historia och en del andra ämnen.

Jag fick tillgodoräkna mig de 40 akademiska poängen och färden ställdes till Uppsala universitet. Mitt huvudämne i teol.kanden var Nya Testamentet. Jag kunde inte ett ord grekiska, när jag kom och inte mycket engelska heller. Målet var att vi skulle kunna läsa NT på grekiska, grundspråket. De flesta kommentarerna var skrivna på engelska. Jag fick de första åren kämpa mycket med grekiskan, men så plötsligt lossnade det. Det var när jag hade fått grepp om hela verbsystemet. Då lossnade det plötsligt. De andra fick kämpa hårdare än jag och det hände att jag hade fullt rätt på tentamina. En av lärarna i grekiska sa till en annan präst, när han gästade Gotland, att jag var fenomenal på grekiska. Tros- och livs var mitt andra stora ämne. Det handlade om vad de olika religionerna och de olika samfunden trodde på. Jag tyckte det var intressant och hade lätt för att lära mig.

Det är nu drygt 50 år sen. Ska sanningen fram, så kan jag inte mycket grekiska, engelska, tyska och trosläror längre. Jag skyller på att jag haft en stroke, men det är nog inte sant det heller.

Jag tror det beror på att jag knappast öppnat Novum på 50 år, Nya testamentet på grekiska. Jag har inte läst så många engelska böcker och heller inte talat det språket, så jag tror det har fallit i glömska. Min tyska var dålig redan från början, men ändå. Tidigt efter studierna kunde jag i alla fall fråga efter vägen, beställa mat och föra ett mycket enkelt samtal, när vi tågluffade i Europa, men allt är borta.

Är då min fråga: ”Är varbildning den enda bildning som varar?

Mitt svar är för min del: ”Ja, jag tror det.”

Reportern Thomas Gottfridsson tog kontakt med mig för en dryg månad sen. Han ville göra ett reportage om vårt barnbarn, Jesper Eliasson, lagkapten i Visby IBK och så jag som är stor Visby IBK supporter. Thomas skriver för gratistidningen Forum Gotland. Jörgen Kristiansson fotograferade.

Lite skäms man över att vara glad över att synas, men jag blev uppriktigt glad för reportaget. Stolt över ”sårken”, barnbarnet Jesper och stolt och glad för att uppmärksammas.

Tacksam över det Thomas skrivit. Så välformulerat. Glad över Jörgens foton.

Kan en myt ha något att ge?

Jag var i Visborgskyrkan i söndags. Det var första söndagen i fastan och den gammaltestamentliga texten handlade om syndafallet. Det var en fin gudstjänst och den inspirerar mig till att skriva en blogg med temat: Kan en myt ha något att ge?

En myt är en traditionell, ofta urgammal, berättelse som förklarar världens uppkomst…
(Citat från Wikipedia)

Det är klart att vem skulle kunna veta något om världens uppkomst innan människan fanns och kunde skriva ner hur det gick till. Bibelns berättelse om den första tiden, tror jag är någon eller några som funderat över hur det skulle kunnat gå till, alltså en sorts vishetslitteratur, eller om man så vill- en myt.

Kan då en myt ha något ge? Något som någon hittat på? Jag tror det.

 Jag läser just nu Björn Natthiko Lindeblads bok, Jag kan ha fel. En bra titel och det gäller också mig.

Tidigare i mitt liv tyckte jag att myter var ingenting. Det som gällde för mig var fakta, men så kom jag att tänka på AI och robotar, som människan kan tillverka. Robotar kan räkna avancerade tal och utföra arbeten i vissa fall bättre än människan. Men de lever inte. I en av bibelns skapelseberättelser står det, att Gud inblåste livsande i hennes näsa. Jag tror det ligger mycket i det. Är det inte där skillnaden på robot och människa ligger? Detta att Gud gav henne livet? Även om det inte gick till exakt så som den bibliske författaren beskriver det?

Även syndafallsberättelsen tror jag är en myt, men ändå så sann på något sätt. Kunskapens träd på gott och ont, tycker jag är en fullträff. För hur sant är det inte att kunskap kan användas till att göra mycket gott, men att kunskap kan också användas till att göra mycket ont. Jag tänker på kärnkraft t.ex. Fredlig användning kan det vara till stor hjälp med att värma bostäder och mycket annat. Kärnkraft kan också förvandlas till hemska atombomber, som kan utplåna allt liv på vår jord.

Jag tycker, att den som hittat på syndafallsberättelsen, eller det där med kunskapens träd på gott och ont har lyckats mycket bra. Man känner igen sig i berättelsen och anar på något sätt varför vi handlar som vi gör.

Så visst kan myter ha mycket att ge.

Min bror Yngve föddes, som alla vi andra syskon vid Trosings i Gammelgarn. Han föddes som nr fyra i en syskonskara på nio. Yngve är längst ut till höger i främre raden. Fotot taget 1943.
De andra är från vänster i bakre raden: Bertil, Gunborg, Martin. Främre raden från vänster: Gösta, Bojan, Gunnar o Yngve.

1946 flyttade Yngve till Hajdeby. Han blev kvar där till 2023 då Yngve kom till Vardaga i Katthammarsvik.

På fotot Yngve och några av hans syskon. Från vänster : Bojan, Gunnar, Yngve. Framför: Bettan o Sune.

Vid vår fars död fick Gunborg och Yngve överta gården vid Hajdeby. Vi alla andra syskon hade då flyttat ut från Hajdeby, Gunborg, Yngve, far och mor tog emot ett kusinbarn, Bengt, som hade det lite besvärligt. Han bodde vid Hajdeby i mer än 50 år fram till sin död.

Yngve var under en tid förutom bonde även deltidsbrandman. Yngve har varit mycket barnkär. Han har inte haft några egna barn, men han har umgåtts med många av sina syskons barn, som bott hos dem på somrarna.

Vår syster Bojan skrev så fint på gutamål om broder Yngve. Jag återger hennes dikt här:

Yngve sittande på trappan vid Hajdeby.

 2010    
 Seist  

Han sitar pa bänken pa trappu
u keikar mot gräusvägen äut.
Lauen pa lönni har gäulnä,
han kännar att summan jär släut.
Nå jär de tomt häir ei gardar
sän seist summargästn försvannt
Di seir aldri haustsol såm skeinar
u löisar pa lautrei så grannt.
Naj, nå vill di haimat till städar
u gatljaus när kväldn bleir mörk,
u hauststårmen tjautar kringg gardn
u rykkar ei tallar u björk.

Nästn hail lev har han bot häir,
han kåm aldri bårt häir efran.
Förr fanns de folk häir ei gardar,
de fanns bade gamle u ban.
U karar såm jobbde pa akrar,
di gikk ättar hästar u harv,
u ättar saningsmaskinar
u fylgdes av mavar u sparv.
Nå äir allt ut-arränderet
häir baitar nå lambi e dag,
för u halde buskar fran akrar
u för u fa Eubidrag.

Näir han var ban, var män tvungen
u odlä den mat män skudd ha,
u pärar skudd räkk fram ti summan
u mätte bad stäure u sma.
Di jagede rabbis pa vintan,
de mangg ganggar räddningi var.
Da var di tåll såm var sultnä,
e dag äir han einsummen kvar.
Rabbisar di har bleit sjaukä,
di däugar int länggar ti mat.
Nå gar han me hundn ei koppel,
han har bleit hans bäste kamrat.

Han sitar pa bänken u keikar,
nå kummar visst biln me post.
Han gar ti grindi u yppnar
a låd såm äir raodar av rost.
Postn jär för de meste
reklam efran bodar ei stan,
me bildar pa kleidar för töisar
u rolie sakar ti ban.
Han fikk varken ban ällar källingg
u teidn försvannt allt för fort.
Hans bror äir visst äute u raisar,
för häir kåm de me postn ett kort.

Han keikar pa korte u tänkar,
däir har aldri summan någ släut.
Däir slippar di kyldi u mörkre
u snåi, så män int kummar äut.
Tänk um män kunde fa raise,
u blei bårte tiss ladingen kom
u slippe langg ainsummne vintan,
män da skudd hailä böen blei tom.
Så gar han ett slag i kringg gardar,
u seir att allt äir såm de skall.
De kan nukk va bra u va bårte,
män haim äir säkrare e alla fall.

Han skudd väl ha gärt någ at häuse,
män va äir de för mainingg mä de?
Han förstar att de bleir summarställe,
den dag han int länggar äir me.
Da fällar di nukk gamle lönni,
ha sto häir, näir far hans kåm heit.
Di rustar nukk upp bäggi flyglar,
u byggninggi putsar di veit.
Fein-kläide mänskar skall ga häir,
langgt bårte fran jäkt u fran stress,
u ”Hajdeby åtta tre åtta”
bleir deres summar-adress.

    Bojan

Fotot av Trosings i Gammelgarn taget någon gång på 80-talet.

Hörde i en predikan i slutet på 60-talet, en biskop som sa, att alla ord som är sagda finns kvar i rymden och att de kunde återkallas på domens dag. Hemska tanke. Jag ställer mig kanske tveksam till det i dag, att alla sagda ord finns kvar där ute i rymden någonstans.

Däremot kanske att allt det vi varit med om finns kvar i vår hjärna. Helt plötsligt dyker ord och uttryck upp för en, som man inte hört sen 50-talet. Det behövs bara rätt stimuli.

Den händelse och de ord jag tänkte på idag är en händelse vid min syster Bettans födelse 21 april 1946. Bettan föddes på BB i Visby. Hon är den ende av oss nio syskon som är född på BB. Alla vi andra är födda innanför det vänstra fönstret av huset på bilden.

När min mor fick värkar 21 april 1946 beställde far en droskbil, som kunde ta min mor till Visby. Det blev bråttom och far som åkte med i bilen bad chauffören att köra fortare. Chauffören var ”kraftig” till växten. Ratten skavde mot hans mage. Svettig och nervös sa han till far: ”Jag kåirar så fort så ringgar di smältar”.