Fantasilek

Brandbil

Vi fick besök av barnbarn och barnbarnsbarnen (tre av fyra) för ett par dagar sen. Jag kom att sitta i hammocken tillsammans med femårige Ingemar och hans pappa.

Gunvor hade på Kupan köpt den här fina leksaken för en  femtilapp. Ingemar lekte mycket med den. Det fanns olika ljud på den, så som en startmotor, sirener, blinkers mm.

Plötsligt ringer telefonen. Ingemar räcker över luren till mig och som gammelfarfar går jag helt in i hans fantasi lek. Han säger, att det brinner och att de behöver en brandbil. Så jag trycker på självstarten och motorn går i gång. Jag slår på sirenerna och blåljusen och drar i väg. Ingemar talar om hur jag skall köra. Det är bråttom, bråttom. Vi kör så det sladdar i kurvorna, och jag ser fram emot att få se elden och böja släcka.  Då säger plötsligt Ingemar: ”Och så ska vi ha hamburgare ! ”

Va ? ?. Jag trodde vi hade bråttom?.

 

 

Ett misstag?

16 år

Jag funderar ibland på hur min mor kände sig, när hon upptäckte att hon var med barn för åttonde gången. (Kanske hade hon varit med barn flera gånger tidigare, men att det då blivit missfall.)
På den tiden fanns ingen laglig möjlighet att göra abort, även om det varit förståeligt. Åttonde barnet i en fattig familj? Visst måste jag ha varit ett misstag?

Det underliga är att jag aldrig har jag känt mig som ett sådant. Har aldrig haft sådana tankar förrän i kväll. Jag kände mig älskad av mor och far och mina syskon. Mina syskon såg nog ofta mig som en blåögd drömmare, men älskade mig för den jag var. Mina bröder var annorlunda. De gick på jakt och var mycket duktiga på motorer och andra mekaniska grejer, Jag var dum på sånt. Min dotter Anneli, sa vid min broders Martins bortgång, att hade vi inte fått hjälp av Martin hade vi fått fått cykla genom livet, för min far förstod sig inte på bilar.

Ja, jag tror att hon hade rätt. Ändå kommer jag så väl ihåg vad min far en gång sa: ”Lyssna till Sune. Han har något att säga.”.

Ibland tänker jag i mina ”mörka” stunder: ”Om jag inte funnits? Vem hade då Kent, Anneli och Maria, våra underbara barn och barnbarn och nu mera också barnbarnsbarn varit.?

Ja utan mig och mina gener hade de kanske varit fantastiska sångare och musiker. Fast det förstås, en del barn och barnbarn är ju redan duktiga musiker, tack vare nytt blod från ingifta gener.

Jag upplever det som jag har haft en otrolig tur här i livet. Kanske var jag ett misstag, Men som min bror en gång sa: ”Du hade inte varit ett skit, om Du inte träffat Gunvor”.

Ja, jag kan bara hålla med min broder.

Vårt dop

B Marias dop

Vårt barnbarnsbarn, Malte ska döpas snart. På fotot är det Maltes mormor, Maria som döps av prästen Göran Beijer i Visborgskyrkan. Den som ska döpa Malte är den lille grabben på fotot, Kent Österdahl, Maltes mormors bror, vår son. Dopet ska ske i Visborgskyrkan.  Med på bilden är också från vänster: Maltes mormorsfar, Mormorsmor, Mormor Maria, Prästen Göran Beijer och framför mormor, Marias syskon, Kent och Anneli.

Jag gläds över att Maltes föräldrar valt att döpa Malte. Dopet är någonting alldeles fantastiskt enligt vår kristna tro. Det innebär att man på något sätt vävs samman med Kristus. Det innebär att den som döps redan har del av det eviga livet. Den döpte får vara med i den himmelska glädjen. 

I söndags var det dopets söndag. Jag hörde prästen berätta att tyvärr är det under 50 procent av barnen som föds i Sverige, som döps idag. Tidigare döptes nästan alla barn i vårt land.

Föräldrarna ger sitt barn namn, så det är ingen namngivningsceremoni i samband med dopet- och kanske ändå. Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet.

Jag har under min långa prästtjänst alltid vid begravningsgudstjänster använt namnet på den döde,  som nämndes vid dopet i överlåtelsen. Jag tycker det är viktigt, för det var så Gud kallade barnet vid dopet. (Gud känner nog igen den döde ändå, men ändå. Det känns riktigare på något sätt.)

Det är inte lätt att vara teolog. I Uppenbarelseboken 2:17 och 3.12 står det om den vita stenen och namnet som bara Gud känner. Gud kallar ju genom prästen barnet vid namn i dopet. Hur kan då Gud ha ett annat namn på personen?

(Ja. en dåre kan fråga mer än tio visa kan svara, heter det också.)

Förundran över livets mirakel

Fågelholk 2

Jag låg på förmiddagen i solstolen och såg på den  lilla fågelholken, som egentligen var gjord som prydnad och fick se hur en blåmes med ”make” flög ut och in genom hålet för att mata sin ungar. Jag försökte få en bild av fåglarna, men när jag reste mig och gick närmare slöt de  att mata sina ungar.

Så otroligt flitiga de är med att ge sina ungar mat. De flög stup i ett in och ut genom hålet i fågelholken. Jag kom att tänka på vilka uppoffringar många fåglar, fiskar och andra  djur gör för att deras avkommor  ska ha det bra och i sin tur sen kunna föra släktet vidare.

Tidigare har jag hört  uttrycket: ”De själlösa djuren”. Jag tror, att alla djur har en själ och inte bara vi människor. Frågan är om inte växterna har det också. Jag tror att allt levande har en själ.

Däremot tycker jag att robotar är själlösa. De kan vara hur kunniga som helst, utrustade med artificiell intelligens och se ut som och bete sig som människor, men de är och förblir själlösa. Däremot frågar vi när vi ser en robot: Vem har gjort den, eller skapat den? Det gör vi med andra saker också, bilar. tavlor, TV etc. Vem har gjort dem? Vem har skapat?

Vad är det då som utgör skillnaden på en robot, som   kanske är överlägsen människan på vissa områden, och en människa? Vad skiljer roboten från människan? Jo, det är att människan lever. Livet, det största undret av alla.

Det är också många människor som frågar sig: ”Vem har gett upphov till livet och universum”?.

I en av skapelseberättelserna i bibeln ger författaren sin förklaring till hur människan blev en levande varelse. Han/Hon berättar: ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”.

Livsande – där har vi skillnaden på en robot och en människa.

Vi människor , djur och fiskar, träd och blommor, ja, allt som lever har en själ. Det är bara robotar och andra döda ting som är själlösa.

Jag kan inte låta bli att förundras över livet. Hur sinnrikt och vackert allt är konstruerat, särskilt nu när naturen har på sig sin högtidsskrud.

Gullregn

 

 

 

 

”Det ska va gott att leva..”

SuneD

”Det ska va gott att leva”, ”annars kan det kvitta”.

Inger Eriksson, som tillsammans med sin man tidigare haft en begravningsbyrå och som i dag har skrivit något på Face Book,  inspirerade mig till följande blogg. (Den sången i överskriften är hämtad från Galenskaperna.)

År 2016 fick vi möjlighet att resa med flyg från Visby till Mallorca. Jag har alltid tyckt att det är obehagligt med alla kontroller på flygplatserna. Kanske beror det på att vid en kontroll försvann min guldklocka och plånbok från bandet, när jag skulle hämta dem på andra sidan av säkerhetskontrollen. Det hade visat sig att vi hade packat en liten tandkrämstub på fel ställe i vår packning. Det var nervöst, men när vi fått tandkrämstuben i någon slags plastpåse inköpt på flygplatsen, kom plötsligt min guldklocka och plånbok fram igen.

Jag var stressad, när vi kom fram till flygplatsen på Mallorca och på vägen upp till hotellet, där det var en brant backe, kände jag hur en intensiv smärta kändes i mitt bröst. Jag kämpade på uppför backen och kom in i hotellet. En hel vecka var jag där med bröstsmärtor. Jag kom så hem till Buttle igen och ringde vårdcentralen och berättade om mina bröstsmärtor. Jag fick en tid fjorton dagar senare och tyckte det var okay. Bröstsmärtorna släppte inte, så jag ringde så småningom 1177. De sa, att jag så fort som möjligt skulle ta mig tillsjukhuset. Där visade det sig, att jag hade fått en hjärtinfarkt. Jag sändes till Karolinska sjukhuset för operation.

Den natten sov jag inte så bra för dagen efter skulle jag opereras i hjärtat. Jag kände mig ändå förvånansvärt ganska lugn. Jag var ensam på rummet, men klockan 23.00 kom det in en man, som skulle bo i samma rum som jag. Vi började prata om allt möjligt. Till slut frågade jag vad han hade sysslat med under sitt arbetsliv. Han sa, att han hade varit begravningsentreprenör.

Jag tänkte: ”Det är väldigt bra service på det här sjukhuset”. (Kunna få tala om sin begravning kvällen innan man ska opereras i hjärtat med en begravningsentreprenör).

Jag kom också att tänka på vad en gammal begravningsentreprenör en gång berättade. Han sa: ”Jag kan aldrig gå och besöka en sjuk på lasarettet, för om jag gör det, då säger alltid den sjuke till mig, Du får vänta lite”.

 

Helgelsen (fortsättning)

Erik G

(Foto Gunvor Österdahl)

Må ej din hand
så hårdna uti striden
att den till bön ej knäpps
när dag är liden.

Vi var i dag på äldreboendet i Katthammarsvik och hälsade på gamle klockaren i Östergarn, nittiofyraårige Erik Gahnström. Erik hjälpte oss mycket när vi under en tio-års period bodde i Östergarns prästgård.

Vi hade mycket att prata om, både galet och klokt. Jag fascinerades av bonaden han hade ovanför sin säng. Han berättade, att han fått den av sin svärmor på bröllopsdagen. Hon hette Tyra Thomsson och blev nästan 100 år gammal. Tyra gick alltid i kyrkan, så länge hon orkade. Hon ledde den kyrkliga syföreningen och var aktiv i församlingen.

Jag skrev i min förra blogg, att jag tyckte min helgelse gått fel väg, att jag varit en bättre människa tidigare i  mitt liv.  Därför blev jag glad, när jag såg bonaden. Jag förstod, att andra haft liknande tankar som jag själv hade. ”Må ej din hand så hårdna under striden…”

Under livets gång möts man av olika prövningar. Mor o far och syskon och vänner dör. Misslyckanden och svårigheter. Fiender som vill en ont. Sjukdom och lidande. Ja, alla råkar vi ut för olika prövningar. Erik och jag talade om att det var viktigt att inte bli bitter och en sur gammal gubbe.

Det finns också mycket att glädjas över i livet. Jag har fått förmånen att få känna mig älskad av en underbar hustru. Vi har fått underbara barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarn. Vi har fått uppleva många fina resor runt om i Europa. Vi har skrattat gott i goda vänners lag, så jag är inte bitter. Tvärtom mycket tacksam och glad över att ha fått leva i sjuttioåtta och ett halvt år.

Jag blev bara så glad, när jag såg bonaden och att någon haft liknande tankar som jag.

Lagens första, andra och tredje bruk.

Jesus

Någon gång, någon stans fick fick jag lära mig detta. Lagen har tre bruk. För det första: Den håller ordning på tillvaron, såsom naturlagar, trafikregler m.m.

Lagens andra bruk det är att den driver till Kristus. Jag har själv upplevt det. Vid arton års ålder kom jag till tro på att det fanns en Gud. Bra, tänkte jag, då var det väl bara att hålla de tio budorden. Inga andra gudar.., inte missbruka Guds namn.., tänk på vilodagen…Hedra din fader och din moder.., Du skall inte dräpa…, Inte begå äktenskapsbrott….Inte stjäla och så vidare. Jag försökte verkligen hålla alla buden. Försökte alltid tala sanning, alltid vara ärlig o.s.v. Först förstod jag inte vad Jesus Kristus hade med det hela att göra. Det dröjde dock inte så länge innan jag förstod, att jag i stort sett brutit mot alla buden. Hur skulle det då gå för mig?

Det var då jag begrep vad Jesus Kristus betydde. Han som kom med förlåtelsen. Han som gav mig chansen att hela tiden få börja om. Vårt samhälle idag tycker jag har blivit hårdare. Det är som om ordet förlåt försvunnit från vårt samhälle. Den skyldige skall hängas ut till varje pris.

Lagens tredje bruk handlar om helgelsen. Detta att vi hela tiden ska försöka bli bättre människor. Helgelsen kallas det väl också inom delar av kristendomen. Detta att när man väl lärt känna Jesus Kristus vill man försöka bli mer lik honom. Han, som är kärleken personifierad.

Det händer att jag tycker, att jag var bättre förr och att min helgelse gått aviga vägen. Ju längre jag levt, sämre har det gått med helgelsen. Kanske beror det på att jag växte upp i en kärleksfull familj. Kände mig älskad. Det blev annorlunda när man flyttade hemifrån och mötte människor med andra värderingar. Man fick ta ansvar och ibland fatta obekväma beslut.

Så kom jag att tänka på, för några dagar sen, att jag var verkligen inget bra exemplar av människa, när jag var barn och ungdom heller. Jag var bortskämd, svor och var fräck i munnen, lat och allmänt bedrövlig.

Helgelsen har inte gått så bra för mig under livet. Någon bra människa har jag inte lyckats bli.

Jag läste dock någonting bra om de ”riktiga helgonen”. De ser inte så mycket på sina egna liv, utan de har sina ögon riktade på Jesus Kristus.

Ångest och bön

Det är i dag Bönsöndagen och mina tankar rör sig om just bönen. Själv är jag inte bra på det här med fri bön. Jag är inte uppväxt i den traditionen och känner mig lite blyg för att formulera mina böner fritt och högt inför andra. Dessutom har jag börjat fundera igen. Gud som har makrokosmos och mikrokosmos i sin hand och vet våra innersta tankar och önskningar och vill oss väl. Varför är det då nödvändigt att vi tjatar på honom om våra bekymmer och oro? Han vet ju redan våra behov och brister. Ja, jag vet, att jag har knepiga funderingar och hoppas ingen tar anstöt av dem.

Det fanns en tid i mitt liv, när jag nog utan att veta det bad Jesusbönen: ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.”, latent i mitt undermedvetna.

Jag var 38 år och hade fruktansvärt ont i bröstet en natt och när jag morgonen därpå skulle gå 100 meter till prästgården kändes det som om jag bar på en 50 kilos säck. Jag uppsökte doktorn, men de hittade inget fel på mig. Jag fick för mig att min åkomma var psykosomatisk, så jag fortsatte mitt arbete som förut. Jag fick svårt att andas under gudstjänsterna, värst var det vid bröllop och begravningar. Jag råkade ut för en fruktansvärd dödsångest, men ville inte ge upp. Jag skämdes för att inte klara de uppgifter jag hade, så jag kämpade på. Det här höll i sig under flera års tid. Det märkliga var, att trots min svåra ångest kände jag mig accepterad i församlingarna.
Jag minns särskilt en gång efter en gudstjänst i Levide med kyrkkaffe efteråt. Det var en trappa upp till kaffet i bygdegården. Jag tänkte jag vill inte, jag orkar inte upp för trappan. När jag ändå började gå upp för trappan, var det som om någon tog mig om ryggen och lyfte mig. Förvånad vände jag mig om, men såg ingen och jag tänkte, ja, men så dålig var jag väl ändå inte.

Jag berättar det här för att tala om, att trots min svåra ångest, så har jag aldrig känt så stark närvaro av Herren som då. Det var som om vi var i ständig kontakt med varandra.

Trots att jag aldrig mer vill ha sån ångest, kan jag ändå sakna närheten till Herren. Jag blev så småningom friskare och därmed försvann mycket av den kontakten.

Kanske är det så, att när ångesten är som värst är Herren som närmast.

(Jag fick en hjärtinfarkt för några år sen, och då upptäckte man på Karolinska sjukhuset, att jag haft en tidigare infarkt och att blodet tagit nya banor.)

En ”lantis” i stan.

Lodis 1

Gunvor och jag har bott över några nätter i vår lägenhet i Visby. Gunvor skulle på synundersökning till specsavers. Jag följde med och skulle byta ett batteri i min guldklocka. Det skulle bli en drygt fem kilometers lång promenad fram och tillbaka till lägenheten. Tidigare i går hade vi varit och hjälpt Gunvors syster med trädgårdsarbete. Jag hade grävt en del av trädgården, delvis krypande på knäna. Jag tänkte, att jeansen var trånga och besvärliga att gå i så jag tog de gamla mjukisbyxorna från min träningsoverall, som jag krälat i jorden med ute vid min svägerska. De var bekväma att gå i. Jag tog också min blå jacka till träningsoverallen.

Kände, när jag kom fram till öster i Visby, att folk tittade lite konstigt på mig. Kände mig lite som en ”lodis”, eller som vi säger någon från ”a-laget”. Jag gick innanför muren till en klockaffär för att få ett nytt batteri till min guldklocka. Där inne var det fantastiskt fint och en dam, som var otroligt parant, frågade mig, vad hon kunde hjälpa mig med. Hon såg lite misstänksamt på mig, trodde väl att jag var en från ”a-laget”, men var ändå som sagt vänlig och tjänstvillig.

Jag tog av mig min guldklocka med guldarmband och frågade om jag kunde få ett nytt batteri. Jag sa också att jag använde den dagligen och att den kanske var lite smutsig. Då sa hon, att sådana här ur använder många bara när det är högtid och fest.

Jag kom att tänka på en gammal historia från Närrevyn. Det var en turist som skröt för en bonde i När om sin fina bil, en Cadillac. Bonden sa, att han hade haft en sån bil han också, men att det blev något fel på den, så han tryckte ner den med traktorskopan i ett sumphål.

Klimatångest

Jordglob

Foto Kent Österdahl

Det var för några somrar sedan. Jag låg i vår hammock och lyssnade på ”sommarprogrammet” på radion. Just den dagen var det en klimatforskare som var sommarpratare. (Tyvärr har jag glömt vad han hette.) Det han berättade var inte roligt att lyssna till. Han sa, att jorden höll på att bli allt varmare, och i fall vi inte gjorde något åt alla koldioxidutsläpp i atmosfären, så skulle temperaturen på vår jord stiga flera grader. Det skulle innebära elände på elände för mänskligheten.

Samma kväll, eller kanske var det några kvällar senare, sa man på TV nyheterna att två brittiska solforskare hade sagt, att vi var på väg mot en ny istid, och att det skulle komma att märkas på jorden  om 15 år. De påstod, att de kunde se det i solens inre eller något sånt.

Vem ska man tro på? Klimatforskaren eller de två brittiska solforskarna? Värmerekord eller istid? Ja, det är frågan.

Mars och april månad i år har varit ganska kalla med minusgrader nästan varje natt. I alla fall upplever jag det så här i Butttle på Gotland. 

Jag har under många år hållit vårtal på Valborgsmässoafton och då brukat ha en ljus trenchcoat på mig. Glad att jag inte ska hålla något vårtal i år, för då hade jag nog fått lämna trenchcoaten hemma och tagit vinterrocken i stället. Tyckte jag såg på TV att det ska bli busväder och kallt på Valborg.

Så vem ska man tro på? Med tanke på den kalla våren är jag benägen att hålla på de brittiska solforskarna.

Det är svårt att sia om framtiden. Kanske passar uttrycket här: ”Alla klagar på vädret, men ingen gör något åt det”.

Greta Thunberg gör så gott hon kan. All heder åt henne.