Sunes blogg

Jag drömde, att jag skulle hålla gudstjänst i Visby Domkyrka. Det strömmade in folk, så att kyrkan blev överfull och jag fick tanken, att jag kanske var lite omtyckt som predikant ändå. Ämnet jag skulle predika över var Gudsnamnet, Jag är – Den jag är.

Jag hade svårt att se texterna och fick be en i församlingen att läsa dem. Innan jag kom upp på predikstolen och började predika strömmade folk ut ur kyrkan. Jag försökte förtvivlat tala om att gudstjänsten inte var slut än, men de bara gick. Kvar blev bara 10-15 personer.

När jag började predika över ämnet, Jag är – den jag är, så avbröt mig en person i församlingen och skrek: Du ska inte tro att att du är något. Det Du kommer med är bara spekulationer och egna fantasier.

Jag sa då, att han hade säkert rätt. Jag vet, att jag har svårt att tro ibland och att jag tvivlar mycket, men litar på att det är sant som någon sagt, att det är bara den troende som kan tvivla . Jag tror, att det ändå är bra att kunna tala om det, ja t.o.m. livs-viktigt.

Så fick jag problem med mikrofonen och jag fick ligga ner där i predikstolen, så att bara benen syntes över predikstolskanten. Då kom den katolske prästen, Sven-Erik Pernler upp i predikstolen (Han som rekommenderat min bok Längtan efter tro, att den skulle ges ut på Skeab/Verbums förlag) Han sa: Lyssna på Sune. Han har något viktigt att säga.

(Jag vaknade och mindes då, att min far sa något liknande, när jag var i någon diskussion med mina äldre bröder och de inte tog någon notis om mig. I drömmen var det Sven-Erik Pernler, som fick säga det.)

Foto Gunvor Österdahl

Vi var med i högmässan i Buttle kyrka i dag. Vi satt där i kyrkan och jag började se på det gamla trumfkrucifixet som är 800 år.

Jag drog mig till minnes vår resa till Assisi och ett annat krucifix i San Damiano kyrka. Den helige Franciskus hade varit där i början på 12oo-talet och då Herren hade talat till honom och bett honom bygga upp sin kyrka. Jag beundrar sättet han levde på och hans sånger om naturen.

I dag kom jag att tänka på att vi har nästan ett lika gammalt krucifix i Buttle kyrka, som det som talade till den helige Franciskus. Jag hörde inga ord från Herren i dag, men jag upplevde ändå något extra. (En gång har jag dock sett och upplevt att Herren talat till mig, fast jag inte förstod vad han sa. Det var i S:t Patrokli kyrka för ett 30-tal år sen. Jag förstod inte, utan min tanke var: ”Stackare släpar Du ännu på det där gamla korset”. Jag har tidigare berättat om det i min blogg under rubriken: ”Gudsupplevelser”)

Nåväl tillbaka till triumkrucifixet i Buttle kyrka. Gunvor, min hustru, har sparat ett tidningsurklipp från 1958 då triumfkrucifixet renoverades.

(Konstnärerna var Erik Olsson, Våga Linell och Arne Fransson)

Tänk sådana fantastisk konstskatter vi har i våra gotländska kyrkor.

Att bära ett ben genom näsan är en form av septumpiercing (hålet i nässkiljeväggen mellan näsborrarna) som har en tusenårig historia över hela världen. Det har framför allt varit vanligt bland krigarkulturer och som en mognadsritual. (Hämtat från AI översikt)

I början på 50-talet var jag på en föreläsning i Östergarns bygdegaård. Det var forskningsresande Bengt Danielsson som berättade om Nya Guinea och den gamla kulturen där. Det var då jag först såg människor med ben genom näsorna.

Man möter idag unga kvinnor o män som har ring eller något annat smycke genom näsan. Även på andra ställen i ansiktet kan man ibland se piercing.

Nu har jag börjat fundera. Varför gör man det? Varför utsätta sig för onödigt lidande?

AI skriver att krigarna gör det för att skrämma fienden. Det finns också tankar på att det skulle vara ett skönhetsideal. Kanske lite upphetsande rent av.

Jag tycker inte att det är vackert och blir inte upphetsad av det. Det kan ju bero på att jag blivit gammal, 83 år och inte har sådana tankar längre.

Jag mötte en kvinna, när Gunvor och jag var ute och gick. Hon sa, att hon läste mina ”bloggar” och berömde mig för att hon tyckte jag skrev bra och att det var roligt att läsa dem. Jag blev glad förstås. Det var inte länge sen jag läste lite i min bloggbok, Mellan himmel och jord. Jag mindes den som bättre och tänkte nästan sluta skriva, men som sagt hon gjorde mig glad och nu skriver jag igen.

Jag kom på det där med piercing och började fungera. Tusenårig kultur. Kan det finnas ett uråldrigt behov, av att stoppa in något genom näsan? Jag är ju född med en rätt så ordentlig näsa, så jag kanske kunde få in ett stort skelett ben genom den?

Jag försöker be min morgonbön med hjälp av Martin Lönnebos, Frälsarkrans. Det har jag gjort ända sen den kom ut. Det är en fin sammanfattning av vår kristna tro, tycker jag. Några funderingar, eller reflexioner kring den och mitt sätt att be vill jag skriva av mig och berätta för någon som vill läsa vad jag skriver.

När jag håller i gudspärlan, den som liknar guld, sjunger jag tyst för mig själv lovsång till Gud, Skaparen. Sen, när jag kommer till jagpärlan dyker alltid den gamla syndabekännelsens ord upp för mig: ”Jag fattig syndig människa, som med synd född…” Jag är inte född i synd. Mina föräldrar var gifta. Jag har skapats av Gud genom en kärlekshandling. – Jagpärlan har silvrets färg. Något av Guds avbild är vi människor.

Det har förekommit, att jag tycker ” den gamla syndabekännelsen” är något av hädelse. Detta att skulle Gud ha gjort något så allt igenom värdelöst och genomruttet som människan? Gud gav oss ”Den fria viljan”, Gav oss möjlighet att göra det goda eller det onda. Vi är inga robotar helt utan egen vilja. Gud vill att vi älskar honom av fri vilja. Sen att vi gör en massa fel i vår frihet och ställer till det för andra människor. Det är inte vackert och det måste vi be om förlåtelse för, men jag har svårt att tro att Gud kan göra något som allt igenom är genomruttet.

Varför : ”Jag fattig syndig människa, alltid dyker upp när jag kommer till ”jagpärlan” har jag inget bra svar på. Kanske för att den var vanlig i högmässan, när jag började gå i kyrkan i början på 60-talet. Det skulle vara bättre om psalmen 791:”Du vet väl om att du är värdefull..” dök upp för mitt inre, men jag känner mig själv allt för väl och måste erkänna att den gamla syndabekännelsens ord där det står: ”..Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar” stämmer in på mig.

Alla de andra pärlorna har jag inga problem med. Tycker att Martin Lönnebos Frälsarkrans är bra.

Kanske skulle någon tycka att det är galet, när jag vid dödens pärla, den svarta, att jag då ber för de döda, nämner nära vid namn. I Lukas evangelium står det i 20 kap. 37, 38 verserna: Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud; och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla. (1917 års översättning)

Hos Birgittasystrarna i Rom 15 augusti 1989. Från vänster Gudrun Selmer, Nils Selmer, Gunvor Österdahl och Sune Österdahl.

Vi satt i kväll och tittade på gamla bilder vi sparat på ett usb minne i datorn. Vi hittade det här gamla fotot och eftersom vi firade vår 62 åriga bröllopsdag i går tyckte jag det var roligt att sätta in det här fotot från vår silverbröllopsdag.

Det var så att prosten Nils Selmer då var kyrkoherde i Lärbro och hans hustru Gudrun Selmer, som var kantor, gifte sig samma dag som Gunvor och jag. Den 15 augusti 1964.

Gunvor och jag tågluffade den sommaren i Europa och såg till att vi var hos Birgittasystrarna i Rom den dagen, där vi skule fira vår silverbröllopsdag. Vi hade kommit överens med Gudrun och Nils att vi skulle fira tillsammans med dem där. De skulle flyga ner till Rom.

Det blev så fint. Allt gick som planerat. Nu är både Nils och Gudrun döda. Jag fick ha begravningsgudstjänster för dem båda i Sala kyrka.

(Ber om ursäkt för den dåliga kvalitén på bilden, ändå ett fint minne)

Så börjar en av Sonja Åkessons dikter. Sonja Åkesson föddes i Buttle och för en fjorton dagar sen var jag och lyssnade på hennes son, som berättade om hennes liv. Butte Hembygdsförenng hade arrangerat det.

Sonja Åkessons son berättade så fint om sin mamma. Sa att hon hade haft ett intensivt och något ångestfyllt liv och dött vid 51 års ålder. Jag lyssnade intensivt på hans berättelse och särskilt, när hans fru läste Sonja Åkessons dikt: Skulden har inget hem.

Jag skämdes över vad jag en gång sagt, när jag läst en dikt av henne, att jag först trodde det var innehållsförteckningen. Jag skäms över det och vill nu för sent be Sonja Åkesson om ursäkt för mina ord. Dikten Skulden har inget hem, berörde mig mycket. Den högg tag i mig. Tyckte jag kände igen mig i dikten.

En sak har Sonja Åkesson alldeles rätt i och det är att det är svårt att bli av med skulden. Det händer mig, att när jag ser på gamla kort, så kan jag bli lite deppig. Just för den skull, att jag då minns saker, när jag var dum mot någon.

Sonja Åkesson skriver också i sin dikt, att vi inte ska tro på om någon säger sig ta vår skuld på sig.

I vår kristna tro berättas det om att Vår Herre Jesus Kristus tar vår skuld på sig, men vågar vi tro på att det är sant? Efter syndabekännelsen i högmässan säger prästen: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Dina synder är förlåtna. I Faderns Sonen och Den Helige Andes namn.

Men vågar vi gudstjänstfolk lita på det, att någon annan tar vår skuld på sig? Ja, jag vet inte, men efter tackbönen tycker jag att vi börjar ”gnälla” igen. Högmässan fortsätter med att vi sjunger: Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig, Herre Förbarma dig.
Borde vi inte istället, om vi verkligen trodde på det, med glädje sjunga lovsånger. Just för att vår skuld är borta.

Eller som en klockare sa till mig en gång: Det är konstigt när man tagit emot nattvarden och fått sina synder förlåtna, så hinner man inte ens tillbaka till kyrkbänken förrän man tänkt syndiga tankar igen.

Skuld, skuld, skuld. Ja, Sonja Åkesson har rätt. Det är inte lätt att bli av med den trots att den inte har något hem.

Jag vill ändå avsluta min blogg med en av de starkaste upplevelser jag fått vara med om som präst. (Jag har i och för sig berättat om det en gång tidigare i min blogg, men jag tycker den är så stark, att jag vill berätta den en gång till). Jag var hos en döende på sjukhuset och gav honom nattvarden. Det ingår i ritualen att man bekänner sin synd och som präst på Jesu Kristi uppdrag säger: ”Du är förlåten” Mannen tittade intensivt på mig och sa: Menar du verkligen det? Jag stammade något till svar och sa något om att Jesus har gett mig i uppdrag, att säga till dig :Du är förlåten. Du behöver aldrig mer fundera över om Du gjort något galet. Det är förlåtet.

Den lycka och glädje som strålade från mannens ögon, när han fick höra detta glömmer jag aldrig. Vi firade så nattvard tillsammans, och vi upplevde att Herren var oss nära.

Foto Kent Österdahl, vintergatan från Minneslunden i Klinte.

Det finns miljarder galaxer med miljarder stjärnor i varje galax. Det sägs att vårt universum är 13,8 miljarder ljusår stort. Big Bang inträffade för 13,8 miljarder år sen. Man kan se stjärnor som är väldigt gamla. Den äldsta stjärnan man känner till kallar man skämtsamt för Metusalem, som man först trodde var tidigare än Big Bang. Nu har man ändrat de uppgifterna och fått in den efter Big Bang. Men gammal är den flera miljarder år. Jag har dessvärre glömt det rätta namnet på den, men sök på stjärnan Metusalem, så får ni nog reda på det. Metusalem var den äldste mannen i Bibeln. Det sägs att han levt i 969 år.

Hur kan nu någon i TV i förrgår uttrycka sig så, att vi överlever stjärnorna. Ja, jag är ingen astronom, bara självlärd och intresserad av astronomi. Tyvärr minns jag inte TV programmet och vem det var som sa det. Bara att han eller hon sa: ”Vi människor överlever stjärnorna.”

Jag har aldrig hört eller reflekterat över det förut. Det var så poetiskt, så finurligt och så fint sagt och så sant. Jag börjar bli gammal och varit präst i många år och ofta talat om att vi har evigt liv. Vi är evighetsvarelser. Så har i alla fall jag uppfattat det i den kristna tron. Vi bekänner i trosbekännelsen vid varje högmässa att vi kristna tror på det eviga livet.

En dag kommer den sista stjärnan att ha gjort av med sin energi och inga solar lyser mera. Kanske handlar det om biljoner år framåt, men om jag har läst rätt, så finns det sådana tankar.

Ett mörkt universum. Känns kusligt. Och ändå lever vi. Hur ska vi klara oss att se utan ljus. Vi hoppas få vara med i himmelen där Herren Gud fullkomligt strålar av ljus. Så vi behöver inte rädas mörkret, inte vara mörkrädda.

Från vänster: Bettan, Sune, Bojan, Gösta, Gunnar, Yngve, Martin, Bertil och Gunborg. Framför föräldrarna Elsa och Gustaf. Fotografen Allan, ställde upp oss i åldersordning. Fotot taget på 1960-talet.

Jag minns vilken glädje och sammanhållning vi hade i familjen. Särskilt roligt hade vi, när Gösta och Gunnar kom hem, som var utflugna från hemmet och tagit jobb på fastlandet. De hade mycket att berätta.

Åren går. Far och mor är borta. De dog redan i slutet av 60-talet. Broder Martin dog år 2002, broder Bertil dog år 2003, syster Gunborg dog år 2013 och Gösta dog år 2023. Vi har försökt hålla samman syskonskaran och träffats vid midsommar varje år vid Hajdeby. Hajdeby är nu sålt och i år var det Gunvor och jag som ordnade syskonträffen i Buttle i går.

(Här några av deltagarna. Vi är fem syskon kvar. Med på bilden är också några kompisar.)

Det är inte riktigt samma glädje och skratt, när vi träffas längre. Vi syskon har blivit gamla. Samtalet handlar nu mera om, som syster Bojan skriver i dikten Guldbröllop:
”..De händar väl ännu vör träffes u pratar
um banban u håftlid u håirapparatar..”

Naturligtvis finns glädjen också, men vi har svårt att höra varann. Vi har nästan alla fått dålig hörsel, utom Yngve som är äldst, 90 år. Han hör utmärkt.

Det där med att bli gammal. Det har sina sidor. Det beror lite på hur man tar det. En arbetskamrat från ekstatiden, ”Dulli”, kallar vi henne. Gunvor och jag var med på hennes 90 årsdag för ett par månade sen. Hon firade det på Gotlands sjukhem, där hon mu bor. Jag frågade henne hur hon mådde och hon svarade : ” Ja baini di värkar, u händar u armar fungerar int riktut sum di ska. U hude jär int någ veidare de heldar.” och så tilla hon med ett glatt leende: ”Men, man jär ju gammel jo”.

Ett uttryck som Gunvor och jag nu använder med glädje: ”Men, man jär ju gammel jo”.

Gunvor, min hustru fyller 80 år 13 juli

Uttrycket ”En idog hustru” syftar i Bibeln på den lovprisade kvinnan i Ordspråksboken 31:10. Hon beskrivs som en driftig, klok och hårt arbetande person vars värde är ”långt högre än pärlor”.

Hon fyller 80 år i dag, men vi är inte hemma. Vi åker runt gratis med Gotlandsbuss. Vi träffades 7 oktober 1961. Vi var unga. Det här är ett av de första fotona på oss två.

Oj, så förälskad jag var. Gunvor var 15 år och jag var 18 år. Förälskad upp över öronen och lite svartsjuk. Många killar ville ha henne. Jag fick höra berättas att hon ibland var inne hos grannen och såg TV. Då kom det en massa killar på mopeder som körde utanför och ville få ut henne. Farbrorn som också satt och såg på TV:n bad henne gå ut till dem, för mopederna störde TV tittandet.
”Men hon blev min hon”, som Harry Brandelius sjöng i ungmön på Käringön. ”Den allra vackraste..”

Gunvor var duktig i skolan, med bättre betyg än jag hade. (Elva små a-n)
Hon tog realen 1964. Då var hennes mål att bli barnmorska, men det blev inte så. Hon blev hemmafru de första 16 åren i stället.

Vi gifte oss 15 augusti 1964 och har varit gifta sen dess. Vi fick tre barn. En ”sårk” och två ”tösar”.

Kent 1964. Anneli 1967 och Maria 1972.

Vi fick 8 barnbarn. Ja egentligen fick vi nio, men Jenny, som vi kallade henne dog redan vid födseln.

I bakre raden: Andreas född 1991, Jonas född 1994 och Jesper född 1992.
Från vänster i främre raden: Frida född 1993, Elisa född 1999, Rebecka född 1994, Rosita född 1998 och Elin född 1999.

Vi har också fått nio barnbarnsbarn: Gabriel, Ingemar, Mileya. Astrid, Hilma, Kasper, Melker, Malte, Judith. Vi väntar det tionde barnbarnsbarnet vilken dag som helst.

Gunvor fick också en mycket god vän 1967, då vi bodde i Sigtuna, för att jag utbildade mig där till ungdomssekreterare. Anna-Britta hette hon och deras vänskap varade hela livet ut. Anna-Britta dog 2025. År 2023 tog jag en fin bild av de två vid Tjuvkils huvud, som föreställer något av deras avsked. (Vi hann med att ta avsked av henne även senare i Kungälv, men fotot säger så mycket om deras vänskap, så jag ville visa det.)

Gunvor har alltid stöttat mig i vad jag än hittat på både galet och klokt.

Jag tänker på när jag fick tjocktarmscancer och operationen gick bra, men det blev ändå fel. Min mage sprack och jag fick stomi. Tre månader på lasarettet. Gunvor var inne hos mig varje dag och sen när jag kom hem la hon upp mig på ett bord och skötte om min öppna buk och stomi. I tre år gjorde hon så, var och varannan dag. Dessutom ordnade hon med en resa till Assisi under den tiden, för hon visste att jag hade Franciskus som förebild.

Ibland sägs det om vår konung, att en av de bästa sakerna han gjort, det är att han gifte sig med drottning Silvia.

Liknande tankar finns också hos många av våra vänner. Jag tror de tänker eller rent av säger:” Det bästa med Sune, det är Gunvor.”

Jag kan inte göra annat än hålla med.

Förlåtelse

Ett så fint ord. Men är det kanske på väg att försvinna? Jag tror, att vi är på väg till något man skulle kunna kalla Nymoralism, för det talas mycket om hårdare straff och människors hemska beteende.  Det är naturligtvis rätt på ett sätt – men har det inte gått väl långt?

På 80- och 90- talen hade kyrkan ett nära samarbete med sjukvården och psykiatrin på Gotland. Vi präster fick ibland vara något av resurs för olyckliga människor, som sökte sjukvården. Narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom var en av dem vi samarbetade med. Han, som var chef för psykiatrin Wolgang Rutz, hade träffar med oss präster och hans budskap till oss var, att vår viktigaste uppgift var att berätta om förlåtelsen.

Jag läste på FB någon som påstod att Jesus inte alls förlät synder, utan det var upp till var och en, att leva rätt.

Petrus frågade Jesus: Hur många gånger skall jag förlåta min broder? Är sju gånger nog? Jesus svarade: Inte sju gånger utan 70 gånger sju gånger. 490 ggr. (Lars Görling skrev boken 491 och menar väl att då hade man överskridit gränsen, men jag tror Jesus menar med antalet 490 ett oändligt antal ggr.)

Jag tycker personligen att ett av de starkaste orden Jesus sagt om förlåtelsen, det var när han korsfästes och de romerska soldaterna slog spikarna genom hans handleder och fötter, att Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Jesus kom till vår jord, för att berätta att vi är älskade av Gud. En av våra gudslikheter är att vi har fått den fria viljan. Vi kan välja, att göra det goda eller att göra det som är ont. Vi har fått ett ansvar och ett samvete, som talar om för oss, när vi gör fel.

Det är min övertygelse, att den som förstått något av Guds kärlek till oss och som anar vad Herren Jesus Kristus gjort för oss, vill försöka bli lika honom, älska utan att döma. Förlåta och ge förlåtelse.

Jag borde ha levt länge med Kristus som föredöme, när jag tänker på hur länge jag varit aktiv i kyrkan. Dessvärre känner jag, att jag blir mer och mer olik honom. Min ”helgelse” går liksom fel väg. Det kan bero på att jag har fått bättre självkännedom, hoppas det är så, jag vill inte bli någon sur och eländig gubbe, som tycker illa om andra. Paulus sa något liknande om att det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

De ”riktiga” helgonen, de gör inte som jag, som ser för mycket på mig själv, utan de ser på Jesus.

En av rövarna, som korsfästes med Jesus sa: ”Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.” Sedan sade han: ”Jesus tänk på mig, när du kommer i ditt rike”. Jesu svarade honom: ”Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset”. (Lukas 41-43 i 1917 års översättning)