Sunes blogg

Jag skulle skriva ett brev till min brevvän i Norge i dag. Vi har varit brevvänner sen 1957. Jag sökte efter ett brev där jag haft samma skrivstil på datorn på som jag haft tidigare. Det var då jag fick upp mitt brev till Olaug från den 27 november 2014. Det handlar mycket om min sjukdom och kris och kanske inte så roligt att läsa, men jag hade glömt hur det var och är mycket glad över att jag är så frisk i dag. Kom ihåg när ni läser brevet, att det är från 2014, alltså för 12 år sen, så ni inte tror att jag blivit sjuk igen. Här kommer brevet:

Altajme Buttle 27 november 2014.

Hej Olaug.

Tack för brev. Hoppas Du och Torfinn mår bra och har det gott. Jag har varit inlagd på lasarettet igen för att jag fick feber och de ville ta reda på orsaken. Det visade sig att jag hade en varhärd under operationssåret. De öppnade lite på dräneringssåret och tappade ut 2 dl var. Det var därifrån febern kom. Magen fungerar någorlunda normalt igen.

Jag tror att jag drabbats av depression och sover dåligt. Tycker det tar för lång tid att bli frisk. Vår sonhustru som är läkare säger att det är vanligt med depressioner efter stora operationer. Hoppas det går över snart.

Tänker på när ni var hos oss i somras. Det var trevligt. Jag hade önskat få tala mer med dig, men tiden gick så fort.

Kanske träffas vi flera gånger. Hälsa Tofrinn att jag tycker mycket om tavlan han målat. Jag tycker den är fin. Ljusa glada färger.

Jag tycker inte så mycket om november. Mörkt, disigt och regnigt. Det är tur att vi har advent och jul, som lyser upp den här mörka årstiden.

Blir jag frisk, (och läkarna säger att jag ska bli det) har vi tänkt oss resa i Norge i sommar. Vi hoppas kunna åka ”Hurtig rutten” från Bergen till Kirkenäs.

Jag var med om något märkligt efter den ”stora operationen”,

Som jag vill dela med dig. Jag tror jag har berättat att jag i ungdomen var ateist, men genom ett mirakel (Jag såg en ängel som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock, när jag somnat under det att jag körde bil), kom jag till tro på att det fanns något mera, än vad naturvetenskapen talar om för oss.

Jag har dock alltid fått kämpa med tvivel och tro.
Ja, nu till vad som hände mig efter operationen:
De båda kirurgerna sa att operationen gått
bra.
Stomin har de lagt tillbaka (efter 3,5 år)
och det stora såret om 18 X 18 cm är nu hopsytt. Så jag är nu ganska snygg om magen. Jag kunde dock inte få någon navel, sa kirurgen. Jag svarade , att det fick gå, då blev jag som Adam. Han förstod vad jag menade och skrattade lite.
Tyvärr mår jag ännu inte bra. Snabbsänkan ligger på 140 och Gunvor får lägga om ett litet hål, som de gjort som dränering. Hon får lägga om det varje dag.
En gång i veckan är vi på vårdcentralen i Visby och kollar att inte såret blivit värre.
Det är heller inte så enkelt att få tarmarna att fungera igen. De har ju legat i träda i 3,5 år så jobbigt är det, även om det blivit mycket bättre.
Dessvärre har jag nu fått feber och varit på akuten på lasarettet och skall
lämna prov i morgon igen. De försöker komma underfund med vad febern kommer
från.
Gunvor och jag hjälpte Kent vid ett konvent i Klinte för någon vecka sen. (En samling för präster)
Jag lämnade då följande vittnesbörd om hälsan och vad jag varit med om. Kanske var det dumt, men jag ville dela det med mina trossyskon.:
Efter att jag vaknat på intensiven och låg och tittade på EKG:t där. Hjärtslagen syntes, men  plötsligt blev det bara  ett rakt streck. Jag var tveksam till vad som hände och ringde på klockan. Som tur var hade hjärtat inte
stannat utan det hade blivit något tekniskt fel.
Dagen efter kom jag på sal. Jag kände att jag behövde rapa, men kunde inte.
Det blev värre och värre allt eftersom dagen gick. På natten var det hemskt.
Jag upplevde en Getsemanenatt eller rent av en helvetesnatt. Det var som om jag stod utanför verkligheten. Det jag såg var inte vackert. Djuren åt varandra. Människorna krigade och var osams. Jag tyckte hela skapelsen var ful. Jag tappade för ett ögonblick tron på Gud. Jag tänkte att jag var galen som satt
mitt hopp till Jesus Kristus, en människa som levde för 2000 år sen. Jag kämpade med mitt illamående och tyckte jag mådde förskräckligt dåligt. Jag satte mig upp på sängkanten, jag frös och tog på mig Nils Huhtas morgonrock, som jag fått
ärva. (Nils var en prästkollega, som dog för drygt ett år sen.)
Då hände något märkligt. När jag tog på den spred sig en varm stråle av energi som om någon lagt armen om mina axlar. Natten var i alla fall besvärlig, men det
var som om jag fått en hälsning från andra sidan Jag tänkte kanske fanns det något ändå..
Vid ronden morgonen därpå sa doktorn, att de skulle föra  ner sond i magsäcken, en slags ”magpumpning”, för att tömma magsäcken. En mycket obehaglig åtgärd. Sen sa doktorn, att vi måste försöka få avföringen att gå söderut.
Ja ungefär så var mitt vittnesbörd.

Ha det bra i novembermökret och hälsa Torfinn.

Hoppas på ett brev innan jul, men om Du inte hinner skriva något så önskar jag dig en Riktigt God Jul. Gunvor hälsar.

Kram och Klem

från Sune

Så sa Leif G W Persson en gång. Jag tycker mig känna igen mig i orden.

(Foto Petra Guteskär. Fotot taget i Visby Domkyrka)

En person sa till mig för länge sen: ”Du har allt gjort en riktig klassresa, Du Sune”. Kanske ligger det något i vad hon sa.

Jag växte upp som nr åtta i en syskonskara på nio. Vi ansågs nog vara fattiga. Far fick använda sig av något som kallades ”växellån” många gånger, för att klara av att få mat till sin familj. Vi låg på stoppade halmmadrasser, när vi var barn och många barn i samma rum. Jag minns dock att vi alltid hade mat och inte behövde gå hungriga från bordet. Dessutom fanns det gott om kärlek inom familjen, så jag är lite stolt och glad över min uppväxt.

Efter sjuårig folkskola hjälpte jag min far på den lilla gården. ”Hjälpte” är nog lite för mycket sagt. Jag var lat och sov länge på morgnarna och drömde om något annat.

Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i Visby. Jag fick på mejeriet mest arbeta med mycket enahanda och tråkiga saker. Hamnade vid ett band och plockade 3000 flaskor i timmen ner i korgar, som kom på ett annat band. Det var mycket enahanda och det gick inte att ta någon paus, utan man fick stå där och plocka sina flaskor. Jag tog fyra flaskor åt gången, annars skulle man aldrig hinna med. Jag kan ännu känna det grepp om flaskorna, jag hade när jag plockade flaskorna. Det var tidiga morgnar. Jag kunde på mejeriet börja kl-04.00, 05.30 och kl. 07.00. Det var något annat än jag var van vid från arbetet på gården, då jag ofta låg fram till kl.10-11 på förmiddagarna. (Far fick arbeta ensam i ladugården).

Vid åttatiden gick jag så, för att tappa skummjölk, vassle och kärnmjölk i 50 liters spann. I minuten skulle man klara av sju spann, att få in under rätt kran och skicka ut på bryggan till de som lastade sina lastbilar.

Det höll vi på med i tre timmar. Vi diskade sen och efter lunch var det tillbaka i flasktappen och plocka de evinnerliga litersflaskorna igen. Det höll jag på med i ett par år med undantag för ett år i militärtjänsten.

Jag kom så till stenbrottet i Buttle, där jag slog sönder kalksten med en stor slägga och lastade så den sönderslagna stenen för hand upp på ett traktorflak.

På något underligt sätt och med mycket tur kom jag in på en ungdomssekreterareutbildning i Svenska kyrkan i Sigtuna. Jag fick läsa in en preparandkurs som ledde fram till grundskolekompetens först förstås, men det fordrades egentligen gymnasiekompetens för att komma in på utbildningen, så visst har jag haft en väldig tur.

Jag fick arbete som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling och arbetade där i sju år. Fick möjlighet att studera 40 poäng i grundkursen på distans i Visby. Klarade tentamenia, men måste iväg till Folkhöksolan, för att få få gymnasiekompetens i de ämnen som behövdes, för att att få läsa vid universitet i Uppsala. Allt lyckades väl. Jag klarade min teol.kand. och prästvigdes för Visby stift. Jag fick tjänst och har arbetat som präst 12 år i Eksta, 6 år på Fårö och de sista 10 åren i Östergarn.

Jag har mötts av väldigt mycket kärlek av mina församlingsbor och andra. Jag har också mött en del, som inte gillat mig, men det är väl kanske ganska naturligt. Det är svårt att som någon sorts ledare vara en, som är omtyckt av alla.

Nåväl. Tillbaka till det som Leif G W Persson sa: Den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.

Jag känner för min del, att han har rätt. Även om jag ibland fått vara med i ”finrummen”, så har jag aldrig känt mig hemma där.

Kanske beror det på komplex, för att jag vet mycket väl, att jag inte hör hemma där. Kanske är jag också lite stolt över att tillhöra arbetarklassen och kanske skryter för mycket med det. Något är det i alla fall. Jag har i alla fall aldrig fått någon förfrågan om att få vara med i någon av de ”finare” ordnarna.

Jag grämer mig inte så mycket över det. Min personlighet pendlar mellan självförtroende och mindervärdeskomplex. Försöker att inte bry mig så mycket. Jag är gammal och har levt mitt liv och är tacksam över det liv jag fått. Tycker bara att Leif G W Persson har så rätt när han skriver: Den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.

I morgon är det Alla helgons dag. Helgon kallar vi dem som visat
på Guds kärlek. De som varit i det godas tjänst. Jesus Kristus har visat oss Guds kärlek. Han som är ljuset.

Dess motsats är ondskan. Det som vill bryta ner, skrämma och förstöra. Jag har mött människor som inte tror att ondskan finns. Se er omkring i världen i dag. Hur kan någon påstå att det inte finns ondska?

Krig, djävulskap, lidande, maktgalna människor, som vill att det onda ska ske, för att få sin vilja fram.

Symbolen för all ondska kallas Satan, eller rättare sagt det är ett av många namn.

Jag ansåg mig vara ateist en gång och svor som en ”borstbindare”. (Ursäkta borsttbindare. Jag vet inte om de svor särskilt mycket, men jag har hört uttrycket.)

Jag såg en gammal svartvit film en gång, en humoristisk film, men som ändå gav mig en tankeställare. På filmen fanns en man som hade fått punktering på sin bil. När han upptäckte att han fått punktering sa han ordet Satan. Då dök det plötsligt upp en gubbe med horn och svans som sa: ”Du ropade. Vad vill du?”

Sen den dagen har jag försökt låta bli att svära, att ropa på den onda makten, att önska att ännu mer ondska ska komma.

Vi människor har fått en fri vilja. Att göra det goda eller att göra det som är ont. Kanske hör det samman med vår gudslikhet, som det talas om i bibeln. Detta att av fri vilja kunna välja. På Alla helgons dag möter vi människor som valt att följa Jesus Kristus . Han som visat oss att Gud älskar oss och är nära oss, även när vi har det svårast. Herren Jesus Kristus visade hur stor den kärleken är, när han bad för sina bödlar som spikade fast honom på korset. Han bad ju: ”Herre förlåt dem, de vet inte vad de gör”.

Jag tänker på alla ljus som tänts på gravarna för våra kära, som har dött. Döden skrämmer oss inte. Kristus är världens ljus. Herren Jesus Kristus har visat oss att han har makt över döden och kan ge alla som vill ta emot det ett evigt liv i glädjen hos Gud.

Ja störst av alla är kärleken.

Det händer ganska ofta att jag har hemska mardrömmar på nätterna. Jag tycker det är konstigt, för jag känner mig ganska harmonisk just nu. Visst är jag gammal 83 år, och tänker allt oftare på fel man gjort under livet. Allt ifrån barndomen till ålderdomen, men våndas inte så mycket över det att det skulle kunna vara orsak till mardrömmarna.

Kanske kan det bero på att jag sen 5-10 år äter metropol som medicin. Det fick jag av läkaren efter en hjärtinfarkt jag hade. Jag skulle kunna sluta med den, men jag mår i övrigt bra av den.

Ibland har jag också tänkt att det är en sorts skärseld, en rening för min själ, som jag nog behöver.

Nattens mardröm påminner om det. Jag drömde att det brann i min säng. Stora lågor omgav mig. Jag vaknade av en fruktansvärd huvudvärk som troligen beror på att jag biter hårt ihop tänderna under mardrömmarna, för i ”netres” värkte både tänder och huvud.

Nattens mardröm fick mig också att komma ihåg en sann historia som min rektor och mentor, Erland Olson berättade för mig, för nu längesen. Han berättade om en präst som i en gudstjänst kommit för nära ett ljus, som satte eld på alban, kläderna han hade på sig. En av gudstjänstdeltagarna rusade då fram till honom vid altaret och fick omkull prästen och började rulla prästen fram och tillbaka, så att elden slocknade. Då reste sig prästen och sa lugnt med ett leende på läpparna till församlingen: ”Det är bättre att brinna här i tiden”.

Vi gick förbi två äldre damer i dag, som satt och solade. Då sa jag till dem: ”Jaså ni slår en gädda”. Visste först inte var jag fick det ifrån.

Jag hade ett svagt minne från när jag var barn, att mina äldre bröder varit ute och slagit gäddor.
Osäker på om jag själv hittat på det ringde jag min syster och hon kände till uttrycket, men visste inte heller så mycket om det.

Jag hade för mig , att mina äldre bröder varit nere på Gannarvät och slagit gäddor. Gäddorna gillar att sola genom den genomskinliga isen och när då mina bröder såg en sån gädda, tog de något de kunde slå på isen där gäddan stod och solade. När de slagit till på isen där gäddan stod, vände den buken uppåt, som att den var död och så kunde de ta upp den ”döda” gäddan.

Jag kanske har helt fel och fantiserar, men kanske ligger det något i det.

Gunvor slog på Google vad det betyder att slå en gädda. Hon fick svaret att det är ett gammalsvenskt uttryck, som betyder att någon solar. Det stod också, att gäddor tycker om att sola genom isen. De stannar till och solar sig. Kanske hade jag inte hittat på det själv, utan att jag mindes rätt, när mina stora bröder var ute och slog gäddor.

(Harry nr 1 längst fram till vänster och jag går bredvid honom, när vi gick standarvakten 1962)

Harry och jag träffades 1946 i november, när vår familj flyttade till Hajdeby i Kräklingbo. Vi var tre år och blev bästa vänner. Vid 18 års ålder flyttade jag från Hajdeby och blev mejeriarbetare i Visby. Harry och jag återförenades när vi gjorde lumpen 1962. Vi hamnade båda på A7 och samma lucka. Harry fick nr 6 och jag fick nr 5, eller om det var tvärtom.

Vi skulle utbildas till pjäsgruppschefer. Mest då på Haubits modell 45.
En gång, när det var min tur att vara pjäsgruppschef, så gällde det att jag klarade av att vara chef, såg till att man fick ordning på kanonen, ”färdig pjäs” kom jag just på att det hette, och att alla gjorde sitt och man var ansvarig för att det inte gick snett vid själva skjutningen.

Jag hade gjort vad jag skulle, allt var klart. Jag hade satt ut vakt lite längre bort som skulle skydda vår pjäs. Då kom löjtnanten och gav order om att jag skulle visa honom vakten och platsen jag hade bestämt som vaktställe. Jag blev förskräckt förstås. Det kunde ännu på den tiden bli ”buren”, arresten, om man inte lydde order.

Dessvärre såg jag att vakten som jag satt ut satt på haubitsens lavettben. Han hade kommit tillbaka och satt sig för att äta mat. Vad skulle jag då göra? Jag tog chansen och gick iväg med löjtnanten för att visa honom vaktstället. Jag är känd för att ha dåligt lokalsinne och det utnyttjade jag, så det blev en liten extra sväng i skogen innan vi kom fram till stället där vakten skulle stå. Jag visste ju att ingen fanns där, men när vi kom fram till vaktstället stod Harry där. Det var inte Harry jag hade utsett som vaktpost, men han hade uppfattat situationen, att jag riskerade ”buren” för att inte lyda order och så hade han rusat dit. Han räddade mig, eftersom han var på plats, men han fick en rejäl utskällning för att han hade glömt hjälmen och geväret.

Harry och jag är nu 83 år gamla. (Harry fyller inte 83 förrän 3 november). Vi träffas ännu och är de bästa vänner. Det händer att vi ännu berättar gamla lumparminnen för varann.

vid Dullis begravningsgudstjäns i Eksta kyrka 9 oktober 2026.

(Foto Kent Österdahl)

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Vi har samlats till den här gudstjänsten för att ta farväl av Gunnel, Dulli ,Johansson och för att överlämna henne i Guds händer.
Låt oss be.
Herre Jesus Kristus, Du som har makt över livet och döden, vi ber dig att Du är här hos oss idag och att du bär alla som sörjer igenom sorgen. Amen.

Jesus sade: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matteus 28:20)

Gunnel, Dulli Johansson växte upp här i Eksta vid Bjerges. Hon var äldst av sex syskon. Syskonen förlorade sin far, när han drunknade 1955.

Dulli, som hon kallades av de flesta, arbetade bland annat i Konsum i Klintehamn. Bettan, min syster var arbetskamrat med henne där. Bettan säger, att Dulli var helt underbar och hjälpte henne många gånger.

I tio år var hon min arbetskamrat och mitt stöd som nybliven präst i Eksta. Det var under denna tid relativt många som kom till kyrkans gudstjänster och samlingar av olika slag och jag tror, att det var mycket Dullis förtjänst. Hon var en av dem som bar församlingen.

Jag minns såväl ännu, när hon en dymmelonsdag hade lindat kyrkkläppen med halm, så att kyrkklockan fick en dovare ton. Hon dymlade, så att säga. Många, ja hela skolan med alla lärare och elever stod utanför och lyssnade.

Dulli var en fantastisk klockare här i Eksta.

Jag minns när jag såg henne lägga till en grav tillsammans med sin man, Martin. Hur ömsint och försiktigt och kärleksfullt hon kunde lägga ner mullen runt kistan.

Det påminner mig om, när jag flyttat hemifrån och tillfälligt var hemma en natt, hur då min mor kom upp på kammaren till mig. Hon sa inte många ord, men stoppade täcket om mig, som hon gjort, när jag var barn. Just den bilden kom för mig, när jag såg hur Dulli liksom stoppade om den avlidne där i graven.

Gunnel, Dulli Johansson var en fin människa. Glad positiv och hade en brinnande tro. Hon betydde mycket för många. Hon avslutade ofta telefonsamtalen och andra möten med orden; ”Gud var med oss alla,”

Dulli ville att Fotspår i sanden, skulle läsas vid hennes begravningsgudstjänst. Den handlar om att bära, och just Dulli bar många.

Fotspår
En man hade en natt en dröm. Han drömde att han vandrade på en strand med Herren. Över hela himlavalvet visades såsom ljusbilder, scener från hans liv. Han såg att genom bilderna syntes fotspår i sanden. Två par fotspår. Han förstod att det ena var hans och visade hans vandring genom livet. Det andra fotspåret, förstod han, var Herrens som osedd hade gått vid hans sida.

När sista bilden visats för honom och han såg tillbaka på bilderna som visade hans vandring i livet, såg han att under de tider i hans liv då han hade haft det svårt, då när han drabbats av sorg, sjukdom och olyckor så fanns där bara ett fotspår.
Bedrövad över detta sa han till Herren: ” Jag har lagt märke till att under de tider i mitt liv, när jag hade det som svårast, så finns där bara ett fotspår.
Herre, Du lovade ju vara med mig alla dagar, gå med mig hela vägen.
Varför lämnade Du då mig, när jag hade det som svårast?”

Herren svarade.: ”Min älskade vän. Jag älskar dig och skulle aldrig någonsin överge dig. I de bilder under ditt liv när Du bara ser ett fotspår, då när du hade det svårt, då när du drabbats av sorg, sjukdom och olycka, så är det mina fotspår du ser. Det var då när jag bar dig”.

Vår kristna tro låter oss hoppas att Herren Jesus Kristus nu burit Gunnel, Dulli Johansson genom  dödsskuggans dal in till glädjen hos Gud och att vi en dag ska se henne åter.

”Gud var med oss alla”

Amen.

Jag var och hälsade på en arbetskamrat, som fyller 100 år om två månader. Han är alldeles klar i huvudet. Jag blev förvånad över vårt samtal. Det var ett djup i vad han sa. Jag frågade, om några som tidigare som pratat mycket med varandra, om de ännu hade samma fina kontakt och pratade lika mycket med varann.
Nej, sa han. Det är som de blivit tomma. De har berättat vad de hade att komma med för varann. Deras samtal tystnade. De hade inget mer att berätta. De var tomma.

Jag hade aldrig tänkt så förr, men måste medge att så är det rätt så ofta, när man träffar en ny bekant. I början har man mycket att berätta, men sen när man berättat vad man varit med om tar samtalet slut. Det känns som att man tömt sig och pratat färdigt. Man har inget mer att säga varann.

Skulle det där emot vara så att det ”klickar”, man känner gemenskap med personen, kan man få uppleva att samtalet aldrig tar slut. Man har alltid något nytt att tala om. Nya tankar, nya funderingar, nya händelser.

Det slog mig, att kanske kan man också säga det om en person som dött. Detta att han är tom. Livet, eller själen har lämnat honom. Kvar är bara ett tomt skal.

Jag talade nyss med en god vän, Hans Ulfvebrand . Vi har med jämna mellanrum talat med varandra sen 1976, när vi läste grekiska tillsammans. Vi kan tala med varann om allt möjligt. Jag läste upp min blogg för honom och när jag kom till det ställe om att, när vi är döda kan man säga om oss att vi är tomma. Livet, själen har lämnat kroppen, då citerade Hans en man som jag glömt namnet på, Citatet löd: Den yttersta tilliten vid tomhetens gräns: I dina händer befaller jag min ande.

Foto wikipedia

I kväll letade vi efter något bra program på TV, som inte handlade om valet. Vi hittade en serie som vi tycker är mycket bra och det är Barnmorskorna i East end. Just i kväll handlade det bland annat om den gamla nunnan, som var intresserad av vetenskap och i kväll var det det bland många andra saker om när människan landade på månen.

Jag blev intresserad. Jag är intresserad av astronom och försöker följa vad som sker på stjärnhimlen.

Jag minns, att jag följde månfärden noga, precis som den gamla nunnan i serien. Jag var 26 år. Var gift med Gunvor och hade två barn. Jag var ungdomssekreterare och arbetade i Visby Domkyrkoförsamling. Det uppstod ett litet problem i mitt minne, för jag minns att jag var i Gunvors hem och gick ner ensam och såg på månlandningen och fick se när Neil Armstrong kl. 03.56 steg ner på månen den 21 juli 1969.

Mitt problem var att vi bodde i Visby då. Jag mindes så klart att jag såg månlandningen Gunvors hem i Buttle. Hur kunde jag då se den i Buttle, när vi bodde i Visby? Jag minns, att jag nog skrivit i min blogg tidigare om månlandningen och när jag hittade bloggen, så berättade jag där om, att min familj just den dagen och natten var i Gunvors hem i Buttle, så då går det ihop för mig. Jag är rädd för att jag annars börjar bli gammal och gaggig och hittar på saker.

Kanske dumt att skriva och berätta om det, men jag inspirerades av den gamla nunnan i serien och kände viss samhörighet med henne. Glad över att jag fått vara med och uppleva när första människan, Neil tog det första steget på månen.

Jag drömde, att jag skulle hålla gudstjänst i Visby Domkyrka. Det strömmade in folk, så att kyrkan blev överfull och jag fick tanken, att jag kanske var lite omtyckt som predikant ändå. Ämnet jag skulle predika över var Gudsnamnet, Jag är – Den jag är.

Jag hade svårt att se texterna och fick be en i församlingen att läsa dem. Innan jag kom upp på predikstolen och började predika strömmade folk ut ur kyrkan. Jag försökte förtvivlat tala om att gudstjänsten inte var slut än, men de bara gick. Kvar blev bara 10-15 personer.

När jag började predika över ämnet, Jag är – den jag är, så avbröt mig en person i församlingen och skrek: Du ska inte tro att att du är något. Det Du kommer med är bara spekulationer och egna fantasier.

Jag sa då, att han hade säkert rätt. Jag vet, att jag har svårt att tro ibland och att jag tvivlar mycket, men litar på att det är sant som någon sagt, att det är bara den troende som kan tvivla . Jag tror, att det ändå är bra att kunna tala om det, ja t.o.m. livs-viktigt.

Så fick jag problem med mikrofonen och jag fick ligga ner där i predikstolen, så att bara benen syntes över predikstolskanten. Då kom den katolske prästen, Sven-Erik Pernler upp i predikstolen (Han som rekommenderat min bok Längtan efter tro, att den skulle ges ut på Skeab/Verbums förlag) Han sa: Lyssna på Sune. Han har något viktigt att säga.

(Jag vaknade och mindes då, att min far sa något liknande, när jag var i någon diskussion med mina äldre bröder och de inte tog någon notis om mig. I drömmen var det Sven-Erik Pernler, som fick säga det.)