Lagens första, andra och tredje bruk.

Jesus

Någon gång, någon stans fick fick jag lära mig detta. Lagen har tre bruk. För det första: Den håller ordning på tillvaron, såsom naturlagar, trafikregler m.m.

Lagens andra bruk det är att den driver till Kristus. Jag har själv upplevt det. Vid arton års ålder kom jag till tro på att det fanns en Gud. Bra, tänkte jag, då var det väl bara att hålla de tio budorden. Inga andra gudar.., inte missbruka Guds namn.., tänk på vilodagen…Hedra din fader och din moder.., Du skall inte dräpa…, Inte begå äktenskapsbrott….Inte stjäla och så vidare. Jag försökte verkligen hålla alla buden. Försökte alltid tala sanning, alltid vara ärlig o.s.v. Först förstod jag inte vad Jesus Kristus hade med det hela att göra. Det dröjde dock inte så länge innan jag förstod, att jag i stort sett brutit mot alla buden. Hur skulle det då gå för mig?

Det var då jag begrep vad Jesus Kristus betydde. Han som kom med förlåtelsen. Han som gav mig chansen att hela tiden få börja om. Vårt samhälle idag tycker jag har blivit hårdare. Det är som om ordet förlåt försvunnit från vårt samhälle. Den skyldige skall hängas ut till varje pris.

Lagens tredje bruk handlar om helgelsen. Detta att vi hela tiden ska försöka bli bättre människor. Helgelsen kallas det väl också inom delar av kristendomen. Detta att när man väl lärt känna Jesus Kristus vill man försöka bli mer lik honom. Han, som är kärleken personifierad.

Det händer att jag tycker, att jag var bättre förr och att min helgelse gått aviga vägen. Ju längre jag levt, sämre har det gått med helgelsen. Kanske beror det på att jag växte upp i en kärleksfull familj. Kände mig älskad. Det blev annorlunda när man flyttade hemifrån och mötte människor med andra värderingar. Man fick ta ansvar och ibland fatta obekväma beslut.

Så kom jag att tänka på, för några dagar sen, att jag var verkligen inget bra exemplar av människa, när jag var barn och ungdom heller. Jag var bortskämd, svor och var fräck i munnen, lat och allmänt bedrövlig.

Helgelsen har inte gått så bra för mig under livet. Någon bra människa har jag inte lyckats bli.

Jag läste dock någonting bra om de ”riktiga helgonen”. De ser inte så mycket på sina egna liv, utan de har sina ögon riktade på Jesus Kristus.

Ångest och bön

Det är i dag Bönsöndagen och mina tankar rör sig om just bönen. Själv är jag inte bra på det här med fri bön. Jag är inte uppväxt i den traditionen och känner mig lite blyg för att formulera mina böner fritt och högt inför andra. Dessutom har jag börjat fundera igen. Gud som har makrokosmos och mikrokosmos i sin hand och vet våra innersta tankar och önskningar och vill oss väl. Varför är det då nödvändigt att vi tjatar på honom om våra bekymmer och oro? Han vet ju redan våra behov och brister. Ja, jag vet, att jag har knepiga funderingar och hoppas ingen tar anstöt av dem.

Det fanns en tid i mitt liv, när jag nog utan att veta det bad Jesusbönen: ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.”, latent i mitt undermedvetna.

Jag var 38 år och hade fruktansvärt ont i bröstet en natt och när jag morgonen därpå skulle gå 100 meter till prästgården kändes det som om jag bar på en 50 kilos säck. Jag uppsökte doktorn, men de hittade inget fel på mig. Jag fick för mig att min åkomma var psykosomatisk, så jag fortsatte mitt arbete som förut. Jag fick svårt att andas under gudstjänsterna, värst var det vid bröllop och begravningar. Jag råkade ut för en fruktansvärd dödsångest, men ville inte ge upp. Jag skämdes för att inte klara de uppgifter jag hade, så jag kämpade på. Det här höll i sig under flera års tid. Det märkliga var, att trots min svåra ångest kände jag mig accepterad i församlingarna.
Jag minns särskilt en gång efter en gudstjänst i Levide med kyrkkaffe efteråt. Det var en trappa upp till kaffet i bygdegården. Jag tänkte jag vill inte, jag orkar inte upp för trappan. När jag ändå började gå upp för trappan, var det som om någon tog mig om ryggen och lyfte mig. Förvånad vände jag mig om, men såg ingen och jag tänkte, ja, men så dålig var jag väl ändå inte.

Jag berättar det här för att tala om, att trots min svåra ångest, så har jag aldrig känt så stark närvaro av Herren som då. Det var som om vi var i ständig kontakt med varandra.

Trots att jag aldrig mer vill ha sån ångest, kan jag ändå sakna närheten till Herren. Jag blev så småningom friskare och därmed försvann mycket av den kontakten.

Kanske är det så, att när ångesten är som värst är Herren som närmast.

(Jag fick en hjärtinfarkt för några år sen, och då upptäckte man på Karolinska sjukhuset, att jag haft en tidigare infarkt och att blodet tagit nya banor.)

En ”lantis” i stan.

Lodis 1

Gunvor och jag har bott över några nätter i vår lägenhet i Visby. Gunvor skulle på synundersökning till specsavers. Jag följde med och skulle byta ett batteri i min guldklocka. Det skulle bli en drygt fem kilometers lång promenad fram och tillbaka till lägenheten. Tidigare i går hade vi varit och hjälpt Gunvors syster med trädgårdsarbete. Jag hade grävt en del av trädgården, delvis krypande på knäna. Jag tänkte, att jeansen var trånga och besvärliga att gå i så jag tog de gamla mjukisbyxorna från min träningsoverall, som jag krälat i jorden med ute vid min svägerska. De var bekväma att gå i. Jag tog också min blå jacka till träningsoverallen.

Kände, när jag kom fram till öster i Visby, att folk tittade lite konstigt på mig. Kände mig lite som en ”lodis”, eller som vi säger någon från ”a-laget”. Jag gick innanför muren till en klockaffär för att få ett nytt batteri till min guldklocka. Där inne var det fantastiskt fint och en dam, som var otroligt parant, frågade mig, vad hon kunde hjälpa mig med. Hon såg lite misstänksamt på mig, trodde väl att jag var en från ”a-laget”, men var ändå som sagt vänlig och tjänstvillig.

Jag tog av mig min guldklocka med guldarmband och frågade om jag kunde få ett nytt batteri. Jag sa också att jag använde den dagligen och att den kanske var lite smutsig. Då sa hon, att sådana här ur använder många bara när det är högtid och fest.

Jag kom att tänka på en gammal historia från Närrevyn. Det var en turist som skröt för en bonde i När om sin fina bil, en Cadillac. Bonden sa, att han hade haft en sån bil han också, men att det blev något fel på den, så han tryckte ner den med traktorskopan i ett sumphål.

Klimatångest

Jordglob

Foto Kent Österdahl

Det var för några somrar sedan. Jag låg i vår hammock och lyssnade på ”sommarprogrammet” på radion. Just den dagen var det en klimatforskare som var sommarpratare. (Tyvärr har jag glömt vad han hette.) Det han berättade var inte roligt att lyssna till. Han sa, att jorden höll på att bli allt varmare, och i fall vi inte gjorde något åt alla koldioxidutsläpp i atmosfären, så skulle temperaturen på vår jord stiga flera grader. Det skulle innebära elände på elände för mänskligheten.

Samma kväll, eller kanske var det några kvällar senare, sa man på TV nyheterna att två brittiska solforskare hade sagt, att vi var på väg mot en ny istid, och att det skulle komma att märkas på jorden  om 15 år. De påstod, att de kunde se det i solens inre eller något sånt.

Vem ska man tro på? Klimatforskaren eller de två brittiska solforskarna? Värmerekord eller istid? Ja, det är frågan.

Mars och april månad i år har varit ganska kalla med minusgrader nästan varje natt. I alla fall upplever jag det så här i Butttle på Gotland. 

Jag har under många år hållit vårtal på Valborgsmässoafton och då brukat ha en ljus trenchcoat på mig. Glad att jag inte ska hålla något vårtal i år, för då hade jag nog fått lämna trenchcoaten hemma och tagit vinterrocken i stället. Tyckte jag såg på TV att det ska bli busväder och kallt på Valborg.

Så vem ska man tro på? Med tanke på den kalla våren är jag benägen att hålla på de brittiska solforskarna.

Det är svårt att sia om framtiden. Kanske passar uttrycket här: ”Alla klagar på vädret, men ingen gör något åt det”.

Greta Thunberg gör så gott hon kan. All heder åt henne.

”De har börjat hugga i vår skog”

Huggpacke

Det sa Hans-Erik Eliasson, vår mågs far, när han var i åttio årsåldern.
Nu närmar jag mig själv 80 år. Jag märker att fler och fler i min ålder blir sjuka och dör, så jag måste ge ”Hasse” rätt när han sa, att de har börjat hugga i vår skog.

Det kom oss så nära, när vi fick höra att Gunvors, min hustrus, mycket nära vän, sjuttiotvå år gammal fick beskedet för några månader sedan, att hon hade en obotlig cancertumör. Hon opererades, men drabbas ibland av något som liknar epilepsianfall. Hon, vännen, vet mycket väl att hennes levnad här på jorden är begränsad. Trots detta är hon tapper och försöker vara glad. Gunvor och hon delar den kristna tron tillsammans och delar bönegemenskapen, trots avstånden dem emellan. Gunvors förtvivlan är att hon känner sig maktlös, att hon inte kan hjälpa henne. Jag är ju präst och skulle kunna vara till hjälp, men det känns mest som, om jag bara har tomma klichéer att komma med.

Ibland tänker jag på vår sons svärfar, som varit missionär i Afrika och som fyllde 90 år i fjol. Han sa, när vi träffades, att Sune jag är så nyfiken på Himmelen. Det ska bli så roligt att komma dit. (Jag uppfattade det, som om han verkligen menade vad han sa. Han var nyfiken och såg framåt).

Jag skulle önska, att jag hade så stark tro. För min del har jag accepterat att jag skall dö. Jag vill förstås leva längre, men jag förstår, att det stämmer som min far sa: ”Det är vår tur nu”. I bästa fall kan jag kanske kalla mitt sätt att acceptera döden som en form av ”överlåtelse”. (Jag kan ingenting göra utan får klamra mig fast vid Herren.)

Människor jag mött

och ännu känner

Kent 56 år

Vår son
Kent Österdahl

Kent föddes 18 december 1964 på BB i Visby. Födelseorten var Buttle församling. Vi bodde i lärarbostaden i Buttle på övre våningen. Tidigare småskollärarinnans bostad. Lägenheten bestod av ett rum och kök och två små garderober, Vi sov i den ena garderoben och vår nyföddes son sov i den andre garderoben. Det fanns inga dörrar emellan. Lägenheten värmdes upp av en fotogenkamin och när det var som kallast hade vi 12 grader varmt. (Vi bad om att få en större kamin och fick det.) Vi betalade 35 kronor månaden för hyra.

Jag arbetade först på länsmejeriet i Visby och senare i stenbrottet i Buttle. Gunvor, Kents mor hade sommaren innan tagit realen och på ledig tid arbetat i affären i Buttle. Efter det att Kent föddes var hon hemmafru i 16 år. (Vi fick två barn till.)

Kent döptes påskdagen 1965 i Kräklingbo kyrka av Herbert Röhstö. Kent var som barn ett mycket älskat barn. Han var glad och snäll. Vi trivdes i lärarbostaden i Buttle och hade väl inte tänkt oss just någon annan bostad. Jag spelade pingis med socknens ungdomar och fick idén till en ungdomsgudstjänst i Buttle kyrka. Stiftsadjunkt Örjan Lundqvist anlitades. Han tyckte vi borde flytta till Visby och till en lägenhet på Vallgravsgatan 1. Han ordnade också jobb för mig i Visby Domkyrkoförsamling, som ungdomsskreteraraspirantpraktikant. Det blev sen många bostäder för Kent och våra barn. Närmare bestämt ett 20 tal.

Kent och jag spelade mycket pingis. Han blev så småningom bättre än jag, som egentligen inte var så dålig. Kent kom att spela i Levides pingislag under en tid. Han blev också duktig målvakt i Fardhems juniorlag i fotboll och blev uttagen som en av målvakterna i Gotlands juniorlag.

Kent var duktig i skolan. Det fanns på den tiden något som kallades fria aktiviteter. Hans klasskamrater var ofta ute och lekte på fria aktiviteter, men inte Kent. Han lärde sig skriva maskin och pluggade in kejsarlängden.

På sommarloven arbetade han bland annat som dräng på Stjärnarve bondgård i Eksta. Lönen han fick köpte han en byggsats till en dator. (Jag tyckte nog det var att slösa med pengar till en så dyr leksak.) I dag är sonen Kent mycket duktig på dator och har just räddat mig från en pinsam situation. Jag hade sökt efter en epost via nätet och fick in virus i min dator och konstiga porrbilder. Då var det bra att Kent köpte den där byggsatsen och kunde hjälpa mig att komma ur denna pinsamma situation och få min dator fri från virus igen.

Kent läste naturvetenskap på gymnasiet och var mycket bra på matematik Han läste också ryska som tillvalsspråk. På universitet valde han att läsa teologi och tog teologie kandidatexamen. Han  prästvigdes 1991, blev komminister i Eksta och senare kyrkoherde efter Ebbe Klint i Klinte. Tjänsten som han ännu innehar.

Kent var med när Gunvor och jag gifte oss i Kräklingbo kyrka 1964. Han var inte född än, men han var med. Gunvor och jag firade guldbröllop 2014. Kent, vår son, var präst för oss, när vi då förnyade våra vigsellöften i Buttle kyrka.

Glad Påsk

Glad Påsk

Den här fina flanellografen använde jag på Påskdagens familjegudstjänster under 30 år som präst.

Jag såg igenom mina gamla predikningar för påskdagen och tycker den jag höll i Östergarn för 21 år sen, ännu håller. Här kommer den om ni vill läsa en gammal predikan.

Påskdagen 2000
Kristus är uppstånden

Det är det glada budskapet som på alla sätt förkunnas i kyrkorna världen över idag. Vi har sjungit psalmer om det. Vi har tänt Påskljuset och vill också på detta sätt tala om att Jesus lever.

 Idag är det slut på fasta och mollmusik. Idag brusar orgel och röster i jublande dur. Ja idag handlar hela gudstjänsten om att Jesus besegrade döden. Jubelropet: Jesus lever, hörs bland hans  lärjungar.

Det som skedde  Påskdagen 33 i Jerusalem har förändrat människornas tillvaro. Tidigare under Gamla Testamentets tid talades det inte så mycket om att människan hade ett evigt liv. Det fanns dock sådana tankegångar.

 Vi möter det i debatterna mellan de religiösa partierna Sadducceerna och fariseerna. Vi möter det hos profeterna och i de apokalyptiska böckerna, men annars var tanken under Gamla Testamentets tid mera att folket skulle bestå.
Man levde vidare genom släkten.

 Så kommer Jesus och förkunnar att människan är en evighetsvarelse. Förkunnar att livet fortsätter också efter döden. Det hade många sagt före honom också. De gamla grekerna t.ex..

Men Jesus inte bara talar om det – han visar att det är sanning. På ett helt ofattbart sätt uppväcker han människor från de döda. Jag tänker på Lasarus, på änkans son i Nain, Jairos dotter och flera andra.

 Påskdagen år 33 uppstår han själv från de döda. Lärjungarna behöver inte längre spekulera som grekerna om livet fortsätter efter döden eller inte. De vet att det är så. Jesus visade det för dem.

 Lärjungarna är så övertygade om att Jesus lever och att de själva ska få leva, att de bryter med sitt gamla sätt att leva och ser fram emot den dag då de åter är förenade med Kristus.

 Det är en mycket stor skillnad att se på livet, om man tror att det slutar med döden, eller om man vet att döden bara är en port in till glädjen hos Gud.

 Tror man att Jesus ordnat det så, att döden är porten in till livet, då är det tveksamt om man ska skriva en sista hälsning på alla blomsterkransar vid begravningarna. Kanske vore det riktigare med på återseende eller som jag hörde någon säga:  Kum väl haim.

Ja Kristus är uppstånden, jublar vi, men är det då sant, eller har miljarder kristna under århundradena och vi fallit offer för önsketänkande?

I en av Evangelietexterna på Påskdagen berättas det om några av Jesus lärjungar, som var mycket ledsna. De var på väg till graven, för att avsluta balsameringen av sin älskade Mästare.

 På vägen dit bekymrade de sig för hur de skulle få bort den stora stenen från graven. Hade de dessutom vetat om att stenen var fastbunden med grova rep och på knutarna på stenen hade Pontius Pilatus satt sitt sigill, så att det skulle synas om någon försökt bryta sig in i graven, så hade de nog givit upp tanken på att kunna fortsätta balsameringen. Men när de kom fram såg de att den stora tunga stenen redan var bortvältrad. Och när de så såg in graven fick de se en ung man, en ängel klädd i en lång vit dräkt.

Kvinnorna blir mycket rädda. Men ängeln säger till dem: Var inte förskräckta ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått. Han är inte här. Se här platsen där han blev lagd.

 Kvinnorna får i uppdrag att berätta vad som hänt. Men enligt Markus blev de så förskräckta, att de inte sa någonting.

Evangelisten Johannes berättar att Maria sprang och talade om det för Petrus. Evangelisten Lukas skriver att kvinnorna berättade det glada budskapet.

 Matteus skriver att kvinnorna sprang fyllda av bävan och glädje och berättade det för de andra.

Man kan tycka att det är underligt, att inte alla evangelisterna skriver på samma sätt och att det verkar förvirrande med de olika uppgifterna om kvinnorna vid graven.

 Men just detta är ett tecken på att berättelsen är sann. Hade de första kristna ljugit ihop berättelsen, hade man säkert varit noga med, att den stämde in i minsta detalj, men nu är förvirringen stor. Ett säkert tecken på att man inte ljugit eller rättat till berättelsen. Så tro nu, att Jesus lever och att vi också ska få leva. Så avslutar vi också i år predikan med jubleropet:

Kristus är uppstånden.

Ja han är sannerligen uppstånden.

Amen.

Människor jag mött

Röhstö

Fotot hämtat från ”De hundra kyrkornas ö”.

Herbert Röhstö

Herbert Röhstö föddes 1911 i Ovanåker i Hälsingland och dog 1998 i Skåne.
Han hade varit sjöman och ambulansförare under andra världskriget.
Herbert utbildade sig till präst och fick sin tjänstgöring i Kräklingbo, Ala och Anga församlingar på Gotland.

Min far beundrade honom, för att han gick klädd som vilken arbetare som helst.

Herbert Rösthö blev min konfirmationspräst, när jag gick och läste 1957 -1958 i prästgården i Kräklingbo, där han bodde.

Jag visste inte då så mycket om hur konfirmandundervisning gick till, men jag har förstått senare, att han undervisade lite annorlunda. Jag minns inte att vi fick lära oss så mycket av ”Luthers lilla katekes”, ja, budorden fick vi nog lära oss, men annars mycket lite ur den.

Herbert Rösthö var en stor och god berättare och delgav oss händelser ur sitt liv från hans sjömanstid och tiden som ambulansförare. Han poängterade ofta hur han räddats av Gud vid olika tillfällen.

En gång berättade han om en måltid när han var på sjön. Maten var inte så bra, sa han, trots att han bett bordsbön. Då bad han en gång till och tänk då smakade maten mycket bättre.

Jag träffade honom vid olika tillfällen, när mina syskon kom hem och ville att han skulle döpa deras barn i Kräklingbo och vid min farmors begravningsgudstjänst. Vid sådana tillfällen sökte han upp mig, och vi samtalade om andliga frågor. Jag var skeptisk till hans berättelser och särskilt då, när han sa att vetenskapsmännen hade upptäckt ett hål i himlen och att man kunde se ut till Gud genom det.

Det var säkert ”svarta hål” han menade. Jag log när jag hade läst om ”svarta hål”, att de var inga hål. Tvärtom var de så kompakta (tätheten så stor), att inte ens ljuset orkade lyfta från dem.

Lite rätt fick jag dock ge honom, när jag senare läste vidare om de ”svarta hålen” i universum. En del spekulerar om de svarta hålen och tror att de kan förändra tid och rum, och att vi kanske kan finna nya dimensioner och flera universum i närheten av dem. Lite av science fiction kan tyckas, men vem vet? Osvuret är bäst.

Herbert Rösthö blev också vår vigselpräst, då Gunvor och jag gifte oss 1964 i Kräklingbo kyrka. Vi träffades inför vigseln och då berättade han att han alltid bjöd folk på chokladkakor, för, sa han, när jag kommer till himlen då kommer församlingsborna att bjuda igen.

Sista gången jag såg och talade med Herbert Rösthö, var på Heathrows flygplats  utanför London i mitten av 1980-talet. Han var då på väg till Jerusalem.

Om Herbert Röhstö tycker jag kan man säga, att han var en utomordentlig berättare och en trons människa.

Marsgaistn

”Marsgaistn veinar slängar u peinar augu u å åiru fulle me snåi…”

Så börjar en populär sång på gutamål, som jag tyvärr inte vet vem som skrev. Den är populär och i förrgår eftermiddag och kväll fick vi återigen uppleva hur den kan vara. (Stormen, yrvädret i mars slänger och pinar ögon och öron fulla med snö..)

Någon bad mig översätta sången till svenska, och jag har gjort ett försök. Jag gör dock inte anspråk på att översättningen är helt rätt, även om jag växt upp med gutamålet, och vi talade det i vårt hem. Kanske har jag missuppfattat vissa ord.

Sången fick mig att tänka tillbaka på min barndom. Jag ser framför mig hur min mor kämpar med tvätten för sitt hushåll på tolv personer i bryggarhuset i början på 1950-talet. Vi hade då ingen elektricitet utan mor fick bära in vatten till grytan, där hon kokade tvätten, för att sen i det kalla brygghuset tvätta för hand. Hon var ofta ”gaistriven”, narig på sina händer.

Tredje versen på ”Marsgaistn” fick mig att minnas en annan händelse. Den lyder:
”Bani ei stuu krupar till gruu tråistar int äut för marsgaistn kald äurvädre rasar snåien sum pasar störtar fran himln. Päukar ei vald ynskes ma snåi u mysslingen fäul, sum vör har drats me ända sen jaul. Marsgaistn keilar aldri han veilar mysslingen gär så me.

(Barnen i stugan kryper till elden törs inte ut för stormen i mars köld yrvädret rasar snön som trasor störtar från himlen. Den ondes ”vald” önskar, må snö och mässlingen ful, som vi har dragits med ända sen jul. Marsgaistn kilar aldrig han vilar mässlingen gör så med.)

”Mysslingen fäul”. Mässlingen ful. Jag minns så väl, när vi sex barn var sjuka i mässlingen och fick ligga i samma rum som vår farmor, som var förlamad och ständigt sängliggande i början på femtitalet. Min familj hade flyttat till en gammal ödegård vid Hajdeby och huset var ett gammalt hus av sten. Det var bara tillåtet att elda i en eller högst två eldstäder. Vi hade det ganska fattigt och låg på halmmadrasser. Rummet var fullt av sängar och min storasyster och mor fick kryssa mellan sängarna så gott de kunde för att sköta om oss. Mor och storasyster hade hängt filtar för fönstren för vi tålde inte att se ljus, när vi hade mässlingen.

Jag tänker på stackars farmor, som var frisk förutom förlamningen, som hon fick då hon drabbats av en stroke några år tidigare. Det kan inte ha varit så roligt för henne att ligga där i mörkret och odören tillsammans med sex sjuka ungar. Några av oss hade hög feber och var mycket sjuka. Gunnar, en av mina bröder, hade hög feber och yrade. Vi andra skrattade åt honom och hans feberfantasier. Vi barn överlevde mässlingen, och det gjorde farmor med trots mörkläggning och odören i rummet.

(”Vald” betyder enligt gutnisk ordlista ”förorsakar”, men jag förstår inte riktigt ändå) .

Millenniumskiftet i Östergarn

Östergarns kyrka.

(Foto: Kent Österdahl)

Sista dagen på förra milleniet var för somliga något orolig. Några hade funderingar om  att datorsystemen skulle bli knasiga (2KY-buggen) och kanske utlösa kärnvapenkrig. Det fanns också någon gammal spådom om att jorden skulle gå under år 2000. Just den gamla spådomen oroade dock inte mig, för jag var övertygad om att vi redan passerat tvåtusen år.  Det är fel i tideräkningen. Det är mer troligt att Jesus föddes år sju före Kristus.

Släktingar, som firade millenniumskiftet vid Hajdeby för sina hundars skull, blev dock mycket förskräckta. Precis kl.24.00 slocknade ljuset och det blev alldeles mörkt i huset. -En propp hade gått.

Kl.23.00 firade vi gudstjänst på nyårsafton i Östergarns kyrka. Kören och ett hundratal personer deltog. Efter gudstjänsten gick vi alla fackeltåg upp på Östergarnsberget för att där beskåda fyrverkeriet vid millenniumskiftet. Det var högtidligt och fint, när vi gick där med våra facklor. Det enda som oroade mig var att någon skulle falla utför klippkanten på berget. Det var många barn med, bland andra våra barnbarn, så visst hade jag anledning att vara orolig. Jag hade satt upp marschaller längs klippkanten för säkerhets skull. Det blev ett fantastiskt fyrverkeri, och jag tror, att de som var med tyckte att de varit med om något särskilt.

Några som inte kunde vara med var hustru Gunvor, som istället för att vara med på berget satt i prästgårdens kök med vårt barnbarn Elin, som fötts några veckor före millennieskiftet. Nästan hundraåriga Ester höll Gunvor och Elin sällskap. Gunvor tyckte, att det var något visst med att vaka in det nya milleniet tillsammans med en nästan nyfödd baby och en nästan hundra årig dam. Något av historiens vingslag.