Sunes blogg

Så börjar en av Sonja Åkessons dikter. Sonja Åkesson föddes i Buttle och för en fjorton dagar sen var jag och lyssnade på hennes son, som berättade om hennes liv. Butte Hembygdsförenng hade arrangerat det.

Sonja Åkessons son berättade så fint om sin mamma. Sa att hon hade haft ett intensivt och något ångestfyllt liv och dött vid 51 års ålder. Jag lyssnade intensivt på hans berättelse och särskilt, när hans fru läste Sonja Åkessons dikt: Skulden har inget hem.

Jag skämdes över vad jag en gång sagt, när jag läst en dikt av henne, att jag först trodde det var innehållsförteckningen. Jag skäms över det och vill nu för sent be Sonja Åkesson om ursäkt för mina ord. Dikten Skulden har inget hem, berörde mig mycket. Den högg tag i mig. Tyckte jag kände igen mig i dikten.

En sak har Sonja Åkesson alldeles rätt i och det är att det är svårt att bli av med skulden. Det händer mig, att när jag ser på gamla kort, så kan jag bli lite deppig. Just för den skull, att jag då minns saker, när jag var dum mot någon.

Sonja Åkesson skriver också i sin dikt, att vi inte ska tro på om någon säger sig ta vår skuld på sig.

I vår kristna tro berättas det om att Vår Herre Jesus Kristus tar vår skuld på sig, men vågar vi tro på att det är sant? Efter syndabekännelsen i högmässan säger prästen: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Dina synder är förlåtna. I Faderns Sonen och Den Helige Andes namn.

Men vågar vi gudstjänstfolk lita på det, att någon annan tar vår skuld på sig? Ja, jag vet inte, men efter tackbönen tycker jag att vi börjar ”gnälla” igen. Högmässan fortsätter med att vi sjunger: Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig, Herre Förbarma dig.
Borde vi inte istället, om vi verkligen trodde på det, med glädje sjunga lovsånger. Just för att vår skuld är borta.

Eller som en klockare sa till mig en gång: Det är konstigt när man tagit emot nattvarden och fått sina synder förlåtna, så hinner man inte ens tillbaka till kyrkbänken förrän man tänkt syndiga tankar igen.

Skuld, skuld, skuld. Ja, Sonja Åkesson har rätt. Det är inte lätt att bli av med den trots att den inte har något hem.

Jag vill ändå avsluta min blogg med en av de starkaste upplevelser jag fått vara med om som präst. (Jag har i och för sig berättat om det en gång tidigare i min blogg, men jag tycker den är så stark, att jag vill berätta den en gång till). Jag var hos en döende på sjukhuset och gav honom nattvarden. Det ingår i ritualen att man bekänner sin synd och som präst på Jesu Kristi uppdrag säger: ”Du är förlåten” Mannen tittade intensivt på mig och sa: Menar du verkligen det? Jag stammade något till svar och sa något om att Jesus har gett mig i uppdrag, att säga till dig :Du är förlåten. Du behöver aldrig mer fundera över om Du gjort något galet. Det är förlåtet.

Den lycka och glädje som strålade från mannens ögon, när han fick höra detta glömmer jag aldrig. Vi firade så nattvard tillsammans, och vi upplevde att Herren var oss nära.

Foto Kent Österdahl, vintergatan från Minneslunden i Klinte.

Det finns miljarder galaxer med miljarder stjärnor i varje galax. Det sägs att vårt universum är 13,8 miljarder ljusår stort. Big Bang inträffade för 13,8 miljarder år sen. Man kan se stjärnor som är väldigt gamla. Den äldsta stjärnan man känner till kallar man skämtsamt för Metusalem, som man först trodde var tidigare än Big Bang. Nu har man ändrat de uppgifterna och fått in den efter Big Bang. Men gammal är den flera miljarder år. Jag har dessvärre glömt det rätta namnet på den, men sök på stjärnan Metusalem, så får ni nog reda på det. Metusalem var den äldste mannen i Bibeln. Det sägs att han levt i 969 år.

Hur kan nu någon i TV i förrgår uttrycka sig så, att vi överlever stjärnorna. Ja, jag är ingen astronom, bara självlärd och intresserad av astronomi. Tyvärr minns jag inte TV programmet och vem det var som sa det. Bara att han eller hon sa: ”Vi människor överlever stjärnorna.”

Jag har aldrig hört eller reflekterat över det förut. Det var så poetiskt, så finurligt och så fint sagt och så sant. Jag börjar bli gammal och varit präst i många år och ofta talat om att vi har evigt liv. Vi är evighetsvarelser. Så har i alla fall jag uppfattat det i den kristna tron. Vi bekänner i trosbekännelsen vid varje högmässa att vi kristna tror på det eviga livet.

En dag kommer den sista stjärnan att ha gjort av med sin energi och inga solar lyser mera. Kanske handlar det om biljoner år framåt, men om jag har läst rätt, så finns det sådana tankar.

Ett mörkt universum. Känns kusligt. Och ändå lever vi. Hur ska vi klara oss att se utan ljus. Vi hoppas få vara med i himmelen där Herren Gud fullkomligt strålar av ljus. Så vi behöver inte rädas mörkret, inte vara mörkrädda.

Från vänster: Bettan, Sune, Bojan, Gösta, Gunnar, Yngve, Martin, Bertil och Gunborg. Framför föräldrarna Elsa och Gustaf. Fotografen Allan, ställde upp oss i åldersordning. Fotot taget på 1960-talet.

Jag minns vilken glädje och sammanhållning vi hade i familjen. Särskilt roligt hade vi, när Gösta och Gunnar kom hem, som var utflugna från hemmet och tagit jobb på fastlandet. De hade mycket att berätta.

Åren går. Far och mor är borta. De dog redan i slutet av 60-talet. Broder Martin dog år 2002, broder Bertil dog år 2003, syster Gunborg dog år 2013 och Gösta dog år 2023. Vi har försökt hålla samman syskonskaran och träffats vid midsommar varje år vid Hajdeby. Hajdeby är nu sålt och i år var det Gunvor och jag som ordnade syskonträffen i Buttle i går.

(Här några av deltagarna. Vi är fem syskon kvar. Med på bilden är också några kompisar.)

Det är inte riktigt samma glädje och skratt, när vi träffas längre. Vi syskon har blivit gamla. Samtalet handlar nu mera om, som syster Bojan skriver i dikten Guldbröllop:
”..De händar väl ännu vör träffes u pratar
um banban u håftlid u håirapparatar..”

Naturligtvis finns glädjen också, men vi har svårt att höra varann. Vi har nästan alla fått dålig hörsel, utom Yngve som är äldst, 90 år. Han hör utmärkt.

Det där med att bli gammal. Det har sina sidor. Det beror lite på hur man tar det. En arbetskamrat från ekstatiden, ”Dulli”, kallar vi henne. Gunvor och jag var med på hennes 90 årsdag för ett par månade sen. Hon firade det på Gotlands sjukhem, där hon mu bor. Jag frågade henne hur hon mådde och hon svarade : ” Ja baini di värkar, u händar u armar fungerar int riktut sum di ska. U hude jär int någ veidare de heldar.” och så tilla hon med ett glatt leende: ”Men, man jär ju gammel jo”.

Ett uttryck som Gunvor och jag nu använder med glädje: ”Men, man jär ju gammel jo”.

Gunvor, min hustru fyller 80 år 13 juli

Uttrycket ”En idog hustru” syftar i Bibeln på den lovprisade kvinnan i Ordspråksboken 31:10. Hon beskrivs som en driftig, klok och hårt arbetande person vars värde är ”långt högre än pärlor”.

Hon fyller 80 år i dag, men vi är inte hemma. Vi åker runt gratis med Gotlandsbuss. Vi träffades 7 oktober 1961. Vi var unga. Det här är ett av de första fotona på oss två.

Oj, så förälskad jag var. Gunvor var 15 år och jag var 18 år. Förälskad upp över öronen och lite svartsjuk. Många killar ville ha henne. Jag fick höra berättas att hon ibland var inne hos grannen och såg TV. Då kom det en massa killar på mopeder som körde utanför och ville få ut henne. Farbrorn som också satt och såg på TV:n bad henne gå ut till dem, för mopederna störde TV tittandet.
”Men hon blev min hon”, som Harry Brandelius sjöng i ungmön på Käringön. ”Den allra vackraste..”

Gunvor var duktig i skolan, med bättre betyg än jag hade. (Elva små a-n)
Hon tog realen 1964. Då var hennes mål att bli barnmorska, men det blev inte så. Hon blev hemmafru de första 16 åren i stället.

Vi gifte oss 15 augusti 1964 och har varit gifta sen dess. Vi fick tre barn. En ”sårk” och två ”tösar”.

Kent 1964. Anneli 1967 och Maria 1972.

Vi fick 8 barnbarn. Ja egentligen fick vi nio, men Jenny, som vi kallade henne dog redan vid födseln.

I bakre raden: Andreas född 1991, Jonas född 1994 och Jesper född 1992.
Från vänster i främre raden: Frida född 1993, Elisa född 1999, Rebecka född 1994, Rosita född 1998 och Elin född 1999.

Vi har också fått nio barnbarnsbarn: Gabriel, Ingemar, Mileya. Astrid, Hilma, Kasper, Melker, Malte, Judith. Vi väntar det tionde barnbarnsbarnet vilken dag som helst.

Gunvor fick också en mycket god vän 1967, då vi bodde i Sigtuna, för att jag utbildade mig där till ungdomssekreterare. Anna-Britta hette hon och deras vänskap varade hela livet ut. Anna-Britta dog 2025. År 2023 tog jag en fin bild av de två vid Tjuvkils huvud, som föreställer något av deras avsked. (Vi hann med att ta avsked av henne även senare i Kungälv, men fotot säger så mycket om deras vänskap, så jag ville visa det.)

Gunvor har alltid stöttat mig i vad jag än hittat på både galet och klokt.

Jag tänker på när jag fick tjocktarmscancer och operationen gick bra, men det blev ändå fel. Min mage sprack och jag fick stomi. Tre månader på lasarettet. Gunvor var inne hos mig varje dag och sen när jag kom hem la hon upp mig på ett bord och skötte om min öppna buk och stomi. I tre år gjorde hon så, var och varannan dag. Dessutom ordnade hon med en resa till Assisi under den tiden, för hon visste att jag hade Franciskus som förebild.

Ibland sägs det om vår konung, att en av de bästa sakerna han gjort, det är att han gifte sig med drottning Silvia.

Liknande tankar finns också hos många av våra vänner. Jag tror de tänker eller rent av säger:” Det bästa med Sune, det är Gunvor.”

Jag kan inte göra annat än hålla med.

Förlåtelse

Ett så fint ord. Men är det kanske på väg att försvinna? Jag tror, att vi är på väg till något man skulle kunna kalla Nymoralism, för det talas mycket om hårdare straff och människors hemska beteende.  Det är naturligtvis rätt på ett sätt – men har det inte gått väl långt?

På 80- och 90- talen hade kyrkan ett nära samarbete med sjukvården och psykiatrin på Gotland. Vi präster fick ibland vara något av resurs för olyckliga människor, som sökte sjukvården. Narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom var en av dem vi samarbetade med. Han, som var chef för psykiatrin Wolgang Rutz, hade träffar med oss präster och hans budskap till oss var, att vår viktigaste uppgift var att berätta om förlåtelsen.

Jag läste på FB någon som påstod att Jesus inte alls förlät synder, utan det var upp till var och en, att leva rätt.

Petrus frågade Jesus: Hur många gånger skall jag förlåta min broder? Är sju gånger nog? Jesus svarade: Inte sju gånger utan 70 gånger sju gånger. 490 ggr. (Lars Görling skrev boken 491 och menar väl att då hade man överskridit gränsen, men jag tror Jesus menar med antalet 490 ett oändligt antal ggr.)

Jag tycker personligen att ett av de starkaste orden Jesus sagt om förlåtelsen, det var när han korsfästes och de romerska soldaterna slog spikarna genom hans handleder och fötter, att Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Jesus kom till vår jord, för att berätta att vi är älskade av Gud. En av våra gudslikheter är att vi har fått den fria viljan. Vi kan välja, att göra det goda eller att göra det som är ont. Vi har fått ett ansvar och ett samvete, som talar om för oss, när vi gör fel.

Det är min övertygelse, att den som förstått något av Guds kärlek till oss och som anar vad Herren Jesus Kristus gjort för oss, vill försöka bli lika honom, älska utan att döma. Förlåta och ge förlåtelse.

Jag borde ha levt länge med Kristus som föredöme, när jag tänker på hur länge jag varit aktiv i kyrkan. Dessvärre känner jag, att jag blir mer och mer olik honom. Min ”helgelse” går liksom fel väg. Det kan bero på att jag har fått bättre självkännedom, hoppas det är så, jag vill inte bli någon sur och eländig gubbe, som tycker illa om andra. Paulus sa något liknande om att det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

De ”riktiga” helgonen, de gör inte som jag, som ser för mycket på mig själv, utan de ser på Jesus.

En av rövarna, som korsfästes med Jesus sa: ”Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.” Sedan sade han: ”Jesus tänk på mig, när du kommer i ditt rike”. Jesu svarade honom: ”Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset”. (Lukas 41-43 i 1917 års översättning)

I dag hade jag äran att få invigningstala vid Hoburgs Hembygdsförening om ”Gotländska seder och bruk kring begravningar runt sekelskiftet..”

Det hela började med att jag fick göra entré med en fin hästskjuts.

Tal vid Bottarve 21/6 2026

God dag allesammans.
Jag heter Sune Österdahl är född 1943 och arbetat inom kyrkan i hela 54 år. Först 7 år som ungdomssekreterare i Visby domkyrkoförsamling och sen som präst i Eksta, Fårö och Östergarn.

När jag fyllde 60 år och firade detta med bland annat en mässa i Östergarns kyrka, gjorde biskop Biörn mig till Prost. Han sa då: ”Ja. Du Sune, Du har väl inte gjort något särskilt inom kyrkan, men du har ju varit med där länge, så därför gör jag dig till hedersprost.

Jag tänkte berätta för er om min farmor, som var född 1867. Hon var en duktig kvinna, men drabbades av en stroke 1945 och blev förlamad. Jag bodde som barn i samma rum som min farmor. I samma rum låg också vi andra barn i familjen. Farmor sköttes om i hemmet av min storasyster, Gunborg och min mor.

Jag minns ingenting av att hon någonsin var uppe ur sängen. Utan hon lyftes från säng till säng, när det skulle bäddas. I 12 år låg hon ständigt till sängs. Glad o go, fast ibland kunde vi på nätterna, när hon trodde att vi sov, att hon bad om att få dö och slippa ligga där förlamad.

1957 fick hon dö i sin säng. Jag var 14 år och satt i köket på kökssoffan. De andra var inne hos henne, när hon dog. Jag var rädd och vågade inte gå in.

Gunborg, min storasyster fick åka till Stranges begravningsbyrå och köpa ”liksvepning” kläder, farmor skulle ligga i kistan med. Far satte igång med att göra kista åt sin mor. (En av mina äldre bröder provlåg listan, när den blivit färdig.) Farmor med kistan ställdes så i bryggarhuset, som var den plats som var svalast i väntan på begravningen. Det var i juli månad farmor dog.

Farmor hade sagt till oss barn, att när hon var död, så skulle vi inte vara rädda för henne. Hon ville oss inget ont. En kväll var det något som skulle hämtas i bryggarhuset där farmor låg lik.

Jag fick i uppdrag att hämta det. När jag kom till dörren fick jag inte upp den. Jag ville visa mig tuff och sparkade till bryggarhusdörren. Den öppnade sig och ut genom dörren kom någonting. Med några språng var jag snabbt uppe på trappan till boningshuset och ropade på mina äldre bröder, att de skulle komma. Det visade sig att en lång sopborste kommit för dörren och ramlat ut, när jag sparkade upp den.

Nåväl, det blev dags för begravning och prästen Röhstö kom för att hålla utfärdsandakt.

När kistan öppnats inför andakten såg vi att farmors kropp blivit blå, förvandlingen hade börjat. Efter andakten gick far fram till farmor och la handen på hennes panna och sa: ”Tack mor.”

Jag vågade inte röra vid henne, utan höll mig i bakgrunden.

Kistan med farmor fördes så till kyrkan för jordfästning, som det hette då.

Sen dess har jag varit med på och själv haft upp emot 1000 begravningar under alla år som präst.

Med dessa ord
förklarar jag Hoburgs hembygdsförenings Gotländske sidar, bruk u gaisk kring bigravelsar förr ei teidn- Gotländska seder och bruk kring begravningar runt sekelskiftet för invigd.

(Fotot taget av Gunvor Österdahl pingstafton 2026)

Gunvor och jag åkte från vårt hem i Buttle till Östergarn först för att besöka min 90 åriga bror, Yngve på Vardaga i Katthammasvik. Vi passade också på att hälsa på den den ”gamle” klockaren, som var verksam under många år som klockare i Östergarn. Han bor också på Vardaga och heter Erik och fyller snart 100 år. Erik var också en stor jägare och jag har varit med honom på jakt några gånger, när vi bodde i Östergarns prästgård.

Vi återlämnade också en väska, som några hade glömt, när de var på besök i Buttle. Därefter åkte vi till Gammelgarns kyrka, för att lyssna på alla damkörer på Gotland, 70 damer var med i den stora kören. Gammelgarns kyrka fylldes till sista plats denna pingstafton och alla fick höra fina sånger av damerna.

På hemvägen till Buttle körde vi förbi mitt barndomshem vid Hajdeby, som bytt ägare och de har renoverat huset. Vi fortsatte så hajbyvägen fram till Torsburgen. Tidigare när vi varit där har vi ofta åkt till Ardre lucka och så gått in genom den gamla försvarsmuren till berget just genom denna lucka. Den här gången gjorde vi inte så, utan jag valde den andra vägen, den som ledde upp till Tjängvide lucka och till det höga tornet där uppe på berget. Jag hade inte varit där, sen den stora branden ägt rum (Kräklingbobranden kallad), som ägde rum 1992.

Det blev en väldig upplevelse för mig. Dels höll jag på att inte hitta upp på berget. Glad var jag när jag fick se den gamla kungastenen. Då visste jag var uppgången var. Uppgången ja. Jag hade som barn och tonåring sprungit upp Tjängvide lucka otaliga gånger. Då var det inga problem. Nu när jag blivit 83 år gammal var det ett stönande och stånkande på vägen upp. De högsta kliven fick jag hjälp av Gunvor, som tog min hand och drog upp mig

Upp kom jag i alla fall. Beviset är kortet vid Svartstuu. Jag tror att jag berättat en gång tidigare om vad som en gång hände nere i den mörka grottan, men ändå..

Så här var det: ”Harry, min jämnårige granne och jag var och är kompisar. Vi var väl så där en 10-12 år, när det hela utspelade sig. Vi såg att en turistbuss körde upp mot Torsburgen. Snabbt hoppade vi på våra cyklar och cyklade iväg efter den. Vi skyndade oss upp för Tjängvide lucka och kom före dem till Svartstuu. Ner i grottan och ställde oss tätt mot väggen i mörkret. Turisterna som kom ner i grottan efter oss, trevade med sina händer mot de fuktiga väggarna för att inte falla, när de då kom fram till oss, tog de plötsligt med sina händer rakt i våra varma ansikten och vilka tjut det blev. Skrattande flydde vi uppför den andra ingången ut ur grottan och cyklade så fort vi kunde hem till Hajdeby igen. Vi tyckte vi hade hade haft väldigt roligt, när vi lyckades skrämma turisterna”.
Så visst har också jag, den gamle prosten varit med om små ”pojkstreck”.

Gunvor och jag vandrade så den något knaggliga vägen bort mot ”Burglädu” eller Linnés grotta. Personligen tycker jag att det skulle vara något skydd kring ”Rindarhulet” som öppnar sig utan förvarning ner till grottan. Tur att inte något barn fallit ner genom hålet.

Så var det då bara att gå tillbaka och ner genom Tjängvide lucka igen. Det gick något lättare än att gå upp, men det fanns många ställen man kunde fallit på och för min del orsakat ”jordskred”.

Väl hemma igen tyckte både Gunvor och jag att vi fått en fin Pingstafton.

Det känns länge sen jag skrivit någon blogg. Jag har fått ont i ryggen och har svårt att jobba i trädgården i dag, så jag får ta mig för lite lättare arbete. Jag minns en man, som kallades ”Damjohan”. Det sas om honom, som var en mycket duktig arbetskarl, att när han fick feber och blev sjuk, då grävde han diken, för han orkade inte med något tyngre arbete.

Nåväl. Den andliga dimensionen. Jag har funderat över det här med högtider. Skolavslutningar, riksdagens högtidliga öppnande, Nationldagen och så vidare. Vad jag har förstått är att staten inte längre är religiös och därför får det inte finnas någon andlig dimension i det som händer. Jag saknar det.

Det blir lite ”platt” över det hela. Något av ”jorden är platt filosofi”. Den andliga dimensionen, något övergripande saknas. Jag vet, att jag inte borde lägga mig i det, men så fick jag i Martin Lönnebos bok, Pärlälven, se där han citerar den store filosofen och teologen, Paul Tillich, som levde under 1900 talet. Paul Tillich skriver i en amerikansk veckotidning, Saturday Evening Post, år 1958:

Det avgörande elementet i den västerländska människans nuvarande situation är förlusten av djupdimensionen /…/ Det betyder att människan förlorat svaret på frågan om meningen med livet, på frågan om varifrån hon kommer, vart hon går, hur hon skall handla, och vad hon ska göra av sig själv den korta tiden mellan födelsen och döden. Dessa frågor får inte längre något svar, de ställs inte längre, när djupdimensionen gått förlorad. Paul Tillich.

Paul Tillich kallar det Djupdimensionen, jag kallar det den andliga dimensionen.
Jag tycker det blir lite ”platt”, lite fattigare utan den. Det är som om vi inte vågar ta i ”de stora frågorna”. Vi flyr från dem.

Ja, det blev kanske för tung blogg det här. Jag lättar upp den med syster Bojans dikt om en skolavslutning på 40-talet. Bojan skriver på gutamål. (Gammal gotländska)

Summarläug
Vör hadd börje skolu, klar av fysste åre.
I dag var vör fein, me rusettar ei håre,
u nöipressne byxar u speikrakar raik.
De var int någ kleidar såm passed ti laik.

Nå kund vör räkkne reit bra pa käulramen
u just nå ei dag var de dags me examen
Luktn var go fran kunvall u syrenar
in ginum skolfinstre soli nå skeinar.

Prästn ei sokni var me däir ei saln.
Ei prästråkk som di hadd bihandle mot maln.
De luktede kamfert u nöibustne skor.
Längst bårt ei ränggi sat far fylg mä mor.

Vör sto upp bei bänken näir vör skudd gi svar,
pa alle dei frågar såm fröken nå har.
Sän fikk vör singe att blomstarteid kummar,
prästn läst böin´n u ynsked glad summar

Bani såm kalvar um vårn for äut.
Alle var glade att skolu var släut
Men blommue kållu u skörtu så veitar
fikk bani ta av för nå skudd gallres beitar.

Me pasar um kneiar vör kräupar ei radar
blant veitrot u mållar u hästhoens bladar
däir växar sma beitar såm skudd renses fram.
Nasar bleir fulle av jård u av damm.

Vör rensar u plukkar blant alle sma betar,
bär fem stykken skall de var kvar pa en metar.
Soli ha brännar pa ryggen u baini,
män ynskar bäir att män var framme bei raini.

Mä kaffi u bullar u saft kummar mor,
u rastn äir go för bad leitn u stor.
Summan gar fort, de finnns raubäir pa bakkar.
Håie skall slas, dei skall köisles ei stakkar.

De ska kåires in, u ei håi-häkk vör akar.
Håi-tjogar lyftes, haugt upp undar takar.
Vör laikar ei håie, gär ganggar u gråttar.
” Ei håie de kan finnes årmar u råttar”

Så sägar mor, ha är rädd um sein unggar,
såm huppar u farar så håi-luftä gunggar.
Män vör bäre ropar ” vör äir inte rädde,
vör vill siv häir i nat”,u så gynnar vör bädde.

Näir mörkre sän kummar så bleir de reit tyst.
Vör kräupar ehop, ingen sägar ett knyst.
Vör tykkar de äir någ ei håie såm prasslar,
nere ei rängi de tisslar u tasslar.

Kan de var råttar? Ett trull ellar spöke?
Snart sitar all unggar be mamma ei köke.
såm bjaudar pa mjölk u pa nöibaken bulle
vör glåimar bad råttar u spöke u trulle.

Mors leile peiku u fars alle dränggar,
sivar snart gutt ei sen vanlige sänggar.
Soli gar ner yvar koskit ei hagar.
Fort tar di släut, alle summarläugsdagar.

                   Bojan

Så skrev Christina Knutas i en kommentar till min blogg, som jag kallade:
En ömsint gravsättning.

Det var min syster Bojans idé om att vi alla som var där skulle avsluta med att vi bildade en gemensam ring om vår fars- och mors grav, vår syster Gunborgs grav och vår brorsson, Thomas grav. (De allra flesta av oss, som var med vid gravsättningen hörde ihop med våra föräldrar. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, ingifta, svärmödrar och svärfäder.)

Min broder Gunnar, som nu bor i Skåne sa, att vi alla syskon (nio stycken) hade haft en väldigt fin barndom med mycket glädje och gemenskap.

Jag håller med honom. Trots att jag var nr åtta i syskonskaran har jag känt mig älskad, ja rent av bortskämd av far o mor och mina syskon. Vi hade en väldig glädje och kärlek till varandra, när vi växte upp.
Erland Olsson, något av min mentor och själavårdare, undrade lite över min bild av Himlen, när jag i min lilla bok: Är det en dröm så låt mig drömma, liknade himlen vid vårt kaffebord hemma vid Hajdeby på kvällarna.

Jag har också senare i livet fått uppleva mycket kärlek och stark gemenskap, som jag är mycket tacksam för.

Jag vet dock hur det känns att vara utanför en gemenskap. Det hände under några fortbildningsdagar för oss präster på stiftsgården i Alskog på 1980-talet. Jag hade kommit i någon slags fejd med någon. Några skrev då insändare i tidningen där det stod något om att jag var en omtyckt präst etc. Det jag nu ska berätta om kan det hända att jag kan ha fel, såsom en känd buddistmunk hade som sitt mantra. Så här upplevde jag det i alla fall de här fortbildningsdagarna på 80-talet.

Det kändes en viss kyla, när jag kom till stiftsgården och satte mig inför föreläsningen. På rasten såg jag att det stod några präster i en grupp och skrattade och hade det trevligt. Jag sökte mig dit, men då skingrades gruppen. Jag fick syn på några andra som såg glada ut, men när jag kom dit skingrades också denna grupp. Var jag än gick och sökte gemenskap, så skingrades grupperna. Det var som om jag var pestsmittad.

Vår biskop på den tiden var Tore Furberg. Han såg hur det var ställt med mig och sökte upp mig. Han såg, att jag var utestängd från gemenskapen och försökte trösta mig.

Så Christina Knutas ord Gemenskapen är så viktig, är så sanna.

Det blev jag påmind om en gång vid en högmässa i Uppsala domkyrka på 70-talet. Gunvor och jag och våra barn gick till högmässan där och satte oss längst ner i Uppsala domkyrka. Det var långt fram till altaret där prästen stod. Kantorn satt vid en orgel långt framme i koret han också. Jag hade aldrig tidigare reflekterat över att orgeln ofta var längst bak i kyrkorna. Kanske hade jag haft någon tanke på att det inte var så viktigt med orgeln och att det var därför den var så långt bak i kyrkan, men just då kom jag till klarhet.

Orgelns plats bak i kyrkan var naturligtvis för att på så sätt omslöts, inneslöts alla gudstjänstdeltagare i gemenskapen mellan präst och kantor.

Vi upplevde i alla fall att vi inte alls var med i gudstjänsten där vi satt, utan upplevde det hela, som om det inte angick oss. Det var någonting som skedde långt där framme. Naturligtvis kunde vi ha gått längre fram i kyrkan, så felet var mitt eget.

Ja, det är många tankar som kommer för en, när man inte kan sova på nätterna och börjar fundera. Jag tror att det där med att vi på syster Bojans förslag samlades i en ring vid brorssonens grav där vi inneslöt, omslöt de andra gravarna påverkat mig mycket.

Gravsättning skedde i fredags av urnan efter Thomas Österdahl på Kräklingbo kyrkogård.
Avsked hade tidigare tagits i S;t Katarinas kapell i Halmstad. Thomas, min brorson bodde i Kvibille utanför Halmstad. Han hade dött i ambulansen på väg till sjukhuset.

Thomas var döpt i Kräklingbo kyrka. Min syster Bettan och jag var hans faddrar vid dopet. Thomas och hans syster Annicka och deras föräldrar var på somrarna vid Hajdeby i Kräklingbo och Thomas hade utryckt önskemål om att en dag flytta till Gotland, men det hann han inte. Han hade också uttryckt önskemål om att få bli begravd på Kräklingbo kyrkogård i närheten av sin faster Gunborgs grav.

Med gravsättningen gick det så till:
Vi kunde samlas i Kräklingbo kyrka. Eftersom jag var hans fadder och dessutom präst tog jag på mig ansvaret, att hålla i gravsättningen. Vi var 26 personer som samlats i kyrkan. Jag började med att läsa psalm 189: ”Bliv kvar hos mig se dagens slut är när..”
Sedan bar Thomas mamma urnan till graven under klockringning. Båda föräldrna hjälpte så åt, att sänka urnan i graven. Jag höll så ett tal, som avslutades med att en av Thomas kusiner, Kent, läste en hälsning från Thomas syster Annicka. Även kusinen Anneli höll ett tal, där hon bland annat sa att Thomas var mycket omtyckt av sina kusiner. Därefter höll jag en kort andakt och så togs avsked av Thomas . Fridsönskan hölls över graven och psalmen 297 sjöngs: Härlig är jorden…”

Min syster Bojan kände det lite konstigt, att vi stod med ryggen åt våra föräldrars och Thomas farföräldrars grav, som låg alldeles i närheten. Hon föreslog att vi som avslutning skulle bilda en ring och hålla varandras händer där vi inneslöt Thomas grav, Gunborgs grav och Thomas farföräldrars grav. Vi gjorde så och det kändes så fint.

Efter gravsättningen hölls minnesstund i ”gamla skolan” i Anga, där vi talade med varandra om bland annat hur mycket vi saknade Thomas.