Vad är en stjärna ?

Gunvor och jag såg en bra gammal film i går kväll. Kedjan hette den. Den slutade inte förrän kl. 01.00.

Jag gick ut en sväng i trädgården efteråt, för att kolla in stjärnorna. Jag såg en som lyste väldigt starkt i öster. Det var bara det, att det var ingen stjärna. Det var planeten Jupiter.

I kväll såg vi programmet Allsång på Skansen. In kommer programledaren iklädd lite konstiga kläder. Snabb och käck och mycket påläst och kunnig, men ändå. – Det var inte Lasse Berghagen.

Det fick mig att fundera.
Hur blir man stjärna?
Vad är det som är utstrålning?
Vad är närvaro?
och hur kan en person fånga ett rum fyllt av människor genom sin närvaro?

”Jag kan ha fel”, som munken Björn Natthiko Lindeblad gav ut en bok med titeln på.

Hur blir man en stjärna? På idrottsarenan är det enkelt. Det är den som vinner en massa tävlingar, såsom Sara Sjöstöm. Hur man blir en stjärna på scen är svårare att förstå.

Vad är utstrålning? Det vet jag inte heller. Det måste ha något med personens karisma att göra. Det är svårt att fånga vad det egentligen är.

Vad är närvaro? Ja, där känner jag mig något säkrare. Det finns som sagt många, som man märker är mycket kunniga och pålästa, men som inte är närvarande i det det de säger. De tänker på något annat. Vad ska hända sen? Har barnet det bra? o.s.v.

Jag har predikat i över 40 år och märkt, att även om jag predikat någon annans predikan och läst upp den, så har jag märkt trots att jag vet att den var mycket bättre än någon jag själv skulle författat, så har jag inget grepp i predikan över församlingen. Jag har inte varit tillräckligt närvarande.

Ja, vad är en stjärna? Vad är det som gör att somliga kan trollbinda en församling, så att de lyssnar så intensivt, så att man kan höra en knappnål falla.

Midsommardagen

Jorden 

Med Skapelsen som tema i kyrkoåret.

Vi kom aldrig i väg till någon friluftsgudstjänst i går på midsommardagen. Istället blev jag sittande inne och såg ett fantastiskt program på TV. Amerikas väg till månen och apolloprogrammen såg jag i stället.

Det blev en fantastisk gudstjänstupplevelse för mig. De tre astronomerna skulle runda månen för första gången. De sa att det var en helt färglös tillvaro under deras färd. Men så fick de se en fantastisk färgklick komma upp över månen. Det var jorden de såg.

En av astronauterna läste då en av skapelseberättelserna från första mosebok i Bibeln: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…..”

Det måste för dem varit en mäktig upplevelse. Det var det för mig den gången jag hörde det på radio första gången, och så även nu när jag såg programmet.

På 1960- talet trodde nog många vetenskapsmän att det bara fanns liv på jorden. På andra platser var det för extrema villkor för att det skulle kunna finnas liv. Nu tror man, att liv kan finnas nästan över allt i universum. När sonden (kommer inte ihåg namnet, jag har fått svårt att komma ihåg namn) passerade dvärgplaneten Pluto, upptäckte man otroliga saker. Bland annat att den har vulkaner av is, som troligen värmer upp planetens inre och att den har en atmosfär. Några av livets byggstenar tror man sig ha funnit där.

Man har dock ännu inte funnit liv någon annanstans i universum än på jorden, men vem vet? Kanske har vår Herre skapat liv överallt.

Tack i alla fall för en fantastisk gudstjänstupplevelse på midsommardagen.

Motorcykelväska

MCväska

Letade efter prylar att sälja på loppmarknaden här i Buttle. Hittade den här MC- väskan på vinden och den väckte många minnen.

Jag har egentligen aldrig varit så mycket för det här med motorcykel, men i 60 årsåldern kom det för mig, att jag skulle skaffa en. Sagt och gjort. Bror min hade kontakt med en dam som hade en gammal Gold Wing och som hon ville sälja för 25 000 kr. Gunvor och jag åkte och hämtade den i Lindesberg. Vi fick dra hem den på en släpkärra, för den var inte besiktigad. Det visade sig vara en dålig affär, för det var hål i tanken på den, så det blev några extra tusenlappar.

Vi blev uppbjudna till goda vänner till Fårö, för att fira vår 40- åriga bröllopsdag. Jag ville gärna att vi skulle ta motorcykeln dit. Det skulle bli en något försenad bröllopsresa. Tidigt på morgonen fick jag den besiktigad och vi gav oss av till Fårö till våra vänner. Vi åkte från Östergarn prästgård och direkt till Fårösund. Gunvor hade aldrig åkt MC förut, och när vi kommit fram till fåröfärjan steg hon darrande av MC n och sa: ”Nu äntligen förstår jag varför det kallas bönpall”.

Vi åkte sen några år på motorcykelsemester på fastlandet. I bland tillsammans med dottern och mågen. Första året vi skulle över med båten gick dotter Anneli och hustrun Gunvor i förväg ombord på färjan. Mågen Håkan och jag kom efter med motorcyklarna. Anneli sa, att hon vågade inte åka ombord, för hon hade sån ”rampfeber”.

Nåväl, vi kom iland lyckligt och väl och färden ställdes söder ut. Gunvor och jag åkte först. Plötsligt hamnade vi mitt i centrum av Köpenhamn. Trafiken var hetsig och jag blev lite nervös. Jag hade stannat vid rött ljus och väntade på grönt. Bilen som väntade i kön framför mig, drog plötsligt i väg och jag efter. Då kom Håkan och Anneli så småningom i fatt mig och körde om mig. Han tänkte nog att det var bäst att han körde först, för jag hade kört mot rött ljus i gatukorsningen. När bilen som stod före mig drog iväg, körde jag efter. Såg inte att han körde mot rött.

Nåväl, vi hade fantastiskt roligt på våra MC  resor, och vi hade stor glädje av den gamla MC- väskan, som väckte dessa minnen.

Jag sålde MC n för några år sen, så nu är det slut med äventyrliga motorcykelresor. Nu får jag nöja mig med stilla promenader med dotterns hund i Buttleskogen.

Glad Midsommar.

Hernan o jag

 

Täckating

Täckating

Vi var bjudna på lunch till gamla vänner på Fårö i går. Efter middagen åkte vi till Lansa för att lämna min nya bok till en som ville ha den.

På vägen till Lansa på Fårö kom vi att åka förbi det här ”lambgiftet”. Gunvor och jag blev 1994? inbjudna av Bertil och Anna Gabrielsson att få vara med och lägga på nytt agtak på stället. Gunvor och Bertil arbetade i Fårö skola på den tiden och det var en av anledningarna till att jag också fick vara med. Vi hade ingen aning om hur det gick till det här med täckating. Hade aldrig varit med om det förut.

Dagen började med att vi fick frukost vid Anna och Bertil. Till frukosten fick den som ville ha också en ”sup”. Därefter åkte vi till ”lambgiftet” som skulle få nytt tak. Jag kunde som sagt ingenting om det, så jag fick göra grovjobbet med att lyfta upp agen till de som la den på rätt ställe på taket. Gunvor fick vara med om att göra något som kallades byxor. Man vred ihop agen för att tjäna ett särskilt syfte till taket.

Klockan tolv kom damerna ut med mat till oss arbetare. Vi åt och drack med behag och hade allmänt trevligt.

Så småningom blev taket klart och dagen avslutades med middag hos ägarna till ”lambgiftet”, men innan dess hände det saker.

Jag klev högst upp på taket och tyckte det var läskigt högt och ingenting att hålla sig i och bara en meters bredd att stå på. Det mesta gungade. Ändå ställde sig en man som heter Ragnar på huvudet högst upp på taket.

Därefter tog Osborne Nyström med sig fiolen  upp på taket och spelade några fina låtar, såsom ”Gotländsk sommarnatt”

Alltsammans var för oss en upplevelse och fina minnen. Kanske har agtaket på ”lambgiftet” lagts om sen dess. Tack för att vi fick vara med.

En gammal frötall

Tall

Det börjar glesna i leden.
Fick nyss läsa i tidningen att ännu en jämnårig kamrat till mig hade dött. Minst fem av mina skolkamrater har tidigare avlidit. Asta, en intelligent och glad tjej. Bengt-Ola, Kerstin, Birgitta och Hasse. Alla är de borta.

Jag minns att dotterns svärfar sa: ”De har har börjat hugga i vår skog”.

Min syster Bojan sa, att hon tyckte att nu började det mer och mer likna ett kalhygge.
Hon berättade så om en minnesstund hon varit på. En äldre man hade med svårighet rest sig upp för att tala om sin vän som gått bort. Han kände sig ensam och uttryckte att han mer och mer kände sig som en ”gammel fråiitall som sto där ainsummen mitt pa haidi.” (en gammal frötall som stod där ensam mitt på heden)

Jag tyckte det var så fint sagt: ”En fråitall sum star där ainsummen mitt pa haidi”.

Ibland kan det nog kännas så när någon dör, och man blir ensam kvar.

Jag tänker ofta på min far, som var 52 år när jag föddes,och som dog när han var 75 år. Han tyckte inte det var konstigt att han skulle dö. ”Det är ju vår tur nu”, sa han.

”Fråitallen” var fin. Undrar om man blir en sån? Ensam kvar mitt på heden?

Pingst och konfirmation

Kräklingbo kyrka

Foto: Wikipedia

Pingstafton 1958 var jag med om min konfirmationsgudstjänst i Kräklingbo kyrka.

Vid konfirmationsgudstjänster förr i världen förekom förhör av konfirmanderna. Man skulle redovisa vad man lärt sig i Luthers lilla katekes och vad som stod i bibeln. Vi hade en snäll präst, som hette som hette Herbert Röhstö, och tur var det, för jag svarade fel på en fråga. Frågan löd ungefär: ”Vad är det man behöver under livet”.  Jag svarade något fromt om trygghet och tro eller något sånt. Rätt svar skulle varit: ”Vatten och mat”.

Jag blev så småningom själv präst. Under min tid som präst var alla konfirmander klädda i vita konfirmandkåpor. Alla såg likadana ut. Jag minns att jag hade svårt att veta vem det var som låg där framme vid altarringen med nedböjt huvud och jag skulle säga till var och en: ”Guds gode Ande NN lede dig på alla dina vägar”. Jag fick dock hjälp av konfirmanderna. De visste min svaghet och när jag kom och la händerna på deras huvuden, viskade de t.ex: ”Daniel”. Då kunde jag stoltsera inför de församlade i kyrkan med att jag kunde konfirmandernas namn på var och en. (Det kunde jag också, men hade svårt att se skillnad på dem, när alla var likadant klädda.)

En annan präst ville också imponera på de församlade, att han hade minsann lärt konfirmanderna mycket om kristen tro. Han kom överens med konfirmanderna om, att kunde de inte svaret på en fråga skulle de räcka upp vänster hand. Kunde de frågan skulle de räcka upp höger hand.

Han ställde så första frågan. Alla konfirmander räckte upp vänster hand. Goda råd var då dyra. Ingen kunde ju svaret på frågan. Då sa prästen: ”Det här var tydligen en alldeles för lätt fråga. Jag ser att ni kan den allesammans. Det är lika bra att jag svarar på den själv”.

Med dessa minnen från en gången tid vill jag tillsammans med min hustru Gunvor i denna Andens och hänryckningens  tid önska er alla
GLAD PINGST.

Linnévandring på Kristi himmelsfärds dag

Östergarnsberget

Fotot taget av Anders Berg. Vy över östergarns kyrka med omnejd, Kristi himmelsfärds dag 2005?

Dagen började med att drygt 50 personer gick från Gammelgarn över östergarnsberget till platsen, där jag står på fotot. Man tror att Linné gick den vägen, fast tvärtom på 1700 talet.

Monica Lindström kom ridande på sin häst. Hon var utklädd till Linné själv. När alla kommit fram fick jag på plats hålla gudstjänst över ämnet Kristi himmelsfärds dag. Det är lite knepigt att berätta om himmelsfärden. Vi vet inte riktigt var Himmelen är någonstans. Jo, vi vet att himlen är där Gud är, men kanske inte bakom månen eller Mars, som man sjunger i en visa. Lukas berättar om Jesus att ett moln tog honom bort. Molnet är ofta ett tecken på Guds närvaro och förekommer just i den betydelsen på några ställen i Bibeln.

Lukas skriver också i apostlagärningarna: ”Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni sett honom fara upp till himmelen”.

Jag talade i dag med förre domprosten i Stockholm och gamla studiekamraten, Hans Ulfvebrand. Vi kom att tala om att Jesus nu snart dröjt i 2000 år med att komma tillbaka till jorden. Hur ska kyrkan ställa sig till att han inte kommit än?

Jag lästen någonstans att den största krisen som kyrkan gått igenom var, när den siste aposteln Johannes dött, och Jesus inte kommit tillbaka. Man var övertygad om att Herren skulle komma tillbaka innan den siste aposteln avsomnat.

Plötsligt fick jag några konstiga känslor. Jag tycker det är skönt att Herren dröjer. Annars skulle inte våra älskade barnbarnsbarn, Gabriel, Ingemar, Malte och Kasper fått vara med i himlen. De hade i så fall aldrig existerat.

Ibland tror jag, att jag har allt för knäppa tankar.

(Jag var väldigt tveksam till, om jag skulle skriva den här bloggen, men så kom jag in i friggeboden i Buttle och fick se det fina fotot, som Anders tagit och gett oss i gåva. Då såg jag det som en vink, att jag skulle nog skriva den ändå.)

Hur har det gått vid Hajdeby ?

Gotlänningen

Hittade den här gamla  tidningen, Gotlänningen från den 5 juni 1963 i en låda i dag. I den finns en artikel med frågan: ”Hur ska det gå i Hajdeby?”

Det är också bilder i tidningen från de fyra gårdarna och folket där. Märta Hanell, vid gården närmast Torsburgen, Judit Lithberg på mellangården med det fina gårdskorset och så grinden från mitt hem där min mor Elsa står vid grinden med mina systrar Gunborg till vänster om henne och Lisbeth (Bettan) till höger.

Ja, hur har det gått vid Hajdeby. Min mor och far hade nio barn, sex grabbar och tre flickor. Ingen av oss  ville då ta över gården. Arthur och Märta Hanell hade två söner, Lars och Harry. De valde den militära banan.

Judit Lithberg hade inga barn och inte heller Erik Hjorter.

Mina syskon ,Gunborg, som var hemmadotter, och hjälpte min mor att ta hand om farmor som var sängliggande och så alla oss småsyskon som krävde sin uppassning. blev kvar i hemmet. Bertil blev lastbilschaufför och flyttade till Visby, Martin blev elektriker och flyttade till Follingbo, Yngve blev kvar och hjälpte far med gården. Gunnar blev fastighetsskötare och flyttade till Halmstad. Gösta blev ingenjör och försvann till Örebro. Bojan arbetade i affär och hamnade i Klinte. Jag själv blev präst och min sista tjänst var kyrkoherde i Östergarn. Bettan var lantbrevbärare och hamnade i Klinte.

Min far Gustaf dog 1967, och min mor Elsa dog 1969. Gunborg och Yngve tog då över den lilla gården. I dag bor Yngve ensam på gården, och på vintern är han nästan ensam vid Hajdeby. Han har gården utarrenderad.

Efter Judit Lithbergs död på mellangården togs gården över av släktingarna Österberg. Mellangården har så bytt ägare några gånger. Gårdskorset har sågats ner.

Gården närmast Torsburgen såldes till Sven Spjuth, för att sen ytterligare några gånger ha sålts.

Erik Hjorters hus har också varit till salu några gånger och bytt ägare.

Jag tänker på,att när jag var barn i början på 1950 talet så var vi 21 personer fast boende vid Hajdeby. Nu år 2022 är Yngve på vintern ofta ensam kvar med Einar som bor en fem, sex hundra meter bort i Erik Hjorters stuga.

Jag blev inspirerad, när jag hittade den gamla tidningen att svara på frågan: Hur ska det gå i Hajdeby?” Hoppas någon annan också tyckte det var intressant.

 

Erik Hjorter

Erik Hjorter

Judith

Judith Lithberg

Märta

Märta Hanell

 

Kast varpe

varpa

I dessa oroliga tider händer också roliga saker.

Gunvor och jag tycker att jag ofta är trött och sover mycket. Jag kan sova efter frukost, efter lunch och gärna en stund också efter rapport på kvällen. Dessutom sover jag ofta hela nätterna. Visserligen går vi minst en halv mil varje dag, men ändå?

Vi tänkte båda, att det kanske stod något om diabetes i min journal. Jag hade varit på vårdcentralen  för en månad sedan, så vi gick in i min journal för att se vad som stod där. Alla värden var bra  enligt läkaren, så det fanns inget direkt att oroa sig för. Jag hade berättat för läkaren att jag hade haft ont i en axel ett helt år efter det att jag kastat varpa på mors dag.

I min journal stod det, att jag haft ont i en axel nästan ett helt år efter att ha kastat vatten.

Kasta vatten? Det är väl ett lite finare uttryck för att ”pinka”? Jag tänkte: Det lät manligt och fint med att ”kasta vatten” istället för den tunna ”gubbstråle” som numera förekommer.

Gunvor hon sa: ”Det måste ha varit tungt vatten, som orsakade axelskadan”.

Liten släktträff

Shelfish

(”Selfish” av deltagare i gruppen tagen av Inger Hägg. Från vänster Inger, Frej, Yngve, Rolf och jag själv Sune. Framför sitter Erik)

Vi var några släktingar till Mikael Isberg född 1790 och som kommit från Estland till Gotland 1811. Det blev dock mest tal om hans son ”Jörrn” som var mera känd i Östergarn. Jag är femte generationen av släkten Mikael Isberg. De andra är något liknande.

Vi kom att tala om gamla byggnader och var de gamla hade bott. ”Jörrn” hade med sin familj bott vid Sigdes länning i Östergarn. Ruinerna av huset kan man ännu se.

Vi kom vidare in på om det fanns något gemensamt släktdrag hos oss ”isbergare”. Vi hittade just inget. Inger är duktig på att spela gitarr och att sjunga. Frej är en duktig affärsman. Yngve hade varit bonde och deltidsbrandman. Rolf är en duktig konstnär, som gjort många tavlor. Erik, en kunnig jägare och en gång mycket duktig klockare. Vi hittade inte direkt några gemensamma släktdrag. Fast det förstås.

En man ringde mig en kväll, och vi kom att prata om släkten Isberg. Jag talade om för honom, att min farmor var född Isberg. Då sa han, att jag måste säga att alla ”isbergare” de är ”besmittade” med att ljuga.

Jag tyckte inte att jag hittade något, som jag var riktigt bra på. Då berättade Erik att jag varit någon sorts underhållare i Gammelgarn vid ett tillfälle, och att han då hört någon säga, när de gick ut genom dörren på kvällen: ”De vait ei f-n um int den där prästn jär bättar pa u berätt historiar, än ti predeike?

Fem generationer. Det blir en otrolig samling av gener om man räknar in alla släktingar, fäder och mödrar, som man kunnat ärva gener från. Därför tror jag att alla människor är unika. Vi liknar egentligen inte så mycket  någon annan.

Fast jag kom att tänka på, när jag tillsammans med brudens mor på en vigsel stod och såg ut över brudföljet efter vigseln. Brudens mor sa: ”Kan Du förstå, Sune, hur kunde Göte och jag få en så vacker brud”? Jag hade alldeles nyss läst om det här med gener och sa till brudens mor: ”Ja, man ärver minst tio generationer tillbaka”.