Sunes blogg

Operationen
(Jag kan ta fel på ordningsföljd och detaljer i min berättelse, men det var så här jag minns det.)

Jag vaknade vid sjutiden på morgonen i lasarettets säng. Duschade och fördes till operationssalen. Där blev jag införd i ett litet bås. Vi var flera som skulle opereras denna dag. Det var ett draperi mellan varje patient. Några kirurger kom in och hälsade på mig och sa några ord. Sen blev jag ensam igen med min rädsla och oro inför operationen. Även ljud från de andra bakom draperierna hördes, och jag förstod att de också var oroliga.

Så kom de och hämtade mig och la mig på operationsbordet. En narkossköterska satte på mig en ansiktsmask för munnen och sa god natt och jag somnade omedelbart.  När jag vaknade ur narkosen, minns jag att det var mörkt. Jag mådde illa och kräktes mycket, så mycket att den som var med mig vid uppvaknandet reagerade och sa, att det här kan jag inte ta ansvar för och kontaktade läkarna.

Nå väl. Dagen efter kom jag upp på benen och nu de närmaste dagarna gällde det för mig att få igång magen, så att jag kunde få komma hem efter fem dagar. På C3 där jag låg sa de, att bland det bästa de visste, det var ljudet av fisar. 

Jag kämpade så gott jag kunde med Gunvors hjälp att promenera, men ingenting hjälpte. Dag efter dag gick. Jag ville ju komma hem till Buttle, men….

Fortsättning följer

Beskedet.

Det var senvintern 2011. Resultatet av koloskopiundersökningen jag varit med om visade att jag hade cancer i tjocktarmen.  När jag fick reda på det gick mina tankar förstås till min far och mor och bror, som alla hade dött i cancer. Jag blev förskräckt över beskedet. Jag ville leva. Var bara 68 år och full av liv. Första natten efter beskedet låg Gunvor, min hustru ,och jag och höll om varandra hela natten förtvivlade över vad vi fått höra.

Vi förstod, att vi måste tala om det för barnen och barnbarnen och släkt och vänner. Gunvor måste avbeställa den redan planerade och delvis betalda resan för oss med bilen till Assisi.

Jag försökte leva som vanligt med att hålla gudstjänster. Det var högmässor, dop och begravningsgudstjänster. Jag hade lovat hålla en begravningsgudstjänst på fastlandet. Jag minns när jag på båten pratade med anhöriga om sorg. Jag nämnde ingenting då om min cancersjukdom, och att jag kanske inom en snar framtid själv skulle dö.

Gunvor och jag blev kallade till sjukhuset, för att träffa läkaren inför min operation. Han gav oss hopp och glada och lite uppspelta ringde vi och berättade för barn och barnbarn det han sagt. Min cancer hade inte spritt sig, utan de hade gott hopp om att efter operationen skulle jag bli helt frisk igen. Fri från cancern.

Han berättade också, att jag skulle  bli inlagd på sjukhuset för operationen, men redan efter fem dagar skulle jag komma hem igen. Glädjande besked.

På långfredagen 2011 åkte vi till Fardhems kyrka och var med om långfredagsgudstjänsten där. Jag skulle opereras dagen efter annandag påsk. Jag hade aldrig tidigare varit sövd och var rädd för operationen. Jag blev starkt berörd av gudstjänsten. Herren Jesu lidande och död på korset blev betydelsefullare än någonsin.

På påskdagen, eller möjligen annandag påsk, hade jag ett dop i Ala. Kvällen efter skulle jag läggas in på sjukhuset för att opereras tidigt dagen därpå.
Jag förvånades över att jag kände mig lugn. Jag som annars brukar vara rädd för det mesta. Någon lugnande tablett fick jag inte och behövde inte heller. Jag sov lugnt hela natten tills de väckte mig för operationen.

(Jag skrev i förra bloggen, att jag kände mig mogen att berätta om min cancersjukdom. Därför blev jag förvånad över att det ännu gjorde ont, när jag gick igenom vad jag skulle berätta. Jag är ju ju fullt frisk i dag och fått fylla åttio år, så vad gnäller jag då för? Nåväl. Min tanke är att fullfölja berättelsen. Jag vill berätta vidare.)

”En sjuk österdahlare”, var en humorbok jag skrev och som kom ut 2011. Illustrationerna gjordes av dotter Anneli Söderström.

Då var jag bara glad att ha överlevt. Jag orkade inte berätta min sjukdomshistoria, men när det nu har gått tolv år sen och jag ännu lever, så har det mognat på något sätt. Det är därför jag vill berätta.

År 2010 hade vi redan bott i Buttle i fem år. Vi hade fått ärva ett gammalt hus av Gunvors farbror och vi har bott där sen jag gått i pension. Gunvor var född och uppväxt i Buttle. Vi hade det ekonomiskt gott ställt. Gunvor jobbade som lärare i olika skolor och jag hade bra pension. Vi köpte en alldeles ny Toyota Audi, en hybridbil och planerade att med den åka till staden Assisi i Italien. Jag hade :S.t Franciskus som förebild och ville gärna se hans stad. Gunvor planerade resan och betalade in vissa avgifter för boende och annat.

Jag fick ett brev på posten i vilket det stod att jag skulle lämna ett avföringsprov. Det sändes ut till alla som fyllt 65 år och för kontroll av att man inte hade tjocktarmscancer. Jag ville inte lämna något prov, så Gunvor tog i med hårdhandskarna och sa att jag måste naturligtvis lämna provet. Så feg fick jag väl ändå inte vara, att jag inte vågade lämna provet. Det var ju bara bra om det inte var något fel, tyckte hon.

Jag lämnade in provet och någon vecka efter fick jag kallelse till sjukhuset, för jag skulle vara med om en koloskopiundersökning. Jag mötte där en trevlig doktor och en trevlig sjuksköterska. De frågade om jag ville ha något lugnande. Jag tackade nej till det och sa, att jag var inte rädd för undersökningen, men däremot för resultatet av den.

( Min tanke är nu att fortsätta berättelsen i korta bloggar, för jag tror att fler då läser vad jag skrivit, än om jag skulle ge ut någon ny bok. Det är väl inte så viktigt att jag berättar min sjukdomshistoria, men kanske kan det vara till tröst för någon. Jag har mött några som sagt, att överlevde Sune så skall nog jag klara mig också.) Fortsättning följer alltså.

Djävulens advokat

I slutet på 1960-talet läste jag en roman av Morris West som hette Djävulens advokat. Den handlade om en man, som blivit utsedd vid en kanonisering (inför en helgonförklaring att vara just Djävulens advokat). Hans uppgift var att ifrågasätta om personen verkligen var ett helgon, om under hade skett o.s.v.

Jag känner mig ibland som en sådan, tänker på midnattsmässan från Rom i år. Jag såg den och kände mig tacksam över att kunna vara med i Peterskyrkan och få se påven och alla andra fira mässa där. TV: n är som ett fönster ut mot hela världen. Påven, som satt i rullstol, talade i skriftetalet om prylsamhället och alla dyrbara saker vi samlar på oss, medan Jesus föddes i ett stall i ringhet. Naturligtvis tänkte jag på alla fina liturgiska kläder och bägare av guld jag såg användas där i Peterskyrkan.

Vad är det för fel på mig? Varför måste jag förstöra allting genom att ifrågasätta allt jag ser?

Jag har haft svårt för Bultmann och hans idéer om kristen tro. Hans åsikter finns representerat av präster inom den protestantiska Lutherska kyrkan, och även hos andra trossamfund.

En gång för några år sen tänkte jag försöka ta reda på hur Bultmann tänkte, utan att ha några förutfattade meningar. Men för min del håller det inte. Om jag minns rätt, så tycker han att den historiske Jesus har ingen betydelse. Om han har funnits eller inte spelar ingen roll. Det är förkunnelsen som är viktig.

Då tänker jag: ”Får jag då vara med i Valhall bland de andra vikingarna om jag förkunnar sagan om Oden och Tor och de andra asarna?)

Det är för min del viktigt, att Jesus har levt som verklig person här på jorden. Jag är övertygad om, att Bultmann menade väl och ville rädda kyrkan in i en modern tid. Det är bara det, att det blev inte så mycket kvar.

 I Nya testamentet i 1981 års språkdräkt, säger Jesus till Petrus: Så säger ock jag dig, att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga. (Matteus 16:18)

Petrus förknippas ofta med katolska kyrkan. Andra kyrkor och samfund har reagerat med all rätt, när katolska kyrkan varit på väg åt fel håll.  
Kanske kan man spåra de olika kyrkornas särart ända tillbaka till apostlarna. Så som att aposteln Petrus står för den katolska kyrkan, Aposteln Johannes för den ortodoxa kyrkan, S:t Paulus för den Lutherska kyrkan, Jesu bror Jakob för den reformerta kyrkan. Kyrkans budskap är så stort att beskriva, så kanske valde Herren Jesus just dessa apostlar för mångfaldens fullhet. Fast det förstås. Prosten Erik Beijer fick höra min teori och då sa han: ”Är Du tokig? Ska du ge den fromme Jakob skulden för reformerta kyrkan?

Det jag bygger min tro på är, att Jesus funnits som en historisk person, att han vann seger över döden och erbjuder oss att få leva tillsammans med honom i glädjen hos Gud.
Jag uppfattar det, som om ”Petrus kyrka” alltjämt håller fast vid denna tro.

Jag hörde en predikan i Visby domkyrka för rätt så många år sen, då prästen förkunnade, att vi måste förnya oss i kyrkan och hänvisade till den Helige Ande, som nu låtit oss förstå hela budskapet om Jesus. (Ungefär så). Han har säkert rätt i det, men en viss försiktighet med ”nymodigheterna” är nog ändå berättigat, för jag kan inte tänka mig att den Helige Ande kan motsäga vad Jesus sa. Det måste vara ologiskt.

Ja, jag har mina funderingar och grubblar mycket. Ibland har jag fel också, men det känns skönt att få skriva av sig alla konstiga tankar.

Biskop Biörn, sa så klokt till mig en gång, att Sune, varför vilar du inte i kyrkans tro?
Jag tror att han menade: Kyrkan har ju redan gått igenom alla tänkbara frågor. Lita på kyrkan. Du behöver inte uppfinna hjulet på nytt.

Det skulle vara skönt, att kunna vila i kyrkans tro. Det är mig kanske inte förunnat. Det tycks vara min läggning, att ifrågasätta, att vara en sorts Djävulens advokat.

I går var jag bjuden på årsdagskalas av Domkyrkoförsamlingen. Man hade bjudit alla som fyllt, 75, 80, 85, 90, 91,92,, 93 och så vidare, under första kvartalet, och som bor i Visby och är medlem i Svenska kyrkan.

På askonsdagskvällen hade vi tagit bilen till askonsdaggudstjänsten i Domkyrkan och parkerat på kyrkans parkering. När vi kom ut från gudstjänsten såg vi en liten gul lapp under vindrutetorkaren. Vi hade fått 600 kronor i böter, för att P-skivan inte var synlig.

I går när vi skulle till årsdagskalaset var det snö och halt på vägarna. Vi var övertygade om att kyrkans parkering var full, och vis av det här med parkeringsböter valde vi att inte ta bilen. Det var för halt att cykla, så vi bestämde oss för att gå de 6,5 km fram och tillbaka till Domkyrkan. Jag halkade omkull bara en gång. I övrigt gick det bra med gåendet.

Årsdagskalaset började med en kort andakt i Domkyrkan, därefter fortsatte festen i församlingshuset. Där blev det kaffe med hembakta kakor och en gräddtårta från ICA Maxi med enormt mycket grädde. Vi jubilarer fick rosor i en blomkruka.

Det var första gången som jag blivit bjuden till församlingens  årsdagskalas.
Jag kommer ihåg på 1950 talet, när jag var barn och bodde vid Hajdeby. Far och mor blev inbjudna till ”De gamlas dag” i församlingen. Min far var tolv år äldre än mor.  Han blev inbjuden som 70 åring till ”De gamlas dag” tillsammans med mor. Mor som då var femtioåtta år kände sig sårad. Hon tyckte att hon var för ung att vara med på ”De gamlas dag”.

Något av detta kände också jag i går, trots att jag fyllt åttio år. Det fanns många där som var betydligt äldre än jag.

Tack ändå till Domkyrkoförsamlingen. Det var välment och fint att bli ihågkommen.

Kärt besök

Vi fick besök av vårt barnbarn, Jesper och hans son Kasper, som är ett och ett halvt år, häromdagen.
Gunvor och jag blev mycket glada förstås, för de har flyttat ifrån vårt kvarter till eget hus, och då ses vi inte så ofta, som vi gjorde tidigare.

Jag har alltid älskat barn, men sen jag blivit gammal har jag blivit försiktigare att umgås med dem. Kanske lite rädd för att skrämma dem, så vi tittar lite blygt på varandra, och ibland får jag ett försiktigt leende, men jag störtar mig inte på dem och tar dem i famn och så. Jag vill inte skrämma dem, gammal gubbe som jag är.

Därför blev jag så innerligt glad, när jag stod mitt på golvet i vår lägenhet, vänd från Kasper och plötsligt kände en varm liten barnahand som smög sig in i min, en gång grova arbetarhand. Det var Kaspers. Jag tror att han ville, att jag skulle gå med honom runt i lägenheten och leta efter sin pappa, för hans pappa var just då inte inom synhåll.

Det var ett ögonblick av eufori av stora mått. Jag kände stolthet, lycka, tillit och värme som inte går att förklara.

Kasper var inte rädd för mig. Han tyckte antagligen inte att jag var en ful, skrämmande gammal gubbe. Han litade på mig – tog min hand, för att jag skulle hjälpa honom hitta sin pappa.

Barnet, det största i himmelriket.

(Foto från Visborgskyrkans interiör vid invigningen 1969)

Det goda som jag vill, det gör jag inte,
men det onda som jag inte vill, det gör jag.
(Romarbrevet 7:19)

Jag känner alltför väl igen mig i Paulus ord. Vi var i Visborgskyrkan i Visby i söndags. Det var andra söndagen i fastan med temat Den kämpande tron. Det var något av en nostalgisk upplevelse för min del. Jag har varit ungdomssekreterare i Visby domkyrkoförsamling och var med när Visborgskyrkan invigdes för 50 år sen. Allting var så nytt och fint. Ljusstakarna och korset var av silver och glänste så vackert.

I söndags i gudstjänsten kom psalmen 189 sjunde versen för mig, när jag såg på det fina korset. ”Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in, o Herre Jesus Krist..”  Jag har fyllt 80 år och förstår att insomnandet närmar sig. När jag nu satt där och såg på korset, så upptäckte jag att det var smutsigt. Mässhaken som Herren bar var svart mellan silvertrådarna. Då tänkte jag med min galghumor, att i dag skiner inte korset så mycket. Det behöver putsas.

Det som rinner upp i min hjärna, det rinner osorterat ut ur munnen. Jag ville vara rolig och sa till prästen efter gudstjänsten, att i dag sken inte korset, så starkt för mig, eftersom det var smutsigt.

Jag ångrade mig direkt. Varför sa jag så? Jag hade inte med det att göra? Än en gång kunde jag bara bekräfta att Paulus ord i Romarbrevets sjunde kapitel stämmer så bra in på mig.

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

 

 

”Er tid är ute”

Det var så det sades när man på 1960 talet anmälde sig sjuk till Försäkringskassan.

Blev man sjuk skulle man ringa och anmäla sig, En röst hördes som bad en tala om vad man hade för sjukdom. Jag sa: ”Jag har halsfluss och 40 graders feber”. Det blev tyst i luren, därefter hördes en röst som sa: ”Er tid är ute”.

Likaså blev jag ombedd att vara med på ett Kyrkans Ungdoms möte i Visborgskyrkan, efter det att jag blivit präst i Eksta. Jag hade varit ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling under sju års tid tidigare. Det hade varit en livlig verksamhet. Nu på mötet ville man försöka få fart på verksamheten igen. Jag kom med vissa förslag. Då hördes det från en annan präst: ”Din tid är ute, Sune”.

Han hade rätt. Jag hade ingenting längre med ungdomsverksamheten i Viborgskyrkan att göra. 

Jag gick i pension vid 63 årsålder och hade min sista högmässa Kyndelsmässodagen i Eksta vid 75 års ålder. (Det låter konstigt, men efter att ha tjänstgjort som präst i Eksta i nästan 12 års tid, i Bunge pastorat under sex års tid och i Östergarns pastorat i tio års tid vikarierade jag som präst ibland tills jag var 75 år. Jag förstod då, att det var dags för mig att sluta.

De existentiella frågorna lämnade mig dock inte. De var intensivare än någonsin. Jag började blogga. Gav uttryck för mina funderingar och tankar. La mig i hur andra präster agerade och sårade kanske många. Det var som om något drev mig att skriva, att få känna att jag ännu var med. Jag kände glädje i att skriva. Tyvärr har det väl ibland i mitt skrivande varit som någon sa en gång om en person, att allt som kom upp i den personens hjärna det rann osorterat ut ur munnen.

Jag tycker det har blivit lite för mycket av ”Sune” senaste tiden, därför har jag tänkt dra mig tillbaka från min blogg och FB under en tid fram över. Åtminstone under fastan . Kanske återkommer jag i Påsk med mitt bloggande och på FB.

Jag har nu fyllt åttio år och kanske är dags för mig att inse, att min tid är ute.

Jag får ta med mig mina tankar och funderingar in i dunklet. Kanske är det där de bäst hör hemma.
Det är dags för en Time Out. Eller som en god vän uttryckte det: ”Dags att packa ihop och ga haim.”

Till sist ännu några visdomsord jag läste någonstans:

För Gud – Mot Gud – men aldrig utan Gud.

Ibland känns det bara för mycket. I TV berättas det om hemska lidanden, dels om kriget i Ukraina där vi får se fasansfulla scener om mänskligt lidande och dels från jordbävningen i Turkiet och Syrien där minst 16000 människor omkommit i rasmassorna. Jag oroar mig för alla hot som Sverige utsätts för på grund av att någon brände Koranen utanför Turkiets ambassad. Det var verkligen onödigt. Man kan väl respektera vad andra håller heligt.

Vi vet också att många tusentals barn svälter ihjäl på vår jord varje dag. I brevlådan dyker det upp ”tiggarbrev” från alla möjliga hjälporganisationer. Act, Rädda Barnen, Röda korset, Läkare utan gränser, Mun och fotmålare, Cancerhjälpen, Hjärt- och lungfonden m.fl. m.fl. Alla vill de binda upp de som ger genom att bli månadsgivare. Det är lätt att få dåligt samvete. Gunvor och jag säger ibland att något vi är bra på, det är att ha dåligt samvete. Naturligtvis tycker jag att alla ändamål är behjärtansvärda och att alla hjälpverksamheter behövs. Men ibland blir det bara för mycket.

Jag var en gång mycket engagerad i Lutherhjälpens arbete, men då jag fick höra på ett sammanträde på riksplanet, att vi skulle satsa på att skicka ut brev till alla som gav mycket, att de skulle bli månadsgivare, tappade jag lusten. Jag tycker man ska ge av glädje att man kan, inte av tvång.

När jag nu har ”gnällt” av mig lite, vill jag fortsätta mina tankegångar. Vi var några som på en middag började tala om det här med samvete. Vi kom fram till att man som enskild person inte klarade av att bära all världens bekymmer. Kanske var det så att var och en bara klarade av att ha bekymmer för sin närmaste omgivning. Ändå känns det ibland som man inte klarar av det en gång. Jag har under hela mitt liv oroat mig mycket för allt möjligt.

Någon sa till mig, att jag är bra på att måla Fan på väggen.
Han menade väl att jag var bra på att ta ut bekymren i förväg.

Därför tycker jag det är så bra att Jesus sa i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Var dag har nog av sin egen plåga.

I dag brände vi upp den gamla trösken vid Hajdeby. Det var ett underbart vinterväder med 10-15 cm snö och lagom blåst. Trösken var gammal när far köpte den. På 50 -talet och början på 1960 talet använde vi den för att tröska vår säd. Den gick sönder ofta och det tyckte man var skönt, när man var grabb, för då fick man vila ett slag med att få fram sädeskärvarna till den som matade i trösken. 
Nu är vår gamla trösk bränd och kommer aldrig mer att kunna användas för tröskning. Lite nostalgiska tankar gjorde sig  påminda när vi brände.

Min syster Bojan beskriver så fint i diktform och på gutamål hur det gick till på trösken.

  Tråskdag
Ei kveiar de äir någ såm skrammlar u brummar,
nå vait di ei gardn, de äir tråsken såm kummar.
Di kåirar ei gard, de äir haust, de äir kvälld.
Ein traktår drar tråsken, en Bolindar Munktell.
Nå skall tråsken pa plass, nå skall allt gäres klart.
Ei mårgu skall tråskes, klukku sjau äir de start.

 Ei köke äir bråske, de skall lages till
matn till fräukust, kokes ägg, skäres sill.
Haustmårgn kummar, de äir dis yvar skogen.
Ei dag slippar hästar ei hagen, dra plogen.
Pa stainuä akrar så gar de reit tungt,
ei dag far di veile u bär ta de lungt.

Me cykel u höigaffel karar nå kummar
ei skärmmysse, blabläus u nävar ei lummar.
di star däir u pratar um regne di fat,
da håirs de fran köke: Kum in far eir mat.

 Årkar för dagen nå skall dailes upp,
blant karar u gubbar me utsleitn krupp
”Ei seidi, där tror ja att vör skall var feire.
Täu stykken uppe u täu stykken neire.
Ei sörpu u halmen de räkkar me tre.
Ja sköitar traktån u däu matar ei.
TIll u bär säkk, skall vör ha täu såm orkar.
De far blei eir, i äir ung starke sårkar

Nå far vör gynne för dagen bleir langg.”
A reim ifran traktån drar tråsken igangg
Äut yvar böien u akrar u hagar
håirs ljaude fran tråsken såm rasslar u klagar,

näir seidkånn skall skilles fran agnar u halm.
För böindar de äir som den feinaste psalm.
Skördi är bärged u torr undar tak.
Seidi gir mjöl till bad mat u till bak.

Ei-matan star däir me kneiven ei handi.
Fran framkastne skäupar han skärar nå bandi.
Trummu tar skäupu mä sen starke tändar.
De hänt att ha tat bade armar u händar.
Häir skall de jobbes mä stor varsamhait.
De äir en sak såm hail tråsklage vait.

 Klukku slar tåll, de äir dags för middag
Karar gar äut bakumm hörne ett slag
Di hokstar u spyttar u snöitar u krasar,
för u fa stöiven ör hals u ör nasar.

”Kum in nå u sätt eir, här äir int någ fjäsk”.
Pa köksborde star de brunbönar u fläsk.
 Karar be borde di pratar u jetar.
Drikku så go, torre sträupar nå veitar.
Di pratar um allt såm ei sokni har hänt.
Di jetar u drikkar såt magen bleir spänt.

Sän näir di lyftar u stånkar u stöinar
da känns de ei luftn att di har jeit bönar.
Seidkånni rinnar u säkken bleir tungg.
Nukk känns de ei ryggen, fast sårken äir ungg.
Säkken han bärar, han vägar minst åtti,
trappu äir brantar, u sårken bleir trått i
 kneiar, u seidkånni skavar ei skoen.
Säkken skall tömes pa lufte, ei moen

Hail dagen så bäirar di säkk ettar säkk.
Pa läd-duri rites för var säkk ett sträkk.
Så husfar ei kväll kan fa säge till mor
”Ei år fikk vör tre säkkar mair än ei fjor.”

Skäup-stapln minskar me slag ettar slag.
Fran köke kåm bud att de äir autndag.
De bjaudes pa kaffi u fein såkkarkake
 u tråskbullar stäure, såm husmor har bake.

 Nöikokte päirar u ugnstaikte tåsken,
fikk karar ti kvällsmat, näir di vart pa tråsken.
Nå skall all karar ha launingg för sleite
”Däu tråskar e mårgu, såt vör kan väl kveite,
män alle eir andre, säg va eir skall ha”.
” Tre kronar ei teimen, de brukar vör fa”

Bondn han räkknar, ei hude han kleiar.
Tei stykken karar far vassi täu teiar
sen sägar bondn: ”Ja takk skall eir ha.
Da ses vör ei mårgu be astuen da.

Bojan

 

                       

                     

                     

                                           

                    

 

 

                                                                                                            

                                                                                                        

 

                      

      

                     

        

                 

                

     

                            

 

                  

                      

                 

                      

               

                     

                  

                      

                     

         

                  

                

                 

               

                  

                

                

 

                 

        

          

               

      

            

               

                 

 

                

                  

                 

                

          

               

            

          

 

 

 

 

 

 

 

 

 

             

                  

             

                 

          

                 

                   

 

              

                     

                     

             

 

 

 

         

 

         

               

                

             

      

               

                     

                  

              

                  

                  

              

                

      

        

           

           

 

 

                             

 

                       

                     

                     

                                           

                    

 

 

                                                                                                            

                                                                                    

 

             

                  

                    .