Orostider

Sune militär

Fotot taget någon gång på 1980 talet när jag var bataljonspastor på repmöten.

Trots att jag inte vet så mycket om storpolitik och försvar tycker jag mig ändå ha rätt att ge uttryck för mina funderingar.

Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig varit i slagsmål på riktigt, varken som barn, ungdom eller i vuxen ålder. Jag tillhör de räddhågade och ängsliga. Tycker om att vistas hos trevliga och vänliga människor. Gillar en fredlig tillvaro.

Jag känner oro för vad som håller på att hända mellan Ryssland och Ukraina. Kanske ett nytt världskrig bryter ut och där även vi på Gotland och i Sverige blir indragna. Jag är i dag 79 år och förstår att mitt liv närmar sig sitt slut, så för egen del är jag inte så ängslig. Men med tanke på hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn och deras familjer och vänner och vad som kan hända med dem om kriget kommer, då känner jag djupaste förtvivlan.

Tyvärr var jag ingen bra soldat, när jag gjorde rekryten och utbildades till pjäsgruppchef. Jag trodde inte på försvaret då. Tänkte att vi har ändå ingen chans, om vi blir anfallna av en stormakt. Så som många i dag ler, när de hör talas om att några soldater vaktar vår ö.

I dag skulle jag önska att vi hade ett starkt försvar och har svårt att förstå den stora förbandsnedläggningen som skedde år 2005.

Jag fick en bättre inblick i vårt försvar på 80- och 90- talen, när jag var bataljonspastor och senare även brigadpastor vid Fårösunds Marinbrigad.

Jag fick vara med på övningarna och se hur starkt försvaret var på norra Gotland . Det hade inte varit lätt för främmande makt att ta sig in där. 

Vi bodde några somrar i husvagn i mina syskons hage i något vi kallar ”Norrskogen”. Det gick ett hundratal får också i samma skog. Vi hade vår hund, Tanja med oss. Hon var en  blandning av bordercollie och spets och några andra hundraser. En morgon var fåren med sina lamm uppe hos oss vid husvagnen. Hunden Tanja morrade upp sig och försökte skrämma en tacka, som hade två lamm. Tackan tog sats och gav Tanja ”en dansk skalle”, så hunden snurrade flera varv och gav sig ylande därifrån. Tanja gjorde inte om det, utan tog stora omvägar, när hon fick se någon tacka.

Trots att hunden Tanja med mycket stor säkerhet kunde slitit strupen av fåret, gjorde hon inte det. Hunden hade lärt sig att tackan var aggressiv och beredd att försvara sig och sina lamm.

Nu önskar jag verkligen att Ryssland och Ukraina kan nå en fredlig lösning och att vi alla kan leva i fred.

 

”Det ljuva livet”

Så heter filmen jag såg sent i går kväll. Den var lång och i mitt tycke mycket tråkig. Jag ville se den för filmen var väl en riktigt ”klassiker” på 60 talet med Anita Ekberg badande i Fontana di Trevi,

Jag fick inget sammanhang i filmen och förstod inte dess budskap eller vad den ville berätta. Det kan förstås bero på, att på TV var det också en handbollsmatch mellan Spanien och Sverige och jag växlade mellan programmen. Sista timmen såg jag enbart på filmen. När klockan närmade sig 23.30 ropade Gunvor från sängkammaren: ”Hur är det? Har Du somnat? ”Nej”, svarade jag: ”Jag ska bara se när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi, så kommer jag sen”.

Där satt jag framför TV n och tittade och tittade. Efter ytterligare en halv timme var filmen slut och ingen Anita Ekberg hade badat i någon fontän. Hon måste ha passat på när jag kollat på handbollen. Jag kände mig lurad och besviken.

Det hela påminde mig om något som hände på 1980 talet.
Anneli, vår dotter, som då var i tonåren sa till mig: ”I kväll pappa ska du se filmen som går på TV. Den är full av erotiska inslag”?

Jag tänkte, att det är nog bäst att se efter vad tonåringarna ser på för filmer. (det var i alla fall en bra ursäkt för att få se filmen).

Jag tittade och tittade på en av de sämsta filmerna jag någonsin sett. Väntade på de ”erotiska inslagen”. Filmen gick och inte ett enda erotiskt inslag fanns i filmen. Anneli, den spjuvern, hade lurat mig att se en helt ointressant film genom att säga att den hade gott om erotiska inslag.

Något av detta upplevde jag nu i går kväll med ”Det ljuva livet” också.

Ont i foten?

Fot

Nej, men i vänster axel.

Mors dag förra året kom sonen på besök, för att uppvakta sin mor. Jag kom då på, att han och jag kunde pröva att kasta varpa. Jag hade inte gjort det på tio år. Vi letade upp mina gamla stenvarpor och började kasta. Varpan var rätt så tung och jag tog i ordentligt för att nå fram till målet. 

Jag tappade balansen vid utkastet, och och för att få tillbaka balansen viftade jag till med vänster arm och det small till i axeln. Det gjorde väldigt ont, och hustru Gunvor ville jag skulle ringa akuten. Jag fick reda på att de röntgade ingen axel förrän ett halvt år hade gått. De ville pröva med sjukgymnastik först. 

Det kunde jag inte tänka mig för minsta rörelse gjorde enormt ont. Det gjorde inte ont när armen hängde rakt ner, men den minsta rörelse gjorde mycket ont.
Det gjorde så ont, när jag körde bilen att jag fick ”klättra” med fingrarna på ratten för att nå körriktningsvisaren. Det värsta var nattsömnen. Jag sov en halv timme i taget. Däremellan fick jag upp och gå med armen nedåt, för att så somna en halv timme igen, när värken släppt.

Det är nu upp emot åtta månader sen och lite bättre har det blivit, men det händer att jag ännu skriker till, när jag ska dra upp mjukisbyxorna. Gunvor sa att nu måste du göra något åt det. Du får gå till en naprapat eller något, för du kan inte ha det så här. Jag tror inte på det där, så jag vägrade. 

I går fick vi besök av Britta från Buttle. Hon skulle spela alfapet med Gunvor. Hon berättade, att hon läst om zonterapi och att det hjälpt henne. Hon ville pröva på mig. Jag trodde inte på det, men för att inte vara oartig, lät jag henne försöka. Hon började trycka på foten, en liten bit över vänster lilltå. (Jag hade ju ont i axeln och begrep inte varför hon tryckte på min lilltå.) Det gjorde i alla fall  ont på det ställe hon tryckte. Hon tryckte länge och väl, och till slut överlät hon tryckandet till Gunvor. Till slut stod jag inte ut med tryckandet längre.

Jag har dock sovit bättre i natt än på länge. Tycker till och med att jag är lite bättre i axeln. Kan det vara möjligt att det hjälper för axeln, när man trycker på ett ställe ovanför lilltån?

Kanske? Men stenvarpan får nog ligga kvar i ladugården ett slag till.

Vem är jag?

Sune 3 klassb

(Skolkort från Anga. Tredje och fjärde klass 1953. Kortet har ingenting med själva frågan att göra, men kanske ändå? Jag är för resten tvåa från höger i främre raden)

Det var för några kvällar sen. Gunvor och jag började se en film på TV som hette Julia och jag. Den var konstig och handlade om ångest och vilsenhet i tillvaron. De levde ett häftigt liv. Båda försökte att få ut så mycket som möjligt av sex, alkohol och narkotika. Julia blev en berömd sångerska och hon, som var jaget var en duktig fotograf. Julia hamnade på ett behandlingshem i tre månader, men firade detta med en ordentlig fylla, när hon kom ut.

Båda hade ångest och frågade vem de var. Julia frågade: ”Vem är jag? Vad är det för mening med mitt liv? Var är min plats i livet?

Trots att filmen var tung och innehållet eländigt, så blev Gunvor och jag sittande och såg den till slutet.

Jag tänkte efter att ha sett filmen, att de hade ändå en positiv syn på livet, som trodde att det fanns en mening med deras liv, att det fanns en plats just för dem, där de skulle passa in. De hade hoppet kvar att finna det de sökte.

Jag tänker på dem, som inte tror på att det finns någon mening med livet eller universum, eller vår existens över huvud taget . De som tror, att livet bara uppkommit av en slump, av en ren tillfällighet. I så fall är vi bara vilsna själar utan mening och mål, som driver runt i universum.

Jag väljer att, som i filmen Julia och jag, tro på att det finns en mening med våra liv. Att det finns en plats för mig, där just jag passar in. Även om det inte alltid är lätt att se meningen, så känns det ändå tryggt att tro på, att det finns en mening, även om vi inte kan se den just nu.

 

Körkarlen

Målarbild häst och vagn

Jag minns på 1950 talet, när vi satt runt matbordet hela familjen vid Hajdeby, i Kräklingbo, en plats en liten bit från Torsburgen. Vi lyssnade på radion, där någon läste ur Selma Lagerlöfs bok Körkarlen. Det var andäktigt tyst trots att vi var elva personer runt bordet. Vi ryste av rädsla när vi hörde berättelsen. Minns jag rätt så skrev Selma Lagerlöf, att den som dog sist av alla, innan klockan slagit tolv på nyårsafton fick bli körkarl åt döden under det följande året, när döden kom för att hämta de dödas själar. Jag, som ofta varit rädd och ängslig var mycket rädd för, att det skulle bli jag.

Det var för mig en stor glädje när tolvslaget var över och jag även detta år sluppit bli körkarl åt döden.

Det är konstiga minnen som kommer för en, när man blir gammal. Hur kunde man påverkas av en påhittad historia om någonting sådant?

Ja, nu närmar sig nyårsaftonens tolvslag igen och jag hoppas innerligt få slippa bli körkarl även detta år.

Med dessa tankar ber jag nu att få önska de som läser min blogg ett ”Gott  Slut” (konstig önskan, men ändå fin på något sätt) och ett Gott Nytt Glädjefyllt År.

Inför 2022

Farmors grav 2

Dödens decennium
Det var biskop Bo Giertz som myntade uttrycket, när han skulle fylla 70 år. Kanske tänkte han på vad som står i psaltaren 90:10, där det står: ”Vårt liv varar 70 år eller 80 år, om det blir långt..”

Jag fyller 79 år den 10 januari nästa år. Närmar mig de 80 åren. Känner mig relativt pigg och vid god hälsa, så för den skull har jag ingen anledning att tala om min egen död, men som någon så vist sa: ”Bäst före datum är utgånget, men inte sista förbrukningsdag”.

Ängsligt stirrande sitter den lilla treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser när hans äldsta syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benbiten i jorden på graven. Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan..

Så börjar min första bok, Längtan efter tro, som gavs ut på Skeab Verbums förlag 1982. Det är nu snart  fyrtio år sen. Jag hade fått en hjärtinfarkt i 37 års åldern, som inte upptäcktes på sjukhuset, utan upptäcktes först för en tre/fyra år sen, då jag fått en hjärtinfarkt till och var på Karolinska sjukhuset.
Jag blev aldrig sjukskriven vid första infarkten, utan de flesta trodde, att det var psykosomatiskt. En ung läkare sa, när jag kommit in till sjukhuset med ambulans, och han efter någon timme kom in till mig : ”Jaså, pastorn är rädd för att dö. Det är minsann inte jag”. Utan att ha tagit varken puls eller något annat prov sände han hem mig med orden: ”Klassisk ångestattack”. Beskedet medförde att jag inte besökte sjukhuset på tio år.   Det blev en jobbig tid och jag jag led av svår dödsångest. Det var den jag försökte skriva av mig i boken.

Nu är jag tillräckligt gammal för att dö en naturlig död, så nu är det nog inte många som skulle höja på ögonbrynen, när de får se min dödsannons. Många skulle läsa den och tänka: ”Ja, han var ju gammal”.

Med åldern förändras man. Trots att jag förstår, att jag kan dö när som helst, så är jag inte lika rädd för döden längre. Jag är mycket tacksam för det liv jag fått leva. Mötts av kärleksfulla människor. Fått uppleva ett intressant liv, som jag egentligen realistiskt sätt inte borde kunnat få.
Det konstiga är att livet har gått så fort. Det är många minnen som gör sig påminda från flydda tider.

Jag hade bara sjuårig folkskola. Arbetade som bonddräng hos min far på en liten gård tills jag var arton år, då jag fick arbete på länsmejeriet i Visby. Jag var intresserad av att läsa och gjorde ett anlagstest för studier vid NKI. Svaret av testet blev, att jag hade anlag för humanistiska studier, och de föreslog att jag skulle studera till mjölkbedömare. Jag gjorde lumpen som befälselev vi A7, men hoppade av efter ett år. Kom så småningom till arbete i stenbrott, där vi slog sönder stenen med slägga.

Örjan Lundqvist, en präst sa, att jag kanske kunde få bli ungdomsledare i Visby Domkyrkoförsamling. Så blev det. Jag anställdes på försök i församlingen. Mina arbetskamrater där var vänliga och hjälpte mig till rätta. En husmor frågade mig dock om jag skulle bli präst? Jag svarade något svävande om, att det hade jag nog ingen möjlighet till för det var långa studier för att kunna bli präst. Då sa hon: ”Det tycker jag inte du skall bli, för du är inte värdig”: Ja, det hade hon ju alldeles rätt i.

På något underligt sätt ordnade det sig med studierna. Jag kom in på en skola, som ordnade grundskolekompetens. Jag kom in på undgdomssekretareutbildningen i Sigtuna. Arbetade sju år som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. Samtidigt ordnades en universitetscirkel i Visby på helgerna och där jag läste in 40 poäng eller grundkursen i religionskunskap. Dessvärre fick jag inte tillgodogöra mig poängen, för jag hade inte gymnasieutbildning. Kom så in på folkhögskolan i Hemse, där jag erhöll de ämnen och mer därtill än vad som behövdes, för att komma in på universitet i Uppsala och få fortsätta mina studier. Tog min teologiekandidatexamen efter fem års studier och prästvigdes i Visby domkyrka 29 januari 1978. Det är nu 43 år sedan jag prästvigdes och jag tjänstgör ännu någon gång som präst vid begravningsgudstjänster. Om jag varit värdig eller inte, får andra svara på. Ibland har det väl varit lite si och så med det, kan jag själv tycka.

Det underliga är att när jag var arton år visste jag precis vad som var rätt och fel. Nu vid nästan 79 års ålder är jag inte lika säker längre. Vad som är rätt eller fel. Vitt eller svart har för mig blivit en gråzon. Det kan ses från så många håll, och vad vet vi om bakgrunden till varför vi människor handlar, som vi gör. Jag personligen tycker att vårt samhälle har hamnat i en slags nymoralism. Där varje misstag ska straffas ordentligt.

Jag tänker på kvinnan som i bibeln påträffas med äktenskapsbrott. Folkhopen ville stena henne. De ställde henne inför Jesus och frågade vad han tyckte. De påminde honom om om vad Mose hade sagt, att hon skulle stenas. Jesus svarade då: ”Den av er som är utan synd skall kasta första stenen på henne”. När de hörde hans svar gick de där i från, de äldste först.. står det. Jag tolkar det så att de som var äldre visste kanske med sig, att de inte var syndfria. Nå väl, inte heller Jesus kastade någon sten på kvinnan. Han lät nåd gå före rätt.

Det är min önskan att det nya året 2022 får samma tema, som det nya kyrkoåret har
ETT NÅDENS ÅR
(ett förlåtelsens år)

Jul i Östergarns prästgård 2003

Öprästgård

Vi hade under 10 års tid förmånen att få fira jul i Östergarns prästgård. I prästgården finns många rum och gott om plats. Det fanns möjlighet för Gunvor och mig att kunna bjuda in barnen med respektive. Även alla åtta barnbarn, Gunvors mor och några ensamma släktingar fick också plats.
På julafton var vi 28 personer varav 17 låg kvar på julnatten.

Det var en fröjd när alla barn och barnbarn kom på julafton. Det var så bra där i prästgården, att de kunde ha varsitt rum, som de låg över i. Fast barnbarnen ville gärna ligga alla i samma rum. Jag minns särskilt en julaftonskväll då barnbarnen skulle ligga över i rummet bredvid där vi hade TV n. De stojade och stimmade så, att föräldrarna till barnen till slut sa till mig, att jag skulle gå in och försöka få dem att vara tystare, för de kunde inte höra vad som sades på TV: Jag gick in till dem och såg hur roligt de hade och snart var jag med och stojade och stimmade tillsammans med dem.

Julmaten vi åt hade lagats av Gunvor. På julafton åt vi prästgårdssalen, ett rum på 89 kvadratmeter. Dessvärre ligger salen på övervåningen i Östergarns prästgård, så det blev jobbigt för Gunvor och barnen att bära upp all julmat till tjugoåtta personer från köket till övervåningen. De klagade inte, utan glädjen stod högt i tak.

Vi ”grabbar” hade annat att göra. Förre klockaren i Östergarn, Erik Gahnström hade lärt mig att man kunde kapa en tall i en meterspackar och sen såga ett kors ner i packen en dryg dm, så skulle den brinna som en fackla ett bra tag. Vi gjorde så och det brann fint, nästan för fint för det blåste mycket när vi så småningom skulle gå på julkrubbegudstjänst i kyrkan. Innan vi gick till kyrkan hade vi också röjt ur flygeln, nystugan, som hörde till prästgården. Vi hade också satt in en gran där. Efter julkrubbegudstjänsten bjöds alla som var i kyrkan till dans kring granen i Nystugan. Det blev trångt, men vi ville att alla barnen skulle få uppleva hur man förr i världen dansade kring granen.

Efter dansen gick var och en till sitt för att fira jul. I prästgården var det dags för lunch, kaffe och tomte och julklappsutdelning. Därefter middag med alla julens tillbehör.

Klockan 23.30 var det så dags att gå till kyrkan igen för att fira julnattsgudstjänst. Kom i säng på julnatten vid 01.30. Sov i bästa fall någon timme för att sen åka till någon av pastoratets kyrkor för att hålla julotta kl. 05.30. Därefter till någon annan av pastoratets kyrkor för att fira ytterligare en julotta kl.07.00. Kl.11.00 var det så dags för en högmässa i någon av kyrkorna. (Jag hade som idé att det skulle vara gudstjänster i alla av pastoratets fem kyrkor i julen) Det var också ofta gudstjänst på juldagens kväll. Kantorn Tore Siltberg och jag var ofta ganska trötta efter julens gudstjänster. Barn och barnbarn ville förstås se Kalle Anka på julaftonseftermiddagen. Jag också, men jag tror inte att jag såg hela programmet något år, medan jag var i tjänst. Jag brukade ”knoppa” in under Ferdinand.

Gunvor och jag minns jularna i Östergarn med glädje. Det var en fröjd att få glädjas med barn och barnbarn och släktingar. Nu är många av de som var med borta. Mina syskon, Martin och Gunborg är borta. Gunvors mor Ada likaså. Gunvors farbror Olof, vännen och prästen Nils Huhta. Hoppas de nu firar jul med alla andra släktingar som gått över till andra sidan.

Nu har Gunvor och jag blivit så gamla, att vi, när vi tänker tillbaka så ställer vi ibland frågan: ”Hur orkade vi och framför allt Gunvor med allt julfirande?)

I dag är det inget problem med orken. Nu far vi runt till våra barn och firar jul.

Tidevarv komma, Tidevarv försvinna

Charlotta 1

Min farmor Charlotta föddes 1867 och dog 1957.
Hon fick en stroke när hon var 78 år och dog, när hon var nästan 90 år. Stroken medförde att hon blev ständigt sängliggande i hela 12 år. Jag minns henne väl, eftersom vi barn låg i samma rum som hon. Fem stojiga och livliga barn. Hon klagade dock aldrig utan var vänlig och glad mot oss barnbarn. Ibland kunde man höra henne be på nätterna, när hon trodde att vi barn sov, att hon ville slippa nu. Jag minns särskilt en gång när det varit en diskussion i socknen om att man skulle köpa en ny likvagn. Då bad min farmor på natten: ”Gode Gud, låt mig få åka i gamla likvagnen”.

Det var egentligen inte det jag tänkte skriva om den här gången, utan att jag börjat fundera över, varför vi så ofta vill att tidens ska gå fort. Vi tycker att det är långtråkigt, om tiden går långsamt. Underligt, för om tiden går fort innebär det att döden kommer snabbare. Vi kommer en dag närmare döden för varje dag som går. Rimligt vore det väl då, om vi ville att tiden skulle gå sakta?

Jag är fascinerad av att jag kände och låg i samma rum som min farmor, som i sin tur måste ha känt sin farmor, Maria, som föddes 1737 och dog 1875.

1700 talet! – Det är ju en ”evighet” sen? Kanske hade då min farmors farmor mött någon som kände någon från 1500 talet? Ja, tanken svindlar. Tidevarv komma, tidevarv försvinna…

Märklig kyss

16 år a

Ibland har jag svårt att somna. I natt är en sådan natt. Jag kom att tänka på ett roligt minne från 1960? Det slog mig att kanske någon annan också skulle tycka det var ett roligt minne, så därför berättar jag om händelsen i min blogg.

Min far och mor och några av mina syskon var inbjudna till min storebror Bertil, som var gift och bodde i Visby. Hans familj hade TV. Det hade inte vi hemma, så det var en stor upplevelse att få komma till honom och se rörliga bilder i svartvitt på TV.

Just den här dagen var det ett program om kungafamiljen och särskilt om prinsessan Birgitta. Jag tyckte hon var otroligt vacker. (Det var innan jag träffat Gunvor) Det blev närbild på prinsessan Birgitta i TV rutan och den spjuver som jag då var, så ville jag skoja till det lite och skyndade fram till TV n och kysste bilden av prinsessan i TV rutan. Vad hände då? – Jo prinsessan Birgitta tog upp en näsduk och torkade sig om munnen.

Ett våldsamt skratt spred sig hos de församlade.

Betlehems stjärna

23 galaxer-i-universum.2

(Fotot föreställer galaxer i universum. Galaxer som innehåller flera miljarder stjärnor. Bilden hämtad från Wikipedia)
I fjol till jul fick vi vara med om någonting ganska ovanligt. Planeterna Saturnus och Jupiter, de två största planeterna i vårt solsystem, kom sedd från jorden i linje med varandra, så att de såg ut som en stor stjärna. Minns jag rätt så talade man to m på TV-nyheterna om Betlehemsstjärnan. Det finns de som tror, att det var Saturnus och Jupiter som år sju före Kristus stod i linje med varandra på samma sätt som de gjorde i fjol, och att det var dessa planeter som ”De vise männen” följde och som blev ”Betlehems stjärna”. Jag är mycket glad att jag till julen i fjol för ett kort ögonblick fick se ”Betlehems stjärna”. Nu i år har de glidit i sär och är ganska långt i från varandra, men man kan nog ännu se dem i samma blickfång.

Jag har hela mitt liv varit intresserad av universum och vad som finns där ute. Jag hörde talas om en predikant, som hade en förklaring till universum. Han såg himlavalvet som en sorts ”ostkupa”, som var spänd över jorden. Stjärnorna trodde han berodde på att, när Gud med sin käpp vandrade på himlavalvet, så hade käppen slitit hål på himlavalvet och att Guds härlighet på så sätt lyste igenom.

Jag fnyste och log för mig själv, när jag hörde berättelsen första gången. Jag visste ju hur universum fungerade. Hade lärt mig att universum just nu är 13,8 miljarder ljusår, men att det blir större och större, för universum kan liknas vid en bulldeg som jäser. Ja, jag log som sagt åt dumheten hos predikanten. Nu ler jag inte längre. Tvärtom, jag tycker det är en fantastisk fin bild predikanten hade.

Jag vill sluta den här bloggen med min nu bortgångne syster Gunborgs dikt, som hon skrev strax efter sin konfirmation på 1940 talet. Jag väljer andra versen från hennes dikt ”Julpsalm”.

Betlehems stjärna

Kristus som Gud oss sände
till frälsning åt världen hän.
Han Betlehemsstjärnan tände
den lyser oss vägen än.
Betlehems strålande stjärna
sänder sitt manande bud.
Låt oss i dag så gärna
lova och tacka vår Gud.