Sunes blogg

Året var 1979. På 70 talet talades det mycket om sex och samlevnad. Kvinnor upplevde en sorts frigörelse och vid badstränderna såg man ofta kvinnor bada utan BH. Det kunde vara pinsamt när man haft någon vigsel och skulle hämta barn och hustru, som varit vid stranden och badat. Det kändes lite konstigt när man i kaftan och prästkrage gick och letade på stranden efter dem och såg alla nakna kvinnobröst. Man kände sig något ”malplacerad”.

Nåväl. Det jag tänkte berätta om det var, att Gunvor och jag var med på en samlevnadskurs 3 – 9 oktober 1979 på Rhodos. I kyrkliga sammanhang hette det då bara samlevnadskurs. Man hade strukit ordet sex.

Ingvar var ledare för kursen. (Han skrev senare en prästmötesavhandling, som jag tycker var den bästa jag läst. ”Slog följe med”, tror jag den heter.)

Hans hustru Gunilla var också med. Med var också Staffan och Åsa, Gunnar och Birgitta, Lasse och Marta, David och Birgitta.

Ingvar föreläste för oss på förmiddagarna och lämnade plats för synpunkter från oss andra.

På eftermiddagarna var vi lediga. Gunvor och jag hyrde en vespa, motorcykel, och gav oss upp i bergen. Det var bara ett och ett halvt år sen min prästvigning och jag såg fram emot att få använda min grekiska, som jag trodde jag var duktig på. Jag försökte göra mig förstådd på min grekiska, men de jag träffade såg all ut som fågelholkar. De förstod ingenting. Det jag hade läst var koinegrekiska. Det som Nya testamentet är skrivet på begrep de inte ett ord av. Vi hade fått ont om bensin där uppe i bergen och jag försökte fråga var närmaste bensinstation var. De skakade på huvudet. Koinegrekiskan talade man för tvåtusen år sen. Det var kanske inte så underligt, att de inte begrep vad jag sa.

Det var backe ner från bergen till Rhodos stad där vi bodde, så jag stannade motorn på vespan och åkte frihjul i flera mil. Gunvor blev lite rädd, när en cyklist på en tävlings cykel kom ifatt oss och andades i hennes öra, men då startade jag motorn och drog ifrån honom.

Vi hade det så fint på Rhodos och trivdes så gott med våra reskamrater.

Väl hemma igen anordnade vi en samlevnadskurs för några par. Det var liksom förutsättningen för att vi skulle få resan betald. Även då hade vi mycket trevligt och vi blev nära vänner.

Foto Gunvor Österdahl. Jag berättar om ”Min musik” och ”Mitt liv” i Visborgskyrkan i Visby.

Sune, en bildad man?
Jag har gått sjuårig folkskola+ kurs för grundskolekompetens, Ungdomssekreterareutbildning i Sigtuna+ Folkhögskola för gymnasisekompetens i nio ämnen+ fem års studier vid Uppsala Universitet till teol.kand examen. Jag kan gutamål, har kunnat lite tyska, svenska, engelska och grekiska. (Grekiska var jag t.o.m. ganska duktig i enligt vissa lärare.)

Nu kan jag nästan ingenting av detta. Jag har inte använt, grekiskan, tyskan och engelskan på nästan femtio år. Dessutom förlorade jag läsförmågan, när jag hade en stroke för ett tiotal år sen, så jag skyller på den. (Det är dock inte hela sanningen, för jag fick tillbaka något av läsförmågan igen efter en kort tid.)

I min barndom använde jag mycket svordomar och könsord. Jag har försökt bli en bildad man i det avseendet och lägga av med sådana ord, men kanske inte lyckats riktigt. Det gör nog inte så mycket, för jag tycker att svordomar och könsord nu mera används också i så kallade ”fina” kretsar. I alla fall hör man sådana ord ofta på TV.

Tråkigt är det i alla fall att jag glömt det mesta av grekiska, engelskan och tyskan. Det innebär att jag känner mig lite ”dummare” än andra.

 Kanske är det som någon sagt om bildning:  ”Det är bara varbildning som varar”.

Min svåger Allan skulle ha fyllt 89 år i dag den 30 maj. Bojan min syster har skrivit följande. Jag tycker det är den bästa blogg jag har haft inne i prostensunes.blog. Jag läste den med tårar i ögonen. Bojan skriver:

TA MI EI FAMN;N A LEITI STUND

Trettionde maj. Den här dagen för 89 år sen, fick Jenny och Emil Larsson sitt andra barn. 1,5åriga Gungerd, fick en lillebror som fick heta Allan Egon.

Allans första år blev besvärligt, både för honom och hela familjen. Man visste inte varför han mådde dåligt. Doktorn kunde ingenting göra. Man tog honom till en ”klok gubbe” i Klinte, ingenting hjälpte.

Familjen fick kämpa själva. Många blev de nätter, mamma Jenny fick gå med sin lille pojke i famnen, för att övriga familjen skulle få sova. Den tiden skapade starka band mellan mellan mor och son.

Efter ettårsdagen försvann Allans plågor.

Långt senare i livet, när Allan och jag hade gift oss, berättade mamma Jenny många gånger när Allans barndomstid kom på tal, att när Allan var liten och ledsen kom han alltid till henne och sa: ”Ta mi ei famn;n a leiti stund”. Det var ord som för alltid satt sig i hennes själ och hjärta.

Tiden gick fort och plötsligt var vi gamla, Allan och jag. Allan var sjuk och svag och fick till sist en plats på äldreboende. Sista kvällen hemma. Det var tungt för oss båda. Efter mer än 60 år tillsammans, skulle vi nu leva åtskilda. Då sa Allan: ”Ta mi ei famn;n a leiti stund”. Jag gjorde så och vi fick gråta en stund tillsammans.

Efter två år på äldreboendet avled Allan.

När urnan med Allans aska skulle gravsättas, var bara jag och sönerna närvarande. Vi ville ha det så.

Medan kyrkklockan ringde, turades vi om att bära urnan från kyrkan till gravplatsen.

Vi fick ha honom i famnen en liten stund.

Nu vilar han tryggt i jordens famn, på Klintes vackra ängskyrkogård, medan årstider kommer och går.

På bilden ser det ut som om Lennart Walman håller solen mellan tummen och pekfingret. (Foto Lennart Walman)

Det är en fin bild och jag har använt den i mina kåserier om solen och universum. Solen är dock mycket stor och det tar drygt åtta minuter att med ljusets hastighet färdas till solen,

Jag såg ett TV program från Vetenskapens värld i kväll. Det handlade om Universum och solen, och att vi lever i stjärnornas tid.

Jag har inga problem med att jämföra Bibelns skapelseberättelser och vetenskapens syn på tillvaron. Det verkar som om vetenskapen har beräknat att vårt universum är 13,8 miljarder ”ljusår ”gammalt och stort.

Jag läste i Illustrerad vetenskap att från början fanns ingenting. Det blev kortslutning i detta ingenting och så uppstod ”Big Bang”.

(Problemet är att nu har man hittat en stjärna, som är äldre än ”Big Bang”. Man kallar den för Metusalem”efter den äldste mannen i Bibeln.)

Det passade annars så bra med ”Big bang” och skapelseberättelserna. ”Gud sade ”Varde ljus” och det vart ljus. Man kan ännu ana ekot av ”Guds varde ljus”, för om man riktar känsliga instrument ut i rymden finns där ett bakgrundsbrus, som man tror har att göra med ”Big Bang”.

Problemet är ”Metusalem”. Stjärnan som ser ut att ha funnits före ”Big Bang”

Nåväl, för att göra en lång historia kort så ser det ut som, om vetenskapen tror, att vi lever i ”stjärnornas tid”. En gång uppstod den första stjärnan, och en gång kommer då alla stjärnor förlorat sitt ”bränsle” och det blir alldeles mörkt i universum. Det tar biljoner år innan vi kommer dit. Det finns tydligen en början och ett slut.

Jag kom att tänka på, när vi var på en fortbildningsdag för präster och hörde på en fantastisk föreläsare, som jag tyckte mycket om, men han sa att många har sagt och skrämt folk med att jorden ska gå under. Det är inte sant. Jorden kommer alltid att bestå. Obstinat som jag är, kunde jag inte låta bli att räcka upp handen och säga: ”Och ändå är det bara en tidsfråga”. Han frågade om jag tillhörde någon sekt eller så? Jag svarade, att jag hade ett intresse för astronomi och att jag hade läst, att om några miljarder år kommer vår sol att svalna och att solen kommer att bli en röd jätte och nå ända ut i Jupiters bana. Det måste innebära att det blir slutet för jorden.

Efter föreläsningen kom en kvinna fram till mig och frågade: ”Sa Du miljoner år?” ”Nej”, sa jag. ”Jag sa miljarder år”. ”Puh”, sa kvinnan och såg lättad ut.

Prästskämt ?
Vi var på anhörigdag på Vardaga, äldreboendet i Katthammarsvik i går. Det var en trevlig eftermiddag. Den började med att man kunde gå en tipspromenad i äldreboendet. Jag är lite trött på tipspromenader, så jag gick och satte mig tillsammans med min bror Yngve. Någon kom fram och frågade varför jag inte gick någon tipspromenad? Jag svarade, att jag är över åttio år och har tenterat färdigt. Jag har bara en stor tentamen kvar. ”Vad är det för en?”, frågade någon. ”Jag tänker på domens dag, den stora räkenskapsdagen”, sa jag lite eftertänksamt och lite skämtsamt.
”Tror du det blir en tipspromenad med 1  X  2 då?, sa någon som satt vid samma bord.

En annan äldre person, som också satt vid samma bord frågade mig om jag möjligtvis var bror med Yngve? Han tyckte vi hade samma sorts näsa. Jag sa: ”ja det är vi”. ”Vi är stöpta i samma form”.

En man som är 97 år och som också satt vid bordet berättade, att på 50 eller 60- talen så var det ett äldre par som bodde på äldreboendet Östersol. De blev förälskade och gifte sig på gamla dar. Nittisjuåringen berättade vidare, att det var en vältalig man som höll tal till brudparet och som också bodde där. Han sa bland annat att de fick hoppas, att de slapp höra barnskrik på äldreboendet.

I Eksta, där jag var präst i många år, fanns en gammal präst, som bodde kvar i prästgården när jag fick tjänsten. Han var full av humor och det hände att hans hustru sa till honom, när han skulle i väg på ett möte: ”Kom nu ihåg, att det är du som är prästen”. Det skriver jag med anledning av att det finns en fortsättning på historien med ”Stöpta i samma form”, men jag måste försöka komma ihåg, att det är jag som är prästen.

Anneli. dottern som fyller år i dag hade hittat den här devisen från MåBra och satt in den på Facebook. Jag tyckte det var trösterika ord för en som hittar väldigt dåligt.

Jag låg och funderade över ett griftetal jag ska ha över en arbetskamrat från ungdomen. Vi var båda 18 år och jobbade på Länsmejeriet i Visby. En dag fick jag erbjudandet att komma ut från mejeriet och leverera mjölk till affärerna i Visby. Med glädje tog jag mig an jobbet. Det var bara det att jag hittade inte till affärerna. Det blev mycket sent innan de fick sin mjölk. Dagen efter fick min arbetskamrat ta över jobbet.

Det påminner mig om en lantbrevbärare i Eksta. En gammal dam berättade att de haft en lantbrevbärare, som de kallade för ”kvällsposten”, för att hon alltid kom så sent med den.

Nå väl. Det har inte blivit bättre med åren med mitt lokalsinne. Jag är född med det, tror jag. Redan i sjunde klass i folkskolan kastade läraren ned en nyckelknippa på mitt bord och bad mig, att jag skulle hämta en karta från rummet där kartorna förvarades. Jag tog nyckelknippan och gick ner och låste dörren till klassrummet och gick tillbaka och satte mig. Mina klasskamrater fick i alla fall ett gott skratt.

Lika så har jag sprungit in till helt främmande människor, och trott att det var här jag bor. Fått be om ursäkt för att jag störde och skamsen dra mig tillbaka.

En av de pinsammaste gångerna hände när vi var på Kreta. Gunvor och jag bodde i en lägenhet på hotellet. Mitt emot bodde Gunvors syster med min bror. En kväll, när jag varit nere och hämtat något i receptionen och skulle springa upp till Gunvor igen, tog jag fel på dörrarna och kliver in till Gunvor syster, som stod i duschen. Pinsamt värre.

Äntligen fattar jag vitsen, med att ”den som har dåligt lokalsinne kommer att gå långt”.

Det underliga är att jag hittar bättre på himlavalvet än på jorden.

Att åldras – och dö.

Jag såg ett TV program i förrgår kväll om nyttan av att träna och må bra även när man blir gammal.

Gunvor och jag har gått åtskilliga mil i vår tid och ännu idag, när jag är 80 år fyllda traskar vi upp till en halv mil varje dag. Allt för att hålla oss i form och för att vi ska leva längre.

I TV programmet såg jag en man välta stora traktordäck och lyfta ”skrot” och en kvinna, som sprang minst tre km varje dag för att hålla sig i form och för att leva längre.

I Bibeln står det, att vårt liv varar 70 år eller 80 år om det blir långt,

Livet har ett slut, vi kan inte leva för evigt

Jag fick tanken: ”Varför kämpar vi så för att hålla oss i form och leva längre på äldreboendet?”
Jag är givetvis glad för att leva, och se mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn växa upp. Det är roligt att få vara med så länge det går, men livet är begränsat. När mycket av livsförmågorna avtar och  man blir mer och mer ensam. Ingen frågar efter en och man har egentligen ingen betydelse. Man har levt färdigt. Varför då hålla på och träna och välta stora traktordäck?

Jag har sett människor träna, som borde kunnat få sitta i sin rullstol, dricka ett glas vin eller äta god mat och gunga lite när man så vill. Ha det så bra det går. Njuta av livet så länge det varar. Vi kommer inte undan döden.

Hoppas jag blir så klok, när min tid är ute, så jag inte går flera km för att få leva lite längre. Vi får acceptera att vi ska dö.  Låt oss då hoppas att vi får dö i frid utan att behöva känna en massa dåligt samvete, för att vi inte gjort vad vi skulle. Himlen väntar.

Skvaller ?

Vid 18 års ålder arbetade jag på mejeri med att tappa i kärnmjölk, skummmjölk, vassle och plocka flaskor m.m. Det var inte så roligt, så jag gjorde ett kunskapstest på NKI. Svaret jag fick var att jag hade en humanistisk läggning. De föreslog att jag skulle läsa till mjölkbedömare ??.

Nåväl, jag tycker om att reflektera över humanistiska frågor, såsom religion, etik o.s.v.

Kent, sonen, hade ett intressant referat från Sokrates, som jag inte kan låta bli att fundera över.
I antika Grekland hade Sokrates ett stort rykte om visdom. En dag kom någon för att hitta den store filosofen och sa till honom:

– Vet du vad jag precis hörde om din vän?
– Ett ögonblick, svarade Sokrates. Innan du berättar vill jag testa dig de tre silarna.
– De tre silarna?
– Ja, fortsatt Sokrates. Innan man berättar något om de andra är det bra att ta sig tid att filtrera vad man menar. Jag kallar det test av de tre silarna. Den första silen är SANNINGEN. Har du kollat om det du ska berätta är sant?
– Nej, jag hörde det precis.
– Mycket bra! Så man vet inte om det är sant. Vi fortsätter med den andra silen, den av SNÄLLHET. Vad du vill berätta om min vän, är det bra?
– Åh, nej! Tvärtom.
– Så, förhörde Sokrates, du vill berätta dåliga saker om honom och du är inte ens säker på att de är sanna? Kanske kan du fortfarande klara testet av tredje silen, det av UTILITY. Är det användbart att jag vet vad du ska berätta om den här vännen?
– Nej, verkligen inte.
– Så, avslutade Sokrates, det du skulle berätta för mig är varken sant, bra, eller användbart. Varför ville du då berätta detta för mig?

Naturligtvis tycker jag, att Sokrates har helt rätt. Det är bra med de tre silarna.

Kent, sonen, sa att det finns en stor risk, att du blir missförstådd om du skriver ner dina tankar.

Det jag tänker är, att skulle vi inte tala om andra, hur de tänker och gör, så skulle vi få betydligt mindre att tala om. Det kan inte var fult att tala om andra. Jag tror att det är ett sätt att umgås i vår omgivning, att berätta t.ex. att nu har grannen köpt ny bil. Han har skadat tummen och fått besöka sjukhuset, eller att nu har torkan medfört att grannen fått svårt med bete till sina kor. Etc, etc.

Det hör människan till att vi delar erfarenheter och konsekvenser. Vi lär oss av varandra. Mycket beror på vad man menar med skvaller. Självklart skall man inte fara med osanning och hitta på saker för att skada någon annan, men visst måste vi få berätta för varandra om vad andra människor sagt och gjort. Det kan inte vara fel.

Bara vi håller oss till Sokrates tre silar.

(Foto från vardagsrum i Buttle)

Visst är det fantastiskt att genom vårt fönster (”TV n”) kunna vara med och se vad som händer i London. Kunna vara med och uppleva ett ”titthål i historien”, som professor Dick Harrisson sa om kröningen av Charles den tredje.

Det påminde mig om, att jag varit i London två gånger dels när vi tågluffade 1989 och dels när Gunvor och jag var där på semester 1986. 
Gunvor har haft en förmåga att anordna intressanta resor. Läst på vad som kunde vara sevärt på de olika platserna. Det är jag mycket tacksam för. Jag har oförskyllt fått se och uppleva mycket. I dag tänker jag framför allt på händelserna, när vi var i London 1986.

Vi var och såg kronjuvelerna och vi var på vaxkabinettet, där kända personer var skulpterade i vax. Vi såg vaktavlösningen utanför Buchingham palace . (En galen bilförare tog sikte på mig och försökte köra över mig. Jag fick kasta mig undan i sista stund.)

I Hyde Park har jag hållit tal i ”Speaker Corner”. Det är tydligen en plats där det är fritt för alla att tala, så jag tog chansen. Det var bara det, att jag bara hade en åhörare. Gunvor.

Vi trivdes bra i London. Gunvor lärde sig tunnelbanans olika färger och vart de gick. Därför åkte vi mycket tunnelbana i London. Vi talade med ungdomar och andra på tunnelbanorna och tyckte de var vänliga och hjälpsamma. Någon rädsla kände vi inte, utan var trygga med våra medresenärer.

Fjorton dagar efter vår hemkomst hörde vi om hemska våldsamheter i just de tunnelbanor vi åkt.

 

Stora syster Gunborg mjölkar på 60 -70 talet.

I oktober, november månad togs korna in i ladugården. De fick hö och betor och vatten från foderbordet. I mitt hem hade vi 3-4 kor, som kalvade under vårvintern. Korna hade ingen nöd, de fick mat och vatten, men de stod uppbundna med kättingar hela vintern.

Jag minns hur otroligt glada kalvarna blev, när de släpptes ut på våren. De hoppade och dansade av glädje. Även korna gjorde små krumsprång av glädje när de kom ut på bete.

Det var bara ett problem. Det var ”gaitlöken”. (Allvargräslök på svenska).
Mjölken smakade ”gaitlök” första tiden på våren , när korna kommit ut på betet.
Bönderna fick avdrag på den mjölk de lämnade, om den smakade ”gaitlök”.
Jag minns ännu hur illa mjölken smakade av ”gaitlök”, när man drack den. Det var dock en kort tid på några veckor som mjölken smakade illa. 

I dag märker man inget av den smaken. Kan det bero på att bönderna numera kan spruta bort ”gaitlöken? Eller korna kommer kanske inte ut alls förrän löken är borta? Eller har mejerierna något som tar bort smaken?

Det hände att jag hjälpte min storasyster att handmjölka, när jag var tonåring.
Jag minns en del fina morgnar och kvällar, när man satt där på mjökpallen och drog i spenarna. Problemet var flugorna och annat otyg. Det hände, när man satt där på mjölkpallen att kon ville få bort flugorna och viftade med svansen. Ofta hände det då att man fick ett rapp av svansen i ansiktet.

”Gaitlök” (allvargräslök?)