Sunes blogg

Då skulle de kunnat berätta om de som bodde i huset och deras historia. Huset vid Sigdes Länning i Östergarn där min farmor växte upp.

Så här såg huset vid Sigdes länning ut innan det blivit ruin. Kanske togs fotot innan några av min farmors syskon emigrerade till Amerika 1898?

Farmors far hette Georg Isberg ”Jörrn” kallad. Han föddes i Follingbo 1833. ”Jörrns” föräldrar hette Katarina Isberg och Michael Isberg. Michael Isberg föddes 1796 någonstans i Ryssland. Det sägs att han var ättling till en av Karl den tolftes soldater, som blivit kvar i Ryssland. År 1819 började ryssarna leta efter soldater till sin armé och då flydde Michael tillsammans med sin bror över Östersjön och hamnade på Gotland efter fyra svåra dygn på Östersjön. Michael Isberg kom då närmast från Ösel. (Det är alltså troligt att det flyter lite ryssblod i mina ådror) Michael Isberg fick tjänst som bonddräng vid Ungbåtels (Rosendal) i Follingbo.

”Jörrn” Isberg måste på något sätt fått kontakt med sin blivande fru, som också hette Katarina och bodde vid Sigdes i Östergarn. Det är väl troligt att Katarina eller hennes föräldrar ägde gården vid Sigdes länning och att ”Jörrn” och Katarina fick överta gården, så småningom.

Jag hörde berättas när jag var barn,  att min farmor gått från Follingbo till Östergarn en gång. Jag förstod inte vad hon skulle göra i Follingbo, fyra mil från Östergarn? Nu förstår jag. Hon hade sin farfar och farmor i Follingbo. De behövde väl hjälp av sina barnbarn och farmor kom dit i ungdomen. Hon längtade dock så mycket tillbaka till Östergarn, att hon gav sig av de fyra milen för att komma hem.

Min farmor växte som sagt upp på gården vid Sigdes länning med en fantastisk utsikt över Östergarns holm. Det känns märkligt, att här på just den här platsen, som jag här står, stod några av mina förfäder och såg ut över holmen.

Gunvor, som tagit alla fotona och jag bytte ut vår vanliga vandring mot lindhammars myr i dag för att vandra från Herrvik i Östergarn  längs stranden under Grogarnsberget.
En sträcka på åtta km fram och tillbaka. Jag tänkte, att här har min farmor gått som barn och hennes föräldrar.  Det var verkligen att vandra ”I fädernas spår” (som det står på en skylt i Mora).

(Foto Wikipedia)

Hans Ulfvebrand

 

Vi möttes i en trappuppgång på Carolina Rediviva. Vi hälsade på varann, sa hej och så. Vi hade börjat läsa grekiska tillsammans på Uppsala universitet. Vi kom att prata om att vi hade spelat bordtennis. Du sa: ”Vi kan väl ta en match någon gång. du kan få tio i handicap”. ”Det kan du med  få”, sa jag. – Ja, så började vårt samtal och vår vänskap.
Jag var ”kaxig” för jag hade ju spelat i Östergarns IK:s tremannalag i högsta serien på Gotland. Du var ”kaxig” för Du hade varit svensk mästare i Bordtennis för skolungdom.
Nåväl. Vi kom att spela många pingismatcher mot varandra. Jag förlorade de flesta, men Du fick iallafall kämpa för segern. Tillsammans med Gösta Imberg vann Du och jag kårmästerskapet för pingis vid Uppsala universitet.

Vi blev bästa vänner. Egentligen var vi inte alls lika. Du växte upp i Stockholm med högskoleutbildade föräldrar. Jag var nio år äldre än Du. Min bakgrund är arbetarklass. Jag föddes som nummer åtta i en ganska fattig familj. Jag var den förste i min släkt som läst vid universitetet. Jag var en ”katt bland hermelinerna” bland de andra universitetsstuderande. Kände mig ibland osäker och lite rädd. Du, Hans tog mig ”under dina vingars skugga” och hjälpte mig in i den akademiska världen. Du blev också omtyckt i min familj, och vi umgicks mycket under studietiden. Vi har följt varandra under åren. Varit med på varandras kyrkoherdemottagningar och annat. Med åren ses vi mer sällan, men när vi ringer någon gång, så känns det bra. Vi skrattar båda mycket och delar våra bekymmer.

Det jag mest beundrar hos  Dig,  är att Du inte är ”fyrkantig” i din tro. Utan öppen  för andra möjligheter. Du vågar lyssna på och pröva andras argument och tankar, för att så bilda dig en egen uppfattning, om vad som är rätt och fel. Kanske finns där en viss likhet mellan dig och mig. Jag tror också på, att om ett samtal  ska leda någon vart så skall  man lyssna på varandra och tänka efter, om det ligger något i vad den andre säger. Anser man att så är fallet, så kan det innebära att man ändrar sin egen åsikt.

Min vänskap med dig Hans innebär också att vi kunnat glädjas åt varandras framgångar.

Till sist beundrar jag dig för din förmåga att se människor, lyfta och uppmuntra alla i din närhet.

Tack Hans för att jag får vara din vän och tack för alla dråpliga och glädjefyllda stunder vi haft tillsammans.

(P.S.Jag ringde Hans och läste upp min blogg för att kolla att han inte hade något emot att jag publicerade den. Han hade inget emot det, men ville gärna att jag också skulle ha med att min familj betydde oerhört mycket för honom och att familjen tagit så väl emot honom.  D.S.)

(Foto Wikipedia. Regnbågen finns omnämnd i Första Moseboken som ett tecken på Guds förbund med människorna.)

1989 – 1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat. Vi bodde i den moderna prästgården på Fårö. Utsikten över kyrkan och kyrkviken var fantastiskt vacker. Särskilt vackert var det när man stod på trappan till huset och såg mot kyrkan. En viss tid på året lyste den lågt stående solen bakifrån på kyrkan vilket medförde att kyrkan omslöts av ett ljust skimmer.

Det var en fin tid på Fårö. Underbara och roliga människor. Ofta var det 20-30 personer i gudstjänsterna. Ibland betydligt fler. På julottan i Fårö kyrka klockan sju på morgonen var det i regel fullt. (300-350 gudstjänstbesökare).

Min företrädare, Ragnar Svenserud hade ordnat med torsdagsmässor på Fårö, som jag fick ta över. Välbesökta och givande mässor. Duktiga barntimmeledare var där också. Jag försökte vara med på barntimmarna, men det hände väl att jag inte alltid kom. Det kom ett vykort från barntimmarna till mig med posten. På det stod det: ”Hur är det med kyrkoherden? Är det med dig som med Jesus? Vi vet att du finns, men vi ser dig inte”.
Jag tyckte det var en rolig påminnelse om att jag snart borde ”göra mig synlig” där igen.

Ja, det var många aktiviteter i Bunge pastorat, så som konfirmander, studiecirklar, kyrkorådsmöten, församlingskår, pensionärsträffar, fastemarscher m.m. (Folkbokföring fram till 1991, då skattemyndigheten tog över.) Ändå var det ingenting av allt detta som jag tänkte skriva och berätta om. Jag tänker istället berätta om en i mitt tycke märklig händelse.

Jag hade blivit ombedd att vara med vid utströendet av askan efter en avliden i havet utanför Fårö. Nyligen hade jag kommit till Fårö. Utströendet av askan skulle ske klockan åtta på kvällen utanför Lauters. Det hade varit mycket att göra under dagen. Jag var trött och stressad och hade inte hunnit förbereda någon direkt andakt. Det var grått och regnigt.
Kvart i åtta infann jag mig vid Lauters horn, men inga anhöriga fanns där. Kl.blev åtta och ännu hade ingen kommit. Jag ringde då från telefonkiosken till de anhöriga, och de sa, att gravsättningen skulle äga rum vid Lauters fiskeläge. Ny som jag var hade jag missförstått platsen. Nåväl, jag åkte dit och vi gav oss ut i en liten båt på sjön för att strö ut askan efter den avlidne. Det regnade fortfarande. Framme vid platsen där de valt att det skulle ske tänkte jag, att jag borde säga någonting, läsa något ur bibeln eller så. Jag kunde psalmen 256 utantill, ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken..”, så jag läste den.
Vad hände? Jo, molnen delade sig, solen bröt fram och en fantastisk regnbåge visade sig över platsen där vi befann oss. Jag tänkte: ”Det där förtjänade jag inte”. (Det var en av de finaste andakterna jag hållit).

 

 

 

 

 

”Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv”.
Så skriver Paulus i Galaterbrevets 6 kapitel 3 vers.

I lördagens helgmålsbön på TV gick Thomas Boström ut från det bibelordet. Det träffade mig på något underligt sätt, och jag kan inte låta bli att fundera över det. Det känns som att jag behöver försvara mig. ”Du ska inte tro att Du är någonting”. Påminner lite om Jantelagen.

Jag skriver mina bloggar och har mina funderingar. Gör jag det för att jag tror att jag har något att komma med? Tror mig vara värdefull, eller gör jag det av andra skäl?

Ja, jag vet faktiskt inte. Jag tycker det är roligt att skriva. Jag skyller på det.

Det händer att jag inte alls tycker mig vara värdefull. Tvärtom skäms jag över misstag jag gjort. Lagt mig i saker jag inte borde. Sagt dumma saker och inte varit någon renlevnadsman eller något gott föredöme som präst. Jag minns allt för väl alla fel och brister.

Min vän och något av min själavårdare, Erik, sa vid ett tillfälle, när jag beklagade mig, för att jag bäst kom ihåg misslyckanden jag gjort, att det gällde att försöka glömma felen och istället försöka minnas de ljusa minnena.

Herren Jesus sa: ”Älska din nästa såsom dig själv”.
Det är alltså tillåtet att älska sig själv. Det är kanske också en förutsättning för att också kunna älska andra.

Allt för ofta hör jag ungdomar som säger sig hata sig själva, att de inte gillar sin kropp. De tycker sig vara fula och misslyckade.

Jag skulle vilja få dem att förstå, att om de bara är glada, så är alla mycket vackra. De är värdefulla med en uppgift i livet som är mycket betydelsefull.

Jag är inte riktigt säker på att just det ovan nämnda bibelordet är så viktigt att höra för dagens ungdomar. Många av dem tycker sig redan veta att de ingenting är.

Kanske var Paulus ord till galaterna viktiga. De var kanske kaxiga och stöddiga. Vad vet jag?

I dag tror jag vi alla behöver höra Ingemar Olssons psalm 791 där han skriver i refrängen:

Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.

Vers 1
Det finns allt för många som vill tala om
att du bör vara si och så.
Gud Fader själv han accepterar dig ändå
och det kan du
lita på.

Andra versen:
Du passar in i själva skapelsen,
det finns en uppgift just för dig.
Men du får göra som du vill med den,
säga ja eller nej.

 

Har Jesus verkligen funnits och vandrat här på jorden som historisk gestalt?
Läste i Gotlands Tidningar i dag en intressant artikel, som efter vad jag tycker kan ha med Jesus att göra.

Jag läste för några år sen en bok av Nina Einhorn, som gjorde att jag hamnade i en svår troskamp. Det är viktigt för min del, att Jesus funnits som en historisk person. Har han inte gjort det utan det bara är ”fabler” alltsammans eller påhittade historier blir de betydelselösa för mig.

Nina Einhorn skriver i sin bok att det finns inga anteckningar i romerska skrifter om någon Jesus från Nasaret. Det finns någon anteckning av en historieskrivare som hette Josefus som nämner namnet Jesus, men det är troligen Jesus Barabbas som avses, skriver hon.

Jag betvivlar inte Nina Einhorns  trovärdighet. Hon vet säkert vad hon talar om. Hur kan det då komma sig att Jesus inte nämns i de romerska skrifterna.

Kanske kan dagens artikel ge något av ett svar. Damnatio memoria. (Fördömandet av minnet.)
Jag läser ur GT: ”När vissa impopulära romerska kejsares tid var över bestämde efterföljaren eller den romerske senaten att deras namn skulle utplånas ur det offentliga minnet, säger Jan von Bonsdoft professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet.”

Nu tänker jag så här: Kanske var det så med Jesus också. De kristna led  hemska förföljelser under de första århundradena. Kanske ansågs då Jesus så farlig att hans minne måste utplånas. Han skulle i så fall utplånas ur alla romerska skrifter och allt som påminde om honom. Tanken var väl att minnet av honom måste utplånas. Han hade aldrig existerat.

Ja, jag vet ju förstås inte, men tanken slog mig.

 

Min tid som kyrkoherde i Bunge pastorat.

Första augusti 1989 till domsöndagen 1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat.
Jag blev vald på det ”gamla viset” när alla medlemmar i Svenska kyrkan av de som hade åldern inne fick rösta. Det var sista gången på Gotland, ja kanske t.o.m. sista gången i hela Sverige som alla fick vara med och rösta i ett kyrkoherdeval. Vi, som sökt tjänsten fick provpredika, så folk kunde skaffa sig en uppfattning om hur prästen var som predikant.

Nu mera går det till så att några  i en tillsättningsnämnd , kanske bara ett tiotal, utser vem som skall bli kyrkoherde i pastoratet.

Känns lite märkligt att jag, som är på bild i valurnan, är den ende av oss på fotot som idag lever. Det är kontraktsprosten Bo Kihlstedt som håller valurnan. Stig Malmros, Bunge församling längst upp till vänster med Kurt Lundgren, Fleringe församling därunder. Sven Bogren, Rute församling högst upp till höger med Lennart Olsson, Fårö församling där under.

Det var en fin tid som kyrkoherde i Bunge pastorat. Goda medarbetare, kärleksfulla och humoristiska personer. Goda grannar. Jättefina konfirmander och ungdomar som jag ännu har sporadisk kontakt med.

I kyrkoherdetjänsten ingick också att vara pastor på KA 3. (KA 3 blev senare Fårösunds marinbrigad och jag kallades för brigadpastor.) Det innebar bland annat  att jag fick åka på någon sorts utbildning i Strängnäs för militärpastorer. En av föreläsarna var en prost högt uppsatt i det militära. Föreläsningen var mycket tråkig och jag försökte lätta upp stämningen, kanske var det med en s.k. ”österdahlare”. Fick en åthutning av prosten, som sa någonting om att jag försökte få skrattarna på min sida. Ganska ilsken hade jag svaret på tungan: ”Det är då ingen risk Du tar”, men jag sa inget. Var rädd för att Per Anders Sandgren, som också var med från Gotland, skulle skämmas för mig.

Jag brukade vara varje onsdag förmiddag på KA3 och träffade där många av officerarna. Ibland hände det att jag var med på någon övning.

Ett ”korum” jag minns var en kväll på Fårö ute i skogen. Rekryterna var fullt stridsutrustade. Svartmålade i sina ansikten. Kantorn, en rätt så ung kvinna hade med sig en tramporgel, som kunde stoppas ned i en kappsäck, undrade nog vad hon gett sig in på. Korumet gick bra och kantorn med sin originella orgel uppskattades mycket.
Jag var också med om att utbilda i krishantering, krigsgravtjänst m.m. Utbildningen blev populär. På KA 3 hade man också kvar något som kallades ”Krigsmans erinran”, en modifierad form, som översten ledde. Jag fick vara med och hålla någon sorts andakt i Bunge kyrka. En mäktig syn var när man såg alla militärer med tända facklor komma marscherande från KA 3 till Bunge kyrka.

I bland kan något som egentligen inte är så stort betyda mycket för en. Jag tänker på, när överste Hammarskjöld sa till mig, att jag hade gett brigadpastorn ett ansikte. Det värmde.
Likaså när jag en gång åkte med färjan till Fårö. Före mig på färjan var ett gäng soldater som satt på ett lastbilsflak. När de fick se mig ropade de: ”Brigadpastorn” och vinkade och skrattade vänligt. Det gjorde min dag, som det brukar heta.

Det blev mycket om KA 3 när jag skrev i dag. Återkommer om det ”civila” arbetet i pastoratet så småningom, men vill avsluta med att återge vad en humoristisk officer sa till mig, när jag skulle sluta min tjänst. Jag skulle flytta till Östergarn. Han sa:” Nu kommer vi inte längre att kalla dig för Sune Österdahl utan Sune Östergarn. Och när du blir pensionär kommer vi att kalla dig Sune Gammelgarn.

 

 

(Foto Gunvor Österdahl)

Midsommardagens tankar.
En av de gammaltestamentliga texterna i kyrkan midsommardagen är en av Bibelns skapelseberättelser. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord..”
Det finns många fler skapelseberättelser i Bibeln. De är inte avsedda  att vara en exakt beskrivning av hur allt gick till. De vill istället vara en lovsång till skaparen och att Gud står bakom allt.
Något av detta upplevde jag en septemberkväll, när jag var tonåring och satt på brunnsholken hemma vid Hajdeby och såg upp mot den stjärnbeströdda himlen. Förundrad var jag över vad jag såg. I dag vet man att vårt universum är 13,8 miljarder ljusår stort. Det blir större och större. (Det jäser som en bulldeg.) Universum har flera miljarder galaxer. Varje galax innehåller förutom svarta hål flera miljarder stjärnor. Många av dessa stjärnor har planeter som färdas runt dem. Hit tills har man inte funnit liv någon annanstans i universum. På vår jord flödar det av liv.

Chansen för att liv ska kunna existera i universum är otroligt liten. Det är så mycket som ska stämma överens. Illustrerad vetenskap hade en artikel om att det inte är mer än en biljondels möjlighet för att liv ska kunna skapas. (Det var i alla fall en massa nollor)

Hoppas jag minns rätt. Jag hörde ett fördrag av överläkaren vid Radiumhemmet och professorn i medicin, Stefan Einhorn, hålla ett föredrag om ”Den dolde Guden”.
Han berättade att sannolikheten för att universum skulle kommit till av en slump är otroligt liten. Någon miljondels, miljondels, miljondels möjlighet. Det är så mycket som ska stämma överens. Han sa, att det är som om  jag stod vi  universums utkant och kastade en pil genom universum (13,8 miljarder ljusår bort) och träffade pricken på piltavlan.
Jag läste också någonstans att sannolikheten för att en levande cell skulle komma till av en slump är att jämföra med om en orkan drar fram över ett skrotupplag och när orkanen är förbi så skulle det stå en fullt flygfärdig Boeing 707.

 

Carlo Rubia, nobelpristagaren sa, att det måste finnas en tanke bakom.

Jag skulle hålla en gudstjänst på gutamål. Det är mitt” fadersmål”, gammelgänning som jag är. Det finns inte så många psalmer på gutamål, så jag bad min syster Bojan att översätta: Psalm 11: O store Gud.
Hon var lite osäker på uppgiften med efter  någon timme fick jag ett mail med följande förslag:

Vör tackar Gud
(Samma melodi och tema
som psalm 11) Bojan Larsson)

Vör tackar Gud för goe summardagar,
som vör fat njaute av ännu en gangg.
Mä fugelsangg ei oe gröne hagar,
u änggar mä sein stäure blomstarfangg.
För vågars klukk mot strandi sägar vi
nå Tack ti Di, nå Tack ti Di.
För vågars klukk mot strandi sägar vi
Nå tack till di, Nå tack till di

Vör tackar Gud, för släkt u goe vännar,
sum kom ti uss pa oe gilde åi.
För akrars sed mä axi full av kännar,
för pärar u för kräkis vintar-håi.
Nå vill vör tacke Gud för allt vör fat,
för haim u mat, för haim u mat.
Nå vill vör tacke Gud för allt vör fat,
För haim u mat, för haim u mat

U åre fylgar nå natur`ns lagar,
u de bleir haust u vintar um igen.
U snart skall neitar länggar var än dagar,
u kyld u snåi, vör vait de kummar sen.
Men Gud är go, så han gir uss en vår
ei neste år, ei neste år.
Men Gud är go, så han gir uss en vår,
ei neste år, ei neste år!

Min översättning
Vi tackar Gud.
Vi tackar Gud för goda sommardagar,
som vi får njuta av ännu en gång
med fågelsång i våra gröna hagar,
och ängen med med alla sina blomster.
För vågors ”kluck” mot stranden säger vi
Nu tack till dig, nu tack till dig,
För vågors kluck mot stranden säger vi
Nu tack till dig. Nu tack till dig.

Vi tackar Gud för släkt och goda vänner,
som kom till oss på vår vänliga ö.
För åkrars säd med axen fyllda av kärnor
för potatis och för djurens vinter-hö.
Nu vill vi tacka Gud för allt vi fått
för hem och mat. För hem och mat.
Nu vill vi tacka Gud för allt vi fått
för hem och mar. För hem och mat.

Och året följer nu naturens lagar
och det blir höst och vinter om igen
och snart ska nätterna längre vara än dagarna
och köld och snö, vi vet det kommer sen.
Men Gud är god, så han ger oss en vår
i nästa år, i nästa år
Men Gud är god, så han ger oss en vår
i nästa år, i nästa år.

(Dikten  får bättre rytm på gutamål eller så kanske jag inte är så bra på att översätta)

 

 

 

 

Fotot taget av min ”spätta” Gunvor, när vi åkte Vättern runt på motorcykel.

Två vigslar,

Under ett tiotal år hade jag en motorcykel. Först en gammal Gold Ving sedan en Kawasaki 800 Classic V.
Jag använde den ofta i min tjänst som kyrkoherde. En sommar, när jag vikarierade som kyrkoherde i Klinte pastorat, hände följande: Jag hade expedition och väntade på ett blivande vigselpar för genomgång av vigseln.

De kom på varsin motorcykel, och när de såg att jag också hade kommit på MC, så bad de mig att jag skulle leda kortegen om ett 30 tal motorcyklar från Toftagården till Koviks kapell, där vigseln skulle äga rum. Det var mäktigt att som präst få köra längst fram i  brudföljet med motorcyklar.

Vigseln gick bra. Jag avslutade mitt vigseltal med orden (de för dagen så passande) ”låt oss nu hylla brudparet med ett gotländskt leve som ju lyder: Hoj, Hoj, Hoj HURRA!”

En annan vigsel jag minns var på gamla Visbys flygfält. Det var ett par som skilts, men funnit varandra igen och ville nu gifta om sig. Det var någon  samling i Visby för tävlingshundar, vinthundar tror jag det var. Kanske var brudparet ledare för gruppen. Brudparet ville nog ha det enskilt, men så blev det inte. På något sätt hade det läckt ut att de skulle viga sig och när vi, brudparet och jag,  närmade oss platsen där vigseln skulle äga rum bildade upp emot 30 personer med sina hundar ”häck”, som vi skulle gå igenom för att nå det tillfälliga ”altaret”.

Under hela vigseln skällde hundarna. I mitt vigseltal sa jag något om, att jag inte brukade ge några råd till brudparen, men idag vill jag göra ett undantag och det är: ”skäll inte så mycket på varandra”.

 

Torsburgen.
Gunvor och jag ville återuppliva gamla minnen och gå runt Torsburgen. Vi tänkte gå i högervarv längs klippkanten. På 50-talet när jag gick i skolan var Torsburgen 68 meter över havet. Nu har den växt sen dess och mäter nu 71 meter över havet! Klippan är 10-25 meter hög.

Först besökte vi broder Yngve vid Hajdeby och bjöd honom på medhavd kaffe och tårta. Han sa, när vi berättade om våra planer på att gå runt Torsburgen, att ni kommer aldrig fram längs med kanten vid Hajdeby lucka. Det är många nedfallna träd där efter branden 1992.

Vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och gick mot Tjängvide  lucka.På vägen dit gick vi förbi den här stenen som  restes efter det att kronprinsparet Gustav Adolf och Louise besökt Torsburgen 1927.  De besökte  också professor Nils Lithberg och småskollärarinnan Judith Lithberg,  som bodde i mellangården vid Hajdeby. Judith hade kvar deras namnteckningar i gästboken och  ett fotografi av kronprinsparet.

Tjängvide lucka.
Vi gav oss upp på berget genom Tjängvide lucka. Jag pustade och stönade, men upp kom jag. Det första vi såg var det 16 meter höga utsiktstornet. Det användes under kriget av militären. Unga flickor, lottor spanade efter flyg och rapporterade vidare vad de såg. Undrar om de inte kallades ”tornsvalor”. I ungdomen klättrade jag hela vägen upp, men idag vågade jag inte mer än till första våningen. Gunvor var modigare. Hon kom till andra våningen. (Hon hade säkert kunnat gå hela vägen upp och varit en sån där ”tornsvala”, men hon kom ner till mig igen.)

Utsiktstornet på Torsburgen.

Vi kom så fram till ”Svartstuu” en grotta i berget som man kunde gå igenom. Stegen som gjorde att man kunde gå ner i grottan är borttagen, så nu kommer man inte igenom ”svartstuu”. Min kompis Harry och jag, när vi var ”sorkar” och bodde grannar vid Hajdeby, roade oss ibland med att skrämma turisterna. I mörkret tryckte vi oss mot den fuktiga kalla väggen i grottan, och när så turisterna trevade sig fram i mörkret hände det att de med händerna tog i våra varma ansikten. Vad de skrek och vi fort i väg.

”Svartstuu”.

Nästa anhalt blev ”Rindarhule”.
Ett märkligt runt hål i berget som om man faller ner genom det bryter säkert både armar och ben. ”Rindarhule” är strax bredvid trappan som leder ned till ”Burglädu” och Linnès grotta.

Linnés grotta.
På 50-talet när jag var barn hörde man aldrig talas om namnet Linnés grotta. Det var nog de lärdas namn på den. Vi, som var uppväxta bland bönder, hörde bara talas om ”Burglädu”. Nu ligger ”burglädu” alldeles bredvid under trappan och är en mindre grotta. Min kompis Harry och jag träffade  ett gäng scouter som övernattade i  Linnés grotta en gång på 50-talet.

Vi gick vidare och fick då se Kärrmans myr. På 50 talet hade jag varit här och satt ihop hö i ”köslingar”, (höstackar). Det var oerhört varmt. Jag var 15 år och slet så gott jag kunde. Bror min Yngve arrenderade myren under 80-90 talet och hade sina kor där.
Nu har den nuvarande ägaren till Kärrmans gård gjort ett viltvatten av myren. Vacker utsikt från Torsburgen blev det också.

Viltvatten i Kärrmans myr.

Torsburgen är en fornborg från 200-talet? Folk flydde dit i ofärdstider. Där klippan inte är så hög behövde en mur byggas. Det gjorde de. En två km lång mur med en avsevärd höjd. (Det finns en doktorsavhandling gjord av Johan Engström på 80-90 talet där han berättar om muren)

Torsbugsmuren.

Efter en lång vandring kom vi så fram till en plats som kallas Slottet. Varför den kallas så förstår jag inte. Det är en utsiktsplats utan några som helst antydningar till några slottsruiner. Däremot började det bli besvärligt att ta sig dit. Kanske kom vi av vägen.
Slottet.

Nu förstod vi varför det inte fanns någon utsatt väg på kartan och Yngves varning att gå från Slottet förbi Hajdeby lucka till Tjängdarve lucka. Vägen tog slut. Kullfallna träd överallt. Vi försökte gå runt alla kullfallna träd och skrevor i marken. Till slut lyckades vi och hittade en stig igen.

Brandområde på Torsburgen.

Trötta efter den för oss, enligt stegräknaren 6 km långa promenaden siktade vi så utsiktstornet igen. Vi hade lyckats gå runt hela Torsburgen. Jag, som är drygt 77 år, och väger alldeles för mycket är väldigt glad över att jag orkade med. Det var t.o.m. roligt. Gunvor kallade mig för ”bergsgeten”.

 

Ja, det var en trevlig och härlig dag. Vi var alldeles ensamma på Torsburgen, förutom en gök som gol. Gunvor sammanfattade vår vandring med orden” Det känns som vi vandrar i Paradiset och vi har t o m träffat Adam och Eva.

 

Paradisträdet vi fick av Elimförsamlingen när jag slutade min tjänst som kyrkoherde i Östergarn 2005.

Glad Pingst.

Jag skrev eg. en helt annan blogg om offer, men som jag tyckte blev för tung att läsa på den glada pingstens tid). Den var schemalagd till kl.08.00 i dag, så jag får skynda mig. Jag väljer en av mina gamla predikningar på pingstdagen.

Pingstdagen

Pingsten är Andens högtid. Den helige Ande är Hjälparen som Fadern sänder. Anden ska hjälpa oss att tro. Anden kan vara lite svår att få grepp om. Att helt greppa eller förstå Guds Ande går egentligen inte, men här kommer en kort och översiktlig beskrivning:

Den helige Ande är Guds närvaro och Guds verksamma kraft.

Vi hittar exempel på det på många ställen i Bibeln, t ex i den första skapelseberättelsen och då profeterna får sina profetior. Andra exempel är när Jesus blir människa och när Jesus driver ut de onda andarna och förstås när apostlarna i dagens episteltext får kraft från Gud, så att de kan gå ut med budskapet om Jesus i världen.

Den helige Ande är Guds närvaro och Guds verksamma kraft.

Anden är det nya livets princip som de kristna skall följa. Som konsekvens där av får vi andens frukter. De står omnämnda i Gal 5 och är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Andens nio frukter.)

Jesus hade gett sina lärjungar i uppdrag att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, men de satt bakom låsta dörrar, darrande av skräck. De var rädda för att folk skulle upptäcka att de hörde Jesus till.

Så händer det. Det hörs ett dån från himlen och tungor som av eld kommer ner över dem. De hade fått hjälp. Den Helige Ande, Hjälparen hade kommit till dem. Lärjungarna blir förändrade. De som förut varit så rädda går nu ut till folket och berättar frimodigt om Jesus. Det märkliga är att alla förstod vad lärjungarna sa. Det gjorde detsamma från vilket land de kom. Alla förstod.

I 1:a Mos. berättas det om hur människan för länge sedan greps av högmod och försökte bygga ett torn, som nådde ända upp till himlen. Babels torn kallar vi det. Deras högmod blev deras fall. Bibeln berättar att det hände något konstigt med dem som byggde. De förstod inte varandra längre. De upplevde varandras språk som babbel. Det är just från Babels tornbygge som vi har uttrycket, att det är värst vad de babblar.

Man kunde inte längre samarbeta som förr. Söndringen var ett faktum. På Pingstdagen, när Anden kom helades det som var trasigt. Folket förstod – tack vare Guds kraft – vad lärjungarna predikade.

Tänk – hur höga torn vi än bygger, hur starka rymdraketer vi än utvecklar, så lyckas vi aldrig på egen hand nå till Guds himmel. Visst kan vi i naturen liksom se Gud på ryggen, som Linné sa, men att komma till tro på en kärleksfull Gud är inte så lätt på egen hand. Det hjälper inte med mikroskop eller teleskop.

Tack och lov så behöver vi inte bygga höga torn, för att nå upp till Gud. Gud har istället kommit hit, han har sträckt sig ner till oss genom Jesus Kristus. När Jesus föddes till vår jord nådde en flik från himlen vår jord. Så också idag. En flik av himlen kommer till oss i nattvardens bröd och vin. Måltiden vi snart ska fira tillsammans med Herren.

Det är svårt att förstå hur Herren kan vara med oss i brödet och vinet, svårt att förstå att vid nattvardsbordet har måltidsgemenskap med alla dem som gått före oss, dina trogna i alla tider heter det ju i bönen.

Nattvarden är ett mysterium och vi behöver be Anden hjälpa oss, så att vi kan ana att Herren Jesus älskar oss så mycket och kommer oss så nära att han rör vid våra läppar.

Dagens evangelium är hämtat ur Jesu avskedstal till sina lärjungar. Jesus säger till dem och oss bland annat:

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.

Vad är det för bud, Jesus givit oss.

Jesus säger: Joh 13:34

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Ofta talar Jesus om förlåtelse och säger Döm inte, så skall ni inte bli dömda

Och i vad vi kallar gyllene regeln säger han: Matt 7:12:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.

Om ni älskar mig kommer ni att håla mina bud, säger Jesus. Hur ska vi klara att hålla hans bud. Vi får be den Helige Ande om hjälp att leva så som Herren önskar.

AMEN.