Sunes blogg

Vi städade på vinden och hittade en del intressanta saker. Bland annat de här böckerna. Vi var under en tid medlemmar i Bokklubben Bra Böcker. De hade i sitt sortiment de här dagböckerna och vi skrev i dem under en tioårsperiod så gott som varje dag. Det första jag hade skrivit var följande den 25 januari 1973:

(Så har jag då svart på vitt att jag inte har något fel på huvudet.)

Den 27 maj 1977 när vi bodde i Uppsala står det:
Väckarklockan ringde inte. Vaknade 7.45. Skulle börja tvätta kl.7. Anneli började som tur är kl.8.50. S på tematerminen. Ringt till Kent. Och Elisabeth i Halmstad. På eftermiddagen köpte vi present till Annica. Vi åkte vid 8 tiden till Nynäshamn för att hämta Kent. Båten var dock 2 timmar försenad p.g.a att en militär hoppat överbord. Vi åkte mot Halmstad kl. 1.

(Kent hade varit på Gotland några dagar och vi hämtade honom i Nynäshamn för att sen åka mot Halmstad till mitt brorsbarn, Annickas konfirmation)

Den 28 januari 1978 skriver Gunvor:
Sunes stora dag. Upp 7.15 och bryggde 8 TV kannor med kaffe. Martins volvo in till stan. Väldigt högtidligt och fint i domkyrkan. Biskopsmiddag efter all uppvaktning på kyrkbacken. Soppa och pirog Kalvfärs. Tårta och kaffe. Vigsel i Vall kl.16.00. Smörgåstårta och högtidliga tal. En ljuvlig dag som inte går att skriva om.

Den 19 april 1982:
Gunvor i 3-4 an i Klinte skola. Sune haft expedition. Ringde därefter till SKEAB och fick reda på att boken ”Längtan efter tro” skulle komma ut i slutet på augusti. Sune åkte därefter till Buttle med Kents bil och kärra och hämtade ett utedass till Eksta församling.

Ja det var några utdrag ur våra dagböcker. Det är kanske inte så intressant att läsa för andra. Ibland undrar jag varför jag skriver? Jag har i alla fall inget fel på huvudet, men jag har sån skrivklåda.

Arton år gammal, 1961, arbetade jag på länsmejeriet i Visby. Vi, som arbetade där, samtalade om att man då med en rymdfarkost kommit runt månen. (Kommer inte exakt i håg årtalet, men det var något av de åren.)  En i övrigt intelligent arbetare sa, att han trodde inte på det, utan att amerikanerna hittat på det, för att använda det i sin propaganda. Han trodde inte på händelsen trots vetenskapliga fakta.

Det fick mig att förstå, att vi måste tro på vetenskapliga fakta för att kunna ta till oss eller använda dem.

Jag har berättat tidigare att jag i min ungdom sa mig vara ateist. Jag fick vara med om ett mirakel, då jag vid en livshotande situation väcktes av en ängel, som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock. Hela natten därefter skakade jag av rädsla, dels för att jag  somnat vid bilratten och dels för den underbara räddningen.  Ännu i dag 77 år gammal händer det att nackhåren reser sig, när jag berättar om händelsen i början på 60-talet.

Min ateism handlade mycket om okunskap. Jag hade för mig att någon på 1800 talet hade skrivit ihop bibeln för att hålla arbetarna i schack.

På konstiga vägar fick jag möjlighet att studera. Först vid ungdomsledarinstitutet i Sigtuna och sen få ta teologie examen vid Uppsala universitet.  Jag fick lära mig att det fanns tillförlitliga handskrifter om bibelns händelser före första århundradets utgång. Ja, en del så tidiga som 40-50 tal. Framför allt om vad mannen från Nasaret, Jesus sagt, gjort och lärt. Det var  vetenskapliga studier med lärare, som var alltifrån ateister till fromma kyrkomän.

Min tro bygger alltså på vetenskapliga fakta. Jag tror därför att mina studier vid universitet givit anledning för mig att tro.

Sedan är det en helt annan sak att jag ibland sviktar i min tro. Det var därför jag en gång för länge sen skrev boken: ”Längtan efter tro”.

Foto Gunvor Österdahl.

Eller att kunna fånga en folksamling med ord.
Jag lyssnade till en TV gudstjänst i dag och predikan inspirerade mig till följande reflexion om predikokonst. Det var inget fel på innehållet eller framförandet i alla fall så länge jag var med, men mina tankar flög ibland i väg åt annat håll. Det var alltså det tekniska som jag började fundera över. Predikanten hade fem punkter i sin predikan och sa som så många andra ”till sist ..”

Ung präst var jag en gång. Någon berättade då för mig att en predikan skulle handla om en sak. Den skulle delas upp i tre delar. Han tog så en liknelse: ”Det är som när man spikar”, sa han. ”Man tar en spik och slår i den med tre slag. Så skall en god predikan vara. Handla om en sak, men slås i med tre hammarslag.”

Problemet är att man i så fall utgår i från att lyssnarna är ”dumma i huvudet”. Om predikan bara handlar om en sak, ja då har man ju fått reda på redan i första ”hammarslaget” vad prästen ville säga. Varför då lyssna till andra och tredje?

I dag var det som sagt fem punkter i predikan och det var kanske pedagogiskt, men varför säga ”det 5:e och sista”? Det förbryllar mig. Jag tror att om man säger på det sättet förutsätter man att åhörarna tycker att predikan är lång och ointressant, men om man bara håller ut ett slag till så är det snart över.

Det är fel förutsättning.

Jag vill inte påstå att jag är någon god förkunnare. En gång i Rute kyrka var det tre personer. Två av dem somnade under min predikan, och jag själv kände mig väldigt trött.

Ändå har jag tankar på hur det skulle kunna gå till. Jag tror att den som predikar eller för all del berättar en ”god historia”, måste själv uppleva att det han berättar är viktigt (roligt) och intressant. Aldrig använda ord som till sist eller slutligen för det ger intryck av att snart är det över.

Kanske är formen inte  så viktig. Bara den som berättar är med i det han gör och att handlingen leder framåt. Jag har i regel svårt för att lyssna till långa predikningar, men prästen Richard Wottle kan ibland ha lite längre sådana och jag lyssnar ändå gärna till honom. Han har ett intressant innehåll i det han säger och man får intrycket av att han tycker det är viktigt. Däri ligger något av hemligheten med att vara en god förkunnare.

Jag skrev och berättade i ett av mina små häften, Kyrkohistorier.. om en predikan jag lyssnat till där prästen sa: För det första säga vi… För det andra säga vi.. För det tredje säga vi…Så till sist…och så det allra sista.. och slutligen….. Jag tänkte: Äntligen.

(Hoppas nu att jag inte sårat mina kolleger med mina reflexioner. Jag tycker det är ett intressant ämne och vill, att ni som tycker att jag har rätt eller fel  hör av er med kommentarer av alla de slag).

 

 

Foto Kent Österdahl.

I går var vi vid ekstakusten och i ”Linnéas änge”. Jag kom att tänka tillbaka på vad som hände Kristi himmelsfärds dag 1979 just i ”Linnéas änge”.

Jag skulle ha korum  och gökotta med hemvärnets lottor. Korumet och gökottan var öppen för alla och ett hundratal församlingsbor deltog. Kantor, Cally Dannborg, hade bildat en sång och gitarrgrupp som kallade sig ABC kören. Det var Annie Arscans, Britta Söderström och Cally som spelade och sjöng och som hjälpte till med psalmerna. (Gunvor påstår att kyrkokören för Eksta, Sproge och Levide också var med, men jag minns inte riktigt.)

Någon av hemvärnslottorna läste dagens evangelium och så började jag predika om Kristi himmelsfärd, men också om skapelsens underbara skönhet. Någon gök hade  vi ännu inte hört gala. Jag avslutade min predikan med att säga: ”Låt oss nu så som göken lovsjunga vår Skapare. Innan jag hann säga Amen hördes göken ropa KOKO.  KOKO.

(Några trodde att jag hade en bandspelare med mig, men det hade jag inte.)

Tio år senare 1989 skulle jag på Kristi himmelsfärds dag ånyo ha ett korum eller gökotta med hemvärnslottorna. Vi var på samma ställe, i Linnéas änge, och med i stort sett samma antal deltagare. Vid slutet av min predikan berättade jag om vad som hänt förra gången då göken gol, men sa jag, sån ”tur” kan vi väl knappast ha än en gång. Jag sa dock ändå : ”Låt oss nu så som göken lovsjunga vår Skapare”. Vad händer? Jo då, han gol sitt KOKO, KOKO då också.  (Det gick ett sus genom de församlade)

Ja det är roligt att minnas tillbaka på allt fint man har upplevt.

(Den hemmagjorda clownen står nu på ladugårdsloftet i Buttle)

Glad Påsk

hälsar vi ofta varandra med i påsk. Vi, Gunvor o jag,  såg påvens mässa från Peterskyrkan i Rom i går kväll. Det är fantastiskt att genom ett ”fönster i Buttle” få se och vara med om, vad som sker där i Rom. I bland undrar jag bara varför alla ser så ”gravallvarliga” ut, när det är ett sånt glädjebud  ?

Någonting av detta sa jag i en predikan i Fårö kyrka för nu många år sen. Jag sa någonting om orsaken till att vi hälsade varandra med glad påsk, och om vi förstod vad som hände på påskdagens morgon skulle vi verkligen vara glada. När jag gjorde en paus i predikan hördes en glad barnröst i kyrkan ropa: ”Glad Påsk”. Barnet hade förstått min predikan.

Jag har ända sen första gången jag fick vara med och fira skärtorsdagsmässa i Visby domkyrka tyckt att det är något speciellt med fastan och påsken. Under ekstatiden gick vi fastemarscher, hade passionspredikningar i hemmen, lindade kläppen i kyrkklockan med halm på dymmelonsdagen o.s.v. Jag levde mig verkligen in i händelserna.
Men så en gång när jag var präst i Östergarn förvånades jag över, att jag inte brydde mig om fastan och påsken. Det var som om jag var likgiltig inför det. På skärtorsdagen när jag hade en mässa på ålderdomshemmet drabbades jag av en fruktansvärd dödsångest. Den höll i sig under Långfredagen och påskafton och delar av Påskdagen. Jag skulle ha en högmässa i Anga kyrka, och jag undrade hur jag skulle klara det. Det var då jag till höger om altaret tyckte mig se Herren i Thorvaldsens gestalt säga till mig: ”Frid vare med dig”. Jag har lärt mig att hjärnan ibland kan spela en spratt och kanske var det ett sådant, men jag blev fri från min dödsångest och fylldes av glädje. (En journalist från  en av Sveriges största tidningar var med och skrev en artikel om händelsen).

Händelsen betydde så mycket för Gunvor och mig, att vi skaffade en skulptur av Jesus gjord av Thorvaldsens modell och satte upp den på stolpen till trappan i Östergarns prästgård.

På ungefär samma ställe hade vi satt upp en clown, som barnbarnen kunde hänga sina kläder på och lägga vantarna i en liten korg. En morgon, när vi kom ner, såg vi att Jesus hade något konstigt på huvudet. Det var Rebecka, då tre-fyra år och som nu är  underläkare på lasarettet, som hade satt clownens näsa på Jesus huvud, för hon tyckte att Jesus skulle få åka bob.

Det var svårt att bli arg på henne, för Jesus har sagt att barnen är de största i himmelriket, och så tror jag att Herren Jesus Kristus har humor. Han log nog i sin himmel, när han såg Rebeckas tilltag.

Ja, det var en glädjefylld och härlig tid där i Östergarns prästgård, när alla åtta barnbarnen var små och huset fylldes av glädje.

 

 

Foto hämtat från Wikipedia.

Coronakrisen.

Någon som talade i TV, läkare eller någon som var ansvarig för sjukvården, sa för någon vecka sen, att om det blev problem med platser på intensivvården, så måste man prioritera. De gamla, svårast sjuka fick man lämna åt sitt öde, och ge plats för de unga, som gick att rädda.

Min far, som var med vid Albatross strandning 1915 i Östergarn berättade, att tyskarna la de döda på ett led, de svårast skadade på ett annat led och de som gick att rädda på ännu ett  led. Man prioriterade att hjälpa dem som gick att rädda. De andra lämnades åt sitt öde, att dö. Kanske fick de någon lugnande spruta, men annars ingenting.

Jag tänkte ett slag, att nu skulle det bli något liknande, när vi drabbats av viruset. Vi gamla skulle lämnas att dö, och alla resurser skulle ges till dem som hade chans att överleva. De unga.

Men så fel jag hade. Det satsas enorma pengar på oss gamla, som väl egentligen inte är så samhällsnyttiga. Vi kostar enorma summor i pensionspengar. Kanske hade inte vårt samhälle behövt stängas ner, om man inte brytt sig om oss. De unga tycks ju klara viruset ganska bra. De som är samhällets framtid.

Ändå är man så rädd om oss gamla (och orkeslösa), att vi sätts i karantän och många arbetsplatser stängs och samhället går på sparlåga och en ekonomisk kris är inte långt borta.

Varför gör man så? Kan det vara ekonomiskt försvarbart och för samhällets bästa?

Det sägs att Sverige är bland det mest sekulariserade landet i världen. Ändå bygger vårt land på kristna värderingar, på kärleksbudskapet. Man tar hand om gamla och sjuka, även om det kostar massor med pengar.

I en predikan för längesen refererade jag till en stor tänkare, som var kristen. Han sa ungefär, att visserligen tror ni i Sverige inte på Gud, men ni utför kärleksfulla gärningar. Alltså är ni inte långt borta från Gud.

Tack till vårt samhälle som tar hand om oss gamla och är rädda om oss.

(Månlandaren. Fotot hämtat från Wikipedia.)

 Eller mina funderingar kring tro och vetenskap

Våra grannar lånade ut gamla tidningar av Illustrerad vetenskap. I en av tidningarna var ett mycket bra referat från månlandningen 21 juli 1969.

Just den natten låg vår familj över hos min svärmor och svärfar i Buttle. Tidigt på morgonen gick jag ner i TV rummet och satte på TV n och följde den spännande landningen på månen. Spännande var det och ändå hade jag ingen aning om hur dramatiskt det var. Datorerna 1969 var inte så avancerade som dagens. (Jag har hört någonstans,  att de datorer som hjälpte till med rymdfärden var stora, de fyllde hela rum. En dator med samma kapacitet ryms i dag i en fickdator. (Det är möjligt att jag minns fel, men något ligger det i det.)

300 meter över månens yta upptäcker Neil Armstrong att datorn flyger i blindo och gör att de håller på att landa i en stor krater. Neil tar över styrningen av månlandaren manuellt och försöker hitta en landningsplats. Bränslet räcker bara till några sekunders färd, så det gäller att snabbt hitta en landningsplats. Nå väl, landningen lyckas.

De båda, Neil Armstrong och Edvin ”Buzz” Aldrin, går inte ur månlandaren med det samma. Aldrin firar nattvard först. Han äter bröd och dricker invigt vin som han tidigare tagit emot av en präst. Han gör det ”som en passande gest för en troende att ta vara på det stora ögonblicket”, står det i referatet. Det kan säkert vara så, men jag har också en annan tanke. Man visste ingenting om hur det var att stiga ned på själva månen. De måste ha trott att det kunde vara fara för livet.

De första tolv åren jag var präst var det vanligt att församlingsborna före sin död ville ha nattvarden.  De gjorde sig beredda att dö. Mina tankar går så till Aldrin. Han visste att det kunde vara förenat med livsfara att gå ut på månen, så kanske han också förberedde sig för den annalkande faran.

Michael Collins satt ensam i Apollo 11 och for runt månen, medan han väntade på att de andra skulle återförenas med honom.  Det hela gick väl. De kom tillbaka till jorden.

En bragd utan like.

Minns jag rätt, så läste en av besättningsmännen på Apollo 11, när de kommit närmare jorden och lämnat den sterila månen bakom sig, en av Bibelns skapelseberättelser.

Det finns nog någon som tror, att om man bara är tillräckligt vetenskapligt kunnig, så tror man inte på Gud. Det visar astronauten Aldrin, att så inte är fallet.

Om man tror på att det finns en Gud eller inte måste bero på andra saker. (Det finns naturligtvis också astronomer som är ateister, liksom det också finns människor som inte tror som har helt vanliga jobb).

 

 

 

Eller min hustrus lov.

År 2010 på hösten köpte vi en ny bil, en Toyota Auris hybrid. Vi, Gunvor och jag, tyckte vi skulle åka med den nya bilen till Assisi i Italien, den helige Franciskus stad. Jag var en beundrare av Franciskus för att han lämnat ett liv i rikedom och levde bland de fattiga. Han hörde Kristus tala från krucifixet till honom, att han skulle bygga upp Kristi kyrka, så han började reparera den förfallna kyrkan. Men så småningom förstod han att det var inte det Jesus hade menat.

Gunvor planerade resan och betalade kostnaden för övernattningar på vägen ner och för klostret i Assisi.där vi skulle bo.

På nyåret 2011 kom ett meddelande att jag, som var över 65 år, skulle lämna ett avföringsprov till sjukhuset. Det visade sig att jag hade fått tjocktarmscancer och måste opereras. Jag hade en dopgudstjänst någon av påskdagarna och skulle läggas in på sjukhuset någon dag därefter för operation. Operationen gick bra, men det uppstod komplikationer. Min mage sprack och jag hade över 500 i sänka. Jag blev medvetslös och det var tveksamt, om jag skulle överleva. Kl. 23.30 ringde man från sjukhuset till Gunvor och sa, att de skulle nog klara mig, men att det kom att bli många operationer och en lång sjukhustid.

Gunvor fick avbeställa alla resplaner och ta den ekonomiska förlusten med inbetalda pengar  för övernattningar och boende på klostret.

I tre månader blev jag kvar på sjukhuset. 28 operationer var jag med om och sen fick jag i tre års tid gå med öppen buk och stomi. Gunvor var hos mig varenda dag under tiden på sjukhuset. Efter min hemgång fick hon efter en tid ta över distriktssköterskornas arbete med rengöring av såret, omplåstring och byte av stomin. Hon la upp mig på ett stort bord och skötte det hela galant. Varje dag skulle mitt sår skötas om. Jag blev så småningom piggare och vi började tala om att göra resan till Assisi 2011. Alltjämt med öppen buk och stomi, som skulle skötas om varannan dag.

Vi gav oss av med den nya bilen på den 500 mil långa färden, tur och retur Buttle-Assisi, fullastad med grejer vi skulle ha för omläggningen av buken och stomin.

Det var kanske dumdristigt gjort, men Gunvor ville, att jag skulle få göra min drömresa, trots sjukdomen ,eftersom jag så länge önskat att få komma till Assisi.

Vi hade en GPS och turades om att köra. Det var en härlig resa genom Danmark, Tyskland, Österrike och en bra bit ner i Italien till Assisi. Resan gick bra så när som i Magdeburg, där GPS: en blev alldeles snurrig. Vi körde runt, runt, men kom till slut på rätt spår.  Det var fantastiskt vackert, när vi passerade alperna.  Vägen förbi Gardasjön var också en stark upplevelse. Ja, det mesta av vägen var en fin upplevelse, utom när vi hamnade bakom någon kilometerlång kö av långtradare. Då var det lite ”tradigt”, men annars så. Gunvor plåstrade om mig vid övernattningsställena. Allt gick bra utom två gånger, då stomin lossnade på nätterna och Gunvor fick be om ursäkt för det inträffade och så gott hon kunde städa upp i sängen och rummet.

Väl framme i Assisi gick vi i mässan i Franciskuskyrkan. Det var en vacker stad. Vi besökte många sevärda platser tillsammans med våra goda vänner, Anna-Britta och Lasse, som flugit ner från Göteborg. Vi såg bland annat krucifixet  där Franciskus hört Jesus tala till honom.

Det var en oförglömlig resa och jag är innerligt tacksam för att Gunvor vågade ta risken, trots min sjukdom så att jag fick uppleva min drömresa.

(Det tråkiga är att vi förlorat alla foton från Assisiresan)

 

 

Efter högmässan i Kräklingbo kyrka skulle vi gå en promenad på Torsburgen. På vägen mot Ardre lucka hittade vi en skylt på vilken det stod Herrgårdsklint . Vi tänkte att vi går dit istället. Med lågskor gick det inte att komma längre än 1300 meter. Det flöt av vatten på vägen. Vi passerade på vägen dit en plats som jag aldrig varit på, men hört mycket talas om. Diksmyr. En sägenomspunnen plats. Legenden säger att när vattnet stod högre kunde skepp gå in i myren. Det skulle t.o.m. finnas järnringar i klippväggen där de kunde binda fast sina skepp. Några skall ha sett ringarna, däribland den ivrige  jägaren och berättaren, Hilmer Eriksson. Det underliga är att de som en gång sett ringarna inte kan hitta dem igen.

Diksmyr.

Nåväl vi gick tillbaka till vägen mot Ardre lucka och promenerade fram till luckan. Många minnen slog emot mig, när jag såg muren. Jag minns, att jag 1960 fick gå med och visa Torsburgen för ett TV team. Jag blev t.o.m. filmad större delen runt Torsburgen.

Vi vid Hajdeby satt alla samlade kring den enda TV apparaten i byn, när programmet skulle sändas. Jag tänkte det här blir nog början på min karriär som filmskådespelare.

Vi tittade och tittade på programmet, men kunde inte se något av Sune.  Jag var besviken över att min skådespelarkarriär var slut innan den börjat. En av tittarna tröstade mig med att säga: ”Ja du Sune, det är större skådespelare än du som blivit bortklippta”.

Ardre lucka på Torsburgen.

(Foto: Gunvor Österdahl för något år sedan.)

Glädje.

Min förmåga att berätta historier och händelser muntligt tycker jag har blivit sämre efter stroken jag fick för åtta, nio år sen. Jag tappar ord och sammanhang, när jag känner mig stressad. Däremot känner jag en stor glädje i att skriva. Då fungerar det bättre. Därför skriver jag i dag om glädje.

Jag var och hämtade barnbarnsbarnen fyra och sju år gamla och deras farmor, vars ålder jag inte nämner, vid flyget för några dagar sen. Ingemar, fyraåringen, kom glädjestrålande mot mig och sa: ”Vi har åkt flygplan och vi klarade oss”.
Stolt över att ha åkt flygplan och glad för att de kommit lyckligt ner igen.

På 50 talet när jag var barn skrattades det mycket vid Hajdeby. Vi var många barn och hade väldigt roligt på kvällarna. Det berättades historier av alla de slag. Hilmer, som hämtade mjölk hos oss kunde berätta vådliga historier om hans tid som fiskare. Vi lyssnade roat. Oanständiga vitsar och mycket annat berättades, den ene värre än den andre.

I skolan hade vi en sträng lärare. Han skrattade aldrig. Jag började fundera över varför inte de äldre skrattade så ofta. Jag tänkte att det berodde nog på, att de snart skulle dö och var ledsna för det, medan vi som var barn ännu hade hela livet framför oss. I dag förstår jag att många lider av sjukdomar, sorg och brustna relationer, bekymmer av alla de slag som oftast kommer med åren. Kanske tycker de att de inte har så mycket att skratta åt.

Många är också bra på att ta ut bekymren i förväg, däribland jag. Tänk om vi som har den läggningen kunde lära oss att ta ut kommande glädjestunder i förskott i stället. Det skulle vara mycket trevligare.

Det händer att vi är hundvakter för Prillan ibland. Hon är den gladaste hund jag vet. En gång när vi hade hand om ”Prillan” skulle vi göra ett ärende på kyrkogården i Buttle. Vi kunde inte ha med ”Prillan”, så vi låste in henne i huset. På kyrkogården hörde vi en hund yla intensivt. Vi tänkte inte så mycket på det, men när vi kom närmare vårt hus hördes ylandet kraftigare. Plötsligt fick vi se ”Prillan” stående i det öppna fönstret på övre våningen. Vi var livrädda för att hon i sin glädje, när hon fick se oss skulle hoppa ut från fönstret, men som tur var gjorde hon inte det.

Anneli, vår dotter, som ritade gubbar i böckerna jag gav ut, skrev så fint om ”Prillan”, när hon fyllde nio år, så jag vill återge vad hon skrev.

Idag HURRAR vi för Prillan, som fyller 9 år ❤️ Prillan som ger 100% i alla lägen ❤️ om det så gäller att fånga en asäcklig storråtta eller om det gäller att välkomna gäster till Snögrinde 😆
Ingen går säker. Hon springer intensivt , äter glupskt , ylar högt och glatt och älskar oss människor med våra fel och brister utan minsta tvekan . Prillan en vän i alla lägen❤️ 😍 Prillan kan konsten att LEVA livet ❤️