Fårötiden.

Regnbåge
(Foto Wikipedia. Regnbågen finns omnämnd i Första Moseboken som ett tecken på Guds förbund med människorna.)

1989 – 1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat. Vi bodde i den moderna prästgården på Fårö. Utsikten över kyrkan och kyrkviken var fantastiskt vacker. Särskilt vackert var det när man stod på trappan till huset och såg mot kyrkan. En viss tid på året lyste den lågt stående solen bakifrån på kyrkan vilket medförde att kyrkan omslöts av ett ljust skimmer.

Det var en fin tid på Fårö. Underbara och roliga människor. Ofta var det 20-30 personer i gudstjänsterna. Ibland betydligt fler. På julottan i Fårö kyrka klockan sju på morgonen var det i regel fullt. (300-350 gudstjänstbesökare).

Min företrädare, Ragnar Svenserud hade ordnat med torsdagsmässor på Fårö, som jag fick ta över. Välbesökta och givande mässor. Duktiga barntimmeledare var där också. Jag försökte vara med på barntimmarna, men det hände väl att jag inte alltid kom. Det kom ett vykort från barntimmarna till mig med posten. På det stod det: ”Hur är det med kyrkoherden? Är det med dig som med Jesus? Vi vet att du finns, men vi ser dig inte”.
Jag tyckte det var en rolig påminnelse om att jag snart borde ”göra mig synlig” där igen.

Ja, det var många aktiviteter i Bunge pastorat, så som konfirmander, studiecirklar, kyrkorådsmöten, församlingskår, pensionärsträffar, fastemarscher m.m. (Folkbokföring fram till 1991, då skattemyndigheten tog över.) Ändå var det ingenting av allt detta som jag tänkte skriva och berätta om. Jag tänker istället berätta om en i mitt tycke märklig händelse.

Jag hade blivit ombedd att vara med vid utströendet av askan efter en avliden i havet utanför Fårö. Nyligen hade jag kommit till Fårö. Utströendet av askan skulle ske klockan åtta på kvällen utanför Lauters. Det hade varit mycket att göra under dagen. Jag var trött och stressad och hade inte hunnit förbereda någon direkt andakt. Det var grått och regnigt.
Kvart i åtta infann jag mig vid Lauters horn, men inga anhöriga fanns där. Kl.blev åtta och ännu hade ingen kommit. Jag ringde då från telefonkiosken till de anhöriga, och de sa, att gravsättningen skulle äga rum vid Lauters fiskeläge. Ny som jag var hade jag missförstått platsen. Nåväl, jag åkte dit och vi gav oss ut i en liten båt på sjön för att strö ut askan efter den avlidne. Det regnade fortfarande. Framme vid platsen där de valt att det skulle ske tänkte jag, att jag borde säga någonting, läsa något ur bibeln eller så. Jag kunde psalmen 256 utantill, ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken..”, så jag läste den.
Vad hände? Jo, molnen delade sig, solen bröt fram och en fantastisk regnbåge visade sig över platsen där vi befann oss. Jag tänkte: ”Det där förtjänade jag inte”. (Det var en av de finaste andakterna jag hållit).

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s