Så skrev Christina Knutas i en kommentar till min blogg, som jag kallade:
En ömsint gravsättning.
Det var min syster Bojans idé om att vi alla som var där skulle avsluta med att vi bildade en gemensam ring om vår fars- och mors grav, vår syster Gunborgs grav och vår brorsson, Thomas grav. (De allra flesta av oss, som var med vid gravsättningen hörde ihop med våra föräldrar. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, ingifta, svärmödrar och svärfäder.)
Min broder Gunnar, som nu bor i Skåne sa, att vi alla syskon (nio stycken) hade haft en väldigt fin barndom med mycket glädje och gemenskap.
Jag håller med honom. Trots att jag var nr åtta i syskonskaran har jag känt mig älskad, ja rent av bortskämd av far o mor och mina syskon. Vi hade en väldig glädje och kärlek till varandra, när vi växte upp.
Erland Olsson, något av min mentor och själavårdare, undrade lite över min bild av Himlen, när jag i min lilla bok: Är det en dröm så låt mig drömma, liknade himlen vid vårt kaffebord hemma vid Hajdeby på kvällarna.
Jag har också senare i livet fått uppleva mycket kärlek och stark gemenskap, som jag är mycket tacksam för.
Jag vet dock hur det känns att vara utanför en gemenskap. Det hände under några fortbildningsdagar för oss präster på stiftsgården i Alskog på 1980-talet. Jag hade kommit i någon slags fejd med någon. Några skrev då insändare i tidningen där det stod något om att jag var en omtyckt präst etc. Det jag nu ska berätta om kan det hända att jag kan ha fel, såsom en känd buddistmunk hade som sitt mantra. Så här upplevde jag det i alla fall de här fortbildningsdagarna på 80-talet.
Det kändes en viss kyla, när jag kom till stiftsgården och satte mig inför föreläsningen. På rasten såg jag att det stod några präster i en grupp och skrattade och hade det trevligt. Jag sökte mig dit, men då skingrades gruppen. Jag fick syn på några andra som såg glada ut, men när jag kom dit skingrades också denna grupp. Var jag än gick och sökte gemenskap, så skingrades grupperna. Det var som om jag var pestsmittad.
Vår biskop på den tiden var Tore Furberg. Han såg hur det var ställt med mig och sökte upp mig. Han såg, att jag var utestängd från gemenskapen och försökte trösta mig.
Så Christina Knutas ord Gemenskapen är så viktig, är så sanna.
Det blev jag påmind om en gång vid en högmässa i Uppsala domkyrka på 70-talet. Gunvor och jag och våra barn gick till högmässan där och satte oss längst ner i Uppsala domkyrka. Det var långt fram till altaret där prästen stod. Kantorn satt vid en orgel långt framme i koret han också. Jag hade aldrig tidigare reflekterat över att orgeln ofta var längst bak i kyrkorna. Kanske hade jag haft någon tanke på att det inte var så viktigt med orgeln och att det var därför den var så långt bak i kyrkan, men just då kom jag till klarhet.
Orgelns plats bak i kyrkan var naturligtvis för att på så sätt omslöts, inneslöts alla gudstjänstdeltagare i gemenskapen mellan präst och kantor.
Vi upplevde i alla fall att vi inte alls var med i gudstjänsten där vi satt, utan upplevde det hela, som om det inte angick oss. Det var någonting som skedde långt där framme. Naturligtvis kunde vi ha gått längre fram i kyrkan, så felet var mitt eget.
Ja, det är många tankar som kommer för en, när man inte kan sova på nätterna och börjar fundera. Jag tror att det där med att vi på syster Bojans förslag samlades i en ring vid brorssonens grav där vi inneslöt, omslöt de andra gravarna påverkat mig mycket.
Sunes blogg 