Sunes blogg

Hennes dopnamn är Lisbeth Hilma Gerda. Hon tog sig i vuxen ålder namnet Bettan, för att de flesta kallade henne för det.

Hon föddes, som alla vi andra syskon vid Trosings i Gammelgarn. 1946 i november köpte far gården vid Hajdeby. Gården hade stått öde i tolv år och far fick mycket att göra med att sätta i fönster och laga dörrar. Bettan var sju månader, då vi flyttade till Hajdeby.

Foto av Bettan och hunden Sang vid Hajdeby.

Bettan, Harry, som var granne, och jag spelade mycket pingis och kom med i Östergarns idrottsklubb. Bettan blev några år gotlandsmästare för damjuniorer. Senare vann hon också inom Konsum Nordiska mästerskap. Hon vann mixed tillsammans med världsmästaren i pingis, Kalman Sipesi. (Jag är osäker på hur hans namn stavas.) Tillsammans med Birgitta Viktorsson, som varit europamästare, vann hon också damdubbeln.
Bettan och jag spelade ofta mixed i tävlingar på Gotland bland annat i Östersjömästerskapen.

Det lät lite roligt, tyckte jag, när vi ropades upp, när vi tävlade i mixed och man i högtalarna hörde: Österdahl, Österdahl, Östergarn.

Min lillasyster Bettan har alltid hållit på mig, både när vi spelade pingis,och när någon varit dum mot mig. Då har hon ställt upp på min sida och tagit mig i försvar.

Bettan har jobbat med lite av varje. I tonåren hjälpte hon till på gården vid Hajdeby, men cyklade också från Hajdeby en sommar  till Sysne i Östergarn, där hon fick arbete i Danielssons affär. Det var två mil om dagen att cykla.

Hon fick sen arbete i Konsum och blev  därefter lantbrevbärare under många år.

1 oktober 1980 skulle hon hjälpa en handikappad man med att föra en båt från Djupvik i Eksta till hamnen i Klinte. Det bar sig inte bättre än att Bettan föll överbord och kunde inte komma upp i båten igen. Då kastade mannen, som ägde båten, en livboj och en lina och bogserade sen Bettan i en halvtimme i det kalla vattnet. Han vågade inte köra fort, för att Bettan då kunde dras in i propellern. När de kommit i land var Bettan mer eller mindre medvetslös. Hennes blivande man, Tage Swanborg, gick ut i vattnet och drog henne i land. Jag blev kallad till deras hem, och när vi tog tempen på Bettan, nådde inte hennes värme upp till siffrorna på termometern. Hon överlevde, men drabbades senare av Bechterews sjukdom, som hon lidit av sen dess.

Tage och Bettan har vunnit många förstapriser i att brygga gotlandsdricka. Detta trots att Tage är helnykterist och Bettan inte tycker om gotlandsdricka.

Bettan och Tage är inte riktigt som alla andra. De skaffade grisar som sällskapsdjur. De var t.o.m. på Medeltidsmarknad och promenerade med en stor gris i ledband i Visby. 

Ja, om Bettan finns mycket att berätta.

( Fotot taget av skolläraren Sven Lewedahl någon gång i mitten på 40-talet)

I går fyllde jag 83 år. Många hade gratulerat mig på Face Book och jag har försökt att tacka alla ”personligt” på FB, men har kanske glömt någon. Därför vill jag tacka alla än en gång här i min blogg. Det betyder mycket för mig att bli sedd och uppmärksammad. Så tack ska ni ha.

83 år fyllde jag som sagt, och det var egentligen första gången som jag känt att jag blivit gammal. Tidigare, när jag fyllt år, så har jag ändå känt mig ganska ung, men nu förstår jag, att jag kan inte ha så många år kvar.

Det märkliga är, att jag kom att tänka på mitt dop, som ägde rum annandag jul 1943 vid Trosings i Gammelgarn. Det var prosten Björkander som döpte mig. Min storasyster Gunborg och granntjejen Birgit Timgren var mina faddrar. (Egentligen borde jag fått heta Mose, för de sa, att jag skrek så in i vassen. Ursäkta skämtet, men jag kunde inte låta bli.)

Dopet är en mycket allvarlig händelse och alldeles fantastisk. I kyrkan tror vi, att när vi döps sammanvävs vi med Jesus Kristus. Dör med honom och uppstår med honom.
Evangelisten Johannes skriver, att Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Det innebär ju, att när vi dör den jordiska döden lever vi ändå vidare med Herren Jesus Kristus. Helt fantastiskt. Tror du detta? frågar Jesus. Jag svarar: ”Herre, jag vill tro, jag försöker och försöker, men hamnar ändå i tvivel ibland. Hoppas det räcker med att jag vill tro och att jag får vara med dig Herre ändå”.

Ja, så går mina tankar i dag, dagen efter jag fyllde 83 år.

Det får mig att tänka på när vi, präster i Visby stift, åkte på fortbildningsdagar i Soest i Tyskland någon gång under sommarhalvåret på 1980-talet. Vi åkte buss, hade trevligt och skrattade och glammade. Plötsligt, så där en 10 mil utanför Köln, tog prosten Nils Selmer mikrofonen och satte sig tillrätta i stolen. Nils var nog den kunnigaste av oss i historia. Han började så berätta om De vise männen, ”De tre konungarna”. Här nedan gav han så prov på vad vi tror oss veta om ”De vise männen”, eller ”De tre konungarna”.

(Just nu är det juniorvärldsmästerskap i ishockey. Det har lite med det att göra.)

De tre kronorna

Vårt ishockeylandslag har tre kronor på tröjorna. Svenska krigsmaktens märke alltifrån kryssaren Tre kronor ner till konservöppnare och kokkärl har tre kronor som emblem.
Det är inte så konstigt, för tre kronor är ju det svenska riksvapnet.
Vår flagga är från 1500-talet, men hur har vi fått riksvapnet med de tre kronorna?

Ja, det är en intressant historia.

Några har påstått att vi har fått det genom Kalmarunionen, som var föreningen mellan Sverige, Norge och Danmark, men det stämmer inte, för Kalmarunionen var från 1397 – 1523 och emblemet tre kronor hade vi i Sverige redan på 1200-talet.

Nej,vi får börja från början. I evangeliet som vi läste talas det om österländska stjärntydare.
De lämnade tre dyrbara gåvor till Jesusbarnet. Guld, rökelse och myrra.
Därför tror man att de var tre till antalet. Gåvorna var så dyra att ingen enskild hade råd att ge så fina gåvor, därför tror man att de var konungar.

I ett armeniskt evangelium från 500-talet heter de Melkon, konung av Persien, Gaspar, konung av Indien och Balthasar, konung av Arabien.

De vise männen skall ha dött i Persien, deras stoft skall på något sätt ha kommit till Bysans.

Helena, som var sambo med  kejsar Konstantinus och mor till kejsar Konstantin, som blev kristen och gjorde kristendomen till statskyrka, blev också hon kristen. Hon lät föra ”heliga tre konungars” jordiska kvarlevor från Konstantinopel till Milano omkring år 324.

Där fick de ligga ifred i 800 år. Då blev Fredrik Barossa, kejsare över det romerska riket av tysk nation. Han fick mycket bråk med de norditalienska städerna, som ville vara oberoende och med påven Alexander III.
Som politisk rådgivare hade kejsaren ärkebiskopen i Köln, Reinald. Kejsar Fredrik kuvade upprorsstäderna och år 1162 var turen kommen till Milano.

Staden plundrades svårt och kejsaren gav ärkebiskopen Reinald heliga tre konungars reliker, som förde dem till Köln. Färden började 11 juli 1162 och kom fram till Köln den 23 juli 1164.

Anledningen till att det tog så lång tid var att det var många ceremonier och gudstjänster under färden.

Relikerna blev ett enormt uppsving för staden Köln. På 1200 -talet blev de tre kronorna Kölns stadsvapen.
Relikerna av de tre konungarna förvarades i stora skrin av guld. Med en kungakrona på varje skrin som skulle passa deras huvuden.

 Det är därför man tror att uttrycket Tre kronor kommit. Tyvärr har kronorna försvunnit, men de stora skrinen av guld, där relikerna finns bevarade är kvar. Kyrkan där de först förvarades blev för liten och man började bygga på en väldig katedral, som blev färdig först år 1870, där de tre skrinen nu står på högaltaret.

Pilgrimsfärder och vallfärder var mycket populära på 1200-talet. Konungar och kejsare vallfärdade dit.  Så gjorde troligen också den fromme Magnus Ladulås. Som ett tecken på att han varit där fick han de tre kronorna i sitt vapen.

Därför skrinnar ännu idag vårt ishockelandslag kring med tre kronor på bröstet, symbolen för de österländska stjärntydarna,
De heliga tre konungarna, Melchion, Kaspar och Balthasar.

Ibland har jag svårt att sova på nätterna. Dels sliter jag ofta med mardrömmar och dels för att jag fryser eller är för varm.
Jag försökte med att lägga in en tunn pläd i påslakanet, men då frös jag. Då la jag in ett duntäcke i påslakanet, och då blev det alldeles för tungt och varmt.

 I ”netres”, när jag klagade över att det var för varmt, sa Gunvor: ”Du har ju din mammas filt. Du kanske kunde pröva med den”.

Jag fick en filt av min mamma, när jag flyttade hemifrån 1961. Hon hjälpte en gammal lärarinna, som bodde i granngården med städning och tvätt. Det fick hon 30 kronor i månaden för och av de pengarna hade hon sparat ihop till en filt åt mig.

Vi var ju nio syskon i min familj och jag var nr åtta i syskonskaran. Jag gjorde inget större väsen av mig och var absolut ingen centrumfigur i familjen. Kände mig älskad av mor o far och mina syskon. Vi var ganska frispråkiga och skrattade och skämtade mycket. Vår mor o far la sig inte så mycket i vår uppfostran. Jag trodde inte, att mor brydde sig om, ifall jag kom sent hem från Katthammarsvik där vi ofta höll till i tonåren på  kvällarna, men jag märkte, att hon ofta satt uppe och väntade tills jag kom hem.

En enda gång fick jag dock en örfil av mor. Hon upptäckte att jag satt uppe på verandataket och smygrökte, när jag var 14 år. Det var papptak insmort med tjära, så det var mycket eldfängt. Efteråt förstod jag att det jag gjorde var mycket galet.

Ett mycket fint minne jag har av mor var, när jag just flyttat hemifrån och var ledig från länsmejeriet i Visby och låg över i hemmet vid Hajdeby. Jag gick upp för trappan på kvällen och la mig i sängen. Då kom mor upp till mig på kammaren sa just ingenting, men stoppade om mig med täcket, såsom hon gjorde, när jag var barn. Det var en underbar upplevelse utan allt för många ord.

Många år senare när jag var präst i Eksta kom jag att tänka på den händelsen. Jag såg på när klockaren och hennes man la till en grav för hand. Hur varsamt hon hanterade spaden och försiktigt la tillbaka mullen. Det var som om de med kärlek stoppade om den döde.

Ja, så kom tankarna när vi talade om: ”Min mammas filt”.

 Hoppas nu att jag blir lagom varm av den.

Fortsättning från 1,2,3,4,5-

6.Otto, som satt där på brunnsholken tänkte: ”Vilken konstig och samtidigt underbar resa stjärntydarna fick vara med om. Kan man tro, att den är sann, då behöver man inte vara rädd för att dö, då har Gud räddat oss”.

Stjärntydarna, de vise männen, eller som de också kallas: De tre konungarna hittade stallet och fick då se, att det de hört berättas på vägen var sant. Där satt barnets mor bredvid sitt lilla barn, som låg i krubban. Bredvid modern, som hette Maria, satt en man som hette Josef. I stallet fanns också åsnan och några herdar som hade sina får med sig.

De vise männen lämnade fram sina gåvor, guld, rökelse och myrra till barnet och trots att de själva var konungar föll de på knä och visade barnet sin vördnad.

De hade fått reda på att konung Herodes inte var att lita på, att han istället för att hylla det lilla barnet ville döda det, och därför reste de tre vise männen inte tillbaka till Jerusalem utan tog en annan väg hem till sina länder, Arabien, Persien och Indien.

(Gunborg, min storasyster föddes 1928. Det var strax efter hon hade gått och läst, som hon skrev julpsalmen. Den finns inte i någon psalmbok eller så, utan vi har hittat den i hennes anteckningar.) (Julkortets utseende har vår son, Kent Österdahl ordnat)

På nyheterna i slutet på november 2020 fick vi i nyheterna höra talas om att, man i december det året kunde man se ”Betlehemsstjärnan” igen. Saturnus och Jupiter skulle då bilda en konjunktion, som man trodde att de också gjorde år sju före Kristus och som skulle kunna vara ”Betlehemsstjärnan”. Vi bodde i Visby under vinterhalvåret, men åkte ut på landet till Buttle, där vi hoppades få se ”Betlehemsstjärnan”. Tyvärr var det mulet den kvällen, men i en liten glipa i molntäcket kunde vi se Saturnus och Jupiter: ”Betlehemsstjärnan”. En sån tur vi hade.

(Fortsättning från 1,2,3,4, )

5.På väg till Betlehem mötte de människor som spred ett märkligt rykte. De påstod att några herdar sett ett starkt ljus en natt och något som liknade änglar. De hade sjungit en underbar sång. – Stjärntydarna, eller de vise männen, visste inte vad de skulle tro om ryktet. Det lät lite konstigt, tyckte de, men kunde Gud med en stjärna berätta, att en konung fötts, så var det väl inte omöjligt att också änglar visade sig.

Glada, överraskade och inte så lite nyfikna fortsatte de sin färd mot Betlehem. Ju närmare de  kom så mötte de fler, och fler som berättade om märkliga ting, som hänt just den natten.

Några sa, att ett litet barn hade fötts i ett stall i Betlehem, och att modern lagt barnet i en krubba. Det berättades också att rädda herdar, som sett ljusskenet hade sett änglar och att änglarna sagt till dem: ”Var inte rädda, för jag bär bud till er om en stor glädje. I dag har en frälsare fötts åt er. Barnet är Guds Son och ni kan gå dit och se på honom”.

De vise männen sa: ”Vad är det som händer?”.
”Vi måste också fara dit och se barnet och ge honom gåvorna vi har med oss. Guld, rökelse och myrra. Först trodde vi att en stor konung fötts i Juda rike, när vi fick se stjärnan, men nu förstår vi att någonting ännu större har skett.”

Fortsättning följer….

Fortsättning från 1,2.3

4.Herodes var en sjuk man och var mycket rädd att den nyfödde konungen skulle ta hans plats och bli kung i hans ställe. Herodes var också en falsk person och sa till stjärntydarna, att det skulle vara bra om de kom tillbaka till honom och talade om var den nyfödde konungen fanns, för han ville också hylla honom”. (Det ville han dock inte, utan snarare förgöra honom.)

Herodes sammankallade de lagkloke och lät fråga dem var den nye judakonungen skulle födas. De kom fram till att det var i staden Betlehem han skulle födas. De tre stjärntydarna lämnade Herodes palats och gav sig av mot Betlehem och då visade sig stjärnan igen. Den blev kallad Betlehems stjärna.

(Fortsättning följer…)

(Fortsättning från 1,2)

3.Otto tänkte på alla intressanta samtal de tre stjärntydarna måste haft vid lägereldarna, när solen gått ner och alla stjärnor gnistrade och glimmade, De hade säkert väldiga diskussioner om vad de såg där uppe i skyn.

Otto tänkte på sin bror Martin som försökt visa honom med hjälp av en ficklampa och ett äpple månens olika faser. Det var också väldiga diskussioner om allt de såg på stjärnhimlen där vid Hajdeby. Han mindes också, när storasyster Gunborg och han själv som sexåring gick hajbyvägen fram en vinterkväll. Han hade då sagt, att han visste varför stjärnorna blinkade. De var fotogentorra och höll på att slockna, sa han. De hade inget elektriskt ljus hemma utan hade fotogenlampor, och när då fotogenen var nära slut på lamporna började de blinka innan de slocknade.

Otto funderar vidare på vad som hände med stjärntydarna.

Nu när de tre stjärntydarna hade kommit samman hade Saturnus och Jupiter kommit så nära varandra, att de såg ut som en stor lysande stjärna. De bestämde sig för att resa i riktning mot den.

De trodde att de följde stjärnan, men kom ändå vilse. Kanske för att de trodde att de visste bättre än stjärnan var konungar brukade födas. Otto funderade: ” Kan det ha varit så, att när de kom ur den ”rätta vinkeln?” för Saturnus och Jupiter, så hade planeterna gått isär igen?”.  De tre var så övertygade om att den nye konungen skulle födas i Jerusalem. Därför sökte de upp konung Herodes i sitt palats. Frågade honom om han visste var den nye Judarnas konung skulle födas?

(Fortsättning följer….)

(Fortsättning från 1)

2. Otto, drömmer sig tillbaka och tänker på dem, stjärntydarna och vad de var med om.

Otto tror att Melker, där i Persien år sju före Kristus, lagt märke till att Saturnus och Jupiter kommit närmare varandra. Saturnus, har Otto hört har något med judarna att göra och Jupiter betyder konung. Han trodde kanske att det skulle födas en ny konung hos judarna i Jerusalem. Ju närmare Saturnus och Jupiter kom varandra dess mer blev han övertygad om, att det var det Gud ville tala om för honom.
Liknande tankar hade nog Kaspar i Indien och Balthasar i Arabien. Alla tre konungarna tänkte att de gärna skulle vilja resa dit och hylla den nyfödde konungen. De tog med sig tjänare från sina länder, som kunde passa upp och hjälpa dem. De satt upp på sina kameler och gav sig av mot Palestina.

På något underligt sätt måste de tre konungarna ha träffats. (De som var från Persien, Indien och Arabien för det verkar, som om de kom fram samtidigt, funderar Otto.)

(Fortsättnin följer….)

1982, när min lilla bok ”Längtan efter tro” kom ut på Skeab/Verbums förlag bodde en amerikansk kvinna i Västergarn. Hon hade läst min bok och tyckte, att jag skulle skriva en adventskalender med ett kristet innehåll, det som julen handlar om.

Jag förstod redan då att jag inte hade kapacitet till något sådant, men för några nätter sen kunde jag inte sova och fick för mig, att jag kanske ändå skulle göra ett försök. Min idé är att följa de tre stjärntydarna, de tre vise männen, på deras färd år sju före Kristus, då många tror att Jesus egentligen föddes.

(Jag skriver att polstjärnan är yttersta stjärnan i tistelstången på Lilla Karlavagnen. Google håller inte med mig utan skriver att det är handtaget på Lilla Björn, men vi menar nog samma stjärna)

Jag har delat in min Julkalender i sex avsnitt, som jag kommer att presentera här i min blogg.

1.Mitt försök till att skriva en kristen Julkalender

Otto, som var tio år gammal satt ofta på brunnsholken på kvällarna och såg upp mot stjärnhimlen. Han kände igen de starkaste stjärnorna. Sirius, en av de två hundarna i Orions stjärnbild. Vega i Lyrans stjärnbild, Arcturus (Björnvaktaren), som tistelstången i stora Karlavagnen pekar på. Polstjärnan, som var den yttersta stjärnan i Lilla Karlavagnens tistelstång. Plejaderna (Sjustjärnan), Deneb i Svanens stjärnbild, Capella i Kusken och några till.

Dessutom kände han till och hade sett planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus och följde deras banor på himlavalvet. Otto visste, att ibland kunde planeterna komma så nära varann, fast de var långt, långt ifrån varandra, att de nästan såg ut på himlavalvet som en enda stor stjärna. För länge sen fanns just inga tidningar. Då trodde folk att man kunde läsa av nyheterna genom vad man såg på himlen. Kanske använde Gud detta i alla fall en gång för ett par tusen år sen. Otto mindes, att han i skolan fått lära sig om att tre duktiga stjärntydare, en från Persien som hette Melkion (Melker), en från Indien som hette Gaspar (Caspar) och en från Arabien som hette Balthasar. Alla tre var inte bara stjärntydare, de var vise män och konungar. Fortsättning följer..