Sunes blogg

ska jag bära dig”
(Tommy Körbergs sång.)

Jag hade en begravningsgudstjänst i Skansen i Herrvik i lördags. Huset ligger vid stranden och påminner lite om en båt. På  sidor om altaret finns en grön och röd lanterna. Över altaret en stor skeppsratt och så ett stort kors…
Mannen jag hade begravningsgudstjänst för hade bland annat varit fiskare och färdats mycket på sjön. Han var 95 år och  mycket omtyckt i socknen.

”Som en bro över mörka vatten ska han bära mig”. Orden kom till mig så starkt, när jag blev ombedd att ha begravningsgudstjänsten i Skansen. Jag hade för drygt 10 år sen varit mycket sjuk och en gång, när jag var medvetslös, upplevde jag, att jag färdades i en fiskebåt ”över mörka djupa vatten”. Det var därför jag höll mitt griftetal över de orden. Jag talade naturligtvis också om vad Jesus gjort för oss. Han som räddat oss till livet. Hamnen dit vi kommer är Himlen, en glädjefylld tillvaro.

På minnesstunden kom en man fram till mig och frågade, om det nu var sant att vårt slutmål är himlen, varför var då begravningar ofta så sorgliga? Borde de inte fyllas av lovsång, glädje och dans? undrade han. 

Det var mycket folk på begravningsgudstjänsten och jag upplevde att just detta han frågade efter fanns det något av. (Inte dans förstås), men mycket av kärlek, värme och glädje.  Det var svårt att att föra något längre samtal i larmet som var omkring oss. Jag sa någonting om, att jag tyckte han hade helt rätt. Det gällde bara att ha tillräckligt stark tro.

Jag funderade på vårt samtal och tänkte mer och mer på att han hade helt rätt. Om vi verkligen trodde på att Jesus besegrat döden och gav oss evigt liv i en underbar glädje. Då var ju döden något att se fram emot. Något att jubla över.

I mina funderingar kom jag att tänka på en präst, som kommit hem till föräldrarna till en åtta årig flicka, som omkommit i en olyckshändelse. Prästen ville trösta de anhöriga och sa: ”Nu ska ni inte vara ledsna, för nu dansar hon med änglarna i himmelen.”

Det blev inte rätt det heller. Jag tror inte att föräldrar  just då kunde ta emot ”Det glada budskapet”, även om de hade stark tro. Sorgen och saknaden över att ha förlorat sitt barn tog överhanden. Det är inte lätt att hitta några ord, som är rätt i en sån situation. Kanske är det viktigaste att bara vara där.

Ändå, tycker jag mannen jag träffade på minnesstunden har rätt. Borde inte kristna begravningar fyllas med glädje?

Nu ska jag skriva saker som kanske sårar någon och jag har egentligen inte med det att göra. Jag tycker att Svenska kyrkan är för defensiv. Drar sig mer och mer undan i ett hörn. Jag skulle önska att på Påskdagen alla 92 medeltida kyrkor på Gotland skulle vara öppna och att påskdagens evangelium skulle läsas i alla av dem. Ja, även i Gotlands mer moderna kyrkor. Detta för att markera påskdagens glädjefyllda budskap, att döden är besegrad, att Jesus Kristus ger alla, som vill ta emot det, ett evigt liv i glädjen hos Gud.

Det skulle vara möjligt. Kyrkorna kan vara kalla. Gamla präster, kyrkvärdar, lekmän skulle kunna läsa evangeliet utan att kräva någon lön för det. Jag tror det skulle vara möjligt att genomföra det. Alla kunde också ropa:
”Kristus är uppstånden. Ja han är sannerligen uppstånden”.

Den här annonsen var införd någon gång 1981-1982 i en av Skeab/Verbums tidskrifter.

Åren går. Jag var 38 år och mådde dåligt. Kanske hade jag fått en hjärtinfarkt och arbetade vidare som vanligt. Jag hade svår dödsångest, men kämpade på trots att jag var rädd. Klamrade mig fast vid min svaga tro på att Jesus Kristus ändå var med mig. Det var han också. Jag stod i ständig dialog med honom under min sjukdomstid. Den närheten försvann något, när jag blev friskare och då saknade jag den.

Jag trodde att jag kunde dö när som helst och ville att mina barn och mina anhöriga skulle veta vilken kamp jag hade haft. Därför skrev jag ner min berättelse, som jag kallade: Längtan efter tro.

Jag tror, att sonen Kent tyckte den hade något att ge. Han ville, att Sven-Erik Pernler som varit ”lektor” och varit en av dem, som lämnat omdömen om manus som kom in från författare till Skeab/Verbums förlag, skulle läsa den. Sven-Erik tyckte jag skulle sända in mitt manus. Jag gjorde så.

Jag fick reda på att 97 % av alla manus, som kom in till förlaget refuserades och sändes tillbaka till författaren. Så jag hade inte stort hopp om att mitt manus skulle ges u ut. ”Lektorerna” var positiva, men chefen för förlaget var mer tveksam. Till slut kom ändå beslutet om att min bok Längtan efter tro, skulle ges ut av förlaget.

Naturligtvis blev jag mycket stolt och glad över beslutet. Det var mycket jobb med ändringar och korrekturläsning innan boken blev färdig.

Den gavs ut i drygt tretusen exemplar och var efter några månader utsåld på förlaget. Jag fick en krona och femtio öre per bok, så direkt rik på boken blev jag inte, men ändå. Skeab/Verbums förlag hade gett ut min bok. Det räckte bra för mig.

Ja, åren har gått. Det är nu 41 år sen min bok, Längtan efter tro gavs ut. 
Jag har gett ut några böcker sen dess, men någon stor författare blev jag aldrig.
(Jag minns att jag, när boken kom ut blev kallad till en man mitt i natten, och han sa då, att ja du Sune, något nobelpris i litteratur det får du inte.)

(Boken Längtan efter tro, är utgången på förlaget, men finns ännu på bibliotek om någon vill läsa den)

(Min farmor Charlotta född 1867 död 1957.)

Vi kallade henne för ”Fam”. De sista tolv åren av sitt liv var hon ständigt sängliggande. Man bar henne från säng till säng, när hennes egen säng skulle bäddas. Jag minns henne endast som sängliggande. 

Hon hade drabbats av en stroke vid 78 års ålder. De första dygnen var hon medvetslös, men vaknade upp ur dvalan och låg sen ständigt i säng i tolv år.
Hon var förlamad i ena sidan av kroppen, men kunde ligga och sticka och läsa tidningen. Hon var helt klar i huvudet ända till sin död. Hade gott humör och var slagfärdig i sitt tal. Hon myntade uttrycket: ”Hyll rövi yvar hude u säg bauu”, när det var besvärligt och hon kände sig bedrövad.

I dag har jag en sån dag, när jag känner för att göra det.

Fortsätt läsa ”Min broder Gösta”

1946 köpte min far gården vid Hajdeby. Huset hade då stått obebott i många år Bojan, min syster har på gutamål skrivit en dikt om hur det gick till när gården köptes. Gardskaupe, kallar hon dikten. Jag återger den här under, men först vill jag berätta, att Rune, min brorson, jag själv, Broder Yngve, som äger gården, Håkan, min kusinson och Örjan, arrendatorn har mötts vid Hajdeby idag  . Vi hjälptes åt med att börja röja ur gården vid Hajdeby och vi fick ihop mängder av skrot. (En skrotfirma kommer och hämtar skrotet från platsen där vi lagt det.)

Jag tänker på förändringarnas vindar. När jag var barn bodde vi tjugo personer på gårdarna vid Hajdeby. Nu står gårdarna tomma på vintern, eftersom den siste hajdebybon, Yngve flyttat till äldreboendet i Katthammarsvik. 

Annat var det förr, när far köpte gården Vi var tolv personer i närmaste familjen.
Jag låter syster Bojan berätta.

                 Gardskaupe
Vör kan int bo kvar här, nå gar de int länggar.
Män kan jo int kumm si för stolar u sänggar.

Sän mor dein blai liggnes, de blai ännu värre.
Hur vör ska fa mat vait väl bäre vår Herre.
U skyldu ei bodi de vill ja int vare,
Men de är aind sätte u matfrågu klare.

 En bit här ifran finns en gard som star öde,
Den skall visst sälles, där kan vör uss föde.
Ja tror int de är så värst mangg spekulantar,
Bleir nukk int så dört, um vör vändar pa slantar,
Ja tror vör kan klar de, kum me skall du se,
Vör gleidar det ner, skall vör säg klukku tre?

Byggningar di har fat sta u förfalle,
Män de är stort, här är plass till daim alle.
Här finns de jo knappest a hail finstar-räute,
De är jo kalldare inne än äute.
Frukt-trei glånggar, de är nästn summar,
Män inne där far män ha nävar ei lummar.

Här finns de smide u sed-magasein,
Ei häusar är plass ti bad hästar u svein,
Bås finns ti korna u hyns-häus ti hyns,
Fast däurar di hänggar allt leite pa skuns.
Far ja bär halldes så skall de blei bättar.
Be bryggar-häus-däuri finns pump när ja tvättar.

Ute ei hagen kan kräki fa baite,
U far ja bär plöge,så kan ja sa vaite.
Här undar burgi är stainuä tvärar,
Di passar nukk bättar till ryg u ti pärar.
Ei skogen är gutt um bad rabbis u harar,
Som sårkar kan jage, di gynnar blei karar.

Till handel ei bodi vör äggi kan sälle,
U lämnar vör mjölk far vör skum-mjölk i ställe
U smör u leit ust u kan händ någen krone.
Ei grann-gardn bor de a riktu matronä,
Mä kar u täu sårkar u hans gamle mor,
U di har bad hästar u greisar u kor.

Bär ja far ei finstrar u take far lage,
Så far ja ta rästn sän ,leite ei tage.
Till haustn ja tror att vör kan flytte heit,
Men fysst vintan, den kummar int u blei leit.
Kuss-stainar är släut, män kan int äld yvar allt.
Vör far trängg ihop uss, så längg de är kallt.

Saln är vakkar män gålve är släut.
Ja måst jo snikkre preses som förut.
De far blei här som ja da halldar till.
Ei källan där kan vör ha pärar u sill,
U kummar de främmnes, så finns vardes-stäuu.
U där kan du site u spinn framför gräuu.

De bleir gan ti strumpar ti leitn u stor.
U ligge u stikke, de klarar nå mor.
U bani di växar, kan snart hjälpe till.
Säg mi nå Elsa, um du tror att du vill,
Här ner bi Hajbi fa kumme ti ro?
Ja tykkar vör kaupar, för här vill ja bo!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var 1988-1989. Vi bodde i Eksta prästgård och jag var anställd komminister i två pastorat, Klinte och Fardhems pastorat. Klinte var ett något större samhälle, men de andra församlingarna, Fröjel, Eksta, Sproge, Fardhem, Linde, Lojsta, Gerum och Levide hade mindre än 500 invånare.

En natt ringde min vän och badmintonpartner (Vi spelade i Hemses a lag i serien). Han sa: Göran finns inte mer. Göran, min väns son var arton år och hade krockat med ett träd. Han var från Levide. 

Inom ramen av ett år hände i den lilla socknen Levide tre singelolyckor med dödlig utgång där förarna var under tjugo år. Dessutom dog en flicka i Gerum, som bara var åtta år av en olyckshändelse under en brännbollsmatch. Ytterligare en ungdom dog på sin arbetsplats i Levide. Jag fick en ”wajfte” se bilden, av några föräldrar. (Vi har inte haft någon öppen spis, sen vi flyttade från prästgårdarna och ”wajften” hade blivit undanlagd. Gunvor gick igenom gamla saker från loftet och kom ner och visade mig den.

Jag såg noga på den. Funderade över hur någon hade gjort den. Sågat ut de tunna bladen från ett och samma trästycke. Lyckats vrida dem, så att man nu kunde få små vindpustar och få mer syre till glöden, när man viftade med den. När jag stod där och såg på ”wajften” kom plötsligt minnena för mig. All sorg, all förtvivlan över de ungas död. Jag tyckte ”wajften” jag fått för att jag varit närvarande var en så fantastisk gåva och jag kände mig berörd på nytt.

Tuppen, som också syns på bilden, fick jag av en vän i Östergarn och även den påminde mig om vad som hände första åren 1995-1996 som jag var kyrkoherde i Östergarns pastorat. Mannen jag fick den av drunknade under en simtur.
Inom ramen av ett år var det 45 eller 47 som dog i det lilla pastoratet på drygt 1000 personer. I regel ringdes det själaringning för den döde samma dag eller dagen efter dödsfallet. Vi flaggade på halv stång i prästgården, när någon dött i Östergarn, eller när det var själaringning för personen. Hon, som arbetade på expeditionen, sa en gång när hon såg flaggan på halv stång, att det var hemskt vad många som dör. Håller socknen på att dö ut?  (Jag tyckte det var viktigt att visa, att om någon av sockenborna hade dött, så hade vi också sorg i prästgården)

Det är konstigt, att nu när man blivit gammal kommer så många minnen för en.

Cancerskräcken

Det var för en sju, åtta år sen. Min mage hade blivit hopsydd och stomin var borta. Jag hade lovat, att tillsammans med Per-Olof Sahlberg ha en ekumenisk gudstjänst, Söndagskväll kallade vi det i Kräklingbo kyrka. Vi hade delat på uppgifterna och skulle ha en dialogpredikan med varandra.

Samma dag började jag få ont i magen. Jag tänkte att det går nog över, så jag sa inget till P-O. Gunvor och jag åkte i väg till Kräklingbo kyrka. På vägen dit tilltog min magsmärta. Jag förstod att vi måste åka till sjukhuset och akuten. Det kändes inte så bra, när jag gick in förbi Kräklingbo kyrka och talade om för P-O, att jag måste åka in till sjukhuset, för jag hade fått fruktansvärt ont i magen. Det var inte snällt mot honom, men han var en duktig pastor som klarade av det mesta, även om han fick ändra på det som var planerat.,

(Det sägs, att den som en gång haft cancer, får det lite på hjärnan. Får man ont, så tror man att nu har cancern kommit tillbaka.)

Jag var ganska övertygad om att min cancer kommit tillbaka, för jag hade väldiga magplågor.
På sjukhuset fördes jag till röntgen och när jag träffade läkaren, frågade jag honom: ”Är det cancern som kommit tillbaka?” Han svarade:   ”Nej, det är det inte. Det är i stället en stor gallsten som tagit sig ut från gallblåsan på ett märkligt sätt och fastnat i tunntarmen”.

Jag förbereddes för operation, men så kom läkaren in till mig och sa, att vi opererar dig inte förrän du har svällt upp i magen så här, och så visade han hur mycket min mage skulle svälla upp innan de opererade.

Jag tiggde och bad om att få bli opererad. De hade fått skära i mig utan bedövning om så vore, men det var tydligen inte tänkbart. Läkarna hoppades på att stenen skulle ge sig av och komma ut den naturliga vägen.

Jag var på röntgen även den andra dagen, men stenen hade inte rört på sig, utan satt allt jämt fast i tunntarmen. På tredje dagen fördes jag åter till röntgen. Läkaren såg glad ut, när jag träffade honom. Han berättade, att stenen hade gett sig av och att ingen operation behövdes. Jag blev glad över beskedet. (Efter några dagar kom så stenen ut den naturliga vägen. Vi fotograferade den och den var stor som en tändsticksask.)

Maria, vår sonhustru som är läkare, sjöng då för mig början på en påskpsam, även om hon gjorde om den lite: ”Bortvältrad är stenen, Hurra, Hurra”.

Med dessa ord avslutar jag nu min berättelse om ”En sjuk österdahlare” och önskar er alla
En riktigt Glad Påsk med hjälp av en flanellograf, som jag använde vid familjegudstjänster i kyrkorna.

Fotot taget i Valls prästgård 1976, när Gunvor fyllde 30 år. Vi bodde hos komminister Nils Huhta den sommaren. Det var inte mina syskon som bodde där, utan min familj: Gunvor, Kent, Anneli, Maria och jag själv. Jag var tjänstebiträde där den sommaren. Nu till 

Mina syskon
Från vänster på fotot: Gunborg f 1928 övertog gården vid Hajdeby tillsammans med Yngve. Gunborg dog 2013.
Bertil född 1931. Lastbilschaufför. Hämtade mjölk från gårdarna till mejeriet i Visby. Dog 2003.
Martin född 1933. Elektriker på luftfartsverket. Dog 2002.
Yngve född 1936 Äldreboendet i Katthammarsvik. 
Gunnar född 1937. Nu boende i Staffanstorp. Arbetat som fastighetsskötare i Halmstad.
Gösta  född 1939 boende i Örebro. Arbetat som ingenjör och varit kontrollant för kommunens byggen i Örebro.
Bojan född 1940. Bor i Klintehamn. Ägde affären ICA Atterdags i Visby tillsammans med sin man, Allan.
Sune född 1943. Boende i Visby på vinterhalvåret och Buttle på sommarhalvåret. På fotot studerande vid Uppsala universitet.
Bettan född 1946 . Boende Klintehamn. Arbetat som lantbrevbärare.

Alla vi nio syskon är födda vid Trosings i Gammelgarn. (Bettan den ende av oss föddes på Visby BB. Vi andra föddes i bästa kammaren vid Trosings i Gammelgarn)

Jag hittade det här gamla fotot taget 1976 och förstår nu kvinnan som mötte mig, när jag var och kåserade i Eksta för några år sen. Hon sa då, att när du kom hit som ny präst 1978, då tyckte vi att du var så lik Spencer Tracy. ”Oj, tänkte jag skådespelarsnygg”., men så tillade hon, ”Det var hemskt vad du har förändrats”.

 

Skärselden
I söndags vid kaffet efter högmässan kom vi några personer att tala om ”skärselden”. Jag sa, att det finns en antydan därom i Paulus första brev till Korintierna tredje kapitlet femtonde vers, där det står: ..”Själv skall han dock räddas, men som ur eld”.

Jag sa också någonting om, att jag kanske inte trodde på att man fick uppleva skärselden efter döden, utan snarare här under vårt jordeliv. (Jag påstår inte att det är någon teologisk sanning, men att tankarna kommer för mig ibland, när jag plågas av svåra mardrömmar.)

I natt hade jag återigen en mardröm, som handlade om något galet jag gjort för mer än trettio år sen. Min hustru vaknade och frågade om jag hade mardrömmar nu igen. ”Ja, jag tror att mardrömmar det är något av skärselden, en sorts rening för allt galet man gjort”, svarade jag. Då sa hon yrvaket: ”Stackars dig”. Jag log för mig själv och tänkte att hon menade: Oj. Då har du något att vänta.

Plötsligt, när jag låg där och filosoferade, fick jag se två otroligt vackra kvinnor i färg och i strålkastarljus komma farande mot varandra och gjorde high five  med båda händerna precis över mig där jag låg i sängen. De utstrålade fantastisk glädje och lycka. Jag kände dem inte, men de var så otroligt tydliga.

Jag tänkte, nu har fastan varit för lång. Jag har inte druckit en droppe alkohol sen askonsdagen. Nu har jag börjat se hjärnspöken också.

 Det var nog bäst att jag tog en slurk ur OP n som var kvar efter en fest innan fastan började i kylskåpet.

(Jag avstod förstås, men tanken fanns.)

Eftervård

Det här bordet går att snurra upp högre och lägga i en skiva. Det bordet låg jag på, när sjuksystrarna varje dag kom och skötte om mitt sår och min stomi. Efter ett tag fick Gunvor överta jobbet att under tre års tid lägga upp mig på bordet varannan dag och sköta om min öppna buk och min stomi. (Som ni förstår så är allt jag skriver en hyllning till sjukvårdspersonalen och min hustru Gunvor. Jag tror även att Vår Herre har del i det hela)

Under de tre månaderna jag låg inne, hände det ibland att jag kom upp på intensiven emellanåt. Jag minns särskilt en gång, när jag plötsligt fick hög feber och hade besök av min vän Hans. Jag orkade inte prata med honom, utan blev allt sämre. Jag fördes till intensiven och på natten kom sonen Kent och bytte av Gunvor för att vaka över mig. Jag var vaken ibland och då sa Kent, att han bad alla vänner på FB att be för mig. Efteråt fick jag höra att många församlingar och enskilda haft med mig i sina förböner.

Jag vaknade till och kände mig bättre. Tillbaka på rummet skulle jag läsa i en 91- an tidning och upptäckte, att jag hade mist läsförmågan. Jag hade fått en stroke under natten och jag skjutsades med en gång till ögonläkaren. Han upptäckte inga fel på synen, utan det var någonting med min hjärna.

Så småningom kom läsförmågan tillbaka, även om jag inte kunde läsa som förr. Läste ord som inte stod där, men ändå. Efter det att jag kom hem till Buttle och gett ut alla galna österdahlare, var jag ute på ett 80 tal platser och hade mina kåserier. Stroken gjorde att jag behövde ett manus nedskrivet på en rulle, som jag kunde hålla i ena handen. Stroken medförde också att jag ibland kunde tappa de mest vanliga ord, så det var en slags försäkring för att jag inte skulle stå där och säga alltför många :”Äh, äh, äh.

Våren efter mina operationer kunde vi med vår bil genomföra den planerade resan till Assisi i Italien. Det gick i stort sett bra, så när som att stomin lossnade vid absolut fel ställen. Dels i en säng på ett hotell i Alperna och dels i nunneklostret i Assisi. Gunvor hade mycket jobb att göra rent i sängarna och de mjuka mattorna. Det var väl dumt att ge sig av med öppen buk och stomi på en så lång resa. 500 mil fram och tillbaka till Assisi. Fast varken Gunvor eller jag ångrar det.

Likaså var vi året därpå på Madeira i tre veckor också det under tiden jag hade öppen buk och stomi. Gunvor skötte om mig på sängarna under resorna.

Jag känner att det blir lite mycket av ”en sjuk österdahlare” och det är dags att avrunda. Nästa gång jag skriver har de lappat ihop min mage och jag har blivit av med stomin. Tänk att de lyckades med detta, att få ihop magen och att inte tarmarna hade växt samman. Det fungerade som vanligt igen. Läkaren som skulle sy ihop min mage, sa att det skulle nog gå bra, men han kunde inte ge mig någon navel. Det gör ingenting sa jag, för då blir jag som Adam, den första människan. Han hade ingen navel.