Sunes blogg

Det var för ett par veckor sen. Vi hade besök av vårt barnbarns lilla familj. Mamma, pappa och barn. Barnet är nu nästan ett halvt år.

Jag såg på vårt barnbarn, modern, och ville ge henne en komplimang och sa: ”Så fin och smal Du har blivit”.
Hon svarade: ”Tyckte du inte, att jag var fin innan också, när jag var gravid?

Jag fick mig en riktig tankeställare. Visst var hon fin då också. Hon strålade av lycka och glädje över barnet hon bar inom sig

Förr tror jag,  att kvinnor som var gravida kände sig stora och försökte dölja så länge som möjligt att de var med barn. De bar mammaklänningar  och var måhända inte så pigga på att visa sig i offentliga sammanhang.

Kan den ”gamla” kyrkans syn på sexualiteten ha med det att göra? Det där med att modern skulle ”kyrktas”, en sorts reningsgudstjänst förrän hon fick vara med i kyrkans gudstjänster igen? I svenska kyrkans dåvarande   syndabekännelsen bad vi: Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.. (Tyvärr har jag inte den gamla handboken tillgänglig, när jag skriver den här bloggen, utan jag har hämtat delar av syndabekännelsen från Google.) (Var inte texten född i synd?  så vill jag i alla fall minnas den)

Det är möjligt att jag har helt fel. Kanske var det inte så förr, utan att jag har missförstått det hela.

Mammaklänningarna är nu i alla fall helt borta. Ungdomarna bär under graviditeten åtsittande tröjor som framhäver att de är med barn och de verkar stolta och glada över att kunna ge näring och ”lägenhet” till sitt lilla foster.

Det gör de rätt i, för att få föda ett nytt liv är i mitt tycke ett enda stort mirakel.

Tänk vad man som åttioåring ännu har mycket att lära.  Jag har ibland ”gammalmodiga” tankar och glad över att vårt barnbarn kunde ”väcka” mig.

Jag var femton sexton år, då jag fick följa med en äldre kompis, Arthur Wickman till ett skogshuggarläger i Ar i Fleringe på Gotland.

Vi fick bo i en gammal militärbarack och vi fick mat på stället. Min uppgift var att med yxa hugga av grenar, (kvista träden), som min kompis fällde med motorsåg.

En gång, när han fällde en stor gran gick den inte åt det håll, som han tänkt sig att granen skulle falla, utan den slog ner någon meter i från där jag höll på att kvista ett annat träd. Det var nära ögat, men jag klarade mig.

Antagligen var jag inte så stark utan blev otroligt trött av allt huggande. Det var långa dagar. Vi började klockan sju på morgonen och höll på till fyra fem på kvällarna. (Det är så länge sen nu, så det är möjligt att jag har fel i en del detaljer)

Jag minns i alla fall, att när jag väl kommit i säng där i baracken försökte jag spjärna emot sömnen så mycket som möjligt, för jag ville njuta en stund, för jag visste att om jag somnade, så var det bara att gå ut i skogen och börja kvista träden igen.

På kvällarna hände det att jag fick vara med ett gäng som spelade bridge. En kväll hände det att jag vann och de andra blev sura och sa att jag hade nybörjartur. Det är underligt att man kan komma ihåg sådana detaljer.

Det blev avlöningsdag efter en vecka, eller kanske fjorton dagar. Vi arbetade på ackord. När jag hade betalt för mat och logi fick jag 25 kronor över, så jag slutade efter en kort tid. Jag var nog mest en belastning för min äldre kompis.

År 1989 kom jag tillbaka till Fleringe som kyrkoherde. (Jag var kyrkoherde i Bunge pastorat och där ingick Fleringe församling.) Jag fick bra kontakt med fleringeborna och särskilt med Åke Kihlén, som blev en av mina bättre vänner.
Fram för allt fick jag betydligt bättre betalt som kyrkoherde, än som skogshuggare.

 

Utsikt från vårt fönster 28 januari 2023 vid sjutiden på morgonen.

”Morning has broken ..”Den sången sjöng Cat Stevens någon gång på sjuttiitalet.
Den sången ljöd inom mig, när jag utvilad såg ut genom fönstret i vår lägenhet på Greta Arwidssons gata i Visby.

Jag tyckte t.o.m att  jag såg planeten Venus österut strax över horisonten, men det visade sig vara en synvilla. (Ett brytningsfel i vårt smutsiga köksfönster).

Det går inte så bra att hålla ordning på planeter och stjärnbilder. Det är alldeles för ljust i stan.
Kanske är det detta jag saknar mest här i stan, om man jämför med vårt hus i Buttle.

Jag känner mig som åttiplussare annars väldigt glad över att få vakna ännu en morgon och se fram emot en ny orörd dag. Det är inte så självklart längre. Ju äldre jag blir dess mer förundras jag över livets gåva. Förundras över universum och att någon ordnat det så fint med soluppgångar över vår jord varje morgon.

Gunvor och jag, som båda är pensionärer har inget planerat för i dag. Vi kan göra vad vi vill, fast vid närmare eftertanke borde vi kanske putsa köksfönstret.

Jag är i alla fall glad över att få leva just nu.

Ibland samlades hajdebyborna till jaktdag vid Hajdeby. På fotot hade man lyckats fälla två rävar. Det var någon gång på 1980 talet. Rävarna gick hårt åt lammen och grannarna och bönderna Yngve Österdahl och Sven Spjuth hade gott om får, som de var rädda om.

Just den här dagen hade de fått hjälp av före detta hadebybor, Yngves och mina bröder Martin och Bertil Österdahl. (På fotot Yngve, Bertil, Sven och Martin.)

Bertil, Sven och Martin är borta nu och jagar inte längre. De är döda, men kanske får de tillsammans med indianerna jaga i de ”sälla jaktmarkerna”.

På 40- och 50- talen var jakten livsviktig. Det var gott om ”rabbis” vildkanin. Vi var 12 personer i min familj. Far arbetade vid en kolugn på 40 – talet och köpte en mycket liten gård vid Hajdeby för 12 000 kronor. Den hade stått öde i tolv år och var mer eller mindre fallfärdig. Det fanns inte ett enda fönster i huset. Taket var dåligt, och det var endast tillåtet att elda i köket och i ett av rummen.

Det måste ha varit besvärligt för far och mor att få ihop mat till sin stora familj.
Jag har dock aldrig upplevt, att vi inte hade någon mat. Även om det var knapert och en sommar levde vi nog på rabarber ganska mycket. Det var innan potatisen blivit mogen, men vi behövde aldrig svälta.

Rabbisjakten var till välsignelse. Redan i unga år fick vi gå på rabbisjakt och gräva fram rabbisarna ur sina hålor. Tidigt fick vi lära oss skjuta med hagelgevär. Far och mina äldre bröder kunde på en dag skjuta upp till tjugofem rabbisar, som mor och min äldsta syster stekte och gjorde rabbisbullar på.

Byn Hajdeby i Kräklingbo drabbades av en stor brand år 1992, kallad Kräklingbobranden. Min broder Martin drabbades av hjärtproblem och hamnade på sjukhus. Det gjorde honom ont, att han inte kunde vara med och kämpa mot branden. Han skrev då denna dikt i tidningen för att tacka alla de som hjälpte till att klara hajdebygårdarna. Hans skrev:

Du gamla Norrskog
som var så grann.
Du som var platsen
där ro man fann.

Här fanns en kolugn,
när sork jag var
och sov i kojan
där hos min far.

Jag minns de gubbar
som utan knot
bröt kol ur ugnen
så svart som sot.

Nu är vi gubbar,
som sorkar var.
De, som var gubbar
finns ej längre kvar.
De lagts till vila
i gravens ro
på kyrkogården i Kräklingbo.

Du gamle Norrskog
som sen blev vår
Jag gått omkring där
i femti år.

Tänk höstdagsmorgon
med bössa hund,
då har man upplevt
mång lycklig stund.

Tänk morgondagg
i en spindelväv
och hundars skall,
när dom driver räv.
Tänk morkulljakt
en försommarkväll
med fågelsång
över vät och häll.

I juli månad
år nittitvå
man såg dig Norrskog
i flammor stå.
Det brann på Torsburg
och Hajdeby
liksom vid Trosings
och Österby.

Det brann vid Glose 
och Ekeskogs.
Tack alla ni
som vid Hajdby slogs.
Mot ”Röde hanen”
ni kämpade
Ni hajdbygårdarnas
räddare.

I vackra nejden
runt Hajdeby
där förr man strövat
bland sten och sly,

Den gamla skogen
nu faller kull.
Förbränd är stubben,
och mossa, mull.

Borta är tallen
på Hilmer pass.
Bränd är Pylsen
och Hjorters dass.

Gamle blåfläcken
”Hanen” spar
Han tycker: ”Något
ska dom ha kvar.

Du gamla Norrskog
jag nog förstår
att de ska dröja
så många år,
att jag mitt öga
väl slutit har
Förrn du blir något
av det Du var.

Martin Österdahl

Det är ett bra uttryck för vad kärlek är, tycker jag.
Ibland kan man bli besviken på nära vänner och nära släktingar, när det känns som om de svikit en. Är det då riktigt att ”kapa” kontakten med den personen, eftersom de inte levt upp  till mina förväntningar?

Ja, frågorna är många. Vad är rätt och vad är fel? Det är inte så lätt att veta.

Rubriken överst i min blogg tycker jag på något sätt påminner om det grekiska ordet agape. (Jag sökte på Google på ordet agape och fick följande svar:)

Eros är, enligt Nygren, den begärsfyllda kärleken och är självisk till sin natur. Agape är den gudomliga kärlekens signum. Människan kan enligt Nygren inte åstadkomma agape-kärlek, eftersom hennes kärlek alltid är begärande.(https://www.ctrl.se)stenqvist)

 Devisen: ”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det bäst”, tycker jag ändå påminner om agape-kärleken.

Detta att älska någon utan att förvänta sig att få något tillbaka, tycker jag borde vara något att eftersträva för varje kristen, men kanske är det omöjligt. Det är bara Gud som klarar att älska förbehållslöst.

Människan kan enligt Nygren inte åstadkomma agape-kärlek, eftersom hennes kärlek alltid är begärande.

Jag tycker det påminner mig om manipulation. Detta att bara älska om man tjänar någonting på det, får något tillbaka.

I mitt hem vid Hajdeby där jag växte upp, gjordes aldrig någon skillnad på person. Det kom ganska många ”udda” personer in i vårt kök. Alla blev bjudna på kaffe. Jag var tjugofem år fyllda innan jag hade hört uttrycket: Han ger mig ingenting.  

 

Foto Kent Österdahl. Från vänster i bild sonen Kent, dottern Anneli, jag själv 80 åringen. Hustru Gunvor dotter Maria och mågen Thomas.

Kent och Anneli hämtade Gunvor och mig vid middagstid. Vi hade klätt upp oss i bästa kostymen och Gunvor en fin klänning. Vi visste inte vart de tänkte ta oss. De körde ner till hamnen i Visby och in på Mels? En hamburgarrestaurang med statyer och bilder av Elvys Presley och Marylene Monroe med flera. Där fanns också gamla vespor och motorcyklar. En gammal bensinmack.

Foto Anneli
Vi åt hamburgare och jag fick en upplevelse av mitt gamla 50- tal. Därefter åkte vi en sväng förbi Stadsmissionens sommarhus, där  vår familj på somrarna hade ”Open house” verksamhet för många av Kyrkans ungdomar i början på 1970 talet.

Därefter åkte vi till dottern Maria och hennes man Thomas och fick tårta o kaffe. På kvällen träffades vi i vår lägenhet på Greta Arwidssons gata för ännu en tårta.

Det var så trevligt att få fira med familjen, med barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Höjdpunkten tyckte jag nog var, när jag fick springa runt i lägenheten efter de båda småttingarna och barnbarnsbarnen Malte och Kasper. Barnbarnet  Rosita tog en så fin video på vårt agerande, när vi sprang runt där, jag orkade bara två varv runt lägenheten, men Malte och Kasper sprang vidare. Tyvärr lyckades jag inte återge hennes video.

Likaså missade jag dotter Marias fina videotack. Tråkigt, men jag behärskar inte tekniken tillräckligt.

Tack våra barn för en fin dag.

Nu ser vi framåt mot firandet i sommar.

Tillsammans med våra mågar och våra döttrar var jag och såg Visby IBK s match i lördags. De leder Allsvenskan norra och vårt barnbarn Jesper blev utsedd till norra allsvenskans bästa spelare.

Stolt över att det går bra för honom, när han värmde upp på planen sa jag till Håkan: ”Tänk att en tid för inte allt för länge sen, kunde jag också springa så snabbt och möta alla bollar.

Håkan, mågen som blir 57 i år höll med mig. Han var en duktig fotbollsspelare och ishockeyspelare, han blev t.o.m  uttagen att vara med l TV pucken för gotlandslaget.  Han suckade och sa: ”Ja, det var tider det”.

Det kändes som om jag skulle kunna springa snabbt och lura alla motståndarnas innebandyspelare. Det var en dröm förstås. Tjock och eländig och med diagnosticerad hjärtsvikt som jag har, så är det  ändå bara en dröm. Ändå.-Jag är med på plan och sparkar och knuffas, och skriker där i bänken.

I mina yngre dar var jag ganska bra i pingis, badminton och tennis. Jag tror, att när jag var ungdomssekreterare i Kyrkans Ungdom i Visborgskyrkan var det bara Gunnar Bäck, som jag aldrig vann emot, men han hade ju varit gotlandsmästare, så det var väl inget att säga om.

Min kanske starkaste merit inom pingisen var att  jag tillsammans med förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand och Gösta Imberg vann kårmästerskapen i pingis för Uppsala universitet. Våra huvudmotståndare var de blivande läkarna. Jag minns när vi vunnit över dem, att Hans Ulfvebrand, den bäste av oss, då sjöng i bastun litanian. En underbar upplevelse.

Jag spelade också badminton i Hemses A lag tillsammans med dottern Anneli. Jag har ännu någon guldplakett i någon byrålåda, för att jag vunnit klubbmästerskapet inom klubben. Det var innan jag fick min hjärtinfarkt. Efter det fick jag spela dam i serien.

Tennis. Jag spelade i många år med den snart 90 årige Per-Johan Göthberg på torsdagskvällarna. Per-Johan var lite bättre än jag, men inte så mycket. Det var alltid jämna matcher. Vi hade roligt, gav allt och trivdes mycket bra tillsammans. En gång var det en amatörtävling i tennis. Jag spelade med Göte Karlsson, som var mycket offensiv. Jag var tvärtom. Sprang och slog tillbaka de flesta bollar. Vi vann tävlingen.  På en konsert i Visby kom jag att sitta bredvid en gammal tennisspelare. Han sa, att du hade inte de renaste slagen i tennis, men du var en ”jäkel” på att springa.

Ja, nog suckar jag lite, när jag ser de snabba spelarna springa både snabbt och lätt in på innebandyarenan. Nu kan jag inte längre, jag får ge mig. Barnbarnet Jesper får springa och spela för sin snart åttioårige morfar också.

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord
(Johannes evangeliet 6:68)

Det är frågan. Till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.

Det är aposteln Petrus svar till Jesus, när han lite oroligt frågar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?”

Jag läste i dag i tidningen att många lämnar kyrkan. Många gör det kanske av ekonomiska skäl, en del av andra orsaker.

För min egen del måste jag säga som Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” Du som vill leva för evigt. Vad har Du för alternativ. Kanske har du hittat någon annan väg? Jag dömer inte, men visst är det svårt att hitta någon annan väg? Tänk om Du säger nej till Jesus Kristus och det eviga livet av ekonomiska skäl. Kan det vara värt det? Ja, jag vet, att kyrkan är långt ifrån fullkomlig, men det är där Herren Kristus finns.

För min egen del satsar jag på att Herren Jesus Kristus uppstod från de döda och att har makt att ge oss evigt liv. Med Petrus vill jag säga: ” och jag tror och förstår att du är Guds helige”.

 

 

 

 

(Fotot taget av Kent Österdahl vid barnbanet Andreas vigsel i Eksta sommaren 2022.)

Äntligen fyller jag 80 år och får åka gratis buss med Region Gotlands bussar. Det sker den 10 januari, om Gud vill.

På grund av att det är stora problem med att parkera på Greta Arwidssons gata i Visby och då jag hoppas att många jämnåriga och andra vill uppvakta mig på min högtidsdag har jag bestämt mig för att flytta firandet till Gunvors födelsedag 13 juli i Buttle. Hon fyller bara 77 år, men går med på att vi firar gemensamt. Det får bli någon sorts trädgårdsfest. I Buttle finns det gott om gratis parkeringsplatser.

En del av oss tycker inte det är något att fira, att man blir gammal, men jag tycker tvärtom. Jag är tacksam och glad för att ha fått leva så länge.

P.S. Angående parkeringen på A7 området. Vi ”gamlingar runt 80 år och är från landsbygden, vi känner inte så bra till det här med ”Parkster” och mobiltelefoner. Jag undrar: ”Vid de parkeringsplatser där det är fyra timmars fri parkering, varför då inte tillåta parkeringskort?”

Min syster Bojan, som är från Klinte, bjöd vi på kaffe för något år sen, när hon hade några ärenden i stan. Jag visade henne en bra parkeringsplats, där det stod några andra bilar, lite av vägen. Det kostade henne 800 kronor för en halvtimmes kaffe. (Det fanns då ingen skylt om att det var förbjudet att parkera där, men nu finns det).

Med tanke på detta förstår ni nog varför jag flyttar att fira min 80 årsdag till sommaren i Buttle vid Altajme 163.
Välkomna då att fira både Gunvor och mig.

Ja, så var det då det här med presenter. Hoppa över det. Ni får kaffe och tårta ändå.

Nyårsafton 2022. (Fotot från mitten av december i år) Ett helt nytt orört år ligger framför oss. På fotot ser vi nyfallen snö utan ett enda spår i snön.

Jag tycker det är väldigt fint med nyfallen snö. Inga spår efter människor och djur kan man se. Inga bilspår eller smutsiga plogvallar. Allt är rent, vitt och alldeles orört.

Det är något visst med det första av allting. Jag tänker på ett barns födelse. Ett mirakel i sig. Visst blir man väldigt lycklig, när barnet ser på en och smäller av det första ljuvliga leendet.

Jag minns den första kyssen. Jag var väl femton år och plötsligt var man inte okysst längre.

Jag minns hur stolt jag var första dagen jag fick studera grekiska i en sal på ”gamla” universitetet i Uppsala. (Trodde att jag kommit fel då ingen kommit vid utsatt tid. Det var det här med den obegripliga ”kvarten”).

Framför allt minns jag min prästvigningsdag med biskop Olof Herrlin och en fullsatt Visby domkyrka. En oförglömlig dag på många sätt. När jag kom ut från Domkyrkan möttes jag av många släktingar och vänner. Där ibland prästen och arbetskamraten från Visborgskyrkan. (Han var präst och jag var ungdomssekreterare.) Han var en mycket kunnig präst och jag såg upp till honom. Plötsligt föll han på knä inför mig och bad mig välsigna honom.

Det var för mig något mycket stort, att han ville få Guds välsignelse av mig. Det är det fantastiska att när man blivit prästvigd får man uttala Guds välsignelse I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn till någon och till många.

Kanske är det den händelsen som gjort att jag tycker det finaste uppdraget man får som präst, det är att dela ut nattvarden, att å Jesu Kristi vägnar få meddela förlåtelsen till den som vill ta emot den och så uttala Herrens välsignelse.

Jag tycker också det är roligt att predika och att skriva predikningar och bloggar, men där är jag mer försiktig med att uttala mig om hurdan Gud är och vem Han är. Jag blygs inför Guds storhet. Han som har skapat allt och har makrokosmos och mikrokosmos i sin hand. Jag får hålla med pojken som fick frågan: ”Vad vet vi om Gud?”. Pojken svarade: ”Om Gud vet vi inte så mycket och det vi vet det är vad Jesus har visat oss.”

Ja, ett alldeles nytt orört år ligger framför oss. Många av oss undrar över vad det nya året ska föra med sig. En del får uppleva nya saker för första gången och en del har hela livet framför sig. Jag fyller åttio år och har väl det mesta av min framtid bakom mig, men det förstås. Himlen är ju kvar.

Nu vill jag önska er alla som läser min blogg Ett Gott Nytt År 2023 och det vill jag göra med att uttala just Herrens Välsignelse.

Herren välsigne er och bevare er
Herren låter sitt ansikte lysa över 
och vare er nådig
Herren vände sitt ansikte till er
och give er frid.