Det var för ett par veckor sen. Vi hade besök av vårt barnbarns lilla familj. Mamma, pappa och barn. Barnet är nu nästan ett halvt år.
Jag såg på vårt barnbarn, modern, och ville ge henne en komplimang och sa: ”Så fin och smal Du har blivit”.
Hon svarade: ”Tyckte du inte, att jag var fin innan också, när jag var gravid?
Jag fick mig en riktig tankeställare. Visst var hon fin då också. Hon strålade av lycka och glädje över barnet hon bar inom sig
Förr tror jag, att kvinnor som var gravida kände sig stora och försökte dölja så länge som möjligt att de var med barn. De bar mammaklänningar och var måhända inte så pigga på att visa sig i offentliga sammanhang.
Kan den ”gamla” kyrkans syn på sexualiteten ha med det att göra? Det där med att modern skulle ”kyrktas”, en sorts reningsgudstjänst förrän hon fick vara med i kyrkans gudstjänster igen? I svenska kyrkans dåvarande syndabekännelsen bad vi: Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.. (Tyvärr har jag inte den gamla handboken tillgänglig, när jag skriver den här bloggen, utan jag har hämtat delar av syndabekännelsen från Google.) (Var inte texten född i synd? så vill jag i alla fall minnas den)
Det är möjligt att jag har helt fel. Kanske var det inte så förr, utan att jag har missförstått det hela.
Mammaklänningarna är nu i alla fall helt borta. Ungdomarna bär under graviditeten åtsittande tröjor som framhäver att de är med barn och de verkar stolta och glada över att kunna ge näring och ”lägenhet” till sitt lilla foster.
Det gör de rätt i, för att få föda ett nytt liv är i mitt tycke ett enda stort mirakel.
Tänk vad man som åttioåring ännu har mycket att lära. Jag har ibland ”gammalmodiga” tankar och glad över att vårt barnbarn kunde ”väcka” mig.