Jag drömde i natt.

soluppgång

(När jag hade skrivit färdigt bloggen, såg jag att solen just kommit upp över taken på Greta Arwidssons gata. Kunde inte låta bli att ta ett foto.)

I ”neters” drömde jag att jag såg Gunvor komma in till mig och hon hade i sin hand något som liknade ett sockerflarn med hål i, som jag tidigare på kvällen sett kocken Tarek göra i programmet trädgårdstider.
Gunvor stoppade sockerflarnet i min mun och det smakade ljuvligt.
Jag vaknade av att jag tuggade, och kände ännu en kort stund den ljuvliga smaken från sockerflarnet.

Aldrig förut har jag varit med om att kunna känna smaken av en drömd kaka, efter det att jag vaknat.

Jag har ofta haft mardrömmar och vaknat kallsvettig och med hjärtklappning, men aldrig upplevt, att jag känt smaken av en god kaka efter det att jag vaknat.

Konstigt, men helt underbart.

”Minneslunden” i Östergarn

Minneslun

Egentligen är det ingen minneslund utan en askgravlund. Vi tyckte att minneslund är ett poetiskt och vackert namn, medan däremot askgravlund låter förskräckligt. (Det som skiljer minneslunden från en askgravlund är att det finns små plattor med namn på de som är gravsatta där. I minneslunden finns inga namn angivna.)

Nåväl, det kanske inte är så viktigt med namnet för många kallar den i alla fall för ”båten”.

Jag minns att min bror låg i samma rum på sjukhuset som en östergänning. De kom att tala om döden och min bror sa, att sen när du dör då skall du väl ligga i båten? Han svarade: ”Naj för f-n, jag har rot så mik ei mitt leiv så dei far va nuck me roende för min dail”.
(Nej för .., jag har rott så mycket i mitt liv att det får vara nog för min del.)

Kyrkorådets ordförande, Björn Håkansson, kom med ett förslag till minneslund . Han hade en idé om, att när nu Östergarn var en strandsocken skulle det passa bra med en båt som minneslund. En tremänning i dubbel storlek. Vi andra i kyrkorådet tyckte det var en mycket bra idé.

”Minneslunden” invigdes 16 april 2001. De som utförde arbetet med minneslunden var Jan Nordberg och Gunnar Vends efter Björn Håkanssons ritning. Lanternan tillverkades av Bengt Nilsson.

Det finns så mycket symbolik i denna minneslund. Dels att ”båten” nyss har lämnat ”länningen” och seglar österut mot himlen. (De flesta kristna gravar ligger i östvästlig riktning, för att de ska se Kristus, när han kommer åter. Kristus liknas vid solen. Solen går upp i öster o.s.v.)

Vi i kyrkorådet satte scilla och blåstjärnor runt båtens för som skulle illustrera det blå havet. Vita blommor runt aktern som skulle visa det vita skummet. Mitt i båten planterade vi ett olivträd som hade med Noas ark att göra. I första Moseboken 7:11 står det: ”Och duvan kom till honom mot aftonen och se då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb”.
(Ibland liknas övergången till himlen som att vi färdas över mörka vatten. Jag upplevde det själv, när jag var illa ute och låg på intensiven, att jag färdades på havet i en båt.)

Ja, det finns säkert ännu fler symboler med ”båten” t.e.x att kyrkan liknas ofta vid ett skepp.

På en trädstam där namnen på de gravsatta sitter, satte vi också upp en skylt med den gotländske skalden Gustaf Larssons dikt: ”Seiste raisu”.

Seiste raisu
Där krupp u själ vill skilles at
jär haugar sjö u nidmörk nat.
Ro ! Ro! austaräut
um din nadeteid jär slut
u mörkre vill takes me din själ.
De finns en sum vill di väl.
Dagningi austararäut
rydar ei sprang
yppnar sin port
u tar di ei fang.

(Försök till översättning från gutamålet)

Där kropp och själ vill skiljas åt
är hög sjö och mörk natt.
Ro! Ro! österut
om din nådetid är slut
och mörkret vill brottas med din själ.
De finns en som vill dig väl-
Gryningen österut
Röd i sin springa
öppnar sin port
och tar dig i famn.

Märkliga händelser

Gravkulle

Märkliga händelser

Min svärmor, Ada Appelkvist född 1918 och död 2004. Hon växte upp på en liten bondgård och fick hjälpa till med gårdens alla sysslor. Hon var vad man kan kalla en realist, som stod med båda fötterna på jorden, men hon var också lite ”synsk”, som jag hoppas framgår av min berättelse.

Hon hade en bror, som hette Bertil. Han råkade bryta sitt ben och kom på lasarettet. Adas föräldrar fick åka in och hälsa på honom där. Då fick Adas farmor vara barnvakt för henne och hennes syster. Plötsligt frågade Ada sin farmor. ”Varför lägger de Bertil i en vit låda?” Farmodern tittade på klockan, men sa inget. Det framkom senare att den sexårige Bertil hade dött vid det klockslaget. (Han hade blivit smittad på sjukhuset och fått mässlingen, och det var det han dog av.)

En annan gång berättade Ada om att hon sett en eldpelare slå ut över deras ladugårds tak. Några dagar senare såg hon en liknande eldpelare, när blixten slog ned i granngårdens ladugård, som brann ner till grunden.

Kanske hade hon fler sådana berättelser, men de behöll hon i så fall för sig själv.

Däremot var jag med om något märkligt, när jag tog foton från hennes begravning. Ett av fotona jag tog var av den igenfyllda graven som såg ut som en blomsterklädd kulle. (Tyvärr kan jag inte få tag i fotot igen för blixten förstörde min dator. Fotot är sparat som PSP. Det programmet har jag inte i min nuvarande dator.) Nu till den märkliga händelsen år 2004:

Jag hade överfört fotot till min dator. Letade intensivt efter det och hade svårt att finna det. Kunde inte begripa var jag sparat det någonstans. Till slut hittade jag det ändå. Datorn eller någon? hade sparat fotot av den vackra blomsterklädda gravkullen under rubriken: ” I himmelen”.

 

 

Kärlekens väg.

1200px-Buttle_kyrka_Triumph_crucifix

Kärlekens väg,
det är temat i kyrkan nu på söndag. Fastlagssöndagen.
I förrgår invaderade Ryssland Ukraina med sin krigsmakt och ville få dem till underkastelse. Ukraina gör förtvivlat motstånd och utsätts för enorma lidanden.

Det är säkert många fromma ukrainare och också ryssar som bett intensivt till Gud att det inte skulle bli någon invasion. Ändå hände det.

Hur kunde Gud tillåta? Varför finns det så mycket lidande i vår värld?
Kyrkan har inget bra svar på det. Vi har ett namn på frågan varför det får finnas så mycket lidande. Vi kallar det för ”teodiceproblemet”, men det hjälper ju inte.

Jag kommer ofta tillbaka till min ”syn” i S:t Patrokli kyrka i Soest, där Jesus dignar under korset och min tanke var: ”Stackare släpar Du ännu på det där gamla korset”?

Så är det nog? Jesus släpar ännu på korset, som han en gång bar upp på Golgatas kulle. Han gör det för vår skull.
Vi har en Gud som delar vårt lidande, Lider med oss och hjälper oss att bära. Det är så många frågor som lyder:  ”Varför låter Gud det ske?  ”Varför tar han inte bort det onda”? Vi har som sagt inget svar, men vi har en Gud som lider med oss. En som har gått kärlekens väg.

Det finns en gammal judisk legend, som heter Den första tåren och som bygger på 1 Mos 3 i bibeln. Jag tycker den påminner lite om vad jag menar. Legenden hämtad från boken: ”Den nödvändiga smärtan”. Jag citerar från den:

”När Adam och Eva förvisades från Edens lustgård, såg Gud att de ångrade sitt brott. Han kände medlidande med dem och sade vänligt: ”Stackars barn! Jag har straffat er för era synder och har fördrivit er ur Edens lustgård, där ni levde sorglöst och utan bekymmer. Nu träder ni in i en värld så full av sorg och olycka att det trotsar all beskrivning. Dock ska ni veta att jag är givmild, och att min kärlek till er varar för evigt. Jag vet att ni kommer att möta många motgångar som kommer att förbittra ert liv. Därför ger jag er min dyrbaraste skatt, denna kostbara pärla – tåren. När ni överväldigas av sorg, när era hjärtan är nära att brista och stor smärta griper tag i er själ, då kommer denna tår att falla från era ögon, och bördan blir strax lättare att bära.”

Vid dessa ord förlamades Adam och Eva av sorg. Tårar vällde fram ur deras ögon, strömmade nerför deras kinder och föll ned på jorden. Och det var dessa smärtans tårar som först fuktade jorden. Adam och Eva efterlämnade ett dyrbart arv till sina barn. Och alltsedan dess, när människan upplever stor sorg, när hennes hjärta värker och hennes sinne är tungt, rinner det tårar ur hennes ögon. Och se, sorgen lindras!”   (Slut på citatet.)

Vi är många i dag som gråter med Ukrainas folk.

Energi

Standarvakt

Energi ?

Gunvor och jag är ute och går mycket. Jag funderar över hur det kan vara, att jag tycker det är lättare att gå, om vi går i takt?
Likadant minns jag från det att man gjorde värnplikten och var ute och marscherade. Visst var det lättare att gå, om alla gick i takt? Kan det ha med energi att göra?

Det känns också mycket bättre i kyrkan om det är femtio gudstjänstdeltagare, än om man sitter där ensam i kyrkbänken. Jag är också ofta på Visby IBK s hemmamatcher. Det är en väldig skillnad på om det är 1000 personer i publiken, än om man sitter där några stycken. Kan det också ha med energi att göra?

Jag läste någonstans att energin aldrig försvinner. Den byter bara form. Jag har också läst att om åtskilliga miljarder år har energin tagit slut i universum och allt är bara mörkt? Konstig tanke, att det inte skulle finnas en enda lysande stjärna på himlen?

I Illustrerad vetenskap läste jag en skapelseberättelse där det stod: ”Från början fanns absolut ingenting, men så blev det kortslutning i detta ingenting och så uppstod Big Bang.”

Hur det nu kan bli kortslutning i ingenting, frågar jag mig.

Jag pratade med en astronom om detta och han sa, att energin alltid har funnits. Då tänkte jag: ”Aha, då är det med energin som med Gud, eller – Är Gud det samma som energin?”

Ja, jag har mina funderingar och tankar. I övrigt är jag frisk och mår bra.

Tillbaka till framtiden

Universum i min hand

Den filmen såg jag för tredje gången i kväll på TV. Jag är fascinerad av den och tänker  ofta på hur bra det skulle vara, om vi kunde resa bakåt i tiden.

Vilken tid skulle jag då helst välja? Kanske 1950- talet, då min farmor, mor och far och alla mina syskon levde. I min lilla bok ”Är det en dröm, så låt mig drömma”, tänker jag mig tillvaron i himlen som, att jag får komma till ett bord där vi alla sitter vid Hajdeby , där det stojas och glammas och alla är lyckliga och glada.

Det var för mig en lycklig tid där ingen sorg eller oro fanns. Jag minns också ett underbart ögonblick, när jag var en fyra, fem år.  Det var en vacker solig dag någon gång i oktober. Min far och mina äldre bröder lade nytt spåntak på ladugården. Jag gick ut från huset iklädd varma kläder och pjäxor. Solen sken  och ett tunt islager  hade lagt sig över en liten vattenpuss, som det klirrade i, när jag trampade i den. Konstigt? Varför minns jag just den händelsen? Jag minns, att jag var lycklig och allt kändes så bra. Kanske var jag bara fem år då. Skulle jag verkligen vilja tillbaka till den tiden, om det nu var möjligt?

Kanske för en dag  eller så, men skulle jag verkligen vilja fortsätta  att leva i den tiden? Min farmor, mor och far och tre av mina älskade syskon är nu borta, men skulle jag verkligen vilja tillbaka till den tiden? Nej, jag tror ändå inte det.

I så fall skulle jag aldrig fått träffa Gunvor, min älskade hustru, våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Skulle jag verkligen vilja avstå från att träffa Gabriel, Ingemar, Malte och Kasper och så den lille, lilla ofödda, våra älskade barnbarnsbarn. Nej. Jag tror, att vår Herre ordnat det på bästa sätt. Jag har för mig att någonstans står det, när man frågar om när ”Den yttersta dagen kommer” och det verkar som om Jesus dröjer, så är det för att ännu fler, också våra barmbarnsbarn ska få vara med i himlen.

Ja, som ni ser har jag en massa underliga funderingar. Förmodligen har de inga betydelser. För i Christophe Galfards bok ”Universum i din Hand”, så  påstår han att man inte kan resa bakåt i tiden. Möjligen framåt.

 

 

Offer

1200px-Buttle_kyrka_Triumph_crucifix

Triumfkrucifix i Buttle kyrka från 1100-talet. Foto Wikipedia.

Det är på söndag septuagesima. Sjuttio dagar till påsk. Så nedräkningen har börjat till den största händelsen i historien, då Jesus Kristus besegrade döden på påskdagens morgon.
Dessförinnan är det långfredag med Jesu död på korset. Försoningens mysterium och varför Jesus måste Jesus lida och dö, för att vi ska få leva.

Jag förstår inte varför Jesus måste lida och dö. Varför han måste offra sig. Det är för mig en hemlighet. Jag har svårt att förstå alla offer som det talas om i Gamla testamentet, och alla lamm som slaktades som offer i templet även på Jesu tid.

Min mentor, om jag får kalla honom så, Erland Olson sa, om jag förstod honom rätt, att han hade inga problem med det.
Jag ser ofta naturprogram på TV. Hur det ena djuret dödar det andra, för att kunna leva. Var det månne detta som min vän Erland menade, när han sa, att han inte hade några problem med offren? Jag vet inte, men börjar ana att kanske var det detta han menade.

Går livet ut på att vi ska offra oss för varandra?

Enligt Johannesevangeliet dör Jesus på korset den 14 nisan samma tid som offerlammen slaktas i templet.

Försoningens mysterium. I kyrkan predikas det om att Jesus tar alla våra synder på sig, ända från de första människornas synd till våra dagar. Straffet för synden är döden. Döden på korset. Det sägs att Jesus Kristus dog för vår skull, för att vi ska få leva. En underbar tanke.

En gång när jag var på fortbildning i Soest i Tyskland gick jag till S:t Patrokli kyrka för enskild andakt. I kyrkan fanns ett slags krucifix där Jesus dignade under korset. Han släpade på korset. Plötsligt blev han levande för mig. Jag såg hur svetten rann på hans bröst, hur hans andhämtning var flämtande. Hans mun rörde sig, men jag hörde inte vad han sa. Jag tänkte bara: ”Stackare, släpar Du ännu på ditt gamla kors”.

Jag tänkte, att jag kanske somnat och nöp mig i armen. Jag gick en promenad runt kyrkan, för att övertyga mig om att jag inte somnat eller inbillat mig alltsammans. Synen var kvar. Gunvor och jag firade silverbröllop med att tågluffa genom Europa, för att så småningom fira vår silverbröllopsdag hos Birgittasystrarna i Rom. Ett av målen på vår resa var S.t Patrokli kyrka i Soest. Jag ville visa Gunvor vad jag sett i kyrkan. Väl där och när vi kommit in i kyrkan fann jag ett helt annat krucifix. Det var fult och groteskt och inte alls det jag sett. 

Försoningen mysterium. Det är vad budskapet handlar om i kyrkan närmaste tiden.

 

Häftigt gräl

Häftigt gräl
Min svärfar kom att hamna i en väldig debatt om, när någon var född i socknen. Svärfar hade ett gott sifferminne och förde dessutom anteckningar om, när folk föddes och dog i socknen.

Vid ett tillfälle kom han alltså att diskutera med en annan om, när någon var född. Svärfar och den andre hade skilda åsikter och ett häftigt gräl uppstod mellan dem. Det gick så långt, att de ringde prosten Beijer, som hade hand om folkbokföringen. De ville, att han skulle se efter i kyrkoboken, när den här personen var född.

Det visade sig att Emil, så hette min svärfar, hade rätt.

Surmulet sa då den andre: ”De kan sta fail i bökar u”. (Det kan stå fel i böcker också.)

Det skulle man kunna kalla tjurskallighet, men faktum är, att han kunde haft rätt.
En gång för nu fyrtio år sen skulle jag som präst åka och uppvakta en, som fyllde 80 år i Levide församling på Gotland. Jag tog på mig prästskjortan och kragen och någon svart kostym och gav mig av för att uppvakta honom. Jag fann honom inte hemma, men fann honom arbetsklädd ute på en åker. Han påstod, att det stod fel i kyrkboken på en månad, så jag fick komma tillbaka en månad senare.

Så visst kan det ”sta fail i bökar u”.

Än jag då?

Sune i hattB

Under hela mitt liv har jag tänkt på döden. Jag har haft upp emot ett tusen begravningsgudstjänster under mina fyrtiofyra år som präst. Jag trodde att jag förberett mig så gott jag kunnat, för att nu när jag blivit gammal lugnt kunna se fram emot min egen död. Därför blev jag förvånad, när jag i går kväll såg TV programmet ”Fråga doktorn”.

Någon hade ställt en fråga till doktorn om det kunde vara så, att man kunde få hjärtinfarkt och dö av oro. Brevskrivaren berättade att hennes far aldrig visade någon direkt oro, men hade kanske oroat sig för brevskrivaren, som varit mycket sjuk. Pappan hade dött i en hjärtinfarkt i 80 års  ålder.

Doktorn sa då, att stress kunde vara en orsak till hjärtinfarkt. Hon betonade också, att brevskrivaren absolut inte skulle känna någon skuld för faderns död. Han var ju ändå 80 år och hade levt sitt liv.

Mitt ängsliga hjärta slog då larm: ”Än jag då?”  ”Jag fyller 80 år nästa gång?” ”Räknas inte jag?” ”Är det Okej om jag dör?” ”Betyder jag inte något längre?”

Naturligtvis hade doktorn rätt. Det var ett bra svar hon gav, som befriade brevskrivaren från skuldkänsla.

Jag blev bara så förvånad över min reaktion. I Bibeln står det att vårt liv varar 70 år eller 80 år, om det blir långt. Jag har läst det många gånger och försökt acceptera det. Jag är uppe i den åldern nu, då många dör. Det är inte något konstigt med det. Men ändå…?

(Jag kanske har återgett berättelsen fel. Tagit den från vad jag kommer ihåg från TV programmet. Jag har absolut inget emot doktor Karin. Tycker hon är bra. Jag blev bara förvånad över min reaktion)