Sunes blogg

Selma Lagerlöf 1858-1940 (Fotot hämtat från Wikipedia)

Gunvor och jag har just sett dokumentären om Selma Lagerlöf. Jag har alltid beundrat henne som författare och ännu mer nu, när jag vet lite mer om hennes liv.

Hon var den första kvinna som fick Nobels pris i litteratur, och den första kvinna som var med i Svenska akademin. Hon var en god arbetsgivare och gav sina arbetare på gården Mårbacka högre lön än vad andra arbetsgivare gav sina. Hon var en av de första kvinnosakskvinnorna och kämpade för kvinnlig rösträtt. Dessutom hade hon två närstående kvinnor som vänner, ja kanske närmare än så.

Vi såg också delarna av Jerusalem på TV. En grym, men också något av en sann historia om de som gav sig av till Jerusalem.

Jag minns, när jag tillsammans med mina syskon satt i köket vid Hajdeby på 1950- talet och lyssnade på hennes roman ”Körkarlen”, på radion .Hur jag som barn skrämdes av kärrans gnisslande och rosslande, när körkarlen och döden närmade sig någon, som döden med sin lie skulle hämta.

Selma Lagerlöf byggde på en gammal sägen om, att den som dog sist på nyårsaftonen skulle bli Körkarl för döden det kommande året. Jag var livrädd för att dö just innan tolvslaget på nyårsafton och kände en stor glädje, när klockan slagit tolv och jag sluppit vara körkarl för döden under det nya året. Spännande och nervkittlande var det, och jag lyssnade med en intensiv närvaro på hennes berättelse.

Jag har läst många av Selma Lagerlöfs romaner och tycker de är fantastiskt bra.

Gunvor och jag var på semester i en gammal campingbil, som vi bodde i på 1990- talet. Vi var i Oviksfjällen en vecka. När vi skulle resa hem utbröt ett fruktansvärt oväder med åska och regn. Vi packade ihop våra saker och påbörjade färden ned från fjället. Vi övernattade på en parkeringsplats när vi kommit ner. Martin, min bror ringde på vår biltelefon, (vi hade just köpt en sådan innan avresan, en som var fast i bilen.) Han var orolig och undrade om vi kommit ner från fjället för de hade sagt på nyheterna att stora delar av vägen där vi åkt hade regnat bort. Nu ville han veta, om vi var välbehållna.

På vägen ner genom Värmland kom vi så småningom till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Vi stannade till och gick in i huset. Där läste en fantastisk guide, en vacker flicka, ett helt kapitel utantill ur romanen Kejsaren av Portugallien. (Ja hon höll i en öppen bok, men jag såg aldrig att hon tittade ner i den).En mycket stark upplevelse.

Vi bodde i Eksta 1977-1989. Det var en fantastisk tid. 1977 fick jag, innan jag var prästvigd, ha Julotta i Levide kl.05.30 och i Eksta kl.07.00. Jag prästvigdes inte förrän 29 januari 1978.

Jag minns att när vi kommit till Eksta strax före jul 1977, så blev vi inbjudna till baptistkapellet där.

Vi, Gunvor, Kent, Anneli, Maria och jag, blev överraskade över att det inte fanns någon förstuga i kapellet, utan vi klev direkt in till en församling på minst 50 personer, som satt där inne. Vad ännu värre var, att pastorn som ledde mötet sa, att nu skall den nya prästen tala till oss. Jag var inte alls förberedd för något sånt, men ”nyvass” som jag var, fick jag ändå till något om julen.

En av mina uppgifter inför julen, när jag bodde i Eksta, var att åka runt med julblommor till de äldre i Eksta, Sproge och Levide församlingar. I många av gårdarna fick jag då gotlandsdricka i stället. Inför jularna kunde vi ha mellan femtio och hundra lite gotandsricka i prästgården, och jag som aldrig förr druckit någon gotlandsdricka. Men jag lärde mig snart att tycka om den.

Till julmiddagarna var vi mellan tjugo och tjugofem släktingar. Några låg över, såsom Gunvors far och mor. En av julaftnarna förlovade sig vår dotter Anneli med Håkan. Alla blev glada för deras skull och de lever ännu tillsammans, lyckliga och glada.

En julnattsgudstjänst i Eksta medverkade Erik Bergh i Fröjel. Han sjöng bland andra julsånger ”Adams julsång”. Det var så mycket folk i kyrkan att vi fick bära stolar från prästgården, så att allt folket fick något att sitta på.

Ett annat starkt minne från en av jularna i Eksta, det var när vi spände Annelis häst ”Goz” för släden och åkte mitt i natten med häst och släde till julnattsgudstjänsten, som jag skulle hålla i Levide kyrka. Vi, som åkte på släden hade facklor i våra händer. Väl framme i Levide (5 km från Eksta) gick Gunvor och jag och barnen, förutom Anneli och broder Martin som stannade utanför vid Goz, in i kyrkan. Det var ett oförglömligt minne för barnen och för mig.

Det var en fin tid, när barnen var små. Jularna blev något alldeles särskilt då. Det är de nu också, för nu har vi barnbarn och barnbarnsbarn att glädjas åt.

Jag vill önska alla som läser min blogg en riktigt God Jul med min äldsta syster Gunborgs dikt. Gunborg föddes 1928 och skrev strax efter sin konfirmation den här dikten.

Vi går mot ljusare tider igen Solen återvänder.

Foto: Lennart Wahlman ,som tagit solen mellan tummen och pekfingret.
Det är midvintersolståndet i dag och i morgon går vi mot ljusare tider.

Dagens namn är Tomas. En av Jesu lärjungar hette Tomas. Nu i nya översättningen av bibeln kallas han Tomas tvillingen. Förr stod det Tomas tvivlaren. Han tvivlade på att Jesus verkligen var Guds Son. Han sa, när han fick höra talas om, att Jesus blev levande igen trots att han dödats på korset och lagts i en grav, så sa Tomas: ”Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker min hand i hans sida, så kan jag inte tro det”.

Herren Jesus Kristus kom till Tomas och sa: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Tomas svarade: ”Min Herre och min Gud”.

Jag tycker det är en så fantastisk berättelse. Detta att Tomas vandrat tillsammans med Jesus och lärjungarna, sett alla under och hört Jesus predika ändå tvivlade. Men han fick vara med i gemenskapen. Kanske valde Herren honom till lärjunge just för att visa, att även de som tvivlar får vara med.

För min egen del betyder Tomas mycket. för trots att jag fått många ”bevis” för att Herren lever, så hamnar jag ibland i tvivel. Då är det skönt att veta att Herren valde just Tomas, kanske för att berätta att sådana som jag, trots att ”min tro är en flämtande gnista”, ändå får vara med i lärjungaskaran.

Aposteln Tomas kom så småningom att bli verksam i Indien, där han förkunnade evangeliet om Jesus Kristus.

För några månader sen hade jag en begravningsgudstjänst för en man, som jag några månader innan hade varit och givit nattvarden. Han sa då: ”Jag vill ha nattvarden, för jag vill vara en kristen”.

Hans ord fick mig att fundera. Tron kan svikta ibland, men är inte detta, att man vill höra Kristus till också mycket viktigt?

Einar Billing skriver i psalm 272 10 versen.

O Jesus den frid som vi alla begära,
blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,
så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,
din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.

(Foto från Wikipedia)

Egentligen vet jag att man ska inte berätta om drömmar man har, för psykologer och andra lärda kan då ana hur man har det ställt med sitt ”själsliv”.

Ändå vill jag berätta om några drömmar jag hade i natt. (De flesta vet i alla fall att jag är lite ”knäpp”.)

Först hade jag en fruktansvärd mardröm, som jag vaknade ur. Tacksam och glad ”rullade” jag över till min hustru Gunvor och tänkte, så skönt att hon finns. Tänk alla andra som är ensamma och drabbas av mardrömmar, men inte har någon att ”rulla” in till.
Jag tycker det är underligt, att jag slits med dessa mardrömmar, för jag har inte så mycket ångest och oro längre. Det är klart att man oroar sig för barn och barnbarn och barnbarnsbarn och världsläget och så, men jag har inte samma ångest som jag hade tidigare. 

Den värsta sortens mardrömmar jag lider av är, att jag inte kan röra mig. Vill vakna och tror att jag skriker på hjälp, men kan inte få fram ett ljud. Ibland hör Gunvor att jag ”ylar”, och då väcker hon mig. En gång hände det att hon hade svårt att väcka mig. Hon fick då ta till en ”klapp” på kinden. Det har hänt, att jag får för mig att det är straff för dumheter jag skrivit, sagt och gjort. En sorts tidig skärseld, som renar mig innan jag dör.

Nu blev det för mycket betoning på mardrömmar. Det jag egentligen ville berätta om, det var en fantastisk fin dröm jag också hade i natt. Jag drömde att vi var på konvent (en samling för präster) hos den nu bortgångne vännen och prästen Nils Huhta, i något som liknade Valls prästgård. Det underliga var att i hans prästgård fanns en otroligt vacker sal, fylld med ett orientaliskt mönster av stjärnor och ringar av guld. Det förvånade mig mycket att Nils bodde så. Han var uppväxt i en laestadiansk miljö och hade förut inga lyxartiklar. Men nu- det var den vackraste sal jag någonsin sett. 
(Jag tolkar det som en hälsning från Nils, och att han har det bra, där han nu är.)

av Bojan Larsson.

I dag låter jag min syster Bojan berätta i min blogg. Det var jag själv som var det åttonde barnet som mor bar på.

Julklappar

Jag tycker om julen. Det är skönt med värme och gemenskap, men julklappar köper jag inte längre.

Det är svårt att köpa till dem som har allt. Själv önskar jag ingenting.

Jag blir matt av alla annonsblad med pynt och prylar.

Men så tänker jag på min mamma, mor Elsa. Hon var en generös person som tyckte om att sprida glädje.

Hon ville alltid ge alla sina barn julklappar,även fast vi flyttat hemifrån och hade egna familjer.

Fatet på bilden, var den sista julklapp jag fick av henne. Det är mer än 60 år sen. Fatet är repigt och slitet och handtaget är borta men jag skulle aldrig kunna slänga det. Jag använder det varje dag och då går tankarna till mor Elsa.

I varje socken fanns på 1930-40talet några familjer som hade en massa barn. Vår familj var en av dem

Då fanns varken barnbidrag eller socialbidrag. Trots att det var svåra tider ville alltid mor ge barnen ett litet paket till jul. Det var inga märkvärdiga saker, en blyertspenna, en anteckningsbok, en ask färgkritor eller ett hårband. Vi blev glada över julklapparna. Glädjen minskade dock något när man kom tillbaka till skolan efter jullovet och fröken frågade vad man fått i julklapp. Det fanns de som fått skidor eller kälke.

Då var inte ett hårband så mycket att komma med.

Vi led ingen nöd. Vad jag inte begriper i dag, är hur de kunde ordna mat åt ett hushåll

på 12 personer varje dag. På den tiden bodde vi i ett torp med några små steniga åkerlappar runt omkring.

Vi hade en bra barndom. Från far fick vi lusten att läsa och lära, mor gav oss kärlek, mer än vi förtjänade.

Den här versen handlar om en jul för 80 år sen. Då var det extra svårt och krig i världen.

Julstök 1942
Världskrig och oro och mobilisering, kring kusten och stränder står männen på vakt.
Lagom till jul, över gårdar och stugor, har vinter och kyla ett snötäcke lagt.
I dragiga stugan står grytan på spisen, med rimsaltad fläsklägg, som julmat skall bli.
Mor bakar bröd, som skall doppas i grytan, få smak av den spad fläsket kokades i.

 Far kommer hem med en julgran från skogen och några ljus han i granngården fått.
Han gläntar på dörren och säger till hustrun:”Hu det är kallt men här luktar detgott”
Modern är ledsen, hon säger till dottern:”Du är så stor att jag tror du förstår,
Maten är dyr och vi har inga pengar, så julklappar får ni vara utan i år”.

 ” Var inte ledsen du mamma, jag vet. Men jag kan göra små låtsaspaket.
Sen kan vi ha julklappsutdelning ändå. Det blir nog roligt för dem som är små.
De som är större, förstår det är lek”. Modern nickar, så trött och så blek.
Sex stycken syskon en julklapp skall få.

Dottern är fjorton, den yngsta är två. Använda paltor blir fina paket,
i grått omslagspapper och i hemlighet
Tar hon från nystanet hemspunnet garn.
Modern hon väntar sitt åttonde barn.

Hon står vid spisen i rökiga köket och rör i den julgröt som alla snart får
.Hon tänker på barnen och deras”presenter”, och i hennes ögonvrå, glänser en tår.
Trots ransonering och vinter och kyla, julafton kom till vårt mörklagda land.
Och under granen med ljusen som brinner, ligger paketen, med ullgarn som band.

I barns fantasi, där kan sockor, bli dockor och valkiga vantar bli vagnar och lok.
Julen blir rolig, de har ju varandra, och en storasyster, så duktig och klok.

 

Den här bonaden fick jag se, när jag var och hälsade på min vän, Erik, på äldreboendet. Han hade fått den av sin svärmor på bröllopsdagen. Jag har skrivit om den förut, men jag är inte riktigt färdig med den än.

Det står så tänkvärda ord på den.
Jag tänker på min äldsta syster Gunborg. Hon var väldigt känslig och empatisk. Hon fick inga egna barn, men hennes småsyskon blev som hennes egna. Var jag sjuk eller hade jag råkat ut för något otäckt, så ringde jag till henne och berättade det, för jag visste, att hon brydde sig och blev orolig för min skull. Det var inte särskilt snällt av mig att att göra henne orolig, men när man visste, att hon brydde sig så kändes det bättre.

En gång sa hon, att hon tyckte det var så konstigt, att hon blivit kallare med åren. Det var som om, när någon dog eller var sjuk i hennes närhet, så kändes det inte lika starkt längre. Hon saknade känslan. Hon tyckte livet hade gjort henne hårdare. Man märkte dock inte på henne att hon hade ”hårdnat”. Hon var lika känslosam och empatisk som tidigare.

Gunvor frågade mig alldeles nyss, om jag hade någon julkänsla? ”Jag vet inte?”, sa jag. Inte är det som förr, när man var barn. Inte heller är det som, när jag var aktiv präst och hade många gudstjänster på julhelgen. Kanske har jag blivit mer likgiltig inför julen. Tycker att det blivit mer av ett ”jippo” över alltihop. Jag saknar den tidigare känslan.

Beror det på att man åldras? Är det ett sätt att mogna? Att bli likgiltig inför livet och gör det lättare att acceptera döden?

Nej jag vill inte tro det. Jag älskar livet. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. och vänner, de betyder alltjämt mycket för mig.

Den som broderat bonaden, som Erik har över sängen, är medveten om att livet kan ge en sina törnar, jag tycker bonaden vill säga: ”Bli inte bitter och hård och kall, försök behålla din kärlek till livet och dina medmänniskor.” Må ej din hand så hårdna uti striden, att den till bön ej knäpps, när dag är liden.”

En psalm som betyder mycket för mig och som Karin Hartman bearbetat är psalmen 139, där det bland annat står:

Men Jesus blir min kärlek kall
och bort jag går från dig,
så visa mig Getsemane
och vad du gjort för mig…

(Nobelpristagaren Selma Lagerlöf 1858 – 1940)

Det var Selma Lagerlöfs bön, som hon bad inför döden.
Bönen är så poetisk och fin, och jag tycker mycket om den. Men vad menade hon egentligen med sin bön?

Jag fyller åttio år om en månad. I Bibeln står det att vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt.  Min själ borde ha kommit till mognad vid det här laget, men jag är inte säker på vad mognad innebär.

Innebär ordet mognad, att man är ”färdig” med livet? Trött på att leva? Likgiltig för vad som sker? Nej, i så fall har jag inte nått min mognad. Jag vill leva. Gläds åt min familj, hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Lever mig ännu in i barnbarnets innebandymatcher, så att ingen vill sitta bredvid mig när det är matcher. Jag skriker, nickar, sparkar och far med ”kruppen åt alle håll”, när det hettar till.

Det händer ibland att jag drömmer mig tillbaka till pingis-, badminton-och tennismatcher. Det skulle ännu vara roligt att få delta, men orken fattas.
Tyvärr händer det också när jag ser på innebandymatcherna, att jag tänker, att hade jag varit med hade jag hunnit emellan, när motståndarnas  passning är för långsam.

Nej, jag är inte ”färdig med livet ännu”. Inte riktigt. Däremot är jag inte längre sugen på att resa. Det beror delvis på att jag fick en hjärtinfarkt när vi reste till Mallorca, men också på att jag inte tycker om flygplatser. Jag har alltid en förmåga att fångas in av vakterna i säkerhetskontrollerna. Ser antagligen skum ut. En gång, när vi reste från Teneriffa råkade vi illa ut i säkerhetskontrollen. Min guldklocka och plånbok försvann från bandet. Jag försökte med min dåliga engelska tala om att guldklockan och min plånbok fattades, men fick inget gehör för vad jag sa. Det visade sig att man upptäckt en halv tandkrämstub, som låg i fel förpackning. Det blev ett förskräckligt rabalder om tandkrämstuben och först när vi fått köpa ”rätt påse” på flygplatsen fick jag tillbaka klockan och plånboken. Jag är inte flygrädd, men tycker det är jobbigt med flygplatserna. Kanske kan jag säga att jag är färdig med resandet. Lika bra det, när båtbiljetterna till fastlandet blivit så dyra. (Tur att man är född gotlänning och bor kvar på Gotland, så man slipper resa hit.)

Nej, jag är annars inte ”Trött på livet och rädd för döden”, som sångaren i ”Old man river” sjunger om. Lite rädd för döden är man ju. Man har gjort en del dumheter, som man hoppas slippa stå till svars för. Jag tror på en kärleksfull Gud, så det ska nog gå bra.

Jag mötte för några år sen en man, som fyllde 90 år. Han sa på fullt allvar, att han såg fram emot att komma till himmelen och se hur det är där. Jag skulle önska, att jag var så trosviss.

Selma Lagerlöfs bön: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”, förstår jag inte riktigt hur hon menade. Min hustru Gunvor sa, att det kanske är  att bli trygg inför döden. Men vi vet inte….

För min del är det så, att jag förstår att jag kommer inte undan döden och jag accepterar den. Det är naturens ordning att födas, blomstra, åldras och dö.

Jag hoppas på att det är sant, det jag predikat om i mer än fyrtio år, att Herren Jesus Kristus besegrat döden och erbjuder oss alla ett evigt liv i den underbaraste av världar i Himmelen.  

Jag satsar på att det är sant, även om jag ännu inte är riktigt mogen, för att bryta upp.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord..”

Så börjar en av skapelseberättelserna i vår bibel.
När jag gick  min utbildning till ungdomssekreterare i Sigtuna på 1960 – talet, sa lärarna, att när ni kommer ut som ungdomssekreterare kommer ni ofta att få frågan: ”Tror du på skapelseberättelsen i bibeln?”.
Vi skulle då svara: ”Vilken av dem menar du?”

Redan i andra kap i  första mosebok kommer en ny skapelseberättelse. Vi fick lära oss att skapelseberättelserna i bibeln inte är en exakt beskrivning hur det gick till när världen skapades, utan att det finns en Skapare bakom allt detta.
Skapelseberättelserna är alltså en lovsång till Skaparen.

Någon eller några har funderat över detta märkliga att något  finns till överhuvudtaget. Jag läste för ganska länge sen nu i Illustrerad vetenskap, att från början fanns ingenting, men så blev det kortslutning i detta ingenting och så uppstod Big Bang.  (Hur det nu kan bli kortslutning i ingenting? undrar jag).

I kväll såg jag på TV  programmet Universum, och där framgick att  man nu kommit fram till att Big Bang var inte det första som hände i begynnelsen. Det var något som kallas inflationen och att energin fanns före Big Bang under det stora mörkret. Jag fattar ingenting av det där. Bara att teorierna avlöser varann.

Det har väl funnits teorier om att universum alltid har funnits också, men det verkar nu som om många är överens om att en gång fanns en början på allting.

Minns jag rätt så sa den förste rymdfararen, Gagarin, sen han farit runt jorden något varv och kommit ner igen, att han såg ingen gud där uppe.

Ju mer jag får lära mig om universum, desto mer förundras jag över hur fantastiskt allting är. Det är ett stort mirakel att vi finns till, och att det finns en plats för oss att vara på.

Jag minns ett TV program som hette ”Jakten på Gud” I ett av programmen hade man frågat en naturvetare om, hur han kunde tro på Gud. Här citerar jag från en av mina tidigare bloggar:
I TV går nu en serie som heter ”Jakten på Gud” Jag såg det senaste  programmet där en fysiker blev tillfrågad om, hur han kunde tro på Gud. Han fick tag i ett löv. Visade det i närbild och sa, att tro och vetenskap är absolut inga motsatser. Så visade han på lövet hur sinnrikt och vackert det var konstruerat. Han sa att nutidsmänniskan förlorat något av denna känsla av förundran. 

Gunvor visade mig ett citat från Albert Einstein, som var hämtat från Svenska Journalen. Det inspirerade mig att skriva denna blogg.  Albert Einstein, som hade judisk börd och levde 1879-1956 har sagt:
”Det finns bara två sätt att leva vårt liv. Ett är som om inget är ett mirakel. Det andra som om allting är ett mirakel”.

I morgon är det första söndagen i advent. Det är många av oss som då tänder det första adventsljuset. I kyrkan sjungs många fina adventspsalmer. En av dem, som jag har läst under min aktiva tid som präst vid varje gudstjänst är Margareta Melins psalm 609. Hon skrev den 1969. Jag tycker den sa så mycket då och säger så mycket än i dag.

1. Advent är mörker och kyla,
på jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

2. Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden.
All nöd, all förtvivlan du ser.

3. Advent är väntan på Kristus.
Kom, Herre, kom hit i tid
och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

En annan psalm är 931 i psalmer för tjugohundra talet, som den nu bortgångne sprogebon Daniel Kviberg har skrivit.

Vi tänder ett ljus
så tänder vi två
Det tredje vi tänder så gärna
och när vi tänt fyra,
vad händer väl då?
Jo, då tänder Gud en stjärna.

Jag tycker den är en fullträff. Den är så enkel, men med en fenomenal knorr på slutet.
Daniel menar förstås Betlehemsstjärnan. En teori om betlehemsstjärnan är att det var en konjunktion av planeterna Jupiter och Saturnus (Det såg ut från jorden, som de var en stor stjärna) som inträffade år sju före Kristus. (Munken som räknade ut när Jesus skulle ha fötts har troligen räknat fel på sju år).

I fjol till jul inträffade det igen, att planeterna Jupiter och Saturnus  från jorden såg ut, som att de bildade en stor stjärna. Pastorn Per-Olof Sahlberg och Gunvor och jag lyckades få se händelsen. Det var visserligen mulet, men vi hade turen, att i en glipa i molnen få se ”Betlehems stjärna”..

 

 

 

(Foto: Min hustru Gunvor tog ett foto av mig när jag var uppe och såg ner i skorstenen för att se efter varför det inte kom någon rök ur den.)

För några kvällar sen kom jag att tala med en vän om hur man försökte ge högre status till ett yrke genom att ge det en annan titel. Såsom, när jag arbetade hos min far på på den lilla gården i slutet på 50 talet, så var jag inte bonddräng utan titulerades jordbruksbiträde. (Nu tror jag att det är fint igen att kallas bonddräng)
Städerskorna bytte namn först till lokalvårdare och nu senast till hygientekniker. ( Hygienteknikerna som städar har ju ett väldigt viktigt jobb, som de med all rätt kan vara stolta över. Hur skulle det se ut på arbetsplatserna om ingen städade i och på arbetsplatser och skolor?)

Vännen jag pratade med sa skämtsamt, att nu skulle hon börja kalla sig för ”doktorinna”. Jag svarade, att då får min hustru kalla sig för ”prostinna”.

Det blev en lång inledning för det jag egentligen skulle berätta. Vi hade besök av en mycket trevlig sotare, som sotade vår skorsten för några veckor sen. Han var mycket duktig och mycket noggrann. Han sotade också vedspisen. 

Han var lång och rak i ryggen som en fura. Han var klädd i sin sotaruniform med ett vackert spänne, som glänste på bältet. Det syntes på honom att han var stolt över sitt yrke. Jag tänkte för mig själv: ”Vad roligt att han känner  stolthet över sitt arbete. Allt för många ser ut att inte trivas med sina arbeten och tycker kanske, att det yrke de har inte är fint nog. Alla yrken behövs.  Jag kände glädje, när jag uppfattade sotaren, som att han trivdes med att vara just sotare.

Någon vecka efter det att sotaren varit och sotat skorstenen för oss låg vi över i Buttle och gjorde eld i vedspisen. Det kom ingen rök ur skorstenen, däremot från vedspisen och hela köket fylldes av rök. Vi fick bära ut röken i spann, jag skämtar förstås, men det var mycket rök i köket och ingen rök från skorstenen. (Det var därför jag var uppe och såg ned i skorstenen.) Vi ringde sotarna och bad om hjälp. De lovade komma och se vad det var för fel, men innan de hann ge sig av, så bolmade det plötsligt mycket rök ur skorstenen, och allt fungerade som vanligt. Glada lät vi så vedspisen värma upp vårt lilla hus, så att vi kunde övernatta.