Jul i Östergarns prästgård 2003

Öprästgård

Vi hade under 10 års tid förmånen att få fira jul i Östergarns prästgård. I prästgården finns många rum och gott om plats. Det fanns möjlighet för Gunvor och mig att kunna bjuda in barnen med respektive. Även alla åtta barnbarn, Gunvors mor och några ensamma släktingar fick också plats.
På julafton var vi 28 personer varav 17 låg kvar på julnatten.

Det var en fröjd när alla barn och barnbarn kom på julafton. Det var så bra där i prästgården, att de kunde ha varsitt rum, som de låg över i. Fast barnbarnen ville gärna ligga alla i samma rum. Jag minns särskilt en julaftonskväll då barnbarnen skulle ligga över i rummet bredvid där vi hade TV n. De stojade och stimmade så, att föräldrarna till barnen till slut sa till mig, att jag skulle gå in och försöka få dem att vara tystare, för de kunde inte höra vad som sades på TV: Jag gick in till dem och såg hur roligt de hade och snart var jag med och stojade och stimmade tillsammans med dem.

Julmaten vi åt hade lagats av Gunvor. På julafton åt vi prästgårdssalen, ett rum på 89 kvadratmeter. Dessvärre ligger salen på övervåningen i Östergarns prästgård, så det blev jobbigt för Gunvor och barnen att bära upp all julmat till tjugoåtta personer från köket till övervåningen. De klagade inte, utan glädjen stod högt i tak.

Vi ”grabbar” hade annat att göra. Förre klockaren i Östergarn, Erik Gahnström hade lärt mig att man kunde kapa en tall i en meterspackar och sen såga ett kors ner i packen en dryg dm, så skulle den brinna som en fackla ett bra tag. Vi gjorde så och det brann fint, nästan för fint för det blåste mycket när vi så småningom skulle gå på julkrubbegudstjänst i kyrkan. Innan vi gick till kyrkan hade vi också röjt ur flygeln, nystugan, som hörde till prästgården. Vi hade också satt in en gran där. Efter julkrubbegudstjänsten bjöds alla som var i kyrkan till dans kring granen i Nystugan. Det blev trångt, men vi ville att alla barnen skulle få uppleva hur man förr i världen dansade kring granen.

Efter dansen gick var och en till sitt för att fira jul. I prästgården var det dags för lunch, kaffe och tomte och julklappsutdelning. Därefter middag med alla julens tillbehör.

Klockan 23.30 var det så dags att gå till kyrkan igen för att fira julnattsgudstjänst. Kom i säng på julnatten vid 01.30. Sov i bästa fall någon timme för att sen åka till någon av pastoratets kyrkor för att hålla julotta kl. 05.30. Därefter till någon annan av pastoratets kyrkor för att fira ytterligare en julotta kl.07.00. Kl.11.00 var det så dags för en högmässa i någon av kyrkorna. (Jag hade som idé att det skulle vara gudstjänster i alla av pastoratets fem kyrkor i julen) Det var också ofta gudstjänst på juldagens kväll. Kantorn Tore Siltberg och jag var ofta ganska trötta efter julens gudstjänster. Barn och barnbarn ville förstås se Kalle Anka på julaftonseftermiddagen. Jag också, men jag tror inte att jag såg hela programmet något år, medan jag var i tjänst. Jag brukade ”knoppa” in under Ferdinand.

Gunvor och jag minns jularna i Östergarn med glädje. Det var en fröjd att få glädjas med barn och barnbarn och släktingar. Nu är många av de som var med borta. Mina syskon, Martin och Gunborg är borta. Gunvors mor Ada likaså. Gunvors farbror Olof, vännen och prästen Nils Huhta. Hoppas de nu firar jul med alla andra släktingar som gått över till andra sidan.

Nu har Gunvor och jag blivit så gamla, att vi, när vi tänker tillbaka så ställer vi ibland frågan: ”Hur orkade vi och framför allt Gunvor med allt julfirande?)

I dag är det inget problem med orken. Nu far vi runt till våra barn och firar jul.

Tidevarv komma, Tidevarv försvinna

Charlotta 1

Min farmor Charlotta föddes 1867 och dog 1957.
Hon fick en stroke när hon var 78 år och dog, när hon var nästan 90 år. Stroken medförde att hon blev ständigt sängliggande i hela 12 år. Jag minns henne väl, eftersom vi barn låg i samma rum som hon. Fem stojiga och livliga barn. Hon klagade dock aldrig utan var vänlig och glad mot oss barnbarn. Ibland kunde man höra henne be på nätterna, när hon trodde att vi barn sov, att hon ville slippa nu. Jag minns särskilt en gång när det varit en diskussion i socknen om att man skulle köpa en ny likvagn. Då bad min farmor på natten: ”Gode Gud, låt mig få åka i gamla likvagnen”.

Det var egentligen inte det jag tänkte skriva om den här gången, utan att jag börjat fundera över, varför vi så ofta vill att tidens ska gå fort. Vi tycker att det är långtråkigt, om tiden går långsamt. Underligt, för om tiden går fort innebär det att döden kommer snabbare. Vi kommer en dag närmare döden för varje dag som går. Rimligt vore det väl då, om vi ville att tiden skulle gå sakta?

Jag är fascinerad av att jag kände och låg i samma rum som min farmor, som i sin tur måste ha känt sin farmor, Maria, som föddes 1737 och dog 1875.

1700 talet! – Det är ju en ”evighet” sen? Kanske hade då min farmors farmor mött någon som kände någon från 1500 talet? Ja, tanken svindlar. Tidevarv komma, tidevarv försvinna…

Märklig kyss

16 år a

Ibland har jag svårt att somna. I natt är en sådan natt. Jag kom att tänka på ett roligt minne från 1960? Det slog mig att kanske någon annan också skulle tycka det var ett roligt minne, så därför berättar jag om händelsen i min blogg.

Min far och mor och några av mina syskon var inbjudna till min storebror Bertil, som var gift och bodde i Visby. Hans familj hade TV. Det hade inte vi hemma, så det var en stor upplevelse att få komma till honom och se rörliga bilder i svartvitt på TV.

Just den här dagen var det ett program om kungafamiljen och särskilt om prinsessan Birgitta. Jag tyckte hon var otroligt vacker. (Det var innan jag träffat Gunvor) Det blev närbild på prinsessan Birgitta i TV rutan och den spjuver som jag då var, så ville jag skoja till det lite och skyndade fram till TV n och kysste bilden av prinsessan i TV rutan. Vad hände då? – Jo prinsessan Birgitta tog upp en näsduk och torkade sig om munnen.

Ett våldsamt skratt spred sig hos de församlade.

Betlehems stjärna

23 galaxer-i-universum.2

(Fotot föreställer galaxer i universum. Galaxer som innehåller flera miljarder stjärnor. Bilden hämtad från Wikipedia)
I fjol till jul fick vi vara med om någonting ganska ovanligt. Planeterna Saturnus och Jupiter, de två största planeterna i vårt solsystem, kom sedd från jorden i linje med varandra, så att de såg ut som en stor stjärna. Minns jag rätt så talade man to m på TV-nyheterna om Betlehemsstjärnan. Det finns de som tror, att det var Saturnus och Jupiter som år sju före Kristus stod i linje med varandra på samma sätt som de gjorde i fjol, och att det var dessa planeter som ”De vise männen” följde och som blev ”Betlehems stjärna”. Jag är mycket glad att jag till julen i fjol för ett kort ögonblick fick se ”Betlehems stjärna”. Nu i år har de glidit i sär och är ganska långt i från varandra, men man kan nog ännu se dem i samma blickfång.

Jag har hela mitt liv varit intresserad av universum och vad som finns där ute. Jag hörde talas om en predikant, som hade en förklaring till universum. Han såg himlavalvet som en sorts ”ostkupa”, som var spänd över jorden. Stjärnorna trodde han berodde på att, när Gud med sin käpp vandrade på himlavalvet, så hade käppen slitit hål på himlavalvet och att Guds härlighet på så sätt lyste igenom.

Jag fnyste och log för mig själv, när jag hörde berättelsen första gången. Jag visste ju hur universum fungerade. Hade lärt mig att universum just nu är 13,8 miljarder ljusår, men att det blir större och större, för universum kan liknas vid en bulldeg som jäser. Ja, jag log som sagt åt dumheten hos predikanten. Nu ler jag inte längre. Tvärtom, jag tycker det är en fantastisk fin bild predikanten hade.

Jag vill sluta den här bloggen med min nu bortgångne syster Gunborgs dikt, som hon skrev strax efter sin konfirmation på 1940 talet. Jag väljer andra versen från hennes dikt ”Julpsalm”.

Betlehems stjärna

Kristus som Gud oss sände
till frälsning åt världen hän.
Han Betlehemsstjärnan tände
den lyser oss vägen än.
Betlehems strålande stjärna
sänder sitt manande bud.
Låt oss i dag så gärna
lova och tacka vår Gud.

Domsöndagen

Hamlingbo_kyrka

Hablingbo kyrka. Foto från Wikipedia.

Vi var på högmässa i domkyrkan i Visby i  dag på domsöndagen. Det var en kärleksfull och blid predikan med tolkning av liknelsen med fåren och getterna.

Annat var det förr. Prosten herr Gubbe gav hablingarna en rejäl skrapa i Hablingbo kyrka en domsöndag på 1600  talet. (Jag tror att den finns återgiven i något herdaminne.) Jag har bara hört den berättas och återger den efter vad jag kommer ihåg.

Herr Gubbe hade kommit upp i predikstolen och börjat sin predikan. Plötsligt säger han, att han hör Gud tala till sig och att Gud säger till herr Gubbe: ”Herr Gubbe. Stig fram med dina får”!. Men jag gömmer mig, säger Gubbe och kryper ner i predikstolen. Då ropar Gud på honom igen: ” Herr Gubbe. Stig fram med dina får” !. Men jag gömmer mig, säger Gubbe och kryper ner i predikstolen igen. Då ropar Gud på honom och befaller: ”Herr Gubbe, nu måste du stiga fram med dina får!”. Då svarar herr Gubbe skamset: ”Herre jag har inga får, endast idel stinkande getabockar”. Då lär Gud ha sagt enligt Gubbe: ”Ja, däri har du rätt herr Gubbe, du har endast idel stinkande getabockar, men gack du in i din Herres glädje”.

Jag tycker det skulle varit förståeligt, om församlingsborna hade lynchat prosten efter gudstjänsten. ”Idel stinkande getabockar” lär stå på en vägg i Hablingbo kyrka.

Tillägg.
Man kan naturligtvis undra varför jag berättar om en lite annorlunda predikan från 1600 talet? Jag tycker så här 400 år senare, att det finns ett inslag av humor, även om Herr Gubbe säkert inte menade det. Den har en pedagogisk finess, när han kryper ner och gömmer sig i predikstolen, men framför allt är hans budskap den söndagen fruktansvärt och hemskt. Så nu lämnar jag Herr Gubbes predikan och berättar om något annat, som jag själv i mina domsöndagspredikningar använt ofta.

Det handlar om en liten grabb, som hette Kalle. Han gick i söndagsskola. Kalle var en besvärlig ”elev” och hade svårt att sitta still och hålla tyst. Söndagsskolfröken orkade inte med honom en dag och sa uppgivet till honom: ”Kalle, Kalle. Hur ska det gå för dig på domens dag?”
Då sa Kalle: ”På domens dag?  – Då springer jag och gömmer mig bakom Jesus”.

(Jag tänker springa med den där Kalle, när den dagen kommer.)

Lite konstigt är det att just domsöndagen fått ett så allvarligt motiv i kyrkoåret.  Det är ju då Herren kommer tillbaka. Tänk så mycket de första kristna längtade efter att Herren skulle komma igen och ta alla till sig. Jag läste någonstans att den största krisen för kyrkan, det var när den sista aposteln, Johannes dog och Jesus inte kommit. Man trodde att innan den siste aposteln hade dött, skulle Jesus komma tillbaka. Det var , om jag minns rätt, kyrkofadern Origines, som hjälpte kyrkan över krisen.

Alltjämt sitter vi i våra medeltida gotländska kyrkor vända mot öster, för att få se människosonen, Herren Jesus Kristus komma som soluppgången på himmelens skyar och ta de sina hem till sin glädje. Detta är ingen skräckens dag. Det är glädjens dag.

Tyvärr fick jag inte höra en av de psalmer i vår psalmbok, som jag tycker bäst om när jag var i domkyrkan i söndags. Det är psalmen 490: ”Guds Son en gång i morgonglans, skall åter komma hit…”. Kanske får jag höra den på andra söndagen i advent, för då är det något av samma tema i gudstjänsten.

Tiden är ur led

Klocka2

(Den här klockan fick jag av en konfirmandgrupp på Fårö på 90 talet. Kär gåva)

Tänker berätta några roliga historier från förr i tiden.
Jag har försökt att säga några vackra komplimanger till några damer och flickor som jag tycker om. ”Du är så lik fröken ur”, har jag ibland sagt. De har sett oförstående ut och jag berättar då, att jag läste nyligen om en man som tyckte så mycket om Fröken  Ur .När någon frågade honom om varför han tyckte så mycket om henne svarade han, att han tyckte hon var en Alla tiders tjej.

(Jag vet inte om det finns någon ”fröken Ur längre”. Damer och flickor som jag sagt det till har som sagt sett frågande ut.

Så till något annat som jag råkade ut för i början på 1960 talet, när jag arbetade på länsmejeriet i Visby. Jag var sjuk en dag och kunde inte komma till mitt arbete. Man skulle då ringa sjukkassan och anmäla sig. Jag ringde sjukkassan och hörde en röst som sa: ”Tala om vad ni är för sjuk”. Jag sa: ”Jag har ont i halsen och har 40 graders feber”. 
Då hördes röste på nytt som sa: ”Er tid är ute.
Så klickade det till i luren och samtalet avbröts.

Det var ett försök att vara rolig i novembermörkret, men tiden går fort och roliga historier blir fort gamla.

ERXOMAI

Präster

Erxomai är grekiska och verbet är perfekt, presens och futurum på samma gång. En gång vid ett avskedstal till en präst använde jag mig av verbet.

Jag var inspirerad av en predikan i advent som jag hållit någon gång. Jag gör ett utdrag ur min predikan, så blir det kanske lättare att förstå avskedstalet:

Det grekiska verbet erxomai som betyder kommer har märkligt nog tre betydelser. Det är både presens, perfekt och futurum i samma ord. Perfekt han har kommit. Den första julen, den som vi börjar vår tideräkning med är år noll. Det var då Jesus föddes i ett stall i Betlehem. Och som sagt, händelsen är så viktig för oss att vi från den stunden räknar tiden efter Kristi födelse och det som hände tidigare som tiden före Kristi födelse. Alltså Jesus har redan kommit till vår jord en gång. I Bibeln talas det också om att han en dag skall komma, alltså futurum. En dag skall han komma på himmelens skyar och Guds rike skall genomsyra allt. Men ordet erxomai är också presens, nutid. Detta att Jesus kommer, Ja han är redan här mitt ibland oss, för han har sagt att där två eller tre är församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem. Guds rike är nära också oss.

Nu till händelsen när Richard Wottle  skulle sluta vara kyrkoherde i Östergarns pastorat. Richard Wottle ledde gudstjänsten. Magnus Hellström, jag och Elimförsamlingens pastor Per-Olof Sahlberg  plus många andra var också med.

Vid den efterföljande ”minnesstunden” vid kaffet hölls många tal som alla lovordade Richard för hans arbete. Jag kom på att jag kunde använda mig av min något bortglömda grekiska, så jag sa: När jag ser oss tre präster här så kommer jag att tänka på det grekiska verbet erxomai. Jag är perfekt, det förflutna, Richard presens, den som är nu och Magnus, futurum, han som skall komma.

När jag sagt det sa Per-Olof Sahlberg:  ”Vad är då jag, som överlevt fem präster under tiden jag varit pastor i Elmförsamlingen i Katthammarsvik?”

Jag svarade: Du är presens particip – den ständigt vardande”.

Döden

Längtan efter tro,Annons 1.

Annons i Skeab Verbums förlag 1981. (Annonsen är alltså inte aktuell och böckerna går inte längre att köpa. Min lilla bok finns att tillgå på bibliotek. Kanske de andras också.)

Döden, det är något jag funderat över hela mitt liv. Det var för att göra ett försök att befria mig från dödsångest, som jag skrev ned mina tankar. Docent Sven-Erik Pernler fick läsa vad jag skrivit och han tyckte jag skulle göra ett försök att lämna in den till Skeab Verbum, för att få mitt manus utgivet. (Jag visste inte då att 97 % av alla manus som kom in till förlaget refuserades och sändes tillbaka till författaren. Hade jag visst detta hade jag aldrig vågat försöka)

Jag var 36-37 år, när jag en natt fick en väldig bröstsmärta. Gick jag hundra meter kändes det som jag bar på en 50 kg säck. Jag, som hade magistern i simning och simmat 2000 meter orkade knappt 25 meter. Byta däck på bilen var ett elände, och jag fick gå och lägga mig och vila. På sjukhuset hittade de inga fel på mig och jag fick känslan av att det var psykosomatiskt. Därför sjukskrev jag mig aldrig. Jag kämpade på med gudstjänster, begravningar bröllop, konfirmander, hembesök med mera av prästens alla uppgifter. Jag drabbades av konstig hjärtklappning och hade svårt att andas under gudstjänsterna.
Jag ville inte ge upp, för jag var ju något av ”uppkomling”, så jag ville inte skämma ut mina anhöriga och släktingar med att inte klara av uppgifterna.

Jag fortsatte med mina sporter, badminton, tennis och pingis. Det kändes inte bra, men jag ville inte ge upp. Min sjukdom var ju bara inbillning – trodde jag.

För några år sen fick jag en hjärtinfarkt och hamnade på Karolinska sjukhuset . Läkaren, som satte in en ”stent” i något av blodkärlen, berättade då att jag haft en hjärtinfarkt många år tidigare, och att blodet skapat nya ådror där det kunde passera.
Det underliga är att jag blev glad över att höra det. Då var det alltså inte bara inbillning. Kanske gjorde jag ändå rätt som höll på med mina sporter, även om jag inte var lika bra som förut.

Jag har alltså under nästan hela mitt liv funderat över döden. Det konstiga är att jag gör det mindre nu, när det börjar bli dags på riktigt på grund av åldersskäl.  Jag har lärt mig att acceptera döden och att jag kan inte med bästa vilja i världen göra något åt den. Den kommer när den kommer.

Det underliga är att jag hade tänkt skriva och berätta om något annat, men det anknyter förstås till det jag skrivit ovan.

Jag samtalade med en kvinna om döden och allhelgonatiden. Jag tyckte den var skrämmande och att det  var en mörk och sorglig tid, med gudstjänster till ”De hädangångnas minne” och påminnelse om alla gravar.

Kvinnan jag talade med var bondhustru och hade  jobbat med jordbruk stora delar av sitt liv. Hon tyckte tvärtom. Hon tyckte att allhelgonatiden var den bästa av årets tider. Det var en fin tid när skörden var bärgad och bonden fick lön för allt sitt slit under resten av året. Hennes önskan var att hon skulle få dö i allhelgonatid, när hennes liv var till ända. Hon såg fram emot det kommande livet. Det skrämde henne inte.

Jag hade begravningsgudstjänsten för nu länge sen för henne, och jag minns inte riktigt om hon fick sin önskan uppfylld, detta att få dö i allhelgonatid, men jag tror att det var så.

 ”Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret”.

 

Alla helgons dag

Kyrkogård

Foto Kent Österdahl.

Nu på lördag är det Alla helgons dag och många tänder ljus på gravarna. Jag minns när man firade gudstjänst till ”De hädangångnas minne”, alltså man läste upp namnet i kyrkan för de som gått bort under året. I vissa församlingar tände man också ett ljus för var och en som lästes upp. Det fanns somliga präster på 1970 talet som tyckte det var fel att tända ljus för de som avsomnat. Det fanns då en risk att folk kunde missförstå och tro att alla döda blivit helgon och man sa, att ”Alla döda var inga helgon och att alla helgon var inte döda”.
Nu tror jag att man i alla kyrkor tänder ljus för de avlidna.

Nej, alla människor är inte goda. Personligen tror jag att det finns både gott och ont i alla människor. Vad kommer då det onda ifrån?

Den fallna skapelsen talas det ibland om i teologiska kretsar. Tanken är väl då att man tror att från början var allting gott. Gud såg att det var gott, står det i en av skapelseberättelserna. 
Bibeln försöker så med hjälp av syndafallsberättelsen om Adam , Eva och ormen förklara varför det gått så snett med skapelsen. Varför det ser ut som det gör på vår jord i dag.

I TV gick det nyligen ett program som heter ”Över Atlanten”. Den här gången var det kända artister med. Marcoolio var en av dem. Han tog upp frågan om helvetet var här på jorden? Özz Nüjen sa då skämtsamt: ”Var har du hittat röka”?

Marcolios fråga är ändå värd att fundera över. Finns helvetet på jorden? Ja, när man tänker på hur det ser ut på vår jord i dag så kan man fundera. Vi ser på naturfilmerna i TV hur djuren äter varandra. Äta eller ätas, det är frågan. Krig och elände finns på många ställen på vår jord. Olyckor och naturkatastrofer förekommer i mängder. så visst är Marcolios fråga berättigad. 
Den starkaste är den som överlever tycks vara det som gäller på vår jord.

Det finns något annat också. Mitt i allt elände finns också en ström av kärlek. Kärlek som utan tanke på egen vinning ger åt svaga,  sjuka, fattiga, olyckliga människor hjälp och omtanke.

Vi kallar dessa ibland för helgon. Det var så att helgonen hedrades med att få någon av dagarnas namn. Till slut räckte inte dagarna till. Då slogs  de samman till  Alla helgons dag. 

I vår svenska kyrka namnger vi inte några helgon, men visst tror vi att de finns. Det fanns en tid när jag led av av en fruktansvärd dödsångest. Därför beundrade jag en man, som hette Maximilian Kolbe, otroligt mycket. Jag använde honom i nästan alla min Alla helgons dag predikningar. Det berättas så här om honom: 

En präst i Polen som  blev utnämnd till helgon är Maximilian Kolbe . Han blev förd till ett koncentrationsläger under andra världskriget. Där var, som ni säkert har läst om, vidriga villkor. En gång skulle militären , eller fångvaktarna kollektivt straffa lägret för någonting.  De gjorde då så, att de ställde upp alla fångarna i lägret på ett led och sedan började man räkna. Var tionde fick ta ett steg framåt. De skulle föras till bunker nr 14, där de skulle få svälta ihjäl.

En av dem som blev utsedd greps av en väldig dödsskräck och tiggde och bad för sitt liv. Då steg den katolske prästen Maximilian Kolbe fram och bad att få ta den andres plats. Det godkändes. Så blev han då tillsammans med sina olyckskamrater förd till bunker 14 och blev inlåst där för att svälta ihjäl. Fångvaktarna som förut från de tidigare grupperna i bunker 14 hört de hemskaste ångestrop och förbannelser blev nu mycket förvånade. De hörde psalm och lovsång. Prästen var den siste som dog och in i det sista höll han modet uppe på sina olyckskamrater, in i det sista lyckades han föra det positiva goda in i den annars så djävulskt onda miljön.

För mig  framstår en sådan man som otrolig. Värd vår beundran. Många ler och fnyser, när de hör ordet helgon, men de vet nog inte vad det handlar om. Helgon är oftast människor. som offrat sitt liv i kampen för det goda.

Människor som det lyst och gnistrat om.

Ändå har ljuset inte varit deras eget. Däremot har de kommit så nära Herren, så nära Jesus Kristus, att de blivit liksom genomskinliga. Hans kärleks ljus kan strömma genom dem ut till andra människor.

 

 

Syföreningar

Var dag

Den här bonaden sitter på väggen över vår säng i lägenheten i Visby. Vi köpte den på någon av alla syföreningsauktioner jag varit auktionist på.

I mitt hem vid Hajdeby i Kräklingbo minns jag en annan  bonad, som min farmor sytt eller ropat in på syföreningsauktionen i Gammelgarn. Den är  säkert sydd någon gång i slutet på 1800-talet eller möjligen början 1900 talet. På den står det: 

Lycklig den vars levnad flyter
Bäckens lugna bölja lik
Och fast lyckans ynnest tryter
är av egna dygder rik.

(Jag är inte helt säker på vad som menas med  är av egna dygder rik. Kanske menas det att trots motgångar, så har man ändå en god moral?)

Hur som helst. Gammelgarns och Östergarns kyrkliga syföreningar bildades 1898 om jag minns rätt. De sydde ihop pengar till allt möjligt, till kyrkan och till nödlidande. Gammelgarns syförening sydde också i hop pengar till en kulspruta under första världskriget. Östergarns syförening sydde ihop till en likvagn. Det fanns i arkivet på min tid som präst i Östergarn en slags protokollsbok över alla syföreningsauktioner som hållits. Vad som köptes och av vem. Bland annat står det att ungmor Österdahl inköpte en duk. Ungmor Österdahl var min farmor som var född 1867. Det innebär att det också måste funnits en annan mor vid Trosings i Gammelgarn, nämligen hennes svärmor Maria f. Ljufström bördig från Kyrkljuves i Gammelgarn. (Hoppas verkligen de gamla protokollen finns kvar i arkivet i prästgården i Östergarn.)

Under min tid som präst i tjänst var det gott om syföreningar. Jag började som präst i Eksta, Sproge och Levide församlingar. I alla tre församlingarna fanns syföreningar. Jag blev kyrkoherde i Bunge pastorat och där fanns syförening på Fårö och Fleringe. Kanske också Rute. Det var komministerns område, så jag kommer inte ihåg riktigt. Vi flyttade 1995 i november till Östergarns pastorat där jag också blev kyrkoherde. I Östergarns pastorat fanns syföreningar i Kräklingbo, Gammelgarn och Östergarn. Östergarn och Gammelgarn har gått samman till en syförening. Kanske en av de få som är kvar på Gotland. Många har lagt ned eller är vilande.

Efter min prästvigning hamnade jag som sagt i Eksta och blev kvar där i nästan 12 år. Den kyrkliga syföreningen i Eksta var vilande när vi kom dit. Gunvor, min hustru,  och jag ville försöka få igång den på nytt, så vi satte in en annons i tidningen. Det kom första gången tolv personer. Vi beslöt att vi skulle försöka få fart på syföreningen igen. Nästa gång skulle vi träffas hos klockarmor vid Bäne i Eksta. Då inträffade min värsta felsägning som präst. Jag var trött och stressad, men ville ändå försöka skapa en god stämning, så jag sa:  Det här med syförening är väldigt bra, för den som vill kan delta i samlaget, men man behöver inte.
Jag skulle förstås säga samtalet och så blev det så galet. Det blev alldeles tyst först och sen bröt det ut ett hejdlöst skratt. En av de äldsta damerna sa: Jaha,nu vet vi vad nya prästen tänker på.

Nåväl, det blev en fantastisk syförening i Eksta. Vi hade trivsamt och mycket roligt och vi samlade in stora summor pengar på syföreningsauktionerna, som för det mesta hölls utomhus från prästgårdstrappan iEksta.