”De har börjat hugga i vår skog”

Huggpacke

Det sa Hans-Erik Eliasson, vår mågs far, när han var i åttio årsåldern.
Nu närmar jag mig själv 80 år. Jag märker att fler och fler i min ålder blir sjuka och dör, så jag måste ge ”Hasse” rätt när han sa, att de har börjat hugga i vår skog.

Det kom oss så nära, när vi fick höra att Gunvors, min hustrus, mycket nära vän, sjuttiotvå år gammal fick beskedet för några månader sedan, att hon hade en obotlig cancertumör. Hon opererades, men drabbas ibland av något som liknar epilepsianfall. Hon, vännen, vet mycket väl att hennes levnad här på jorden är begränsad. Trots detta är hon tapper och försöker vara glad. Gunvor och hon delar den kristna tron tillsammans och delar bönegemenskapen, trots avstånden dem emellan. Gunvors förtvivlan är att hon känner sig maktlös, att hon inte kan hjälpa henne. Jag är ju präst och skulle kunna vara till hjälp, men det känns mest som, om jag bara har tomma klichéer att komma med.

Ibland tänker jag på vår sons svärfar, som varit missionär i Afrika och som fyllde 90 år i fjol. Han sa, när vi träffades, att Sune jag är så nyfiken på Himmelen. Det ska bli så roligt att komma dit. (Jag uppfattade det, som om han verkligen menade vad han sa. Han var nyfiken och såg framåt).

Jag skulle önska, att jag hade så stark tro. För min del har jag accepterat att jag skall dö. Jag vill förstås leva längre, men jag förstår, att det stämmer som min far sa: ”Det är vår tur nu”. I bästa fall kan jag kanske kalla mitt sätt att acceptera döden som en form av ”överlåtelse”. (Jag kan ingenting göra utan får klamra mig fast vid Herren.)

Människor jag mött

och ännu känner

Kent 56 år

Vår son
Kent Österdahl

Kent föddes 18 december 1964 på BB i Visby. Födelseorten var Buttle församling. Vi bodde i lärarbostaden i Buttle på övre våningen. Tidigare småskollärarinnans bostad. Lägenheten bestod av ett rum och kök och två små garderober, Vi sov i den ena garderoben och vår nyföddes son sov i den andre garderoben. Det fanns inga dörrar emellan. Lägenheten värmdes upp av en fotogenkamin och när det var som kallast hade vi 12 grader varmt. (Vi bad om att få en större kamin och fick det.) Vi betalade 35 kronor månaden för hyra.

Jag arbetade först på länsmejeriet i Visby och senare i stenbrottet i Buttle. Gunvor, Kents mor hade sommaren innan tagit realen och på ledig tid arbetat i affären i Buttle. Efter det att Kent föddes var hon hemmafru i 16 år. (Vi fick två barn till.)

Kent döptes påskdagen 1965 i Kräklingbo kyrka av Herbert Röhstö. Kent var som barn ett mycket älskat barn. Han var glad och snäll. Vi trivdes i lärarbostaden i Buttle och hade väl inte tänkt oss just någon annan bostad. Jag spelade pingis med socknens ungdomar och fick idén till en ungdomsgudstjänst i Buttle kyrka. Stiftsadjunkt Örjan Lundqvist anlitades. Han tyckte vi borde flytta till Visby och till en lägenhet på Vallgravsgatan 1. Han ordnade också jobb för mig i Visby Domkyrkoförsamling, som ungdomsskreteraraspirantpraktikant. Det blev sen många bostäder för Kent och våra barn. Närmare bestämt ett 20 tal.

Kent och jag spelade mycket pingis. Han blev så småningom bättre än jag, som egentligen inte var så dålig. Kent kom att spela i Levides pingislag under en tid. Han blev också duktig målvakt i Fardhems juniorlag i fotboll och blev uttagen som en av målvakterna i Gotlands juniorlag.

Kent var duktig i skolan. Det fanns på den tiden något som kallades fria aktiviteter. Hans klasskamrater var ofta ute och lekte på fria aktiviteter, men inte Kent. Han lärde sig skriva maskin och pluggade in kejsarlängden.

På sommarloven arbetade han bland annat som dräng på Stjärnarve bondgård i Eksta. Lönen han fick köpte han en byggsats till en dator. (Jag tyckte nog det var att slösa med pengar till en så dyr leksak.) I dag är sonen Kent mycket duktig på dator och har just räddat mig från en pinsam situation. Jag hade sökt efter en epost via nätet och fick in virus i min dator och konstiga porrbilder. Då var det bra att Kent köpte den där byggsatsen och kunde hjälpa mig att komma ur denna pinsamma situation och få min dator fri från virus igen.

Kent läste naturvetenskap på gymnasiet och var mycket bra på matematik Han läste också ryska som tillvalsspråk. På universitet valde han att läsa teologi och tog teologie kandidatexamen. Han  prästvigdes 1991, blev komminister i Eksta och senare kyrkoherde efter Ebbe Klint i Klinte. Tjänsten som han ännu innehar.

Kent var med när Gunvor och jag gifte oss i Kräklingbo kyrka 1964. Han var inte född än, men han var med. Gunvor och jag firade guldbröllop 2014. Kent, vår son, var präst för oss, när vi då förnyade våra vigsellöften i Buttle kyrka.

Glad Påsk

Glad Påsk

Den här fina flanellografen använde jag på Påskdagens familjegudstjänster under 30 år som präst.

Jag såg igenom mina gamla predikningar för påskdagen och tycker den jag höll i Östergarn för 21 år sen, ännu håller. Här kommer den om ni vill läsa en gammal predikan.

Påskdagen 2000
Kristus är uppstånden

Det är det glada budskapet som på alla sätt förkunnas i kyrkorna världen över idag. Vi har sjungit psalmer om det. Vi har tänt Påskljuset och vill också på detta sätt tala om att Jesus lever.

 Idag är det slut på fasta och mollmusik. Idag brusar orgel och röster i jublande dur. Ja idag handlar hela gudstjänsten om att Jesus besegrade döden. Jubelropet: Jesus lever, hörs bland hans  lärjungar.

Det som skedde  Påskdagen 33 i Jerusalem har förändrat människornas tillvaro. Tidigare under Gamla Testamentets tid talades det inte så mycket om att människan hade ett evigt liv. Det fanns dock sådana tankegångar.

 Vi möter det i debatterna mellan de religiösa partierna Sadducceerna och fariseerna. Vi möter det hos profeterna och i de apokalyptiska böckerna, men annars var tanken under Gamla Testamentets tid mera att folket skulle bestå.
Man levde vidare genom släkten.

 Så kommer Jesus och förkunnar att människan är en evighetsvarelse. Förkunnar att livet fortsätter också efter döden. Det hade många sagt före honom också. De gamla grekerna t.ex..

Men Jesus inte bara talar om det – han visar att det är sanning. På ett helt ofattbart sätt uppväcker han människor från de döda. Jag tänker på Lasarus, på änkans son i Nain, Jairos dotter och flera andra.

 Påskdagen år 33 uppstår han själv från de döda. Lärjungarna behöver inte längre spekulera som grekerna om livet fortsätter efter döden eller inte. De vet att det är så. Jesus visade det för dem.

 Lärjungarna är så övertygade om att Jesus lever och att de själva ska få leva, att de bryter med sitt gamla sätt att leva och ser fram emot den dag då de åter är förenade med Kristus.

 Det är en mycket stor skillnad att se på livet, om man tror att det slutar med döden, eller om man vet att döden bara är en port in till glädjen hos Gud.

 Tror man att Jesus ordnat det så, att döden är porten in till livet, då är det tveksamt om man ska skriva en sista hälsning på alla blomsterkransar vid begravningarna. Kanske vore det riktigare med på återseende eller som jag hörde någon säga:  Kum väl haim.

Ja Kristus är uppstånden, jublar vi, men är det då sant, eller har miljarder kristna under århundradena och vi fallit offer för önsketänkande?

I en av Evangelietexterna på Påskdagen berättas det om några av Jesus lärjungar, som var mycket ledsna. De var på väg till graven, för att avsluta balsameringen av sin älskade Mästare.

 På vägen dit bekymrade de sig för hur de skulle få bort den stora stenen från graven. Hade de dessutom vetat om att stenen var fastbunden med grova rep och på knutarna på stenen hade Pontius Pilatus satt sitt sigill, så att det skulle synas om någon försökt bryta sig in i graven, så hade de nog givit upp tanken på att kunna fortsätta balsameringen. Men när de kom fram såg de att den stora tunga stenen redan var bortvältrad. Och när de så såg in graven fick de se en ung man, en ängel klädd i en lång vit dräkt.

Kvinnorna blir mycket rädda. Men ängeln säger till dem: Var inte förskräckta ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått. Han är inte här. Se här platsen där han blev lagd.

 Kvinnorna får i uppdrag att berätta vad som hänt. Men enligt Markus blev de så förskräckta, att de inte sa någonting.

Evangelisten Johannes berättar att Maria sprang och talade om det för Petrus. Evangelisten Lukas skriver att kvinnorna berättade det glada budskapet.

 Matteus skriver att kvinnorna sprang fyllda av bävan och glädje och berättade det för de andra.

Man kan tycka att det är underligt, att inte alla evangelisterna skriver på samma sätt och att det verkar förvirrande med de olika uppgifterna om kvinnorna vid graven.

 Men just detta är ett tecken på att berättelsen är sann. Hade de första kristna ljugit ihop berättelsen, hade man säkert varit noga med, att den stämde in i minsta detalj, men nu är förvirringen stor. Ett säkert tecken på att man inte ljugit eller rättat till berättelsen. Så tro nu, att Jesus lever och att vi också ska få leva. Så avslutar vi också i år predikan med jubleropet:

Kristus är uppstånden.

Ja han är sannerligen uppstånden.

Amen.

Människor jag mött

Röhstö

Fotot hämtat från ”De hundra kyrkornas ö”.

Herbert Röhstö

Herbert Röhstö föddes 1911 i Ovanåker i Hälsingland och dog 1998 i Skåne.
Han hade varit sjöman och ambulansförare under andra världskriget.
Herbert utbildade sig till präst och fick sin tjänstgöring i Kräklingbo, Ala och Anga församlingar på Gotland.

Min far beundrade honom, för att han gick klädd som vilken arbetare som helst.

Herbert Rösthö blev min konfirmationspräst, när jag gick och läste 1957 -1958 i prästgården i Kräklingbo, där han bodde.

Jag visste inte då så mycket om hur konfirmandundervisning gick till, men jag har förstått senare, att han undervisade lite annorlunda. Jag minns inte att vi fick lära oss så mycket av ”Luthers lilla katekes”, ja, budorden fick vi nog lära oss, men annars mycket lite ur den.

Herbert Rösthö var en stor och god berättare och delgav oss händelser ur sitt liv från hans sjömanstid och tiden som ambulansförare. Han poängterade ofta hur han räddats av Gud vid olika tillfällen.

En gång berättade han om en måltid när han var på sjön. Maten var inte så bra, sa han, trots att han bett bordsbön. Då bad han en gång till och tänk då smakade maten mycket bättre.

Jag träffade honom vid olika tillfällen, när mina syskon kom hem och ville att han skulle döpa deras barn i Kräklingbo och vid min farmors begravningsgudstjänst. Vid sådana tillfällen sökte han upp mig, och vi samtalade om andliga frågor. Jag var skeptisk till hans berättelser och särskilt då, när han sa att vetenskapsmännen hade upptäckt ett hål i himlen och att man kunde se ut till Gud genom det.

Det var säkert ”svarta hål” han menade. Jag log när jag hade läst om ”svarta hål”, att de var inga hål. Tvärtom var de så kompakta (tätheten så stor), att inte ens ljuset orkade lyfta från dem.

Lite rätt fick jag dock ge honom, när jag senare läste vidare om de ”svarta hålen” i universum. En del spekulerar om de svarta hålen och tror att de kan förändra tid och rum, och att vi kanske kan finna nya dimensioner och flera universum i närheten av dem. Lite av science fiction kan tyckas, men vem vet? Osvuret är bäst.

Herbert Rösthö blev också vår vigselpräst, då Gunvor och jag gifte oss 1964 i Kräklingbo kyrka. Vi träffades inför vigseln och då berättade han att han alltid bjöd folk på chokladkakor, för, sa han, när jag kommer till himlen då kommer församlingsborna att bjuda igen.

Sista gången jag såg och talade med Herbert Rösthö, var på Heathrows flygplats  utanför London i mitten av 1980-talet. Han var då på väg till Jerusalem.

Om Herbert Röhstö tycker jag kan man säga, att han var en utomordentlig berättare och en trons människa.

Marsgaistn

”Marsgaistn veinar slängar u peinar augu u å åiru fulle me snåi…”

Så börjar en populär sång på gutamål, som jag tyvärr inte vet vem som skrev. Den är populär och i förrgår eftermiddag och kväll fick vi återigen uppleva hur den kan vara. (Stormen, yrvädret i mars slänger och pinar ögon och öron fulla med snö..)

Någon bad mig översätta sången till svenska, och jag har gjort ett försök. Jag gör dock inte anspråk på att översättningen är helt rätt, även om jag växt upp med gutamålet, och vi talade det i vårt hem. Kanske har jag missuppfattat vissa ord.

Sången fick mig att tänka tillbaka på min barndom. Jag ser framför mig hur min mor kämpar med tvätten för sitt hushåll på tolv personer i bryggarhuset i början på 1950-talet. Vi hade då ingen elektricitet utan mor fick bära in vatten till grytan, där hon kokade tvätten, för att sen i det kalla brygghuset tvätta för hand. Hon var ofta ”gaistriven”, narig på sina händer.

Tredje versen på ”Marsgaistn” fick mig att minnas en annan händelse. Den lyder:
”Bani ei stuu krupar till gruu tråistar int äut för marsgaistn kald äurvädre rasar snåien sum pasar störtar fran himln. Päukar ei vald ynskes ma snåi u mysslingen fäul, sum vör har drats me ända sen jaul. Marsgaistn keilar aldri han veilar mysslingen gär så me.

(Barnen i stugan kryper till elden törs inte ut för stormen i mars köld yrvädret rasar snön som trasor störtar från himlen. Den ondes ”vald” önskar, må snö och mässlingen ful, som vi har dragits med ända sen jul. Marsgaistn kilar aldrig han vilar mässlingen gör så med.)

”Mysslingen fäul”. Mässlingen ful. Jag minns så väl, när vi sex barn var sjuka i mässlingen och fick ligga i samma rum som vår farmor, som var förlamad och ständigt sängliggande i början på femtitalet. Min familj hade flyttat till en gammal ödegård vid Hajdeby och huset var ett gammalt hus av sten. Det var bara tillåtet att elda i en eller högst två eldstäder. Vi hade det ganska fattigt och låg på halmmadrasser. Rummet var fullt av sängar och min storasyster och mor fick kryssa mellan sängarna så gott de kunde för att sköta om oss. Mor och storasyster hade hängt filtar för fönstren för vi tålde inte att se ljus, när vi hade mässlingen.

Jag tänker på stackars farmor, som var frisk förutom förlamningen, som hon fick då hon drabbats av en stroke några år tidigare. Det kan inte ha varit så roligt för henne att ligga där i mörkret och odören tillsammans med sex sjuka ungar. Några av oss hade hög feber och var mycket sjuka. Gunnar, en av mina bröder, hade hög feber och yrade. Vi andra skrattade åt honom och hans feberfantasier. Vi barn överlevde mässlingen, och det gjorde farmor med trots mörkläggning och odören i rummet.

(”Vald” betyder enligt gutnisk ordlista ”förorsakar”, men jag förstår inte riktigt ändå) .

Millenniumskiftet i Östergarn

Östergarns kyrka.

(Foto: Kent Österdahl)

Sista dagen på förra milleniet var för somliga något orolig. Några hade funderingar om  att datorsystemen skulle bli knasiga (2KY-buggen) och kanske utlösa kärnvapenkrig. Det fanns också någon gammal spådom om att jorden skulle gå under år 2000. Just den gamla spådomen oroade dock inte mig, för jag var övertygad om att vi redan passerat tvåtusen år.  Det är fel i tideräkningen. Det är mer troligt att Jesus föddes år sju före Kristus.

Släktingar, som firade millenniumskiftet vid Hajdeby för sina hundars skull, blev dock mycket förskräckta. Precis kl.24.00 slocknade ljuset och det blev alldeles mörkt i huset. -En propp hade gått.

Kl.23.00 firade vi gudstjänst på nyårsafton i Östergarns kyrka. Kören och ett hundratal personer deltog. Efter gudstjänsten gick vi alla fackeltåg upp på Östergarnsberget för att där beskåda fyrverkeriet vid millenniumskiftet. Det var högtidligt och fint, när vi gick där med våra facklor. Det enda som oroade mig var att någon skulle falla utför klippkanten på berget. Det var många barn med, bland andra våra barnbarn, så visst hade jag anledning att vara orolig. Jag hade satt upp marschaller längs klippkanten för säkerhets skull. Det blev ett fantastiskt fyrverkeri, och jag tror, att de som var med tyckte att de varit med om något särskilt.

Några som inte kunde vara med var hustru Gunvor, som istället för att vara med på berget satt i prästgårdens kök med vårt barnbarn Elin, som fötts några veckor före millennieskiftet. Nästan hundraåriga Ester höll Gunvor och Elin sällskap. Gunvor tyckte, att det var något visst med att vaka in det nya milleniet tillsammans med en nästan nyfödd baby och en nästan hundra årig dam. Något av historiens vingslag.

Telefon

190px-1896_telephone

(Foto från Wikipedia)

Klockan halv fyra i morse väcktes vi av  ilskna telefonsignaler. Sömndrucken trevade jag efter mobiltelefonen, som låg bredvid mig på nattygsbordet.  Jag tänkte: ”Måtte det inte hänt något allvarligt?”. Det var tur, att innan jag svarade fick jag se att samtalet kom från +25, och därför tryckte jag av telefonen utan att svara.

En gång när jag vigt ett par i Täby och vi låg över där, så ringde också telefonen mitt i natten. Jag svarade och i den andra änden på telefonen var det någon som pratade ”rotvälska”. Ett språk jag inte förstod och det var också från +25, så därför svarade jag inte nu, när jag såg att det var från samma land.

Jag hade svårt att somna om, efter att ha blivit väckt av telefonsignalen. Låg och vände och vred på mig i sängen och tänkte att det här kan jag skriva en blogg om. Gunvor, min hustru låg i sängen bredvid. Hon vände sig i sängen och mumlade något om, att hon kunde inte sova efter det här samtalet. (Hon har lite problem med sömnen). Jag sa: ”Kan Du inte sova heller”. Jag fick en lätt snarkning till svar. Hon hade pratat i sömnen.

Jag svarar alltid i telefonen när det ringer, även om det är mitt i natten. Det beror på, att när jag var ung och arbetade i ett stenbrott, så svarade vi inte en gång, när det ringde intensivt. Vi satt inne i matboden och och spelade ”skitgubbe”. Han som var sprängarbas sa, att vi svarar inte, för det är säkert någon från sockerbruket, som vill kolla att vi är i stenbrottet och arbetar, eller om vi sitter inne och spelar ”skitgubbe” i matboden. Så vi svarade inte. Det var inte sockerbruket som ringde. Det var ett hus i närheten som brann och folket där ville att vi, som arbetade i stenbrottet, skulle hjälpa till med släckningen. Men vi lät det ringa och huset brann ner till grunden. Jag har inte kommit över det än, så jag svarar alltid i telefonen. Dag och natt.

Jag blev så småningom präst och har bott i tre olika prästgårdar, där vi alltid hade telefon också i sängkammaren. Det hände ibland att man fick stiga upp mitt i natten och åka ut till någon olycklig person, som behövde någon att tala med. Det finns ju jourhavande präst, som man kan ringa till, där man turas om att ha ”vaknätter”. Jag hade dock ambitionen att ständigt vara en sorts jourhavande. 

En gång i Östergarns prästgård ringde det klockan två på natten. Jag svarade: ”Östergarns prästgård”. En något ”sluddrande” röst hördes i andra luren: ”Va, va har jag kommit hän?”  ”Ja, 52001”, sa jag. Det blev alldeles tyst i den andra luren, men tills sist hördes. ”Va f-n. Inte en siffra rätt” och så lades luren på.

Att sakta fasas ut ur livet

Ålderstrappa

Fasas ut ur livet.

Det var vad hustru Gunvor sa till sin väninna i telefonsamtalet i dag.
Jag kände igen det och tycker det är ett bra ord för hur vi ”gamlingar” känner det i dag.
Vi har underbara barn och barnbarn och t.o.m barnbarnsbarn, som älskar oss väldigt mycket, Vi gläds över att alla är sams och hjälper varandra.

Så vad är problemet? Något problem är det egentligen inte, snarare något av naturens ordning. Jag minns när  församlingen tog emot mig som relativt ung komminister och den gamle prästen , som jag då avlöste, sa att det var i sin ordning att jag tilltog, och att han avtog.

Ja, så var det. Man fick vara i centrum. Många såg upp till en och lyssnade på vad man sa. Riktigt så är det inte nu. Det är väldigt lätt att känna sig lite utanför. Jag har  börjat höra dåligt, och när jag då  säger något kan man skymta ett litet leende från barn och barnbarn. Antagligen har jag svarat på helt fel saker.

Ändå finns det också positiva saker med att bli gammal. Man slipper ansvar och har ledigt alla dagar, och kan sova hur länge man vill om morgnarna. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn behöver en inte längre. Det är andra som får ta ansvar för dem, eller rättare sagt, de klarar sig bra själva.

Ibland hände det dock att hustru Gunvor och jag fick rycka in och vara barnbarnsbarnvakt några timmar åt treårige Ingemar och sexårige Gabriel.
De kallar mig ”faffa Sune” för att skilja mig från deras farfar, som heter Kent. En gång, när vi skulle vara ”barnvakt”, hade antagligen Gabriels farfar sagt till honom, att faffa Sune börjar bli gammal och orkar inte springa och leka så mycket längre. 
Gabriel och Ingemar kom glada emot oss när vi kom. Gabriel sa: ”Faffa Sune, Faffa Sune. Jag har kommit på en ny lek, som du nog orkar vara med i”. Så hämtade han en stol för mig att sitta på, en hink och några tennisbollar, som jag sittande på stolen skulle försöka kasta i plasthinken. Hans uppgift var att försöka fånga bollarna innan de nådde hinken.
Jag blev rörd till tårar över hans anpassade lek för mig. Jag tänkte, när jag såg tennisbollarna, att han skulle bara ha vetat hur mycket tennis jag spelat i mina dagar.

Det känns ovant att barnen klarar sig själva och att vi inte behövs så mycket längre.  Det är väl också  något att vara tacksam för, att man fått leva så länge och  sakta, sakta få fasas ut ur livet.

Östergarns prästgård

Östergarns prästgård 2Tiden vi bodde i Östergarns prästgård.
Gunvor och jag flyttade från prästgården på Fårö till Östergarns prästgård dagen efter Domsöndagen 1995. Jag tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Östergarns pastorat första söndagen i advent 1995. Jag var kvar där till pensionen år 2005.

Det var en fantastisk tid. I prästgården  fanns det gott om plats för oss två. Det gick att bo på tre våningar. Dessutom fanns källare, vind och sotarloft. Så det fanns plats för våra tre barn med respektive och alla våra åtta barnbarn, när de kom på besök . 

De kom till oss söndagar och helger. Vid jul och påsk bjöd vi dessutom in släkt och vänner. Det fanns plats för alla.

Jag minns särskilt en jul då vi var  26 personer till middagen och sjutton av dem låg över på julnatten.  Fem av våra barnbarn, elva, tio, nio och åtta år  låg i samma rum. De ville ha det så. (De tre yngsta låg hos sina föräldrar. )Det var livat värre. De ”gjånade” och glammade. En av föräldrarna , som såg TV i rummet bredvid, sa till mig, att jag skulle gå in till barnbarnen och be dem vara lite tystare. Jag  gick in till dem, men kom mig inte för att säga till dem att vara tystare. Jag blev så lycklig och glad, när jag såg alla barnbarnen, att jag glömde säga något och snart glammade och skrattade jag lika högljutt som de.

Det var mycket för mig att göra på julen. (Kanske ännu mer för hustru Gunvor) Först var det frukost. Sen gick vi och tände de meterhöga stubbarna, som vi sågat ett kors i. De brann som stora facklor längs vägen ut från prästgården.
Vi gick så alla in i kyrkan , där jag ledde en gudstjänst som kallades ”samling vid julkrubban”. Efter gudstjänsten bjöd vi så in alla som var med på gudstjänsten till prästgårdens flygel, där vi dansade kring granen.

Efter kaffe och julmiddag var det så dags för julnattsgudstjänst kl.23.30. Julotta hölls i någon av pastoratets kyrkor först kl.05.30 och senare i en annan kyrka 07.00. Kantorn, Tore Siltberg och jag gick efter väl förrättat värv efter sista julottan till prästgården och drack var sitt stor glas gotlandsdricka. Kl.19.30 var det så dags för juldagsmässa i någon av kyrkorna. Annandag jul hade vi bara en högmässa. Jag hade en idé om att vid jul och påsk skulle det vara gudstjänster i alla pastoratets kyrkor.

Jag hade tänkt att skriva om mycket mera, såsom påsken, tennis, pingis, millenniumskifte, gymnastiksalen och mycket mera, men jag förstår att det blir för långt. Kanske blir det i en annan blogg fram över.

Det var i alla fall en underbar tid tillsammans med barnbarnen i Östergarns prästgård. I dag väntar ett av våra barnbarn sitt lilla barn. Gunvor blir då mormorsmor och jag blir gammelmorfar. Inte nog med det. I sommar väntar ett annat barnbarn på att för första gången bli pappa. Jag minns så väl, när de sprang och lekte där i Östergarns prästgård.

Östergarns prästgård 1

Hjärnan

Hjärna

Foto Wikipedia

I kväll såg jag ett TV program som heter
Din hjärna.
Några reflexioner.
Om jag förstod det rätt var det viktigt för barn, tonåringar och även vuxna att de fick stimulans för att hjärnan skulle utvecklas.
Jag har haft en enorm tur som fått leva ett så ”rikt” liv. Fått stimulans av många slag.
Det kanske inte var så många stimuli till en början. I den sjuåriga skolan jag gick var det envägskommunikation. I alla fall fem av de sju åren. Läraren sa hur det var och vi ifrågasatte inte.
Vid arton årsålder fick jag arbete på ett mejeri. Min uppgift var att från ett löpande band plocka 3000 flaskor i timmen ner i stålkorgar. Efter ett par timmars jobb i flasktappen, som den kallades, fick jag så gå till mottagningen och tappa upp sju 50 liters spann i minuten. Man skulle rycka till sig spannen, få in dem under rätt kran, sätta på locken och skicka ut dem på bryggan till lastbilschaufförerna. Detta pågick mellan kl.0800 – 12.00. Därefter tillbaka till flasktappen och plocka dessa evinnerliga en liters flaskor igen.

På somrarna kunde det komma någon studerande från läroverket som jobbade några veckor för att tjäna lite pengar. Vi var nästan jämnåriga och jag tänkte, när jag såg på den studerande arbetskamraten, att vad lycklig du är, som snart ska börja studera igen.
Jag tänkte, att min framtid var att till 67 års ålder plocka dessa flaskor och leva i detta skrammel av 50 liters spann. Det var inte särskilt stimulerande.

Jag ryckte in i det militära 1962. Där talade befälen om vad vi skulle göra. Rättare sagt, de gav order. Det fanns ingen plats för ifrågasättande, utan det var bara att göra som de sa. Stimulansen var inte stor där heller.

Tv programmet om Din hjärna var intressant. Jag tänkte, är vi arbetare möjligtvis lite ”dummare” än barn till akademiker, som förmodligen fått betydligt större stimulans? Fått vara med på resor? Haft gott om pengar? Fått lära sig flera språk? Haft tillgång till fotbollsplaner, tennisbanor och ishockeybanor?

Kanske var det inte så underligt, att på landsbygden var det prästens, skollärarens och mejeristens barn som läste vidare på läroverk?

Jag hade flera begåvade syskon födda på på 30- och 40- talen, som slutade efter sjunde klass. Det var aldrig tal om att de skulle studera vidare. Vad berodde det på?
Ja, en av anledningarna var förstås att man inte hade råd. Fast det fanns nog mejerister, lärare och präster som också hade svårigheter med ekonomin, men deras barn kunde ändå läsa vidare.

Jag tror, att en del av anledningen till att arbetarbarn inte läste vidare, var att det var inte vanligt. Det fanns ingen som ”puffade på” och själv visste man inte hur det skulle gå till. Kanske låg det också något i, att man som arbetarbarn inte skulle vara ”märkvärdig”, eller tro att man var något.

Kanske är inte vi arbetarbarn ”dummare” än andra som fått mera stimuli. Det finns många duktiga människor som kommit från arbetarklassen. Några har t.o.m blivit professorer.

Ännu en reflexion. Jag tror förstås att det här med stimuli är bra för hjärnan. I dag har vi otroligt med stimuli. Vi kan resa över hela världen. (Inte just nu i Corona tider förstås, men annars .) Vi får reda på vad som händer i världen inom några timmar. Vi har datorer och mobiltelefoner. Barn, tonåringar och vuxna har mer stimuli än någonsin tidigare i vår historia. Varför har vi då inte utvecklats ännu mera och blivit bättre människor? I vårt land hör man nästan varje dag talas om hur tonåringar skjuter ihjäl varandra. Många barn och ungdomar mår psykiskt dåligt.

I Bibeln berättas det om kunskapens träd på gott och ont. Den författare som skrev detta var en vis man. Kunskap kan vara något mycket gott och vara människor till glädje, men kunskap kan också användas på fel sätt och vara människan till fördärv.