Sunes blogg

Foto av Gunvor, när hon tog realen 1964.
Jag träffade henne redan 7 oktober 1961. Jag hade tillsammans med min bror Yngve en Ford Zephyr 1954 års modell. Jag hade ett alldeles färskt körkort, jobbade på läsmejeriet i Visby och bodde i stan. Det var dans i Ala kastalet som CUF anordnade, och jag körde med Forden dit. Gunvor var inbjuden för första gången på dans till CUF. Hon bodde i Buttle. Jag bjöd upp henne och efter några danser frågade jag om jag fick skjutsa henne hem. Hon sa ja och på den vägen är det. Hade jag visst att det var så krokig väg från Ala till Buttle hade jag kanske tänkt mig för. Jag som hade alldeles nytt körkort. Fotot är Ford Zephyren på Buttle sågplats. (Det var dock inte den gången jag fick punktering, som jag tycks ha fått på fotot.)  

Sextiofyra år sen. Vi har hållit ihop sen dess och har nu fått tre barn, åtta barnbarn och nio barnbarnsbarn. Vi känner oss välsignade, och när jag på ett bibelstudium där vi läste om Abraham och jag fick frågan: ”Vad känner Du för samhörighet med Abraham, när Du tänker på honom?”
Jag sa, att när jag ser fotot på kylskåpet, som Kent tog på oss alla närmaste och jag o Gunvor sitter framför 29 personer, känner jag mig som fader Abraham.

Tack Gunvor för alla 64 år vi haft tillsammans.

Det finns ju redskap till hjälp.
I dag fick jag ta fram käppen.
(Gunvor tog ett foto av mig.)

Jag bar mig dumt åt i går. Gunvor var på vattengympa och jag var ensam hemma i stan. Jag skulle laga ett hål i väggen i lägenheten med spackel, som jag retat mig länge på. Klättrade upp på en liten pall för att nå upp till hålet, men när jag skulle resa mig upp knäppte det till i vänstra knät och jag skrek till i min ensamhet, för det gjorde mycket ont. I dag går jag som jag skrev med käpp.

Jag satt på en konsert bredvid en man som sett mig spela tennis. Han sa till mig: ”Du hade kanske inte de renaste slagen i tennis, men du var en ”jäkel” på att springa”.

Nu är den tiden förbi. Jag minns alla år, när jag spelade tennis med Per-Johan Göthberg, Agge Ahlin, Göte Karlsson och Ivan Ahlgren. Alla badmintonmatcher för Hemse , alla pingismatcher för Östergarn. Vilken glädje och vilken fröjd att kunna springa och röra sig utan krämpor. Det är fint att ha alla minnen att glädjas åt. Då tog man det för självklart att kunna springa som en hind, men just i dag går det inte.
Nej, nu får jag sluta med mina ”jeremiader” och glädjas åt att jag ännu kan skriva.

(Fot0 Gunvor Österdahl)
1963 tror jag det var, som jag slutade på länsmejeriet i Visby och började arbeta i Buttle stenbrott.

Jag hade arbetat några år på länsmejeriet i Visby, men efter att ha blivit orättvist behandlad och oförskämt blivit utskälld av en mejerist, som nyligen kommit in från landet och inte visste någonting om mig, gick jag direkt upp till disponenten och sa upp mig. Tur att det fanns arbete i stenbrottet, eftersom jag var familjeförsörjare.

På den tiden vägde jag 63 kg och såg inte så stark ut. Av mina arbetskamrater ansågs jag vara stadsbo och dessutom tagit Buttles vackraste tös till min hustru, så jag låg inte så bra till i Buttle.
De försökte driva med mig, men det begrep jag inte. De bad mig, att jag skulle flytta den dränkbara pumpen till ett annat ställe. Jag förstod inte bättre utan bar dit den tunga pumpen för hand. De flyttade den med traktor annars. Jag tror de ville sätta mig på prov och få skratta lite åt mig, när jag inte orkade med den tunga pumpen, men jag utsattes inte för något mer styrkeprov.

I stenbrottet gick det så till att först borrade sprängarbasen ett 20 tal borrhål ett tiotal meter av klippväggen. Därefter laddade han med dynamit och sprängde ”storskottet”. Därefter borrade han hål i de stora stenbumlingarna och laddade med dynamit och knallhattar och en meter stubintråd på alla. Sen fick vi alla arbetare hjälpas åt att tända på stubintrådarna. Jag minns att jag var lite feg och hann tända på två stubintrådar, men de orädda och skickliga kunde tända ett tiotal innan de gick i skydd.

När de stora stenarna sprängts sönder var det dags att ta fram släggan och slå sönder stenarna i mindre bitar. (20 cm i fyrkant ungefär) I början hade jag svårt att hinna med de andra. Det blev mest smågrus av stenarna jag slog på, men jag lärde mig så småningom, att det fanns något som kallades ”klåv” i stenen. Kunde man se var man skulle slå med släggan gick det bättre. Vi lastade så den sönderslagna stenen för hand upp på en traktorvagn. Så körde Sigvard Etelhag med traktorn upp stenen till Roma sockerbruk, där den brändes i kalkugnen.

Efter att ha varit med om ett mirakel då en ängel öppnat mina ögonlock, när jag somnat vid bilratten i 70 – 80 km fart, började jag tillsammans med min hustru gå i Buttle kyrka på söndagarna. Jag kom att bli betraktad, som ”religiös” och när arbetarna fått reda på att jag kommit in på en skola och fått möjlighet att börja studera, sa en av lastbilsförarna, som kommit för att köra sten (det var någon enstaka gång, som stenen hämtades med lastbil.) ”Jasså. Du ska bli en sån där gök som lever på oss andra och inte gör någon nytta”.

Sprängarbasen hörde vad han sa och han blev arg och tog mig i försvar. Han sa till lastbilschaufören, att slutar du inte upp med att håna Sune, ska du få med mig att göra.

Vi som arbetade i stenbrottet, när jag var där, var: Sigvard Etelhag, Vestergren (glömt förnamnet), Sprängarbasen Erik Nordberg, Emil Larsson, Harry Gustavsson, Dave Gustavsson och så jag själv. Även Henry Bäckman ryckte in som sprängarbas, när Erik var förhindrad.

Jag tror att jag är den siste som ännu lever och som arbetade i Buttle stenbrott.
”Tiden går”.

Vi låg över i lägenheten i Visby i ”netres”. Jag hittade inte i bokhyllan något jag tyckte var läsvärt. Till slut fick jag tag i Gunvors böcker från läroverket, ”Vägen till litteraturen”. Jag började läsa en dikt , som jag tyckte bara var trams, men så fick jag se vem som skrivit den, Nils Ferlin. Plötsligt ändrade jag uppfattning. Han var något av min idol. Hade han skrivit den måste den vara värdefull. Jag såg den på ett nytt sätt. Hur kunde jag så snabbt ändra mig från att tycka att dikten bara var trams, tills jag fick se namnet på den som skrivit, och plötsligt tycka den var bra.

Skulle det kunna hända andra också? Detta att man ser en tavla som man inte alls tycker om, men så får man se signaturen, Picasso, och plötsligt ser man någonting annat.

Jag minns en samling jag var med på i Östergarn. Kanske var det efter ett kåseri jag haft om en av mina böcker. Vi kom i alla fall att samtala om olika böcker och deras författare. Jag hade en åsikt om en av Sonja Åkessons dikter. Hon som var från Buttle. Jag sa, att jag förstod ingenting av dikten, och att jag först trott att det var innehållsförteckningen.
Jag fick då en skarp blick från en av deltagarna, och det kändes som om jag trampat på helig mark. Sonja Åkesson var hennes idol och inget negativt fick sägas om henne.

Visst var det dumt av mig, att kritisera Sonja Åkesson och samtidigt försöka sälja min ”tokiga” bok. Det gick i alla fall inget vidare med försäljningen den gången.

Förr bodde många präster i prästgårdar. Både kyrkoherdar och komministrar bodde i sina prästgårdar. (Jag har själv bott i tre prästgårdar. Eksta, Fårö och Östergarns.) Nu är det mera ovanligt att prästerna bor i prästgårdarna. 
På 70 och 80-talet retade vi präster oss på att församlingsborna sa, att det var viktigt att det lyste i prästgården. Kanske tyckte vi att det viktigaste för dem  skulle vara att komma till gudstjänsterna i kyrkan.

Jag har funderat på det där med att det var bra, om det lyste i prästgården. Det var kanske fromma tankar församlingsborna hade. Att prästgården kunde vara, en plats, ett slags öppet hus, dit församlingsborna kunde få komma med sina bekymmer. Det var bra att prästen bodde i församlingen eller pastoratet. Detta att prästen delade vardagen med församlingsborna. Kände till deras bekymmer och glädjeämnen. Kanske trodde de också att prästerna hade omtanke om sina församlingsbor, att de bad för dem, och att de kände en trygghet, när de såg att det  lyste i prästgårdsfönstren.

Det kanske inte var så dumt att prästen bodde i prästgården. Personligen har jag i alla fall fått uppleva, att man kommer mycket nära sina församlingsbor, om man finns i närheten. Man gjorde många hembesök t.ex., när någon av de äldre fyllde år. Nu samlar man ihop alla gamla en dag om året och får det gjort på en gång.

Jag vet ju inte hur det är i dag. Kanske har prästerna ännu bättre kontakt nu, än vad vi präster hade förr?

(Lukas 2:19 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. 1917 års översättning)

Det händer att jag tänker att jag gör fel, som berättar om mina ”gudsupplevelser”. Kanske var det bättre om jag behöll det för mig själv och inte berättade det för andra, men det är som om något driver mig, att berätta. Jag tror att det kan bero på att jag blir så glad, när jag förstår att det finns en Gud och en mening med våra liv. Detta att vi inte bara är tillkomna av slumpens nycker, utan att det finns en mening och mål.

Jag talade med Birgitta och Gunnar Björlander för några dagar sen med anledning av att jag ville tacka för Gunnars bok, Pontius Pilatus. Jag berättade då också för dem att jag hade upplevt något som jag tyckte var märkligt. Birgitta sa då, att det är nog inte alla präster som får uppleva något sådant. Kanske borde jag vara tyst och inte berätta. Det är den ständiga frågan jag jag brottas med. Därför rubriken på min blogg: ”Gömma och begrunda i sitt hjärta”.

Det blev en lång inledning. Det jag tyckte var märkligt var följande:
Någon ringde till mig och bad att jag skulle medverka vid Gutamålsgillets dag. Man firade 80 år i gutamålsgillet och hon som ringde sa till mig, att man skulle fira: ”I glädjens tecken”. Hon tyckte att det skulle passa bra om jag ville läsa något ur mina ”galna kyrkohistorieböcker.” Jag blev glad över att bli tillfrågad och sa ja.

Sen började jag fundera: ”Var det rätt av mig att berätta galna och roliga historier på samlingen, som präst. Vara något av en clown? Borde jag inte som gammal prost istället vara någon, som en döende ville hålla i handen vid sin dödsbädd?”

Jag funderade mycket på det och talade med en studiekamrat, förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand. Han gav mig ”Clownens bön”.

”Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: När Du fick mitt folk att le, fick du mej att le”.

Underbara ord, för en som ständigt tvivlar på att han gör rätt.

Nåväl det kändes bra på Gutamålsgillets dag. Många skrattade åt mina skämt.
Men så var det det där med hur en gammal prost skulle bete sig. Är det riktigt att man kan bete sig som en clown ibland? Skulle det inte vara bättre om man levde så att någon ville hålla prosten i hand inför döden?

Någon vecka efter gutamålsgillets dag ringde telefonen intensivt en morgon. Gunvor höll på med något annat och jag fick tag i mobilen och svarade yrvaket.
Då hördes en ledsen röst som sa, att hennes mamma var döende och ville så gärna att jag skulle komma in till henne.

Jag gick i pension 2005 och inte varit särskilt aktiv i min prästtjänst sen dess. Ändå var det något i mitt hjärta eller huvud som sa, att en präst som blir kallad till en döende måste skyndsamt ge sig dit, så jag kastade på mig kläderna, tog prästskjortan med frimärket för säkerhets skull och åkte till Visby.

Det märkliga är, att jag blev glad över kallelsen. Detta att än en gång befinnas ”värdig” att tjänstgöra vid en dödsbädd. Det var som ett erkännande, att en clown som berättar galna historier ändå också duger att vara till hjälp för en döende.

Överst Ikonen Jungfru Maria med Kristus. Därunder klockan jag fick av konfimanerna på Fårö 1994. (Jag är avbildad på klockan. Jag har då blivit lite rund.)
Det lilla fotot är min farmors far, ”Jörrn” som födes 1833 och dog 1911. Han sitter bredvid sin hustru Katarina som ligger i kistan. Katarina föddes 1836 och dog 1902,
Därunder ett foto av min farmor som föddes 1867 och dog 1957 och min farfar Carl född 1867 och dog 1937. Min far som på fotot är omkring tre år föddes 1891 och dog 1967. Farmor håller dopbarnet, min faster Hulda i knät. Hon föddes 1893 och dog 1939.
På fotot under har vi mina syskon Gunborg född 1928 och dog 2013. Bertil född 1931 och dog 2003. Martin född 1933 och dog 2002. Yngve född 1936. Gunnar född 1937, Gösta född 1939 och dog 2023. Bojan född 1940. Jag (Sune) född 1943 och Bettan (Lisbeth) född 1946.
Fotot därunder föreställer våra barn med respektive. De är födda på 1960 och 70-talet.
Därunder våra barnbarn som alla är födda på 90-talet.
Allra underst våra barnbarnsbarn som alla är födda mellan 2013 och 2024.

Väggen påminner mig ständigt om tidens gång. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång… (psalm 297)

Vi har ett liknade foto på vårt kylskåp av hela vår familj och överst har vi skrivit bönen Herre håll din skyddande hand över dem och bevara dem i din kärlek.

I den här fina Kräklingbo kyrka vigde vi oss i dag för 61 år sen. I dag gjorde vi en något annorlunda bröllopsresa. Vi började med att åka till Sjonhems kyrka för att vara med om högmässan där. Vi tyckte det var en bra idé, trots att det bara var fredag.

Vi hade träffat ett par Gudrun och Nils Selmer, som också gift sig den 15 augusti 1964. De hade valt den dagen för att det var en Maria dag. Vi hade andra orsaker. Gudrun och Nils och vi firade silverbröllop tillsammans hos Birgittasystrarna i Rom. Nils och Gudrun är nu döda, och jag hade begravningsgudstjänst för dem båda för ett tiotal år sen i Sala.

Vi tänkte mycket på dem och tyckte det skulle vara skönt att få fira mässa på bröllopsdagen, kanske tillsammans med dem, fast de i så fall skulle vara på andra sidan kyrkväggen och altarringen där.

Tyvärr hade högmässan ändrats från Sjonhems kyrka kl.11.00 till Buttle kyrka kl. 10.00 och det hade vi inte uppmärksammat. Vi hade bestämt med en person, att vi skulle träffas och äta lunch kl.12.30 på rökeriet i Katthammarsvik, så vi fick tid över. Vi beslöt att åka och dricka kaffe vid Ardrebos café.

Efter kaffet åkte vi till Gunnfjauns kapell, där såg vi att det ännu fanns rester av Olofs altare och Marias altare. Maria altaret fick oss att tänka på Gudrun och Nils och vår bröllopsdag igen.

Därefter fortsatte vi färden till rökeriet i Katthammarsvik för lunch tillsammans med med den gode vännen.
Hon bjöd sen på kaffe och där efter åkte vi till Kräklingbo och besökte gravarna och skrev våra namn i kyrkans dagbok.

Vad som hände sen behåller vi för oss själva.

Vi hade besök av Hans Ulfvebrand och hans fru, Åsa i förrgår. Hans har varit domprost i Stockholm och vi har läst grekiska tillsammans, spelat mycket pingis, badminton o tennis. Hans är en av mina bästa vänner och vi trivs tillsammans.

Jag har blivit ombedd att på gutamålgillets dag den 31 augusti i Halla, som har temat: ”I glädjens tecken”, försöka vara lite rolig på gutamål. Det vill jag gärna försöka vara, men ibland undrar jag om jag, som gammal prost inte borde vara mer allvarlig och värdig. Vara någon som kanske en döende vill hålla i handen, när det är dags? I stället för att berätta galna och dråpliga historier. Jag tog upp frågan med Hans. Han visade mig då Clownens bön.

Jag blev glad över bönen. Min personlighet är sådan att jag gillar humor. Tycker om dråpliga historier och berättar gärna. Må min påtänkta ”värdighet” fara åt fanders.

”Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: ”När du fick mitt folk att le, fick du mej att le.” Amen

Jag är drygt 82 år och har överlämnat dopen i vår släkt till vår son, Kent Österdahl. (Har blivit rädd för att tappa barnet) men i dag, när jag läst barnevangeliet på engelska, eftersom familjen var från Kapstaden och jag hade läst: ….Then he took the chlidren in his arms, placed his hands on each of them, and blessed them, kunde jag inte låta bli att ta min släkting i mina armar. (För resten är det inte något större fel på mig för min ålder. Jag är vid god vigör. Det är bara någon sorts fobi jag fått för mig. Jag är rädd om barnet, rädd för att tappa det.) Den känslan försvann helt plötsligt, när jag såg min broder Bertils barnbarnsbarn. Bertil dog 2003 vid 71 års ålder. Vi hade en mycket nära kontakt och jag tror att hans barn och barnbarn ser något hos mig, som också påminner om honom.

Det var så underbart att få hålla den lilla Bo Jon i min armar och ösa vatten över hans huvud i dopet. Gunvor tog en så fantastisk bild av händelsen. Man ser t.o.m hur vattendropparna rinner från min händer.

I mitt doptal, sa jag något om att egentligen är dopet också något av en namngivningsceremoni, eftersom Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet. Det som är ännu bättre är att i dopet sammanfogas vi med Kristus och på så sätt ”lurar” vi döden, när den kommer. Vi har ju blivit sammanfogade med Kristus, och det måste innebära att vi genom denna handling lever tillsammans med Jesus, även om vi dör.