Sunes blogg

Jag såg ett TV program i går kväll som handlade om Leif GW Persson. Har tidigare känt en viss samhörighetskänsla med honom. Kanske för att han sagt, att den som har gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.

Samhörigheten försvann för mig, när jag hörde och såg programmet i går kväll.
Hans ”klassresa” kan absolut inte jämföras med min. Han är oerhört begåvad. Varit mycket framgångsrik i vad han företagit sig. Blivit oerhört rik och skaffat sig en fantastisk villa i Östermalm.

Min ”klassresa” består mest av att jag är den förste i min familj som fick läsa på universitet. Tidigare var jag mejeriarbetare och stenbrottsarbetare. Även om jag har bott i tre fina prästgårdar, så har jag aldrig ägt dem. Gunvor och jag har det ekonomiskt bra. Vi lider ingen nöd, men påverkas ändå av elpriser och höjda matpriser.

Leif GW Persson sa också att han nu var så ekonomiskt oberoende, att han kunde be vem som helst ”Fara åt helvete”.

Det skulle jag aldrig kunna. Helvetet står för ett tillstånd där den mest intensiva ondska råder. Ett fruktansvärt lidande. (Läs Sven Stolpes bok om den heliga Birgitta, så förstår ni vad jag menar.)

I mina förböner ber jag för Putin, att han måtte komma till besinning och förstå vad han håller på med, som utsätter Ukrainas folk för detta hemska lidande, ja även sina egna soldater. Han riskerar att sätta hela världen i brand. Måtte han vända om och ångra sitt handlande.

Mitt böneliv är inte så mycket att skryta med, men som sagt. Jag skulle aldrig be någon fara åt helvete.

Jag tycker det är svårt att formulera långa och vackra utläggningar i mina böner. På något sätt tycker jag att Vår Herre, vet ju redan vad jag vill och har för oro och bekymmer, och jag tror att Han vill mitt bästa, så varför ska jag då tjata på honom.

Martin Lönnebos Frälsarkrans, (se fotot), passar mig bra. Den är en mycket kortfattad beskrivning om vad vi som kristna tror på. Det första jag gör när jag vaknar är att gripa tag i ”Frälsarkransen” meditera över varje kula, som en påminnelse om vad jag tror på och på ett sätt ändå tala om för Herren vad jag oroar mig för.

Som ni förstår är mitt böneliv inte mycket att skryta med, men som sagt: Jag skulle i alla fall aldrig be någon fara åt helvete.

Jag har stor respekt för ord. Tror de verkar på något sätt. Så som i välsignelsen. När man välsignar önskar man varandra allt gott.

Jag bad vårt barnbarn Frida att illustrera med  en teckning min blogg. Den blev så här.

Vi var för några dagar sen och besökte några gamla vänner. De berättade då att deras barn alltid bad dem att se i garderoben och titta under sängen, att det inte låg några monster där. De vågade inte somna annars.

Jag kom att tänka på vad min kompis, Harry, och jag gjorde på 50-talet, när vi var en sju, åtta år. Jag låg i samma rum som tre eller fyra av mina bröder. Mina bröder var äldre än jag. En av dem var en elva-tolv år, när följande händelse inträffar.

Harry och jag hade kommit överens om att vi skulle spela dem ett straff. Harry smög upp på kammaren och kröp in under en av sängarna. Det var bara jag som visste, vad som var på gång. Det dröjde innan mina bröder gick till sängs. Det bar sig inte bättre än att Harry somnade där under sängen. Mina bröder somnade så småningom också. Mitt i natten vaknade brodern som var elva år, och han hörde snusningar under sängen. Han blev livrädd och vågade inte väcka de andra.

Så där låg han och våndades och visste inte vad det var. Han hörde, att någon andades under hans säng. Mitt i natten vaknade Harry, och yrvaken förstod han, att han måste ta sig hem. Plötsligt fick min broder se hur någon hasade sig fram under sängen och smög ut genom dörren och ned för trappan.

Harry fick problem, för ytterdörren var låst och han fick då krypa ut genom ett av salsfönstren och ta sig hem till sitt i mörkret.

Bror min berättade på morgonen att han varit med om något konstigt på natten. Jag sa ingenting, och jag tror att dröjde, innan han fick reda på sanningen. Vi tyckte nog det var bäst så.

(Foto från Wikipedia)

Nu närmar sig hösten och mina tankar går tillbaka till Hajdeby , den lilla gården där jag växte upp på 40 och 50-talen.

Jag minns särskilt en dag i oktober då jag var med min far och tog upp betor. Det var en klar fin höstdag. Man mätte in ett område i betstycket som kallades ruta. Därefter drog man upp betorna i rutan och lade upp betorna i en lång rad med blasten på åt höger. Foderbetor var lätta att ta upp, men sockerbetor kunde sitta fast i jorden ordentligt, så att man fick lossa dem med en speciell sorts grep. (Ursäkta mina konstnärliga kunskaper, de är inte av bästa sort, men ändå. Ungefär så här såg betgaffeln ut.)

När raden av betor var upplagd, la man sig på knä framför raden. Tog betkniven, en kniv med brett blad och kraftigt handtag att hålla i. Sen tog man en beta, skrapade av mullen och högg blasten av den. Betan kastade man så på en hög i mitten av de två raderna med betor. (En ruta måste ha bestått av två rader betor)Blasten blev liggande kvar till höger om en. Så kröp man vidare tills man ”nackat” alla betor. (Det hände att man högg fel, när man högg blasten av betorna. Jag har ännu ärr på både tummen och pekfingret på vänster hand efter att ”hugget” gått fel vid ”nackandet” .

Mot kvällen blev det ibland fuktigt och kallt och arbetet på betåkern avslutades med att man täckte, la den avhuggna betblasten över bethögen, för att skydda den mot frosten.

Den överblivna blasten kördes med häst och vagn in till ladugården där den placerades i foderbordet framför varje ko. Ja så var det då dags att hämta in korna till ”lagårn” för natten. Det såg ut som de med stor iver och glädje åt av blasten.

Betorna kördes så småningom bort från åkern. Man använde då en speciell sorts grep med små kulor längst ut på uddarna på gaffeln.

Sockerbetor hämtades med lastbilar och kördes till Roma sockerbruk. Man tänker ibland på alla lastbilschaufförer som med sådana där betgrepar lastade sina bilar.

Kräklingbo marknad har hållits ända sen 1883 med undantag för pandemiåren.

I år ska jag dit och ha ett stånd tillsammans med Ronny Lundin. Vi ska försöka sälja våra böcker. För min del handlar det om den i våras utkomna boken, ”Mellan himmel och jord” och så några ”galna österdahlare”, som blivit över.

Jag har varit på Kräklingbo marknad en gång förut och sålt böcker. Då gick det fint med försäljningen. Hoppas det går lika bra i år.

Kräklingbo marknad blir nu på lördag den 10 september. Jag kommer ihåg mina barndoms marknader i Kräklingbo, men jag har för mig att de var på onsdagar och på en annan plats.  Undrar om vi som då gick i Kräklingbo skola fick ledigt på efternmiddagen? På 1950 talet var det ganska blygsamma tillställningar med kanske några hundra personer som besökte marknaden. Nu kommer det tiotusentals besökare.

En marknad jag särskilt minns var 1959? Jag var sexton år. Det hade anordnats en backningstävling med en och tvåaxlad vagn och jag lyckades vinna hela tävlingen. Sånt minns man med glädje.

Det skulle bli en fortsättning på mina backningskunskaper. Jag arbetade i Buttle stenbrott sommarhalvåret 1964. Vi lastade stenen för hand på stora vagnar som sen kördes till Roma sockerbruk. Vid ett tillfälle var det svårt att backa till vid branten på klippväggen. Jag erbjöd mig att backa dit där vi ville ha vagnen, men de andra log och sa, att hur skulle jag som kom från stan och länsmejeriet kunna det. Jag fick i alla fall försöka och backade vagnen på plats i första försöket. De andra sa ingenting, utan tysta började vi lasta på stenarna. (De kunde ju inte veta att jag vunnit en backningstävling några år tidigare på Kräklingbo marknad.)

Det var inte nog med det. ”Högmod går före fall”, heter det ju. I Eksta när jag var präst och vi bodde där, hade vi en hund som var så att säga rymningsbenägen.

En dag när det var vinter och snö hade hon som vanligt rymt. Jag tog bilen, som bakrutan var igen isad på. Jag gjorde ett litet titthål i isen och åkte sen för att leta efter Tanja, som hunden hette. Jag hittade Tanja långt nere i ”Mellingskvear”. Fick in hunden i bilen och började backa med rätt stor hastighet ”Mellingskvear” ut. Jag tänkte på hur bra jag var på att backa och att jag vunnit en backningstävling en gång på Kräklingbo marknad. Plötsligt small det till. Jag hade krockat med en av kyrkvärdarna. Det var tur för mig, att hon gillade prästen, och att jag med min bil träffat hjulet på hennes bil, så det syntes ingen skada. Annars hade jag nog fått mig en ordentlig och välförtjänt åthutning av henne.

Det är sådana här bloggar, de första jag skrev 2019, som boken: ”Mellan himmel och jord” handlar om. Så har ni inte fått tag i den ännu, kom till Kräklingbo marknad nu på lördag 10/9 för där kommer jag att finnas och ha boken till salu.

(Foto Gunvor Österdahl)

Dopet skedde i trädgården hos barnets farmor och farfar på Majbovägen 4, Högklint Gotland. På bilden från vänster jag själv, Sune. Dopbarnet Odin Duma Dilima, pappa Dennis Dilima, mamma Amanda Dilima, faddrarna: Thandi Maqubela som kommit ända från London och Dennis bror Johnny Jonsson. 

Tyvärr är jag dålig på att sjunga, så jag bad Elena och Linda, att de skulle leda sången i psalmerna ”En vänlig grönskas rika dräkt” och ”Tryggare kan ingen vara”. De skötte sin uppgift med heder, trots att de inte visste om något innan.

Dopfamiljen bor i Kapstaden i Sydafrika. Dennis, min broders barnbarn, flyttade till Kapstaden för nu rätt så länge sen. Han fick arbete där och fann sig väl tillrätta i Afrika.

Jag började dopet med att ge Odin något av ett stamträd på släkten, så att han ska veta, att han har släktingar och rötter också på Gotland. Släktingar som älskar honom. Odin är inte bara sydafrikan, han är också till hälften gute.

Efter dopet blev ett trettiotal släktingar bjudna på middag i trädgården hos Odins farfar och farmor.

Det blev en så fin atmosfär, så stor glädje över både dopet och efterföljande middag. Jag tycker, att Dennis fru Amanda och barnets mamma är mycket vacker, så jag sa till min bror Bertils barnbarn, Dennis: ”Vilket kap Du har gjort, som har fått tag i Amanda”!

Han sa: ”Kap och kap? – Jag fick förhandla med hennes far flera gånger, om hur många kor  han skulle ha för henne”.

Det var en väldigt varm och fin dag, och det var en fröjd att se den lilla familjen så lyckliga och glada.

 

Det var för en tio-15 år sen. Vi såg Bingolotto på TV tillsammans med ett av våra barnbarn. Några bingolotter hade vi, så med viss spänning började vi fylla i de olika rutorna.

Vi hade aldrig tidigare vunnit någon större vinst, trots att vi varit med under många år, så några större förhoppningar hade vi väl inte.

Ändå steg spänningen bland oss tre, när fyra av rutorna fylldes i på en rad och vi väntade och hoppades att rätt siffra skulle synas på TV n, så att femte rutan också kunde fyllas i.

Vår önskan uppfylldes och vi hade vunnit en WW passat.

Vårt barnbarn kollade också att vi hade prickat i rätt rutor, så jag var helt övertygad om att vi vunnit den fina bilen.

Jag fick bekymmer. Undrade om den fick plats i vårt garage. Vad skulle vi göra med den gamla bilen o.s.v.

Vi sov inte så mycket den natten. Glada över att vi vunnit en ny bil. Gunvor, min hustru, tänkte, att det var nog inte så bra att vi vunnit? Kanske skulle det bara väcka avundsjuka och kanske osämja? Nej, hon var inte enbart glad.

Det var nyårsafton, när vi trodde att vi vunnit en ny bil, men när vi kollade bingolotten dagen efter visade det sig, att vi inte vunnit någonting. (Vi prenumererar på bingolotter och vi hade tagit den översta lotten och det var julaftons bingolott).

Ja, så vi behövde inte ha några bekymmer om avundsjuka eller om bygglov för nytt garage.

(Foto hämtat från Wikipedia)

Många religioner talar om att en dag tar livet på jorden slut. Många har trott under årens gång, att nu är det slut, nu kommer snart Harmagedon.
Hitintills har dock alla tagit fel, men med tanke på svältkatastrofer, pandemier, översvämningar, torka och miljökatastrofer och det värsta av allt: Krig och beskjutningar och bomber mot kärnkraftverk. Dessa galningar. Förstår de inte att det drabbar dem själva också? Då kommer ändå tankarna.

Jag vill och försöker låta bli sådana tankar om jordens undergång, men ibland går det bara inte. Vi i kyrkan tror, att det bara är Gud som vet, när den dagen kommer, men kanske kan man tyda tecknen.

Jag talade med en man på våffelkvällen här i Buttle om, att kyrkan blir mer och mer osynlig. Färre gudstjänster än förut och färre gudstjänstdeltagare.
Mannen jag talade med sa då: ”Tänk om det blir som med vårt försvar? Politikerna trodde, att vi inte behövde något försvar och regementen lades ner, och försvaret blev till ett minimum. Man trodde inte att det skulle bli något krig igen, men så gick Ryssland in i Ukraina, och plötsligt blev vi rädda. Så rädda att vi t.o.m. ansökte om medlemskap i Nato”.

Tänk om det blir samma sak med kyrkan? Vi ”avrustar”. Prästgårdar och församlingshem säljs ut. I sockenkyrkorna där det förr var gudstjänster i varje kyrka två av tre söndagar, kan det nu dröja upp till sju veckor innan det är någon gudstjänst.

”Kanske” , sa mannen jag talade med, ”Kommer en omvändelse att ske, kanske kommer folk att återigen behöva en tro, en kyrka? Hur gör vi i kyrkan då om vi inte är rustade”?

Jag hoppas, att kyrkan kan få vara något av en Noas ark, dit folk kan komma och få tröst och hopp, även om stora svårigheter kommer att möta oss.

Jag vaknade med huvudvärk i morse och skall i eftermiddag ha en begravningsgudstjänst för en arbetskamrat i Östergarns kyrka.

Jag åt frukost som vanligt med Gunvor. Gick ut en sväng i trädgården och tog in dynorna till trädgårdsmöblerna, eftersom de lovat regn under dagen.

Då jag hade ont i huvudet och kände mig misslyckad och allmänt deppig gick jag i säng igen för att, som jag hoppades, bli lite piggare till begravningsgudstjänsten.

I vårt sovrumsfönster har vi hängt ett litet blått hjärta i rullgardinen. Vi har haft det hängande där under alla år vi bott här i Buttle.

Jag somnade till en stund nu på förmiddagen, och när jag vaknade och vände mig om i sängen, såg jag gardinen fladdra till och det blå hjärtat vände sig mot mig, så att jag såg texten på det: Jag älskar dig.

Det blev något av en religiös upplevelse. Det kändes som om jag möttes av en våg av värme. Det är konstigt, att små till synes obetydliga ting, helt plötsligt kan vara som en hälsning från Vår Herre.

Foto av galaxer i vårt universum. Tusentals galaxer innehållande miljarder stjärnor i många av dem. Foto troligen från NASA.

I kväll den 29 juli kände jag mig lycklig och glad över att vara i Buttle. Jag kände mig hemma, för jag kände  igen några av stjärnorna. Äntligen var det slut på alla ljusa nätter och jag kunde se mina ”kompisar” stjärnorna igen. Det var en molnfri natt och jag kände igen Arcturus, björnvaktaren. En stjärna som tistelstången på stora Karlavagnen pekar på. Jag kunde se Capella i Kusken, som tistelstången på lilla Karlavagnen pekar på. Jag kunde se Deneb, högsta stjärnan i stjärnbilden  Svanen. Jag såg Altair i stjärnbilden Örnen och Vega i stjärnbilden Lyran.

Planeten Jupiter lyser klart i nordost och planeten Saturnus syns i sydost. Stjärnbilden Cassiopeja syntes också klart. Det var dock ännu för ljust, för att se Andromedagalaxen med blotta ögat.

Just innan jag gick in igen förundrades jag över en starkt lysande stjärna under tistelstången i stora Karlavagnen. Jag hajade till, för det borde inte finnas någon  starkt lysande stjärna där, men det var det inte heller. Det var en satellit (kanske rymdstationen), för den försvann snabbt ur sikte  igen.

Jag tycker det är så konstigt, att jag som har svårt för att hitta i Visby, jag har  helt enkelt dåligt lokalsinne, men på himlavalvet hittar jag alldeles utmärkt.

Där känner jag mig hemma.

 

 

På fotot från vänster Bettan, Sune, Bojan, Gösta, Gunnar, Yngve, Martin, Bertil och Gunborg. Framför: mor Elsa och far Gustaf. (Fotot taget av svåger Allan på 60 talet?)

I söndagskväll fyllde svåger Tage 82 år och vi syskon med några vänner var bjudna till Bettan och Tage på 82 års kalas. (Far o mor, Gunborg, Bertil och Martin var förstås inte med. De är borta sedan många år. Inte heller Gösta var med. Han var kvar i Örebro.)

Det var en mycket trevlig fest med god mat och dryck och stämningen påminde mycket om, när vi syskon träffades friska och glada på 1960 talet.

Jag minns så väl, att jag skämdes för att jag grät som tioåring, när Gunnar som sextonåring åkte i väg på sin motorcykel till sitt nya jobb på mejeriet i Karlsborg. 
Vi hade ingen telefon hemma, så det kunde dröja upp till en vecka innan vi fick reda på att Gunnar kommit fram väl.

Eller när Gösta gav sig ut som kocksteward bara sexton år gammal på båten Slite. 

Det var en sån fröjd och glädje, när Gunnar och Gösta någon gång kom och hälsade på i sitt hem vid Hajdeby.

I söndagskväll upplevde jag återigen något av denna glädje och samhörighet. Visserligen börjar vi höra dåligt och har våra krämpor allesamman, men roligt har vi när vi träffas.

Syster Bojan beskriver det så fint i dikten Guldbröllop. Jag gör ett utdrag från hennes dikt:
De händar väl ännu vör träffes u pratar
Um banban u håftlid u håirapparatar.
Leil bräudnäbben, ha såm bar slöiju så veit
Tald nöis um för mi att ha mårmår har bleit.

Förresten. Jag kan bjuda på hela hennes dikt:
Guldbrillop
Naturn han sto ei sin feinaste skräud
Da för femti ar sen, da när ja sto såm bräud
Ei langg veitar kålle u krone av gull
Av släkt u av vännar var hail körku full
Da sat di där alle, rad ättar rad
U körku var pynted me blåmmar u blad.
Kleidar ei frakk,var min nöibleivne kar,
Marskalkar u tärnar, så ungge di var.
De händar väl ännu vör träffes u pratar
Um banban u håftlid u håirapparatar.
Leil bräudnäbben, ha såm bar slöiju så veit
Tald nöis um för mi att ha mårmår har bleit.

När män keikar tibaks pa åri såm gat,
Så är de bra mike nöit vör har fat
Nå är vör gamle, vör har fat pansjon,
När vör var ungg fikk vör televisjon.
De var da någ såm var riktut märkvärdut,
Män stört si fran bord, förrn män had jet färdut.
De var jo knappt att män hannt ga pa häus,
Sen sat vör u keikt pa ein testbild mä bräus.
Kaffi som kokedes i kaffipannu
Serveredes sainare ör TVkannu.
Fast bildn var dåli u färglaus u blaik
Vör fikk bade nöihaitar u vädarlaik.

Hail världns bekymmar de fick vör nå fram.
De var svält ei Biafra u kreig ei Veitnam,
Gubbar ti mån´n de skikkt di nå upp,
Vör såg häur di huppte mä tyngdlausar krupp.
Kännvapenprov gärd di pa ein atoll
U temperaturn bleir straxt undar noll.
Ja, da fikk vör raidar pa häur de var ställt
Av en som di kallde för Herr Aktuellt
Skolban u smaban u ”Mårmårs leil kraku”
Ei TV har någen gat vilse i pannkaku.
Han hadd väl um någen bihövt navigator
Män da var de int mangge såm hadd set ein dator.
Nå flaugar reit mangge ti soli u värmen
Di pratar um braidband u pixlar ei skärmen.
Di meilar u blåggar u handlar pa näte.
Unggdomars språk har bleit mair såm ett läte
Disko u hårdråkk förstar vör int alls,
När ein annin var ungg, var de fåxstrått u vals.
Teidn har ändre si, mik har bleit bättar.
Vör har maskinar såm diskar u tvättar.
Ei lummu där har män nå ein leitn läur,
Ei den kan män prate, ei äur u ei skäur.
Tar bildar u speilar u far SMS
Hur klard män si äutn slikt fram ti dess?

 Teilit um mårgnar nå alltut män vakknar,
Den vanlige bildn ei speigln män sakknar,
Källingi, ha såm ei speigln nå bor,
Ha far mi u tänk pa mein aigi mor.
U han såm ei sänggi nå ännu är kvar,
Han är som ein avbild av sin gamle far.
Men känslar är samme som när män var ungg
Fast baini di värkar u kruppen bleit tungg.
Vör har hatt de bra, är int mik för ti treite
Ei all år ei fylg har vör jåbbe u sleite.
U gräle u bråke ,va nyttar de till
Allt bleir jo så bra, bär ja far såm ja vill.

Bojan