Ögonkontakt

helix 2

Nebulosan Helix i stjärnbilden Vattumannen kallas ibland av astronomer skämtsamt för Gods eye, Guds öga. (bilden från Wikipedia)

Våra ögon kallas ofta för ”själens spegel”)

Våra ganska nyfödda barnbarnsbarns ögon, Kasper och Maltes ser på mig med undran i blicken. ”Vad är det där för en gammal gubbe som ser så vänligt på mig”, undrar de nog. Fast de kan ju ännu inte formulera några ord än, så hur går det till att tänka då? För undrar gör de, när de ser på mig.

Jag har under mitt 78 åriga liv mött många sorters ögon. Tomma, ledsna, förtvivlade, frågande, hatiska, kärleksfulla, tillitsfulla, skräckfyllda, sorgsna och pillemariska. Ögon fyllda av längtan, åtrå, och avsky.. Förälskade ögon. Ja, nog är våra ögon själens spegel.

Ibland kan ett ögonblicks kontakt vara något alldeles särskilt. I början på 1970 talet var min familj på midsommarfest i Jamtli i Jämtland. Min hustru, Gunvor, mötte för ett mycket kort ögonblick en helt främmande killes ögon och på något sätt upplevde hon något magiskt över ögonblicket. Jag såg det inte, men när Gunvor berättade det blev jag vansinnigt svartsjuk. Det var nog tur, att Gunvor och den främmande mannen aldrig träffades.

Vid ett annat tillfälle på 1990 talet, när vi hade syskonträff på Kreta, inträffade också något annorlunda. Vi var ute och gick i en stad där på Kreta. Vi mötte några nunnor, och jag tyckte plötsligt synd om dem. Jag tänkte, att de har säkert aldrig haft något roligt, Aldrig haft något kärleksliv, aldrig fått känna förälskelsens tjusning. Då mötte jag en äldre nunnas ögon. Jag hajade till och skämdes över mina tankar. Trots att våra ögon bara möttes någon kort sekund, såg jag i nunnans ögon ett djup som berörde mig. Jag såg någon egendomlig slags lycka, frid, kärlek och värme. Jag har inga ord för vad jag såg, bara att det berörde mig, och att jag minns hennes ögon ännu.

Till sist för en liten tid sen. Jag hade tagit emot nattvarden och satt i kyrkbänken. En av kvinnorna, som var på väg ner från nattvardsgången gav mig ett ögonkast, som gjorde mig varm invärtes. Det fanns ingen åtrå i hennes blick, det är jag för gammal att hoppas på, men det var en blick som översköljde mig med kärlek, som om jag fått den varmaste av kramar.

Ja, tänk så mycket ett ögonkast eller ett ögonblick kan betyda.

Längtan

Liljor

Inspirerad av Anders Nordbergs artikel om psalmförfattaren Johan Olof Wallin i skriften Lekman i kyrkan har jag följande funderingar.

Var är den vän som överallt jag söker?

Så  börjar psalm 564 i 1937 års psalmbok. Det slår mig att även Johan Olof Wallin haft samma längtan, som jag själv har. Denna längtan efter visshet. Om nu Gud finns, varför visar han sig inte? Varför är han fördold? Jag tror, att detta sökande efter Gud är nedlagt i själva skapelsen hos människan. Jag har lärt mig att det under historiens lopp inte har funnits någon kultur, som inte varit religiös.  (Kanske ändå kommunismen kan räknas dit, men ända så betraktas väl kommunismens ledarfigurer nästan som något religiöst?)

Jag tycker Johan Olof Wallin uttrycker vår längtan så fint i psalmen 564 (1937 år psalmbok)
Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr , jag än ej honom finner.
Fast hjärtat brinner.

I vers två skriver han:
Jag ser hans spår, var helst en kraft sig röjer.
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.

Jag tycket han träffar så mitt i prick med sina ord. Växlingen mellan tro och tvivel. I fjärde versen skriver Johan Olof Wallin: Likväl ett töcken mig från honom stänger...  
Man skulle kunna tro, att när man väl en gång  kommit till tro, funnit Gud, att man då aldrig mer skulle tvivla, men så enkelt är det inte. Tro och tvivel har följt mig hela livet. Det är detta jag tror att Johan Olof Wallin vill uttrycka i sin psalm 564..

Förresten. Jag läste någonstans att det är endast den troende som kan tvivla.

I dödens gränsland- eller om ljuset i tunneln

Är det en dröm

(Fotot är från omslaget till min lilla bok. Fotot taget av Bo- Göran Kristoffersson)

Det är drygt tio år sen nu, som jag fick reda på att jag hade cancer i tjocktarmen. Vid operationen blev det vissa komplikationer. Jag fick, tror jag i alla fall, blodförgiftning i magen med över 500 i sänka. Min hustru och dotter var inne hos mig en kväll. (Hustrun var inne hos mig varje dag under tre månaders tid.) Just den här kvällen hade jag väldiga magplågor. Jag minns att jag sa Aj! och sen blev allt mörkt. Min mage sprack från naveln och nedåt. Hustru Gunvor och dottern Anneli fick åka hem i stor oro. Klockan 23.50 ringde en läkare från lasarettet till Gunvor och sa, att de hade klarat mig, och att han trodde att jag skulle bli frisk, även om det innebar en lång sjukdomstid med många operationer.

Många operationer blev det. 28 st. Jag vet hur det känns att vara sövd. Det märkliga är, att när jag var sövd, var det som om jag ”gick ur tiden”. (Jag tyckte jag vaknade med detsamma jag blev sövd, fast operationen tagit fem-sex timmar.)
Annorlunda var det, när jag låg medvetslös på IVA, då när magen sprack.

I min omtöcknade hjärna fick jag för mig att jag åkte båt på en flod. Bibelord kom till mig som exempelvis: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans land..” ”Han för mig till vatten där jag finner ro..” ”Var inte rädd..” o.s.v.

Jag förstod att jag var nära döden och hade en intensiv längtan efter att få se ”Ljuset i tunneln”, som jag läst så mycket om. Det fick jag nu inte.

Jag undrade varför och ännu ett bibelord kom till mig. Det var: ”Inte kan väl en blind leda en blind”.

Jag blev sårad. I mer än trettio år hade jag varit präst och dess för innan arbetat som ungdomssekreterare i sju år och berättat om Jesus för barn och ungdomar. Skulle jag inte kunna leda dem till ljuset? Skulle jag inte hitta vägen?

Nu, när det gått drygt tio år efter min canceroperation, är jag glad över att jag överlevde. Tacksam för alla skickliga läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och annan personal. Tack för alla förböner som bads av privatpersoner och i kyrkor och kapell för att jag skulle överleva.
Nu har jag dessutom accepterat att jag inte fick se ljuset i tunneln. Jag förstår, att jag aldrig var över gränsen och jag förstår också att jag inte själv kan leda någon till ”ljuset”. Det kan bara han göra som sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

(P.S. Jag är friskförklarad  från cancern i dag. Nu är jag snart så gammal, så att om jag dör nu, så skulle det förr i tiden stått i dödboken: ”Ålderdomssvaghet”.)

Liv

Alm

Liv

Det jag nu kommer att skriva, borde jag kanske inte ge mig in på, för jag har för lite grundkunskap i naturvetenskapliga ämnen. Det är möjligt att jag använder fel ord på fel ställe. Jag kommer att blanda ”vetenskap” och religion, något slags ”filosofi” och annat. En av lärarna på universitet sa vid en storsamling på tematerminen, att när hon hörde mina åsikter och vad jag sa, tyckte hon att det var vansinne och det dummaste hon hört. Hon tillade också, att när hon funderat några dagar på vad den ”dumme” gotlänningen sagt, måste hon erkänna att det låg mycket i det sagda. Det är väl det finaste beröm jag någonsin fått.

Jag låg och halvslumrade i solstolen i solskenet i Buttle för några dagar sen. Vi har två stora almar på tomten. Jag tänkte om man tog alla löven från ett av träden och la dem bredvid varandra, skulle löven då täcka en hel fotbollsplan?

(I alla fall verkar det så, när man räfsar ihop löven på hösten.)

Så kom jag att fundera på om meningen med löven. Det är att tjäna trädet, hjälpa till med att ge det näring och kanske med trädets fortplantning. Det är förstås fröna som hjälper till med det, men har löven med fröna att göra? Här är det luckor i kunskapen. Kan man säga att löven lever? Ett eget liv? De vissnar ju och faller ner från grenen, eller är de bara en funktion för att trädet skall må så bra som möjligt?

Jag jämför med människans blodomlopp. Det krävs för att människokroppen skall fungera, men man kan väl knappast säga att blodet i sig själv har ett liv. Människokroppen består av otroligt många delar. Alltsammans behövs för att människokroppen skall fungera. Vi säger att människan har en själ och att Gud inblåste livsande i hennes näsa. Skulle man på samma sätt kunna säga att almen, trädet har en själ? Har Gud inblåst sin ande även i trädet? Kanske är det just detta som gör skillnaden på robotar och levande varelser? Även om robotar kan utföra fantastiska saker, så lever de inte.

Jag tänker på, att det är som om Gud har haft något av samma idé med sin skapelse. Såsom just blodomloppet i vår kropp. Träden har sitt ”blodomlopp” i saven, som på ett märkligt sätt kan lyftas trettio fyrtio meter upp genom träden ut till grenar och minsta kvist.

Jag tänker på kosmos hur allting ”snurrar”. Allt från miljarder galaxer med miljarder stjärnor och som ganska säkert har miljardtals planeter som snurrar kring sig.

Jag tänker på mikrokosmos hur protoner, elektroner och neutroner snurrar kring atomkärnan. Jag tycker det är samma idé på något sätt.

Det märkliga är att vetenskapen ännu inte funnit något liv på en annan planet än jorden. Här kryllar det av liv. Kanske kommer man att finna liv även på andra planeter och konstigt skulle det väl vara annars.

Ändå slås jag ibland av tanken, att har Gud skapat detta fantastiska universum för att dela med sig av livet och ge människan en miljö att leva i?

Ja, frågorna är många och särskilt frågorna om Gud. Därför vill jag berätta vad en katolsk pojke svarade på frågan: ”Vad vet vi om Gud?” Pojken svarade: ”Om Gud vet vi inte så mycket och det vi vet det är vad Jesus visat oss.”

Präst och folkbokförare

Folkbokföring

Jag prästvigdes 29 januari 1978 och delades mellan Klintes och Fardhems pastorat. Min familj och jag kom, efter en viss tid, att bo i Eksta prästgård.

Jag fick ta hand om för tre församlingar, Eksta, Sproge och Levide församlingar.
För Eksta och Sproge  fick jag också sköta folkbokföringen. Det var en ansvarfull uppgift. Vi präster var med tanke på folkbokföringen något av statstjänstemän. Vi fick fatta beslut i vissa frågor. Det kunde vara i flyttningsärenden, som när jag var kyrkoherde på Fårö. Det var många som under juni, juli och augusti ville under sin semesterledighet vara skrivna på Fårö, för att få förtur till Fåröfärjan   Då var vi egentligen skyldiga att undersöka om den som ville skriva sig på Fårö hade någon ”riktig” bostad, annars kunde vi vägra att folkbokföra dem på Fårö. Det medförde mycket arbete med dessa flyttningsanmälningar sommar och höst.
(Folkbokföringen togs ifrån prästerna  och gick istället till Skattemyndigheten 1991.)

Folkbokföringen gick så till, att man skrev för hand med reservoarpenna i församlingsbok, ut- och inflyttningsbok, födelse och dopbok, konfirmationsbok, vigselbok och död och begravningsbok. Även personakter skulle föras över var och en. De skulle skickas till den nya församlingen med posten när någon flyttade. Det fanns också ”hålkort” som också sändes med posten, men jag kommer inte ihåg vart. (Länsstyrelsen? Skatteverket?)

Man hade pastorsexpedition i prästgårdarna och dit fick folk komma på vissa tider i veckan, för att få ut personbevis och utdrag ur kyrkoböckerna och andra folkbokföringsärenden. Även dödsfall anmäldes till prästerna. Det medförde att man snabbt fick reda på  om någon dött, och att man redan nästa dag kunde ha själaringning för den bortgångne.

Sverige lär ha världens bästa folkbokföring, och det skulle man kunna tacka oss präster för. Det är klart att det blev felskrivningar i församlingsböckerna i bland. Upptäckte man att man skrivit fel i en kyrkbok fick man inte sudda ut det skrivna. Man skulle bara dra ett streck över det, så att det ändå gick att läsa och så skulle man i kolumnen för anteckningar ange vari felet bestod.

Det finns en anekdot om en präst som skrivit in ett barn i fel födelsebok. Han drog ett streck över det införda barnet och skrev i anteckningarna: ”Detta barn har tillkommit genom mitt slarv”.

På ett sätt var det lättare för oss präster, när vi hade tillgång till folkbokföringen. När någon dog och man skulle ha begravningsgudstjänst kunde man slå i församlingsböckerna och få reda på allt möjligt om personen som dött. Kyrkan har också idag en egen kyrkobokföring, men när man ber om begravningsblankett som vikarie får man egentligen inte reda på så mycket. Namn och nuvarande adress och personnummer. Ingen historik.

Det fungerade nog rätt så bra tidigare när Sverige hade en enhetskultur. De allra flesta tillhörde kyrkan. Det var kanhända bara naturligt för församlingsborna att komma till pastorsexpeditionen och be om personbevis och annat.
Tiderna har förändrats nu bor vi i ett mångkulturellt samhälle, där många inte längre är med i kyrkan. Det finns de som tar avstånd från religion, ateister, det finns Jehovas vittnen, hinduister, muslimer och andra som inte vill vara kristna. Därför var det nog rätt att folkbokföringen flyttade från kyrkan till skattemyndigheten.

 

Att vara öppen som en bok

Bok 1

Det uttrycket hör man ibland. Jag är en av dem som tror mig vara öppen. Det skäms jag inte för, detta att vara öppen. Jag talar ofta om både på Face Book och i andra sammanhang vad jag har haft för mig. Det finns somliga som tycker, att måste du berätta allt? Kanske inte, det kan tyckas vara egocentriskt, men det är lättare att umgås, om man är öppen och inte döljer  något. Naturligtvis finns det sådant som man inte kan berätta för någon annan. Det som någon berättar i förtroende  kan man inte föra vidare. Det man som präst får höra  under bikt, kan man absolut inte tala om någon annan. Gör man det förlorar man kragen.
Ändå – Har man inte några hemligheter för sig, så gör det väl inget om andra får reda på det?

 Är det sådana ärenden du har?

Frågan är hämtad från Kaj Munks film: Ordet. Scenen där sonen berättar för sin far att han skall åka till stan. Fadern frågar: Vad ska du göra där?. Sonen svarar: Det har inte far med att göra. Det är då fadern säger: Jaså. Är det sådana ärenden Du har?

Det ligger så oerhört mycket i faderns fråga. Hade sonen haft ”ärliga avsikter” kunde det inte vara svårt att svara på faderns fråga. Ex. Jag ska träffa en vän, eller klara av vissa affärer, eller  gå på systembolaget.  Det hade han inte behövt hålla hemligt, men antagligen hade sonen inte ”rent mjöl i påsen”. Därför talade han inte om vilket ärende han hade i stan.

Det är heller inte ”rätt” att vara så öppen att man utan hämningar alltid säger vad man tycker. Det kan såra någon och då blir det fel.

Ja, jag har mina funderingar

 

 

Vigslar

MariaB 

Nyårsafton 1991 vigde jag vår dotter Maria Österdahl och Hennes man Thomas Eliasson. Vi var tre präster som vigde dem. Även om jag stod officiellt för vigseln. Jag hade hjälp av min gode vän, Nils Huhta och vår son Kent Österdahl. Vigseln var i Rone kyrka.

I dag har jag vigt Maria och Thomas barn, Rosita Eliasson med sin make Gustav Karlström i Koviks kapell.

Bröllop


Jag har vigt c:a 500 brudpar under min tid som präst. Det var ändå något särskilt att få viga sitt barnbarn Rosita med sin man Gustav Karlström. De hade valt att ha ett ”enklare” bröllop med bara familjen i Koviks kapell. Vi var ändå ett tjugotal som var där. Psalmerna sjöng vi med hjälp av nätet och dessutom sjöng Gustavs syster Victoria Karlström en sång. Brudens bröder Jesper och Jonas hjälpte till att göra kapellet i ordning. Jonas var dessutom ”klockare” och ringde för brudparet.

Det var ganska längesedan jag hade haft någon vigsel, beroende på sjukdom och ”åldrande”. Det hela gick dock fint. Jag blev lite nervös, när jag inte kunde hitta postit lappen jag skrivit deras fullständiga namn på och jag började bläddra i handboken. Då upptäckte min hustru Gunvor att jag tappat den på golvet och hon sa att den låg där. Jag tog upp den och kände mig trygg igen.

(Jag kommer allt för väl i håg en vigsel jag hade på Fårö med just en postit lapp. Vid tillfället då brudgummen skulle säga efter prästen i löftena sa jag: ”Jag Thomas Arvid Eliasson”. Brudgummen såg konstigt på mig och sa: ”Jag Bengt Daniel Werkelin”, Jag skämdes som en hund och ville helst försvinna därifrån. Gifta bort min egen måg fem dagar efter han gift sig med vår dotter. Tur att brudgummen Daniel fann sig i situationen.)

Nå väl det blev en lyckad vigsel av vårt barnbarn och hennes man. Föräldrarna med hjälp av brudparets syskon hade satt upp tält i blåsten och ordnat med en trivsam fest i kärlekens tecken.

Stort att få viga sitt barnbarn.

Universitetsstudier

Universitetet

Kom att titta på väggen i vårt vardagsrum i Buttle. Såg tallriken med  bilden av Uppsala universitet. Jag är gammal, och det händer att man tänker  tillbaka på allt som hänt under livet.

Min tanke är:
Hur vågade jag?
Den förste i släkten som läst vid Uppsala universitet. Jag var arbetarbarn. Arbetat på länsmejeriet i Visby. Slagit sönder sten med slägga i stenbrottet i Buttle.
Hade sjuårig folkskola och inte läst på en enda läxa. ( I och för sig gick läraren igenom nästkommande lektion, så jag kom ihåg genomgången och behövde inte läsa läxorna. Förutom geografi  och engelska förstås. Där hade jag verkligen behövt läsa på läxorna.) Vi hade bara engelska i sjunde klass. Läraren i sjätte klass kunde inte engelska. Därför fick vi ingen undervisning. Däremot var han bra på grammatik och det hjälpte mig i  mina grekiska studier på universitetet.

Problemet var engelskan. De andra ämnena hade jag med glans klarat av vid studier till ungdomssekreterare i Sigtuna.

Min engelska var alltså problemet. Efter sjundeklassens studier i engelska gick jag en preparandkurs på något halvår i Visby och där ingick engelska . Det var meningen att  vi skulle ha grundskolekompetens i ämnena.

Jag gick en universitetscirkel om 40 poäng i religionskunskap. Klarade den, men fick inte tillgodoräkna mig den eftersom jag inte hade gymnasiekompetens i de ämnen som behövdes. Ansökte till Hemse Folkhögskola. Kom in i trean högre. Hade inga problem med de övriga ämnena, men engelskan var min akilleshäl.

Jag fick läsa extra på sommaren, eftersom jag inte hade tillräcklig kunskap i engelska för att bli godkänd. Jag kämpade på och blev så småningom godkänd. Jag kom in på universitetet. Det visade sig att hälften av all litteratur var på den tiden på engelska. Jag är min lärare på folkhögskolan i Hemse tacksam, för att hon inte släppte igenom mig så lätt.

På universitet hade jag lättare för grekiskan än för engelskan. Grekiskan fick jag vara med från början.(Dock översatte vi nästan hela nya testamentet från grekiska till svenska. Mitt huvudämne i teol kand:en var just nya testamentet. Tyvärr har jag glömt det mesta av grekiskan, trots att jag var en av de bättre.)

Litteraturen på engelska fick jag i början hjälp av min hustru, som är duktig på engelska och som gått på läroverket i Visby. Jag lärde mig dock, att om man bara var noggrann med att lära sig de ny glosorna,  som författarna använde i de olika böckerna i första kapitlet, så återkom orden i de övriga kapitlen i samma bok.

Nåväl, mina studier gick ändå förvånansvärt bra. Jag klarade 20 poäng per termin och därmed fick jag nytt studielån. (Det hade räckt med 15 poäng.)

Visst fanns det problem ändå. Det andra huvudämnet i min teol.kand var dogmatik. (Tros och livs, hette det nog) med bland andra Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Innan min tentamen hade jag gjort bort mig inför honom, som jag skulle tentera ensam muntligt för. Han hade skrivit ett kompendium som handlade om ”Fem kriterier för kristen tro, eller bibeltolkning eller något sådant”, Jag sa vid ett tillfälle som han olyckligt vis hörde, att när man läste hans ”fem kriterier..” så var det som att läsa: ”Kloroform i tryckt tillstånd”.  (Ett av kriterierna, ”förnuftskriteriet”, håller jag fullkomligt med honom om i dag)
Dessutom hade jag sagt något om änglar, som han inte heller tyckte så värst mycket om.

Nåväl, jag visste vad jag hade att vänta och skulle kunna inför tentamen. Jag läste och läste  och kunde rätt så bra Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Till och med så bra, att jag tycke mig se vissa luckor hos honom. (Jag hade ju läst allt mycket senare än vad han hade gjort.)

Efter en och en halv timmes förhör sa han: ”Det var en otrolig kunskap, men mycket illa framfört”. Jag fick godkänt på min tentamen, som dock rättades av professorn i ämnet, så jag fick Väl Godkänt i slutbetyget.

Så var det det här med kyrkohistoria. Kanske inte mitt bästa ämne. Även där skulle jag tentera muntligt för en, som det sades, mycket lynnig och ilsken professor. Jag var otroligt nervös inför tentamen. (Jag tyckte det var som att läsa och kunna telefonkatalogen utantill) Jag gick där och vankade fram och tillbaka på Dekanhuset och väntade på att bli insläppt till professorn. En bekant från Gotland som var där, såg hur nervös jag var. Han sa till mig: ”Försök komma fram till franska revolutionen så snabbt som möjligt, så tar professorn sen över själv”.
Jag lydde hans råd och med snabba kliv i kyrkohistorien kom jag så fram till franska revolutionen. Då tog professorn över och höll en utomordentlig föreläsning om just Franska revolutionen. Därefter sa han: ”Det var en fenomenal kunskap” och så  ville han ge mig högsta betyg.
Det var bara det att det var inte min kunskap, det var ju professorn själv som med sin föreläsning  visat vad han kunde.
(Jag är så tacksam mot mannen som rådde mig till att så snabbt som möjligt komma fram till Franska revolutionen.)

Ett annat ämne var religionspsykologi. (Beteendevetenskap hette det nog) Någon hade sagt att det var det lättaste ämnet att läsa in tio poäng i, så jag valde att läsa också detta ämne. Jag gjorde det för att få mina tio poäng och trodde inte det skulle ge mig så mycket. Tvärtom blev jag fascinerad av ämnet. Jag förstod helt plötsligt varför det var kors i dödsannonserna.  Korset var inget tecken för död. Det var ett hoppets tecken, det kristna segertecknet. Det som höll också inför döden. Trodde man att Jesus Kristus  segrat över döden på korset, så blev det på något sätt ett glädjens tecken. Hade man som barn växt upp där korstecknet också använts i glada sammanhang, så kunde det innebära att man upplevde det som just ett segertecken.

Ja, hur vågade jag ge mig av med min familj och utsätta mig för risken, att snopet komma hem igen till Gotland, utan att ha klarat min teol.kand och prästutbildning?

Uppsalatiden var ändå kanske några av de bästa åren för mig och min familj. Glad för att jag vågade försöka.

En reseskildring

Andreas 15

(Fotot av Andreas är taget av hans farmor Gunvor Österdahl)

Vi var i Uppsala över helgen och uppvaktade vårt barnbarn, som tagit sin ämneslärare examen vid Uppsala universitet och som firade sin trettioårsdag.  Han har studerat till lärare för gymnasielever i engelska och samhällskunskap under fem år.

Jag tycker, att han har gjort en otrolig bedrift under de  omständigheter som då rådde.

Vi åkte den 2 juli med båten till Nynäshamn. Vi hade tänkt åka Södertälje, Strängnäs för att slippa stressen genom Stockholm. Jag ändrade mig i sista stund och tänkte att vi har klarat Stockholm så många gånger tidigare, så det borde kunna gå nu också. Det gjorde det också.

En olycka hade inträffat i en tunnel och GPS- en visade oss en annan väg genom Stockholm. Vi kom in mitt i ”smeten” på Kungsholmen och undrade hur i all sin dar det skulle gå? Vi kom dock igenom Stockholm utan större besvär. Inte en enda tutade, som de gjort tidigare gånger. Det berodde nog på att det gick väldigt sakta genom Stockholm. Det var en enorm köbildning, och vi kom bara fram några meter i taget.

På kvällen i Uppsala samlades vi gotlänningar på ett lägenhetshotell på Portalgatan, Andreas mor och far, hans syskon Rebecka med fästmannen Leo och lillasystern Elisa. Vi hade väldigt trevligt.

I rummet där vi skulle sova såg jag att det var två enkelsängar . Gunvor och jag som varit gifta i snart 57 år, bestämde oss för att ha kvar sängarna 3 meter från varandra, trots att vi legat i samma säng så länge, bestämde vi oss för att ha kvar sängarna där de stod.  Jag fick ligga i ”stutabåset”, som Kristina från Duvemåla sa.

. Det var ett dumt beslut för vad hände med mig, när jag så småningom somnat i min säng? Jo, jag ramlade handlöst  ur den kl. 05.30 på morgonen, slog huvudet i sängbordet och föll hårt på min redan ömma axel. (Troligen hade jag i sömnen försökt att i vanlig ordning krypa in till Gunvor, men hamnat på golvet.)

Dagen efter hade Andreas och hans fästmö Emelie bjudit till fest, för att fira honom och det blev en fin dag för Andreas och för alla oss andra som var där.  Andreas far, Kent visade en kort film om Andreas från barnaåren och hans mor, Maria hade förberett ett bra tal och farmor Gunvor berättade om en episod under vår Fårö-tid och jag hurrade på gotländska.

De övriga gotlänningarna reste hem dagen därpå. Gunvor och jag stannade en dag till, för att få rå om våra barnbarn Andreas och Jonas och deras fästmör , som alla bor i Uppsala. Jonas blev för resten klar med sin utbildning till narkossjuksköterska tidigare under året. Andreas är förlovad med Emelie och Jonas med Karin. Det var så skönt att få träffa dem ännu en stund.

Vi körde inte hem genom Stockholm, utan vi valde att köra runt Stockholm genom Enköping, Strängnäs och Södertälje i stället.

Fantasilek

Brandbil

Vi fick besök av barnbarn och barnbarnsbarnen (tre av fyra) för ett par dagar sen. Jag kom att sitta i hammocken tillsammans med femårige Ingemar och hans pappa.

Gunvor hade på Kupan köpt den här fina leksaken för en  femtilapp. Ingemar lekte mycket med den. Det fanns olika ljud på den, så som en startmotor, sirener, blinkers mm.

Plötsligt ringer telefonen. Ingemar räcker över luren till mig och som gammelfarfar går jag helt in i hans fantasi lek. Han säger, att det brinner och att de behöver en brandbil. Så jag trycker på självstarten och motorn går i gång. Jag slår på sirenerna och blåljusen och drar i väg. Ingemar talar om hur jag skall köra. Det är bråttom, bråttom. Vi kör så det sladdar i kurvorna, och jag ser fram emot att få se elden och böja släcka.  Då säger plötsligt Ingemar: ”Och så ska vi ha hamburgare ! ”

Va ? ?. Jag trodde vi hade bråttom?.