Domsöndagen

Hamlingbo_kyrka

Hablingbo kyrka. Foto från Wikipedia.

Vi var på högmässa i domkyrkan i Visby i  dag på domsöndagen. Det var en kärleksfull och blid predikan med tolkning av liknelsen med fåren och getterna.

Annat var det förr. Prosten herr Gubbe gav hablingarna en rejäl skrapa i Hablingbo kyrka en domsöndag på 1600  talet. (Jag tror att den finns återgiven i något herdaminne.) Jag har bara hört den berättas och återger den efter vad jag kommer ihåg.

Herr Gubbe hade kommit upp i predikstolen och börjat sin predikan. Plötsligt säger han, att han hör Gud tala till sig och att Gud säger till herr Gubbe: ”Herr Gubbe. Stig fram med dina får”!. Men jag gömmer mig, säger Gubbe och kryper ner i predikstolen. Då ropar Gud på honom igen: ” Herr Gubbe. Stig fram med dina får” !. Men jag gömmer mig, säger Gubbe och kryper ner i predikstolen igen. Då ropar Gud på honom och befaller: ”Herr Gubbe, nu måste du stiga fram med dina får!”. Då svarar herr Gubbe skamset: ”Herre jag har inga får, endast idel stinkande getabockar”. Då lär Gud ha sagt enligt Gubbe: ”Ja, däri har du rätt herr Gubbe, du har endast idel stinkande getabockar, men gack du in i din Herres glädje”.

Jag tycker det skulle varit förståeligt, om församlingsborna hade lynchat prosten efter gudstjänsten. ”Idel stinkande getabockar” lär stå på en vägg i Hablingbo kyrka.

Tillägg.
Man kan naturligtvis undra varför jag berättar om en lite annorlunda predikan från 1600 talet? Jag tycker så här 400 år senare, att det finns ett inslag av humor, även om Herr Gubbe säkert inte menade det. Den har en pedagogisk finess, när han kryper ner och gömmer sig i predikstolen, men framför allt är hans budskap den söndagen fruktansvärt och hemskt. Så nu lämnar jag Herr Gubbes predikan och berättar om något annat, som jag själv i mina domsöndagspredikningar använt ofta.

Det handlar om en liten grabb, som hette Kalle. Han gick i söndagsskola. Kalle var en besvärlig ”elev” och hade svårt att sitta still och hålla tyst. Söndagsskolfröken orkade inte med honom en dag och sa uppgivet till honom: ”Kalle, Kalle. Hur ska det gå för dig på domens dag?”
Då sa Kalle: ”På domens dag?  – Då springer jag och gömmer mig bakom Jesus”.

(Jag tänker springa med den där Kalle, när den dagen kommer.)

Lite konstigt är det att just domsöndagen fått ett så allvarligt motiv i kyrkoåret.  Det är ju då Herren kommer tillbaka. Tänk så mycket de första kristna längtade efter att Herren skulle komma igen och ta alla till sig. Jag läste någonstans att den största krisen för kyrkan, det var när den sista aposteln, Johannes dog och Jesus inte kommit. Man trodde att innan den siste aposteln hade dött, skulle Jesus komma tillbaka. Det var , om jag minns rätt, kyrkofadern Origines, som hjälpte kyrkan över krisen.

Alltjämt sitter vi i våra medeltida gotländska kyrkor vända mot öster, för att få se människosonen, Herren Jesus Kristus komma som soluppgången på himmelens skyar och ta de sina hem till sin glädje. Detta är ingen skräckens dag. Det är glädjens dag.

Tyvärr fick jag inte höra en av de psalmer i vår psalmbok, som jag tycker bäst om när jag var i domkyrkan i söndags. Det är psalmen 490: ”Guds Son en gång i morgonglans, skall åter komma hit…”. Kanske får jag höra den på andra söndagen i advent, för då är det något av samma tema i gudstjänsten.

Tiden är ur led

Klocka2

(Den här klockan fick jag av en konfirmandgrupp på Fårö på 90 talet. Kär gåva)

Tänker berätta några roliga historier från förr i tiden.
Jag har försökt att säga några vackra komplimanger till några damer och flickor som jag tycker om. ”Du är så lik fröken ur”, har jag ibland sagt. De har sett oförstående ut och jag berättar då, att jag läste nyligen om en man som tyckte så mycket om Fröken  Ur .När någon frågade honom om varför han tyckte så mycket om henne svarade han, att han tyckte hon var en Alla tiders tjej.

(Jag vet inte om det finns någon ”fröken Ur längre”. Damer och flickor som jag sagt det till har som sagt sett frågande ut.

Så till något annat som jag råkade ut för i början på 1960 talet, när jag arbetade på länsmejeriet i Visby. Jag var sjuk en dag och kunde inte komma till mitt arbete. Man skulle då ringa sjukkassan och anmäla sig. Jag ringde sjukkassan och hörde en röst som sa: ”Tala om vad ni är för sjuk”. Jag sa: ”Jag har ont i halsen och har 40 graders feber”. 
Då hördes röste på nytt som sa: ”Er tid är ute.
Så klickade det till i luren och samtalet avbröts.

Det var ett försök att vara rolig i novembermörkret, men tiden går fort och roliga historier blir fort gamla.

ERXOMAI

Präster

Erxomai är grekiska och verbet är perfekt, presens och futurum på samma gång. En gång vid ett avskedstal till en präst använde jag mig av verbet.

Jag var inspirerad av en predikan i advent som jag hållit någon gång. Jag gör ett utdrag ur min predikan, så blir det kanske lättare att förstå avskedstalet:

Det grekiska verbet erxomai som betyder kommer har märkligt nog tre betydelser. Det är både presens, perfekt och futurum i samma ord. Perfekt han har kommit. Den första julen, den som vi börjar vår tideräkning med är år noll. Det var då Jesus föddes i ett stall i Betlehem. Och som sagt, händelsen är så viktig för oss att vi från den stunden räknar tiden efter Kristi födelse och det som hände tidigare som tiden före Kristi födelse. Alltså Jesus har redan kommit till vår jord en gång. I Bibeln talas det också om att han en dag skall komma, alltså futurum. En dag skall han komma på himmelens skyar och Guds rike skall genomsyra allt. Men ordet erxomai är också presens, nutid. Detta att Jesus kommer, Ja han är redan här mitt ibland oss, för han har sagt att där två eller tre är församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem. Guds rike är nära också oss.

Nu till händelsen när Richard Wottle  skulle sluta vara kyrkoherde i Östergarns pastorat. Richard Wottle ledde gudstjänsten. Magnus Hellström, jag och Elimförsamlingens pastor Per-Olof Sahlberg  plus många andra var också med.

Vid den efterföljande ”minnesstunden” vid kaffet hölls många tal som alla lovordade Richard för hans arbete. Jag kom på att jag kunde använda mig av min något bortglömda grekiska, så jag sa: När jag ser oss tre präster här så kommer jag att tänka på det grekiska verbet erxomai. Jag är perfekt, det förflutna, Richard presens, den som är nu och Magnus, futurum, han som skall komma.

När jag sagt det sa Per-Olof Sahlberg:  ”Vad är då jag, som överlevt fem präster under tiden jag varit pastor i Elmförsamlingen i Katthammarsvik?”

Jag svarade: Du är presens particip – den ständigt vardande”.

Döden

Längtan efter tro,Annons 1.

Annons i Skeab Verbums förlag 1981. (Annonsen är alltså inte aktuell och böckerna går inte längre att köpa. Min lilla bok finns att tillgå på bibliotek. Kanske de andras också.)

Döden, det är något jag funderat över hela mitt liv. Det var för att göra ett försök att befria mig från dödsångest, som jag skrev ned mina tankar. Docent Sven-Erik Pernler fick läsa vad jag skrivit och han tyckte jag skulle göra ett försök att lämna in den till Skeab Verbum, för att få mitt manus utgivet. (Jag visste inte då att 97 % av alla manus som kom in till förlaget refuserades och sändes tillbaka till författaren. Hade jag visst detta hade jag aldrig vågat försöka)

Jag var 36-37 år, när jag en natt fick en väldig bröstsmärta. Gick jag hundra meter kändes det som jag bar på en 50 kg säck. Jag, som hade magistern i simning och simmat 2000 meter orkade knappt 25 meter. Byta däck på bilen var ett elände, och jag fick gå och lägga mig och vila. På sjukhuset hittade de inga fel på mig och jag fick känslan av att det var psykosomatiskt. Därför sjukskrev jag mig aldrig. Jag kämpade på med gudstjänster, begravningar bröllop, konfirmander, hembesök med mera av prästens alla uppgifter. Jag drabbades av konstig hjärtklappning och hade svårt att andas under gudstjänsterna.
Jag ville inte ge upp, för jag var ju något av ”uppkomling”, så jag ville inte skämma ut mina anhöriga och släktingar med att inte klara av uppgifterna.

Jag fortsatte med mina sporter, badminton, tennis och pingis. Det kändes inte bra, men jag ville inte ge upp. Min sjukdom var ju bara inbillning – trodde jag.

För några år sen fick jag en hjärtinfarkt och hamnade på Karolinska sjukhuset . Läkaren, som satte in en ”stent” i något av blodkärlen, berättade då att jag haft en hjärtinfarkt många år tidigare, och att blodet skapat nya ådror där det kunde passera.
Det underliga är att jag blev glad över att höra det. Då var det alltså inte bara inbillning. Kanske gjorde jag ändå rätt som höll på med mina sporter, även om jag inte var lika bra som förut.

Jag har alltså under nästan hela mitt liv funderat över döden. Det konstiga är att jag gör det mindre nu, när det börjar bli dags på riktigt på grund av åldersskäl.  Jag har lärt mig att acceptera döden och att jag kan inte med bästa vilja i världen göra något åt den. Den kommer när den kommer.

Det underliga är att jag hade tänkt skriva och berätta om något annat, men det anknyter förstås till det jag skrivit ovan.

Jag samtalade med en kvinna om döden och allhelgonatiden. Jag tyckte den var skrämmande och att det  var en mörk och sorglig tid, med gudstjänster till ”De hädangångnas minne” och påminnelse om alla gravar.

Kvinnan jag talade med var bondhustru och hade  jobbat med jordbruk stora delar av sitt liv. Hon tyckte tvärtom. Hon tyckte att allhelgonatiden var den bästa av årets tider. Det var en fin tid när skörden var bärgad och bonden fick lön för allt sitt slit under resten av året. Hennes önskan var att hon skulle få dö i allhelgonatid, när hennes liv var till ända. Hon såg fram emot det kommande livet. Det skrämde henne inte.

Jag hade begravningsgudstjänsten för nu länge sen för henne, och jag minns inte riktigt om hon fick sin önskan uppfylld, detta att få dö i allhelgonatid, men jag tror att det var så.

 ”Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret”.

 

Alla helgons dag

Kyrkogård

Foto Kent Österdahl.

Nu på lördag är det Alla helgons dag och många tänder ljus på gravarna. Jag minns när man firade gudstjänst till ”De hädangångnas minne”, alltså man läste upp namnet i kyrkan för de som gått bort under året. I vissa församlingar tände man också ett ljus för var och en som lästes upp. Det fanns somliga präster på 1970 talet som tyckte det var fel att tända ljus för de som avsomnat. Det fanns då en risk att folk kunde missförstå och tro att alla döda blivit helgon och man sa, att ”Alla döda var inga helgon och att alla helgon var inte döda”.
Nu tror jag att man i alla kyrkor tänder ljus för de avlidna.

Nej, alla människor är inte goda. Personligen tror jag att det finns både gott och ont i alla människor. Vad kommer då det onda ifrån?

Den fallna skapelsen talas det ibland om i teologiska kretsar. Tanken är väl då att man tror att från början var allting gott. Gud såg att det var gott, står det i en av skapelseberättelserna. 
Bibeln försöker så med hjälp av syndafallsberättelsen om Adam , Eva och ormen förklara varför det gått så snett med skapelsen. Varför det ser ut som det gör på vår jord i dag.

I TV gick det nyligen ett program som heter ”Över Atlanten”. Den här gången var det kända artister med. Marcoolio var en av dem. Han tog upp frågan om helvetet var här på jorden? Özz Nüjen sa då skämtsamt: ”Var har du hittat röka”?

Marcolios fråga är ändå värd att fundera över. Finns helvetet på jorden? Ja, när man tänker på hur det ser ut på vår jord i dag så kan man fundera. Vi ser på naturfilmerna i TV hur djuren äter varandra. Äta eller ätas, det är frågan. Krig och elände finns på många ställen på vår jord. Olyckor och naturkatastrofer förekommer i mängder. så visst är Marcolios fråga berättigad. 
Den starkaste är den som överlever tycks vara det som gäller på vår jord.

Det finns något annat också. Mitt i allt elände finns också en ström av kärlek. Kärlek som utan tanke på egen vinning ger åt svaga,  sjuka, fattiga, olyckliga människor hjälp och omtanke.

Vi kallar dessa ibland för helgon. Det var så att helgonen hedrades med att få någon av dagarnas namn. Till slut räckte inte dagarna till. Då slogs  de samman till  Alla helgons dag. 

I vår svenska kyrka namnger vi inte några helgon, men visst tror vi att de finns. Det fanns en tid när jag led av av en fruktansvärd dödsångest. Därför beundrade jag en man, som hette Maximilian Kolbe, otroligt mycket. Jag använde honom i nästan alla min Alla helgons dag predikningar. Det berättas så här om honom: 

En präst i Polen som  blev utnämnd till helgon är Maximilian Kolbe . Han blev förd till ett koncentrationsläger under andra världskriget. Där var, som ni säkert har läst om, vidriga villkor. En gång skulle militären , eller fångvaktarna kollektivt straffa lägret för någonting.  De gjorde då så, att de ställde upp alla fångarna i lägret på ett led och sedan började man räkna. Var tionde fick ta ett steg framåt. De skulle föras till bunker nr 14, där de skulle få svälta ihjäl.

En av dem som blev utsedd greps av en väldig dödsskräck och tiggde och bad för sitt liv. Då steg den katolske prästen Maximilian Kolbe fram och bad att få ta den andres plats. Det godkändes. Så blev han då tillsammans med sina olyckskamrater förd till bunker 14 och blev inlåst där för att svälta ihjäl. Fångvaktarna som förut från de tidigare grupperna i bunker 14 hört de hemskaste ångestrop och förbannelser blev nu mycket förvånade. De hörde psalm och lovsång. Prästen var den siste som dog och in i det sista höll han modet uppe på sina olyckskamrater, in i det sista lyckades han föra det positiva goda in i den annars så djävulskt onda miljön.

För mig  framstår en sådan man som otrolig. Värd vår beundran. Många ler och fnyser, när de hör ordet helgon, men de vet nog inte vad det handlar om. Helgon är oftast människor. som offrat sitt liv i kampen för det goda.

Människor som det lyst och gnistrat om.

Ändå har ljuset inte varit deras eget. Däremot har de kommit så nära Herren, så nära Jesus Kristus, att de blivit liksom genomskinliga. Hans kärleks ljus kan strömma genom dem ut till andra människor.

 

 

Syföreningar

Var dag

Den här bonaden sitter på väggen över vår säng i lägenheten i Visby. Vi köpte den på någon av alla syföreningsauktioner jag varit auktionist på.

I mitt hem vid Hajdeby i Kräklingbo minns jag en annan  bonad, som min farmor sytt eller ropat in på syföreningsauktionen i Gammelgarn. Den är  säkert sydd någon gång i slutet på 1800-talet eller möjligen början 1900 talet. På den står det: 

Lycklig den vars levnad flyter
Bäckens lugna bölja lik
Och fast lyckans ynnest tryter
är av egna dygder rik.

(Jag är inte helt säker på vad som menas med  är av egna dygder rik. Kanske menas det att trots motgångar, så har man ändå en god moral?)

Hur som helst. Gammelgarns och Östergarns kyrkliga syföreningar bildades 1898 om jag minns rätt. De sydde ihop pengar till allt möjligt, till kyrkan och till nödlidande. Gammelgarns syförening sydde också i hop pengar till en kulspruta under första världskriget. Östergarns syförening sydde ihop till en likvagn. Det fanns i arkivet på min tid som präst i Östergarn en slags protokollsbok över alla syföreningsauktioner som hållits. Vad som köptes och av vem. Bland annat står det att ungmor Österdahl inköpte en duk. Ungmor Österdahl var min farmor som var född 1867. Det innebär att det också måste funnits en annan mor vid Trosings i Gammelgarn, nämligen hennes svärmor Maria f. Ljufström bördig från Kyrkljuves i Gammelgarn. (Hoppas verkligen de gamla protokollen finns kvar i arkivet i prästgården i Östergarn.)

Under min tid som präst i tjänst var det gott om syföreningar. Jag började som präst i Eksta, Sproge och Levide församlingar. I alla tre församlingarna fanns syföreningar. Jag blev kyrkoherde i Bunge pastorat och där fanns syförening på Fårö och Fleringe. Kanske också Rute. Det var komministerns område, så jag kommer inte ihåg riktigt. Vi flyttade 1995 i november till Östergarns pastorat där jag också blev kyrkoherde. I Östergarns pastorat fanns syföreningar i Kräklingbo, Gammelgarn och Östergarn. Östergarn och Gammelgarn har gått samman till en syförening. Kanske en av de få som är kvar på Gotland. Många har lagt ned eller är vilande.

Efter min prästvigning hamnade jag som sagt i Eksta och blev kvar där i nästan 12 år. Den kyrkliga syföreningen i Eksta var vilande när vi kom dit. Gunvor, min hustru,  och jag ville försöka få igång den på nytt, så vi satte in en annons i tidningen. Det kom första gången tolv personer. Vi beslöt att vi skulle försöka få fart på syföreningen igen. Nästa gång skulle vi träffas hos klockarmor vid Bäne i Eksta. Då inträffade min värsta felsägning som präst. Jag var trött och stressad, men ville ändå försöka skapa en god stämning, så jag sa:  Det här med syförening är väldigt bra, för den som vill kan delta i samlaget, men man behöver inte.
Jag skulle förstås säga samtalet och så blev det så galet. Det blev alldeles tyst först och sen bröt det ut ett hejdlöst skratt. En av de äldsta damerna sa: Jaha,nu vet vi vad nya prästen tänker på.

Nåväl, det blev en fantastisk syförening i Eksta. Vi hade trivsamt och mycket roligt och vi samlade in stora summor pengar på syföreningsauktionerna, som för det mesta hölls utomhus från prästgårdstrappan iEksta.

Kyrkan och övergångsriterna

Kaspers dop 2

I lördags var vi med på vårt barnbarnsbarn, Kaspers fina dop i Klinte kyrka.

Det fick mig att fundera över följande: Det är nog ganska allmänt känt att vi i vår mänsklighet har behov av att på något sätt markera viktiga händelser i våra liv. Det är vid barnets födelse eller när barnet får namn. Det är övergången till vuxen ålder. Det är när man beslutat sig för att flytta samman, och det är vid någons död.

Kyrkan var smart nog att kristna de olika behoven av övergångsriter.

Dopet
Tyvärr tror jag att man i nitisk ”fromhet” på senare tid har understrukit att dopet är ingen namngivningsceremoni. Det är fel förstås. Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet. Dopet är dock ännu mer än så. Barnet sammanvävs på något sätt med Kristus i dopet och får därmed del i den himmelska glädjen med evigt liv hos Gud.
Nu förekommer allt oftare något som kallas borgerlig namngivningsceremoni. Behovet av övergångsrit är detsamma, men  kyrkan är inte längre med. Tråkigt för vi har så mycket mer att erbjuda.

Konfirmation
Konfirmation sker vid övergången till vuxenlivet. Konfirmation betyder bekräftelse. Gud bekräftade vid dopet att han vill att barnet skall vara med i den himmelska glädjen. Konfimanden får då frågan om de alltjämt vill tillhöra Kristus, få vara tillsamman med honom också efter döden?. Konfirmanderna bekräftar, konfirmerar sitt dop genom att svar JA på frågan.
Nu förekommer något som kallas borgerlig konfirmation. Vad är det då de bekräftar?

Vigsel
Det fanns också i hednisk tid ritual för när man och kvinna flyttade samman. Jag har hört att det skedde i gudinnan Vards tecken. Kyrkan ändrade lite på ritualen, eller kanske ganska mycket, men när brudgummen gav ringen till bruden sa man; ”..som ett vårdtecken ger jag dig denna ring”. och bruden sa:”…som ett vårdtecken mottager jag denna ring”. (Många brudpar trodde att det var ett ”vårtecken” det gällde, men så var det inte. Det var för att de omvända  ”hedningarna” skulle känna igen sig. Nu förekommer inga vårdtecken i kyrkans ritual, men jag var med om det i slutet på på 70-talet som ny präst.

Begravning.
Behovet av att ta avsked när någon har dött tycks fortfarande vara viktigt. Det finns förstås något som kallas ”direktare”. Lik som färdas direkt från bårhuset till krematoriet eller graven utan någon som helst ritual. Kan ha att göra med ekonomiska aspekter eller andra orsaker. Kanske ensamma människor utan relationer. Framtiden får visa om det är viktigt, att man får ta avsked av den döde.
Kyrkan har i sin ritual hopp om ett återseende tack vare vad herren Jesus Kristus gjort för oss.. Hopp om att döden inte är slutgiltig, och att det trots död finns en framtid full av hopp. 

 

 

Klassresor

Ånglok

Foto från Wikipedia

År 1957 när jag gått ut sjunde klass anordnade vår skollärare L-O Molander en klassresa till Göteborg. Det var en upplevelse för oss gotlänningar på en tiden att få åka båt och tåg ända till Göteborg. Väl där åkte vi med ”Paddan” en slags rundtur på vattnet. Vi var på Liseberg och museer. Jag minns alldeles tydligt, när vi var inne i en stor affär. Jag tyckte jag flera gånger såg en som såg så bekant ut i affären. Jag nickade en hälsning till honom. Till slut kom jag underfund med att det var stora speglar i affären och att den bekante som jag hälsat på var min egen spegelbild.  Nåväl, vi hade mycket trevligt tillsammans där i Göteborg.

En helt annan sorts klassresa jag varit med om, är att jag som fattigt arbetarbarn fått studera vid universitet och fått uppleva något av den akademiska miljön.

Professor Leif G. W. Persson var gäst hos Skavlan i TV. Professorn hade en underbar humor och vågade driva med sig själv. Han sa också något, som jag tycker mig känna   väl igen. Han sa ungefär: ”Det underliga med att ha gjort en klassresa, det är att man aldrig kommer riktigt fram”.

Jag kan naturligtvis inte jämföra mig med professorn, men tror mig ändå förstå lite av vad han menar. Trots att jag av vissa personer fått mycket beröm och känt mig älskad, så känns det ändå som om jag med min resa ännu inte kommit fram. Har man en gång tillhört arbetarklassen kan det vara svårt att känna sig hemma i den akademiska miljön.

Jag har dessutom varit stolt över att ha arbetat med att slå sönder sten med slägga i ett stenbrott, och tappat skummjölk i ett mejeri.

Trots detta tycker jag det ligger så mycket i vad professor Leif G.W. Persson säger, när han antyder att den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.

Änglar. Finns dom?

Ängel

Nu på söndag är det ”Den helige Mikaels dag” i kyrkoåret. Den helige Mikael är en av ärkeänglarna, som strider mot det onda.

I tonåren sa jag mig vara ateist. En av mina bröder, kanske den jag mest såg upp till, sa sig också vara det. Vi samtalade ofta om rymden och andra naturvetenskapliga ämnen.  Det som fanns var bara det man kunde se och ta på. Något annat trodde vi inte på.

Jag var arton år och arbetade på länsmejeriet i Visby. Det var ett mycket hårt arbete med tidiga morgnar. En gång, när jag var hos Gunvor, min flickvän i Buttle, som fyllt 15 år och ganska nyligen gått och läst sa till mig, när hon såg hur trött jag var och skulle köra bil till mitt hem vid Hajdeby i Kräklingbo: ”Jag skall be för dig, så att det inte händer dig något på vägen”. Jag sa: ”Kom inte med det där religiösa, för jag tror inte på det”.

På vägen hem somnade jag vid bilratten i 70-80 kilometers fart. Jag minns ännu i dag platsen, där jag somnade. Det var mellan mejeriet i Kräklingbo och hajdebygrindar. Det kunde ha slutat med katastrof, om jag kört på någon annan eller in i ett trä. Det kunde ha inneburit min död, men det gjorde det inte.
I drömmen fick jag se enormt skinande hand som bokstavligt lyfte mina ögonlock. Jag vaknade alldeles förskräckt, men glad över att jag var kvar på vägen. Jag tror, att jag var vaken resten av natten, och ännu i dag när jag berättar det, känner jag hur nackhåren reser sig på mig.

Det var som om jag mött någonting, som jag trodde inte fanns. Det är den händelsen, som gjorde att jag så småningom blev präst. Det var egentligen en omöjlighet för en arbetargrabb med sjuårig folkskola. Jag tror inte ens jag är särskilt begåvad. Det finns så många andra, som jag tycker kan mycket mer – och inte kan jag sjunga heller. Jag har haft en enorm tur, som träffade Gunvor, stor tur att jag kom in på ungdomssekreterareutbildningen i Sigtuna. Tur att det fanns en studiecirkel på universitetsnivå i Visby. Tur att jag kom in på folkhögskolan i Hemse och tur att jag klarade av  teologie kandidatexamen vid universitetet i Uppsala. Ja, jag har haft en enorm tur i livet.  

Jag har några  gånger varit nära att dö, men räddats på ett mirakulöst sätt. En gång på ett repmöte när jag var pjäsgruppchef, skulle jag vid ett tillfälle slå om en spak  på en kanon (haubits)  och fick krypa in med huvud och arm för att nå den spaken. Då hoppar haubitsen av pivåplattan och faller ihop som en fällkniv. Jag hade precis fått ut huvudet och armen innan den föll ihop.
En annan gång stod jag med ett ben på var sida om ett stor traktorhjul. Den som körde traktorn tappade kopplingen och jag borde blivit överkörd, men blev det inte. Ja, och några andra sådana tillfällen,

som jag klarat mig undan i sista ögonblicket. Visst skulle man kunna tolka det så, att jag hade änglavakt, och jag tolkar det så, men man vet aldrig.
Däremot när jag tänker på den skinande handen jag såg och som lyfte mina ögonlock, när jag somnat vid bilratten, då vet jag att jag var med om något, som jag inte trodde fanns.
Därför blir mitt svar på frågan i överskriften: Ja. Änglar finns.

Ett gammalt minne

Buttlefönster

I förrgår la jag mig på sängen i Buttle och sov middag. När jag vaknade sken solen in till mig genom fönstret. Plötsligt kom ett 74 år gammalt minne för mig. Jag var fyra år och skulle få åka med far och mina stora bröder, Bertil som var 16 år och Martin, som var 14. De skulle tillsammans med far hämta ett lass grenar från skogen med hästar och ”skrammelvagn”. Jag skulle få åka med, jag skulle bara sova middag först.

Det var en vit barnsäng jag låg i. På sidorna fanns några pappskivor innanför träsidorna. Pappskivorna var klädda med ett tyg som hade blå och vita små fyrkantiga rutor.Blårutigt.

Jag låg där i min säng och lekte med att se olika mönster i tyget. I bland kunde jag se blå diagonaler på tyget och ibland vita. Till slut somnade jag och sov väl någon timme och när jag vaknade hade far och mina bröder gett sig av.
Jag blev ledsen och besviken. De sa ju ,att jag skulle få följa med. Jag skulle bara sova en stund först. (Jag förstår mycket väl att de åkte utan mig. Det var farligt för en liten fyraåring att åka på grenlass i skogen efter hästar.)

Konstigt med minnen. Jag hyser naturligtvis ingen agg till far och bröderna. Jag älskade dem och såg upp till dem. Hur kunde det komma sig att ett minne för 74 år sen plötsligt dök upp så klart för mig? Kanske berodde det på solen som lyste in genom fönstret. En stämning som påminde om vad jag upplevt en gång?