Allt har sin tid

Min tid som kyrkoherde i Bunge pastorat.

Första augusti 1989 till domsöndagen 1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat.
Jag blev vald på det ”gamla viset” när alla medlemmar i Svenska kyrkan av de som hade åldern inne fick rösta. Det var sista gången på Gotland, ja kanske t.o.m. sista gången i hela Sverige som alla fick vara med och rösta i ett kyrkoherdeval. Vi, som sökt tjänsten fick provpredika, så folk kunde skaffa sig en uppfattning om hur prästen var som predikant.

Nu mera går det till så att några  i en tillsättningsnämnd , kanske bara ett tiotal, utser vem som skall bli kyrkoherde i pastoratet.

Känns lite märkligt att jag, som är på bild i valurnan, är den ende av oss på fotot som idag lever. Det är kontraktsprosten Bo Kihlstedt som håller valurnan. Stig Malmros, Bunge församling längst upp till vänster med Kurt Lundgren, Fleringe församling därunder. Sven Bogren, Rute församling högst upp till höger med Lennart Olsson, Fårö församling där under.

Det var en fin tid som kyrkoherde i Bunge pastorat. Goda medarbetare, kärleksfulla och humoristiska personer. Goda grannar. Jättefina konfirmander och ungdomar som jag ännu har sporadisk kontakt med.

I kyrkoherdetjänsten ingick också att vara pastor på KA 3. (KA 3 blev senare Fårösunds marinbrigad och jag kallades för brigadpastor.) Det innebar bland annat  att jag fick åka på någon sorts utbildning i Strängnäs för militärpastorer. En av föreläsarna var en prost högt uppsatt i det militära. Föreläsningen var mycket tråkig och jag försökte lätta upp stämningen, kanske var det med en s.k. ”österdahlare”. Fick en åthutning av prosten, som sa någonting om att jag försökte få skrattarna på min sida. Ganska ilsken hade jag svaret på tungan: ”Det är då ingen risk Du tar”, men jag sa inget. Var rädd för att Per Anders Sandgren, som också var med från Gotland, skulle skämmas för mig.

Jag brukade vara varje onsdag förmiddag på KA3 och träffade där många av officerarna. Ibland hände det att jag var med på någon övning.

Ett ”korum” jag minns var en kväll på Fårö ute i skogen. Rekryterna var fullt stridsutrustade. Svartmålade i sina ansikten. Kantorn, en rätt så ung kvinna hade med sig en tramporgel, som kunde stoppas ned i en kappsäck, undrade nog vad hon gett sig in på. Korumet gick bra och kantorn med sin originella orgel uppskattades mycket.
Jag var också med om att utbilda i krishantering, krigsgravtjänst m.m. Utbildningen blev populär. På KA 3 hade man också kvar något som kallades ”Krigsmans erinran”, en modifierad form, som översten ledde. Jag fick vara med och hålla någon sorts andakt i Bunge kyrka. En mäktig syn var när man såg alla militärer med tända facklor komma marscherande från KA 3 till Bunge kyrka.

I bland kan något som egentligen inte är så stort betyda mycket för en. Jag tänker på, när överste Hammarskjöld sa till mig, att jag hade gett brigadpastorn ett ansikte. Det värmde.
Likaså när jag en gång åkte med färjan till Fårö. Före mig på färjan var ett gäng soldater som satt på ett lastbilsflak. När de fick se mig ropade de: ”Brigadpastorn” och vinkade och skrattade vänligt. Det gjorde min dag, som det brukar heta.

Det blev mycket om KA 3 när jag skrev i dag. Återkommer om det ”civila” arbetet i pastoratet så småningom, men vill avsluta med att återge vad en humoristisk officer sa till mig, när jag skulle sluta min tjänst. Jag skulle flytta till Östergarn. Han sa:” Nu kommer vi inte längre att kalla dig för Sune Österdahl utan Sune Östergarn. Och när du blir pensionär kommer vi att kalla dig Sune Gammelgarn.