
Hittade den här boken i vår bokhylla i stan. Gunvor hade läst den, när hon gick på läroverket i Visby i början på 1960-talet. Jag tänkte läsa den, för jag trodde den var en klassiker, skriven av Viktor Rydberg. Gunvor avrådde mig och sa, att den har ett hemskt slut. Jag läste den, trots Gunvors varningar.
Viktor Rydberg föddes i dec. 1828 i Jönköping. Blev professor och har bland annat skrivit psalm 134: Gläns över sjö och strand och Tomten, som väl de flesta har hört och nästan kan utantill. Han har naturligtvis skrivit många fler saker.
Jag beundrar honom och tycker han skrev mycket fint. Boken Singoalla gjorde mig lite fundersam. Jag tror att många författare, som skriver sådana böcker som Singoalla, ger något av sitt innersta och kanske avslöjar något av vad de brottas med. Därför blev jag fundersam över vad Viktor Rydberg menade med boken.
Boken börjar romantiskt och fint med att huvudpersonen möter en romsk flicka, som han blir mycket förälskad i och har en kort tid en fin relation med, som inte godkänns av hennes familj. Hon och familjen drar så vidare och han ger sig ut i världen och blir riddare. Singoalla, flickan som han älskade förvandlas till något hemskt i hans sinne. Tio år går och en grabb lovar att tjäna honom i 100 dagar. Det visar sig vara hans son, som han fått med Singoalla. Han möter henne igen, men drabbas av peronlighetsklyvning. (Sinnessjuk). Mördar sin son och tänker ta livet också av Singoalla.
Han har gift sig med Helena och fått också en son med henne. Han blir frisk från sin sinnessjukdom och förstår, att han mördat sin egen och Singoallas son och varit nära att döda också henne. Han klär sig i tagelskjorta och avstår från alla sina ägodelar som botgöring. Helena, hans hustru dör i pesten.
Han får då reda på att Singoalla tagit hand om hans son, som han hade med Helena och att han blivit upptagen i deras religion.
Ja, Gunvor avrådde mig från att läsa boken, så jag får skylla mig själv. Lite konstig är den och jag förstår inte riktigt vad Viktor Rydberg ville med boken, Singoalla.