Så sa Leif G W Persson en gång. Jag tycker mig känna igen mig i orden.
(Foto Petra Guteskär. Fotot taget i Visby Domkyrka)
En person sa till mig för länge sen: ”Du har allt gjort en riktig klassresa, Du Sune”. Kanske ligger det något i vad hon sa.
Jag växte upp som nr åtta i en syskonskara på nio. Vi ansågs nog vara fattiga. Far fick använda sig av något som kallades ”växellån” många gånger, för att klara av att få mat till sin familj. Vi låg på stoppade halmmadrasser, när vi var barn och många barn i samma rum. Jag minns dock att vi alltid hade mat och inte behövde gå hungriga från bordet. Dessutom fanns det gott om kärlek inom familjen, så jag är lite stolt och glad över min uppväxt.
Efter sjuårig folkskola hjälpte jag min far på den lilla gården. ”Hjälpte” är nog lite för mycket sagt. Jag var lat och sov länge på morgnarna och drömde om något annat.
Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i Visby. Jag fick på mejeriet mest arbeta med mycket enahanda och tråkiga saker. Hamnade vid ett band och plockade 3000 flaskor i timmen ner i korgar, som kom på ett annat band. Det var mycket enahanda och det gick inte att ta någon paus, utan man fick stå där och plocka sina flaskor. Jag tog fyra flaskor åt gången, annars skulle man aldrig hinna med. Jag kan ännu känna det grepp om flaskorna, jag hade när jag plockade flaskorna. Det var tidiga morgnar. Jag kunde på mejeriet börja kl-04.00, 05.30 och kl. 07.00. Det var något annat än jag var van vid från arbetet på gården, då jag ofta låg fram till kl.10-11 på förmiddagarna. (Far fick arbeta ensam i ladugården).
Vid åttatiden gick jag så, för att tappa skummjölk, vassle och kärnmjölk i 50 liters spann. I minuten skulle man klara av sju spann, att få in under rätt kran och skicka ut på bryggan till de som lastade sina lastbilar.
Det höll vi på med i tre timmar. Vi diskade sen och efter lunch var det tillbaka i flasktappen och plocka de evinnerliga litersflaskorna igen. Det höll jag på med i ett par år med undantag för ett år i militärtjänsten.
Jag kom så till stenbrottet i Buttle, där jag slog sönder kalksten med en stor slägga och lastade så den sönderslagna stenen för hand upp på ett traktorflak.
På något underligt sätt och med mycket tur kom jag in på en ungdomssekreterareutbildning i Svenska kyrkan i Sigtuna. Jag fick läsa in en preparandkurs som ledde fram till grundskolekompetens först förstås, men det fordrades egentligen gymnasiekompetens för att komma in på utbildningen, så visst har jag haft en väldig tur.
Jag fick arbete som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling och arbetade där i sju år. Fick möjlighet att studera 40 poäng i grundkursen på distans i Visby. Klarade tentamenia, men måste iväg till Folkhöksolan, för att få få gymnasiekompetens i de ämnen som behövdes, för att att få läsa vid universitet i Uppsala. Allt lyckades väl. Jag klarade min teol.kand. och prästvigdes för Visby stift. Jag fick tjänst och har arbetat som präst 12 år i Eksta, 6 år på Fårö och de sista 10 åren i Östergarn.
Jag har mötts av väldigt mycket kärlek av mina församlingsbor och andra. Jag har också mött en del, som inte gillat mig, men det är väl kanske ganska naturligt. Det är svårt att som någon sorts ledare vara en, som är omtyckt av alla.
Nåväl. Tillbaka till det som Leif G W Persson sa: Den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.
Jag känner för min del, att han har rätt. Även om jag ibland fått vara med i ”finrummen”, så har jag aldrig känt mig hemma där.
Kanske beror det på komplex, för att jag vet mycket väl, att jag inte hör hemma där. Kanske är jag också lite stolt över att tillhöra arbetarklassen och kanske skryter för mycket med det. Något är det i alla fall. Jag har i alla fall aldrig fått någon förfrågan om att få vara med i någon av de ”finare” ordnarna.
Jag grämer mig inte så mycket över det. Min personlighet pendlar mellan självförtroende och mindervärdeskomplex. Försöker att inte bry mig så mycket. Jag är gammal och har levt mitt liv och är tacksam över det liv jag fått. Tycker bara att Leif G W Persson har så rätt när han skriver: Den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.
