(Harry nr 1 längst fram till vänster och jag går bredvid honom, när vi gick standarvakten 1962)
Harry och jag träffades 1946 i november, när vår familj flyttade till Hajdeby i Kräklingbo. Vi var tre år och blev bästa vänner. Vid 18 års ålder flyttade jag från Hajdeby och blev mejeriarbetare i Visby. Harry och jag återförenades när vi gjorde lumpen 1962. Vi hamnade båda på A7 och samma lucka. Harry fick nr 6 och jag fick nr 5, eller om det var tvärtom.
Vi skulle utbildas till pjäsgruppschefer. Mest då på Haubits modell 45.
En gång, när det var min tur att vara pjäsgruppschef, så gällde det att jag klarade av att vara chef, såg till att man fick ordning på kanonen, ”färdig pjäs” kom jag just på att det hette, och att alla gjorde sitt och man var ansvarig för att det inte gick snett vid själva skjutningen.
Jag hade gjort vad jag skulle, allt var klart. Jag hade satt ut vakt lite längre bort som skulle skydda vår pjäs. Då kom löjtnanten och gav order om att jag skulle visa honom vakten och platsen jag hade bestämt som vaktställe. Jag blev förskräckt förstås. Det kunde ännu på den tiden bli ”buren”, arresten, om man inte lydde order.
Dessvärre såg jag att vakten som jag satt ut satt på haubitsens lavettben. Han hade kommit tillbaka och satt sig för att äta mat. Vad skulle jag då göra? Jag tog chansen och gick iväg med löjtnanten för att visa honom vaktstället. Jag är känd för att ha dåligt lokalsinne och det utnyttjade jag, så det blev en liten extra sväng i skogen innan vi kom fram till stället där vakten skulle stå. Jag visste ju att ingen fanns där, men när vi kom fram till vaktstället stod Harry där. Det var inte Harry jag hade utsett som vaktpost, men han hade uppfattat situationen, att jag riskerade ”buren” för att inte lyda order och så hade han rusat dit. Han räddade mig, eftersom han var på plats, men han fick en rejäl utskällning för att han hade glömt hjälmen och geväret.
Harry och jag är nu 83 år gamla. (Harry fyller inte 83 förrän 3 november). Vi träffas ännu och är de bästa vänner. Det händer att vi ännu berättar gamla lumparminnen för varann.
