Det händer ganska ofta att jag har hemska mardrömmar på nätterna. Jag tycker det är konstigt, för jag känner mig ganska harmonisk just nu. Visst är jag gammal 83 år, och tänker allt oftare på fel man gjort under livet. Allt ifrån barndomen till ålderdomen, men våndas inte så mycket över det att det skulle kunna vara orsak till mardrömmarna.
Kanske kan det bero på att jag sen 5-10 år äter metropol som medicin. Det fick jag av läkaren efter en hjärtinfarkt jag hade. Jag skulle kunna sluta med den, men jag mår i övrigt bra av den.
Ibland har jag också tänkt att det är en sorts skärseld, en rening för min själ, som jag nog behöver.
Nattens mardröm påminner om det. Jag drömde att det brann i min säng. Stora lågor omgav mig. Jag vaknade av en fruktansvärd huvudvärk som troligen beror på att jag biter hårt ihop tänderna under mardrömmarna, för i ”netres” värkte både tänder och huvud.
Nattens mardröm fick mig också att komma ihåg en sann historia som min rektor och mentor, Erland Olson berättade för mig, för nu längesen. Han berättade om en präst som i en gudstjänst kommit för nära ett ljus, som satte eld på alban, kläderna han hade på sig. En av gudstjänstdeltagarna rusade då fram till honom vid altaret och fick omkull prästen och började rulla prästen fram och tillbaka, så att elden slocknade. Då reste sig prästen och sa lugnt med ett leende på läpparna till församlingen: ”Det är bättre att brinna här i tiden”.
