Jag var och hälsade på en arbetskamrat, som fyller 100 år om två månader. Han är alldeles klar i huvudet. Jag blev förvånad över vårt samtal. Det var ett djup i vad han sa. Jag frågade, om några som tidigare som pratat mycket med varandra, om de ännu hade samma fina kontakt och pratade lika mycket med varann.
Nej, sa han. Det är som de blivit tomma. De har berättat vad de hade att komma med för varann. Deras samtal tystnade. De hade inget mer att berätta. De var tomma.
Jag hade aldrig tänkt så förr, men måste medge att så är det rätt så ofta, när man träffar en ny bekant. I början har man mycket att berätta, men sen när man berättat vad man varit med om tar samtalet slut. Det känns som att man tömt sig och pratat färdigt. Man har inget mer att säga varann.
Skulle det där emot vara så att det ”klickar”, man känner gemenskap med personen, kan man få uppleva att samtalet aldrig tar slut. Man har alltid något nytt att tala om. Nya tankar, nya funderingar, nya händelser.
Det slog mig, att kanske kan man också säga det om en person som dött. Detta att han är tom. Livet, eller själen har lämnat honom. Kvar är bara ett tomt skal.
Jag talade nyss med en god vän, Hans Ulfvebrand . Vi har med jämna mellanrum talat med varandra sen 1976, när vi läste grekiska tillsammans. Vi kan tala med varann om allt möjligt. Jag läste upp min blogg för honom och när jag kom till det ställe om att, när vi är döda kan man säga om oss att vi är tomma. Livet, själen har lämnat kroppen, då citerade Hans en man som jag glömt namnet på, Citatet löd: Den yttersta tilliten vid tomhetens gräns: I dina händer befaller jag min ande.
