Sunes blogg

Fotot av Katarina Isberg, min farmors mor, är taget 17 juli 1902. Bredvid hennes kista sitter maken ”Jörrn” Isberg. Troligen har han gjort kistan själv, eftersom min far gjorde kistan till sin mor 1957.

Jag nämnde i min förra blogg att jag inte mindes att min far kramade om mig eller att jag någonsin satt i hans knä. Jag tror att det inte var så vanligt att pappor kramade sina barn på den tiden.

Min farmor fick en stroke när hon var 78 år. Hon var medvetslös i tre dagar. Kom till sans, men var förlamad i ena sidan. Min far sa att hon inte behövde åka till något ålderdomshem utan att hon fick stanna hemma hos oss. (Kanske var det lättare för far att ta beslutet, än för mor som hade nio barn att ta hand om.) Farmor dog i juli 1957. Hon låg alltså ständigt till sängs i tolv hela år.

Trots att far och hans mor bodde i samma hus, minns jag inte att far gav sin mor några särskilda ömheysbetygelser. Inte motsatsen heller förstås, men ingen klapp på kinden eller så.

Farmor dog i juli månad. Hon stod lik i bryggarhuset vid Hajdeby drygt en vecka. Innan begravningsgudstjänsten som skedde i Kräklingbo kyrka togs locket av kistan  och vi fick möjlighet att ta avsked av vår farmor. En viss förvandling kunde ses på liket. Farmor hade blivit lite blå och ingen av oss vågade röra henne. Far vågade. Han la handen på hennes panna och hans beröring av sin mor gjorde starkt intryck på mig. Kanske tänkte han just då på deras strävsamma liv tillsamman. Kanske tänkte han då också på hur stolt han varit, när han kunde ge sin mor som femtioårspresent, en egenhändigt tillverkad skänk. Kanske var det hans ”gesällarbete”. Den står ännu där vid Hajdeby och är nog det mest välgjorda snickeriarbete min far gjorde.

Beröring är viktig, men man kan känna sig älskad ändå.

 

 

Foto: Sven Lewedahl 1946?

Obehaglig upplevelse
Jag var i tre, fyra års åldern. Tillsammans med min far låg jag i utdragssoffan i köket. Min mor låg i en turistsäng tillsammans med lillasyster också de i köket.

Far och jag hade ingen nära relation. Jag är övertygad om att han älskade mig, men jag har inget minne av att jag någonsin fick en kram av honom. Minns inte heller att jag någonsin satt i hans knä. Det otäcka som hände mig vågade jag inte tala om för honom. Nu när jag blivit gammal kan jag tycka att det var underligt att jag inte berättade det för honom. (Kanske var det inte så vanligt att pappor  kramade sina barn när jag var barn.)

Nåväl, det som hände mig var, att jag just innan jag skulle somna ibland kunde uppleva, att jag föll och föll. Djupt långt ner föll jag, i ett djupt hål, en avgrund i ett regn av gnistor. Det var ingen dröm, utan jag upplevde verkligen att jag föll. En mycket obehaglig känsla. Overklighetskänsla skulle man kunna säga.

Jag var så rädd för att uppleva det på nytt, så ibland vågade jag inte somna. Med tiden växte jag ifrån den obehagliga känslan av att falla ned i gnistregnet.

Under 60-70 år kom jag inte ens ihåg det, men nu på ålderns höst minns jag plötsligt hur det var. Man skulle kunna tro att jag blivit skrämd med hemska bilder av helvetet, men något sådant hade jag aldrig hört talas om.

Ibland är vi barnvakter för våra barnbarnsbarn. Sju och fyra år gamla. Jag tänker på, när de inte kan somna, har de kanske några liknande upplevelser, som de inte berättar för någon?

(Talade med en kvinna som upplevt något liknande. Hon trodde att det kanske hade med födelseögonblicket att göra? Vem vet? Obehagligt var det i alla fall).)

Konstig känsla

Något som på något sätt påminner om händelsen ovan var när jag var i tonåren. Vi satt många runt bordet vid köket i Hajdeby. Det var i slutet av maj och solen som stod lågt, sken in genom köksfönstret. Fönstret vätte mot norr. Det var ett speciellt gult ljus och en speciell stämning.

Plötsligt kände jag mig utanför, som om jag inte riktigt var med där. Allt kändes konstigt. Det var som om jag var en betraktare från en annan värld. Nästan som en nära döden upplevelse. Det var vackert, men konstigt på samma gång och ångestfyllt.

Jag kan inte minnas att jag känt så någon mer gång och jag saknar det inte.

 

 

 

 

 

Fotot taget i Östergarns kyrka av Gunvor Österdahl.

En av dem

Gunvor och jag var i dag på en begravningsgudstjänst för en kär vän i Östergarns kyrka. Jag fick då se tavlan med mitt namn på och så kom dessa tankar för mig.

Det är fantastiskt att ha varit en länk i en kedja, som nr 20 sen reformationen. Namn som Lennart Kinnander, Karl-Erik Johansson, Ture Westerström, Carl-Johan Björkander, Ernst Berglund m.fl.

Ända sen reformationen, ja somliga påstår att det är ända till S:t Petrus, Jesu apostel. Han som fick uppdraget att bli ledare för kyrkan.

Den apostoliska successionen går så till, enkelt uttryckt, att när Jesu apostel, Petrus ansåg att en person hade lärt sig vad Jesus sade och lärde och som var beredd att föra evangeliet vidare, så la han sina händer på honom och gjorde honom till biskop. Det samma gjorde den nya biskopen i sin tur. Så anser somliga att en kedja av biskopar, allt ifrån dagens biskopar i Svenska kyrkan ända tillbaka till Petrus har genom obruten handpåläggning blivit anförtrodda biskopsämbetet. Tanken svindlar.

Prästerna är biskoparnas hjälpredor att föra ut det glada budskapet. Vid min prästvigning lade biskop Olof Herrlin, tillsammans med andra präster, händerna på mitt huvud och anförtrodde mig därmed prästämbetet.

Jag tror att det viktiga är att tradera, föra vidare det som Jesus sa och lärde. Vår uppgift som präster är väl också att på bästa sätt tolka budskapet i vår tid, men får för den skull inte hitta på något nytt, som är främmande för det glada budskapet.

 

 

 

Kyndelsmässodagen den 29 januari 1978 prästvigdes jag i Visby Domkyrka av biskop Olof Herrlin. Dagen innan hade vi inför domkapitlet prövats i prästexamen. Det var ingen lätt uppgift. Mina huvudämnen i teol.kanden var exegitik och tros och livs. (Dogmatik hette det förr.) Det var ganska svåra frågor. Jag fick redogöra för de nytestamentliga skrifternas tillkomsthistoria och så Martin Luthers reformation och vad som ledde fram till den.

Annan dag jul 1974  gav vi oss av med flyttlasset till Uppsala. Min hustru Gunvor,  barnen Kent, som gick i fjärde klass, Anneli hade  gått en termin i första klass och så Maria tre år gammal. Gunvor var hemmafru och vår enda inkomst var studielånet. Minst 15 poäng i universitetsstudierna skulle jag få i hop för att få fortsatt studielån. Jag var den förste i min familj som studerat vid universitet. Det var fem år fram till prästvigningen. (Jag hade på en universitetscirkel läst in grundkursen på 40 akademiska poäng, men inte fått tillgodoräkna mig dem, förrän jag skaffat gymnasiekompetens i vissa ämnen vid Hemse folkhögskola.) Engelskan var det svåraste för mig. Jag hade bara läst ett års engelska i folkskolan och nivån där jag gick i Folkhögskolan var tredje årskursen på gymnasienivå. Tack vare en mycket duktig engelskalärare på folkhögskolan fick jag, fast jag fick läsa extra hela sommaren och mer därtill,  så småningom min gymnasiekompetens. Tur var det, att läraren i engelska var sträng mot mig för hälften av all litteratur på universitetet var på engelska.

Jag tror inte jag varit i Uppsala tidigare förrän vi kom då 1975. Jag fick börja med att läsa in kartan, så jag hittade till universitetet. Jag minns första dagen. Jag skulle ha en grekisklektion på gamla universitetet. Mitt lokalsinne är icke av denna världen och när jag äntligen hittat lektionssalen var där alldeles tomt. Det stod att vi skulle börja klockan åtta, men när klockan blev åtta var det alltjämt tomt i lektionssalen. Klockan blev tio minuter över och jag trodde att jag gått i fel lektionssal för ingen hade ännu kommit. Kvart över kom de. Jag hade ingen aning om att det fanns något som kallades akademisk kvart. Nå väl det gick bra. Mot slutet av tiden var jag betydligt bättre på grekiska än engelska. Nu har jag glömt det mesta av både grekiskan och engelskan. Någon sa att den enda bildning som varar är ”varbildning”.

Jag är oerhört tacksam över att ha fått uppleva den akademiska miljön, fast jag egentligen nog inte var värd det. (Jag hade för dåligt på fötterna).

Det var ett vågspel att jag tog med familjen till Uppsala och att Gunvor stöttade mig i mitt belut. Hade jag förstått hur svårt det var med akademiska studier hade jag aldrig vågat försöka.

Det är nu 42 år sen jag prästvigdes. Det var en stor dag för mig. Jag har under min prästgärning mötts av mycket kärlek trots att jag vet med mig, att jag har gjort många fel och har haft stora brister.  Kanske är min enda chans inför den kommande domen, att luta  mig mot ordet, att den som älskar mycket får också mycket förlåtet, för jag har i alla fall älskat mina församlingsbor.

 

 

Det är vår tur nu.

 Så sa min far till min mor, när hon med tårar i ögonen kom in till fars sjuksäng och berättade att en av hans vänner dött.

Far var sjuk i cancer och hade inget hopp om att bli frisk igen. Han var 75 år fyllda och hade så vitt jag förstår accepterat sitt öde och insåg, att han skulle dö. Det var inget konstigt med det tyckte han. Det var hans tur nu.

Far dog 1967 i sitt sjuttiosjätte levnadsår. Jag var då 24 år. Min far var född 1891 och jag föddes 1943, så far var 52 år när jag föddes. Åldersskillnaden var stor och jag visste inte så mycket om min far. Jag kom honom lite närmare de sista månaderna han levde. Jag upplevde honom tystlåten och grubblande. På senare tid har jag mer och mer börjat fundera över vem han var.

Vad trodde han på? Var han ”religiös” på något sätt?

Han sa vid något tillfälle, att han trodde på något, som höll ordning på alla stjärnor och planeter, så att de inte krockade. Kanske var det naturlagarna han tänkte på.

Ändå minns jag från ett samtal han hade med sin svåger från sjuksängen, att han sa, när de båda skildes åt: ”Ja, nu ses vi väl inte mer på den här sidan graven”.

En gång berättade han om ett hus vid Tings i Kräklingbo. Det fanns ett rum där, som det sades att det spökade i, och att ingen vågade stanna mer än en natt i det rummet. Far var modig och ville försöka också han. Han satte sig att läsa och lade revolvern, som han hade med framför sig på bordet.

Han drabbades dock av fasa över vad han såg och kunde inte sträcka sig efter revolvern. Han berättade aldrig vad han såg eller upplevde, men han vägrade också att övernatta i det rummet fler gånger.

Jag är nu äldre än min far var, när han dog, och förstår att det mycket väl kan vara ”min tur nu”.

Ja, man har sina funderingar.

!989-1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat. Från prästgården på Fårö där vi bodde hade vi den här fantastiskt vackra utsikten över Fårö kyrka. Fotot är taget av Frans Brozen, som bor i prästgården nu.

I bland går tankarna tillbaka till min tid som kyrkoherde på Fårö. Det var  mycket bra  på många sätt. Levande församlingar med många gudstjänstdeltagare på gudstjänsterna. Barn, ungdomsverksamhet, församlingskår och pensionärsverksamhet var det fart på. Jag lärde pensionärerna att spela Brus, och det spelade de sen varje torsdag i församlingshemmet. (Kanske håller de på än?) Humoristiska kyrkorådsledamöter. Bra grannar. En del av min tjänst som kyrkoherde var också att vara pastor på KA 3. Officerare, befäl och rekryter tog väl hand om mig och vi skrattade mycket. Ja, det var en härligt tid vi hade på Fårö.

Det är dock ett alldeles speciellt minne jag har från en gudstjänst i Fårö kyrka. Det var en kvinna som fyllde 50 år. Hon hade varit sjuk i cancer, men överlevt sjukdomen och nu ville hon gärna börja sitt 50-årsfirande med en gudstjänst, som skulle ha temat
”Jag vill tacka livet”.
Arja Saijonmaas sång.

Jag fyller 77 år om några dagar. En del blygs för åldern och tycker inte det är roligt att fylla år. Det är klart att det inte alltid är roligt att bli gammal och orkeslös.

Jag tänker dock så här: Tänk att jag fått leva så länge och haft det så bra. Inte behövt svälta och växt upp i en kärleksfull familj. Jag har haft mycket tur och fått utbilda mig i skolor, ja t.o.m. fått ta examen vid universitet. Jag har fått bo i tre fina prästgårdar, Eksta, Fårö och Östergarn med underbara församlingar. Rätt ofta slås jag av, att jag egentligen inte gjort mig förtjänt av allt detta. Det bara öppnade sig möjligheter för studierna. Jag har haft en fantastisk tur som föddes i just den här tiden.

Jag träffade min hustru i unga år och vi hade i augusti varit gifta i 55 år. Vi har fått tre barn, åtta barnbarn och två barnbarnsbarn. Mågar och sonhustru och barnbarnens sambo är underbara. Så visst är jag lyckligt lottad.

Jag vill tacka livet.

Visst har jag också drabbats av misslyckanden och gjort fel på många sätt. Ändå känner jag mig älskad och är glad och tacksam över livet.

Vi är stjärnstoff har jag fått lära mig. Möjligheten till liv har skapats i stjärnorna. Det slår mig ibland hur kort ett liv är. Jag har inte funnits till i evigheten bakåt och så från 1943 och fram till nu (Och förhoppningsvis några år till) få liv och sedan borta igen och inte längre finnas till. Ett irrbloss som flammar till i evigheten.

Vår kristna tro säger något annat. Att döden inte är slutet utan porten in till glädjen hos Gud. Jag mötte en man i somras som fyller 91 i år. Han såg fram emot att få komma till Himlen och all glädje som finns där.

Ja, jag vill tacka livet, även om jag inte förstår så mycket.

 

 

 

Mina morbröder, Gustav Tuftström 1910-2001 och Knut Tuftström 1913-1969.
Mormor Agda dog i tbc när barnen var små. Gustav och Knut kom till prinsessans Eugenies barnhem vid Fridhem. Gustav blev gift med Hilma Klingvall och hon hade en manufaktur vid Hästgatan i Visby. Knut fick arbete vid en bilfirma, men flyttade senare till fastlandet. (Han bodde hos oss en sommar vid Hajdeby)

Min syster Bojan skrev en dikt om hu vi hade det när vi växte upp. Hon skrev bland annat om hur vi slog in gamla saker på julafton, för att också vi skulle ha några julklappar att öppna. Det var dock före min tid, så jag minns det inte. Däremot minns jag att vi fick ett paket från Norrland, med gamla kläder och gamla saker i. Bland annat en julkrubba av papper, som när man fällde ut den så blev den tredimensionell och med ett färgat fönster på baksidan. Satte man ett litet ljus bakom lyste det så fint därinne på dem  i stallet. En av vise männen hade inget huvud, men det gick bra ändå. När papperskrubban kom upp på hyllan, då var det jul.

Jag minns också att morbror Gustav och moster Hilma, som inte hade några barn kom ut till oss vid Hajdeby i sin svarta bil och hade med sig julklappar till oss. Nya strumpor, underkläder, skjortor och byxor. Alltsammans nyttiga saker som vi nio syskon var i stort behov av. En gång, när jag var en fyra-fem år hade de med sig en alldeles ny lastbil av trä. Den var röd, grön och gul och den var min. Jag gladdes väldigt mycket åt lastbilen och lekte ofta med den.

De var hyggliga. Morbror Gustav blev 91 år och jag hälsade på honom på Forsagården, där han var sista tiden. Jag var nyfiken på hur han hade haft det på barnhemmet och hur hans ungdom varit, men han slog min fråga ifrån sig och sa, att det gamla pratar vi inte om. Jag tror att minnena var för svåra för honom. Morbror Gustav och moster Hilma fick jag ha begravningsgudstjänsterna för. Min nu bortgångne bror Martin skrev en dikt till morbror Gustav inför hans begravning.

 

 

(Fotot infört i Visby stiftsblad 1969 eller 1970)

Under min tid som ungdomssekreterare byggdes en ny kyrka, Visborgskyrkan i Visby.
Den invigdes Första söndagen i advent 1969. En kyrka med församlingssal och särskilda ungdomslokaler. Jag höll till mest i ungdomslokalerna. Lars Bäckman skrev” Visborgskyrkan 50 år 1969 – 2019 en berättelse om en kyrkas tillkomst, arkitektur och verksamhet – då och idag”.

Lars ringde och frågade mig om barn och ungdomsverksamheten i Visborgskyrkan. Jag sa då, att vi träffade upp emot 300 barn, konfirmander och ungdomar i veckan och att journalisten Lars Collmar varit där för tidningen SE och skrivit om verksamheten. Jag hittade urklippet för någon månad sen och upptäckte då, att jag sagt fel tidning. Det var inte tidningen SE, utan Vår kyrka som Lars Collmar skrev för.

Någon av dåtidens ungdomar hade vid Lars Bäckmans intervju uttalat sig i positiva ordalag om min tid som ungdomssekreterare. Jag blev glad när jag läste vad han sagt.

Vid närmare eftertanke, när jag tänker på alla barn och ungdomar vi träffade i Visborgskyrkan för 50 år sen, så hade jag varit en duktig ungdomssekreterare, så borde kyrkorna varit fulla av 55 – 70 åringar i dag. Riktigt så är det inte. Visst är det någon som blivit präst och några av ungdomarna som blivit diakoner och några som blivit ordförande i kyrkoråd och ledamöter, och några vanliga gudstjänstbesökare, men det borde kanske varit fler, om målsättningen var att få fler gudstjänstdeltagare i kyrkans gudstjänster?

Var det då en misslyckad satsning, att anställa en ungdomssekreterare? Kanske var jag inte så duktig trots allt som ungdomssekreterare?

Några ungdomar som jag talat med på senare år, säger att tiden med Kyrkans ungdom var en av de bästa tiderna i deras liv. Kanske var det bra för dem just då? Kyrkan var på plats, när de behövde den. Det är väl kanhända gott nog och har ett ”egenvärde”?

 

Ja, man har sina funderingar.

 

Äntligen
Har jag läst färdigt Sven Stolpes bok, Boken om Birgitta. 466 sidors pocket bok, med pyttesmå bokstäver, med raderna tätt, tätt. Den var verkligen inte lättläst och jag har haft jobb hela lånetiden för att komma igenom den.

En märklig bok på många sätt. Den heliga Birgitta ”hutar” åt påvar, kungar och drottningar, präster, munkar o nunnor på det grövsta sätt. Lyder de inte ska de straffas av de hemskaste plågor. Många lyder och rättar sig efter Guds eller Birgittas vilja. Många mirakel sker genom henne. Någon har t.o.m. sett att hon kunde flyga. Hon var oerhört betydelsefull i Rom och på andra ställen. Många Birgittakloster finns ännu i dag. Hon ömmade för fattiga, sjuka och prostituerade. Märkliga ting berättas om henne. Hon lär ha haft en fantastisk utstrålning. Jag kan ibland tycka att hennes uppenbarelser kan vara banala och något billiga, men när man läst färdigt boken är man inte oberörd.

Trots att jag tycker att hon är ett konstigt helgon, så känner jag ändå en viss vördnad för henne. Därför ville jag tända ett ljus på mitt nattduksbord där Birgittaboken låg. Jag skulle ta ett foto och sätta in på Facebook för att berätta, att äntligen hade jag kommit igenom boken.

Jag hade fått två sorgebud under dagen med förfrågan om jag kunde ha begravningsgudstjänst för dem.

Nu i natt har jag svårt att somna. Klockan är tre på natten och för en liten stund sen hände det mig något underligt. Jag låg och snurrade i sängen och kunde som sagt inte somna. Plötsligt fick jag se något ljust över mitt nattduksbord. Jag trodde att jag hade fått ut kudden över nattduksbordet, så jag sträckte ut handen efter kudden, men där fanns ingen kudde. Jag såg ett vitt annorlunda sken över nattduksbordet och väggen. Jag blev inte rädd. Tvärtom, jag log för mig själv och tänkte, att Birgitta var nog ett helgon ändå.

 

Min storasyster

Gunborg är fjärde flicka av de sittande från vänster.

Gunborg
Min stora syster.

Gunborg föddes vid Trosings i Gammelgarn 3 mars 1928 och dog på äldreboendet i Roma 2 februari 2013. Hon blev nästan 85 år.

Vi var nio syskon, sex grabbar och tre flickor. I hushållet fanns också far och mor och en farmor som blev nästan 90 år och som var sängliggande efter en stroke i tolv hela år. En av Gunborgs uppgifter blev att vårda henne. Det gjorde hon så bra att endast den sista veckan av sitt liv fick farmor liggsår. Hon dog hemma vid Hajdeby.

Gunborg var duktig i skolan och slutade skolan med toppbetyg. Kanske var hon den av oss syskon som hade bäst läshuvud. Tyvärr fick hon inte studera vidare på läroverk. Dels hade far inte råd och dels behövdes hon hemma, för att hjälpa mor med alla småsyskon och så ta hand om sängliggande farmor. Hon förblev hemmadotter.

En tid efter att hon gått och läst för prästen skrev hon något av en julpsalm. Den finns inte med i vår psalmbok, men hon skrev så här:

Jag tänker på hur hon arbetade gratis ddär hemma under många år. Väldigt långa dagar. Något jag skäms för är att hon sprang uppför trappan och hämtade skjortor åt oss syskon, när vi skulle ut och roa oss. Hon kunde inte följa med. Det fanns alltid något att göra där hemma. Farmor dog 1957. Far blev sjuk i cancer och Gunborg blev också hans ”sjuksyster”. Far dog vid Hajdeby 1967. Mor fick också cancer och dog 1969 på Visby Lasarett.

Kvar på gården fanns Gunborgs bror Yngve och så hon själv. De båda fick överta den lilla gården. Nu kom Gunborgs styrka fram. Vid övertagandet av gården var det rätt mycket skulder. På några år hade Gunborg med sitt ekonomiska sinne, vänt det till en liten förmögenhet. (Kanske är det inte riktigt rättvist mot min far, för han hade tolv personer som skulle ha mat och kläder och Gunborg och Yngve var bara två, men ändå Gunborg kunde med Yngves hjälp få en ganska god ekonomi.)

De levde som om de alltjämt var fattiga och deras lilla förmögenhet kan nog sägas stämma överens med ordspråket: ”Det är inte de stora inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna”

Gunborg var otroligt kärleksfull. Hon brydde sig verkligen om sina syskon och syskonbarn. Hon var mycket orolig när någon av oss blev sjuk.  Hon brydde sig och oroade sig för en. Hon visade aldrig avundsjuka på oss syskon, som fått en livskamrat och barn. Hon gladdes med oss. Hon var snabb i replikerna (slagfärdig) och hade fin humor. Då hon var i 60 års åldern läste hon ibland äktenskapsannonser. Hon tyckte att alla som skrev sådana annonser, att de alltid var så duktiga och präktiga. Skulle hon skriva en äktenskapsannons, då skulle hon skriva så här:

 Jag är ful och jag är lat
U jag lagar ingen mat
Mycke ensam mitt i högen
Men jag är ju smått förmögen
Sex sjau kattar uppå logen
U en hund som är så trogen.
Ja di är oskaplit snälle
U di gillar källingskrälle.
Orkar inte kamme håre
Langt, gar ända ner pa låre
Sitar för de mest u stickar
U ja håirar klucku tickar.
Jag far aldrig någon herr-ring
Ä skit i de. Ryck upp di kärring.

 

Det finns mycket mera att berätta om stora syster Gunborg.
Syster Bojan har skrivit en fin dikt om henne under titeln:

Gunborg minns.

Jag har tidigare haft den införd i min blogg, så ni som vill läsa den på nytt kan skriva: Gunborg minns, i sökrutan i min blogg så kommer den fram.