Konsten att predika

Foto Gunvor Österdahl.

Eller att kunna fånga en folksamling med ord.
Jag lyssnade till en TV gudstjänst i dag och predikan inspirerade mig till följande reflexion om predikokonst. Det var inget fel på innehållet eller framförandet i alla fall så länge jag var med, men mina tankar flög ibland i väg åt annat håll. Det var alltså det tekniska som jag började fundera över. Predikanten hade fem punkter i sin predikan och sa som så många andra ”till sist ..”

Ung präst var jag en gång. Någon berättade då för mig att en predikan skulle handla om en sak. Den skulle delas upp i tre delar. Han tog så en liknelse: ”Det är som när man spikar”, sa han. ”Man tar en spik och slår i den med tre slag. Så skall en god predikan vara. Handla om en sak, men slås i med tre hammarslag.”

Problemet är att man i så fall utgår i från att lyssnarna är ”dumma i huvudet”. Om predikan bara handlar om en sak, ja då har man ju fått reda på redan i första ”hammarslaget” vad prästen ville säga. Varför då lyssna till andra och tredje?

I dag var det som sagt fem punkter i predikan och det var kanske pedagogiskt, men varför säga ”det 5:e och sista”? Det förbryllar mig. Jag tror att om man säger på det sättet förutsätter man att åhörarna tycker att predikan är lång och ointressant, men om man bara håller ut ett slag till så är det snart över.

Det är fel förutsättning.

Jag vill inte påstå att jag är någon god förkunnare. En gång i Rute kyrka var det tre personer. Två av dem somnade under min predikan, och jag själv kände mig väldigt trött.

Ändå har jag tankar på hur det skulle kunna gå till. Jag tror att den som predikar eller för all del berättar en ”god historia”, måste själv uppleva att det han berättar är viktigt (roligt) och intressant. Aldrig använda ord som till sist eller slutligen för det ger intryck av att snart är det över.

Kanske är formen inte  så viktig. Bara den som berättar är med i det han gör och att handlingen leder framåt. Jag har i regel svårt för att lyssna till långa predikningar, men prästen Richard Wottle kan ibland ha lite längre sådana och jag lyssnar ändå gärna till honom. Han har ett intressant innehåll i det han säger och man får intrycket av att han tycker det är viktigt. Däri ligger något av hemligheten med att vara en god förkunnare.

Jag skrev och berättade i ett av mina små häften, Kyrkohistorier.. om en predikan jag lyssnat till där prästen sa: För det första säga vi… För det andra säga vi.. För det tredje säga vi…Så till sist…och så det allra sista.. och slutligen….. Jag tänkte: Äntligen.

(Hoppas nu att jag inte sårat mina kolleger med mina reflexioner. Jag tycker det är ett intressant ämne och vill, att ni som tycker att jag har rätt eller fel  hör av er med kommentarer av alla de slag).