Arton år gammal, 1961, arbetade jag på länsmejeriet i Visby. Vi, som arbetade där, samtalade om att man då med en rymdfarkost kommit runt månen. (Kommer inte exakt i håg årtalet, men det var något av de åren.) En i övrigt intelligent arbetare sa, att han trodde inte på det, utan att amerikanerna hittat på det, för att använda det i sin propaganda. Han trodde inte på händelsen trots vetenskapliga fakta.
Det fick mig att förstå, att vi måste tro på vetenskapliga fakta för att kunna ta till oss eller använda dem.
Jag har berättat tidigare att jag i min ungdom sa mig vara ateist. Jag fick vara med om ett mirakel, då jag vid en livshotande situation väcktes av en ängel, som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock. Hela natten därefter skakade jag av rädsla, dels för att jag somnat vid bilratten och dels för den underbara räddningen. Ännu i dag 77 år gammal händer det att nackhåren reser sig, när jag berättar om händelsen i början på 60-talet.
Min ateism handlade mycket om okunskap. Jag hade för mig att någon på 1800 talet hade skrivit ihop bibeln för att hålla arbetarna i schack.
På konstiga vägar fick jag möjlighet att studera. Först vid ungdomsledarinstitutet i Sigtuna och sen få ta teologie examen vid Uppsala universitet. Jag fick lära mig att det fanns tillförlitliga handskrifter om bibelns händelser före första århundradets utgång. Ja, en del så tidiga som 40-50 tal. Framför allt om vad mannen från Nasaret, Jesus sagt, gjort och lärt. Det var vetenskapliga studier med lärare, som var alltifrån ateister till fromma kyrkomän.
Min tro bygger alltså på vetenskapliga fakta. Jag tror därför att mina studier vid universitet givit anledning för mig att tro.
Sedan är det en helt annan sak att jag ibland sviktar i min tro. Det var därför jag en gång för länge sen skrev boken: ”Längtan efter tro”.
Sunes blogg 