Värderingar

Foto hämtat från Wikipedia.

Coronakrisen.

Någon som talade i TV, läkare eller någon som var ansvarig för sjukvården, sa för någon vecka sen, att om det blev problem med platser på intensivvården, så måste man prioritera. De gamla, svårast sjuka fick man lämna åt sitt öde, och ge plats för de unga, som gick att rädda.

Min far, som var med vid Albatross strandning 1915 i Östergarn berättade, att tyskarna la de döda på ett led, de svårast skadade på ett annat led och de som gick att rädda på ännu ett  led. Man prioriterade att hjälpa dem som gick att rädda. De andra lämnades åt sitt öde, att dö. Kanske fick de någon lugnande spruta, men annars ingenting.

Jag tänkte ett slag, att nu skulle det bli något liknande, när vi drabbats av viruset. Vi gamla skulle lämnas att dö, och alla resurser skulle ges till dem som hade chans att överleva. De unga.

Men så fel jag hade. Det satsas enorma pengar på oss gamla, som väl egentligen inte är så samhällsnyttiga. Vi kostar enorma summor i pensionspengar. Kanske hade inte vårt samhälle behövt stängas ner, om man inte brytt sig om oss. De unga tycks ju klara viruset ganska bra. De som är samhällets framtid.

Ändå är man så rädd om oss gamla (och orkeslösa), att vi sätts i karantän och många arbetsplatser stängs och samhället går på sparlåga och en ekonomisk kris är inte långt borta.

Varför gör man så? Kan det vara ekonomiskt försvarbart och för samhällets bästa?

Det sägs att Sverige är bland det mest sekulariserade landet i världen. Ändå bygger vårt land på kristna värderingar, på kärleksbudskapet. Man tar hand om gamla och sjuka, även om det kostar massor med pengar.

I en predikan för längesen refererade jag till en stor tänkare, som var kristen. Han sa ungefär, att visserligen tror ni i Sverige inte på Gud, men ni utför kärleksfulla gärningar. Alltså är ni inte långt borta från Gud.

Tack till vårt samhälle som tar hand om oss gamla och är rädda om oss.