Trevlig dag.

Torsburgen.
Gunvor och jag ville återuppliva gamla minnen och gå runt Torsburgen. Vi tänkte gå i högervarv längs klippkanten. På 50-talet när jag gick i skolan var Torsburgen 68 meter över havet. Nu har den växt sen dess och mäter nu 71 meter över havet! Klippan är 10-25 meter hög.

Först besökte vi broder Yngve vid Hajdeby och bjöd honom på medhavd kaffe och tårta. Han sa, när vi berättade om våra planer på att gå runt Torsburgen, att ni kommer aldrig fram längs med kanten vid Hajdeby lucka. Det är många nedfallna träd där efter branden 1992.

Vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och gick mot Tjängvide  lucka.På vägen dit gick vi förbi den här stenen som  restes efter det att kronprinsparet Gustav Adolf och Louise besökt Torsburgen 1927.  De besökte  också professor Nils Lithberg och småskollärarinnan Judith Lithberg,  som bodde i mellangården vid Hajdeby. Judith hade kvar deras namnteckningar i gästboken och  ett fotografi av kronprinsparet.

Tjängvide lucka.
Vi gav oss upp på berget genom Tjängvide lucka. Jag pustade och stönade, men upp kom jag. Det första vi såg var det 16 meter höga utsiktstornet. Det användes under kriget av militären. Unga flickor, lottor spanade efter flyg och rapporterade vidare vad de såg. Undrar om de inte kallades ”tornsvalor”. I ungdomen klättrade jag hela vägen upp, men idag vågade jag inte mer än till första våningen. Gunvor var modigare. Hon kom till andra våningen. (Hon hade säkert kunnat gå hela vägen upp och varit en sån där ”tornsvala”, men hon kom ner till mig igen.)

Utsiktstornet på Torsburgen.

Vi kom så fram till ”Svartstuu” en grotta i berget som man kunde gå igenom. Stegen som gjorde att man kunde gå ner i grottan är borttagen, så nu kommer man inte igenom ”svartstuu”. Min kompis Harry och jag, när vi var ”sorkar” och bodde grannar vid Hajdeby, roade oss ibland med att skrämma turisterna. I mörkret tryckte vi oss mot den fuktiga kalla väggen i grottan, och när så turisterna trevade sig fram i mörkret hände det att de med händerna tog i våra varma ansikten. Vad de skrek och vi fort i väg.

”Svartstuu”.

Nästa anhalt blev ”Rindarhule”.
Ett märkligt runt hål i berget som om man faller ner genom det bryter säkert både armar och ben. ”Rindarhule” är strax bredvid trappan som leder ned till ”Burglädu” och Linnès grotta.

Linnés grotta.
På 50-talet när jag var barn hörde man aldrig talas om namnet Linnés grotta. Det var nog de lärdas namn på den. Vi, som var uppväxta bland bönder, hörde bara talas om ”Burglädu”. Nu ligger ”burglädu” alldeles bredvid under trappan och är en mindre grotta. Min kompis Harry och jag träffade  ett gäng scouter som övernattade i  Linnés grotta en gång på 50-talet.

Vi gick vidare och fick då se Kärrmans myr. På 50 talet hade jag varit här och satt ihop hö i ”köslingar”, (höstackar). Det var oerhört varmt. Jag var 15 år och slet så gott jag kunde. Bror min Yngve arrenderade myren under 80-90 talet och hade sina kor där.
Nu har den nuvarande ägaren till Kärrmans gård gjort ett viltvatten av myren. Vacker utsikt från Torsburgen blev det också.

Viltvatten i Kärrmans myr.

Torsburgen är en fornborg från 200-talet? Folk flydde dit i ofärdstider. Där klippan inte är så hög behövde en mur byggas. Det gjorde de. En två km lång mur med en avsevärd höjd. (Det finns en doktorsavhandling gjord av Johan Engström på 80-90 talet där han berättar om muren)

Torsbugsmuren.

Efter en lång vandring kom vi så fram till en plats som kallas Slottet. Varför den kallas så förstår jag inte. Det är en utsiktsplats utan några som helst antydningar till några slottsruiner. Däremot började det bli besvärligt att ta sig dit. Kanske kom vi av vägen.
Slottet.

Nu förstod vi varför det inte fanns någon utsatt väg på kartan och Yngves varning att gå från Slottet förbi Hajdeby lucka till Tjängdarve lucka. Vägen tog slut. Kullfallna träd överallt. Vi försökte gå runt alla kullfallna träd och skrevor i marken. Till slut lyckades vi och hittade en stig igen.

Brandområde på Torsburgen.

Trötta efter den för oss, enligt stegräknaren 6 km långa promenaden siktade vi så utsiktstornet igen. Vi hade lyckats gå runt hela Torsburgen. Jag, som är drygt 77 år, och väger alldeles för mycket är väldigt glad över att jag orkade med. Det var t.o.m. roligt. Gunvor kallade mig för ”bergsgeten”.

Ja, det var en trevlig och härlig dag. Vi var alldeles ensamma på Torsburgen, förutom en gök som gol. Gunvor sammanfattade vår vandring med orden” Det känns som vi vandrar i Paradiset och vi har t o m träffat Adam och Eva.