Spridda tankar

Låg i solstolen i Buttle och dåsade. Ett minne av en predikan på 60-talet triggade i gång min tankeverksamhet.

Det var en predikan av biskop Olof Herrlin. Han sa, att alla ord vi sagt fanns kvar någonstans i världsrymden, och att en dag kom det kanske att finnas en uppfinning, som gjorde att man kunde på nytt få höra alla ord som sagts av människor under alla tider. Han menade väl också, att på domens dag kom vi att ställas till svars för alla ord vi sagt under vår levnad. (Hemska tanke, jag har sagt en hel del som inte alltid varit så bra.)

Funderade på vad det var för en söndag i kyrkoåret som handlade om ordet.

Då kom jag att tänka på ett konvent där medeltredingens präster samlats till möte och gemensam lunch. Vi serverades oxtunga. Prosten Erik Beijer sa mellan tuggorna: ”Det här det är tolfte söndagen efter trefaldighet”. ”Vad menar prosten”? frågade jag. ”Jo, det här, det är verkligen tungans rätta bruk”, sa han och skrattade.

Tillbaka till biskopens predikan. Jag var redan då tveksam till att han hade rätt. Jag tror, att våra ord är beroende av luft och ljudvågor. I rymden finns ingen luft, så då faller väl hans påstående? Nåväl. Man talade ju från jorden med gubbarna på månen, trots att det inte fanns någon luft emellan, så man vet aldrig? Radiovågor eller något sådant.

Jag växte upp bland nio syskon. Vi hade en mycket god sammanhållning och diskuterade väldigt ofta. Det kunde handla om allt möjligt från hur man seglade bort backen på ett klot, månens faser, jordens dragningskraft mm. Vi hade lösningar på det mesta. Hemmagjorda lösningar. Jag trivdes mycket bra med syskonskarans diskussioner. Kanske är det därför jag blivit lite obstinat och i frågasättande under resten av livet. Jag vill förstå varför och hur det fungerar.

Tre av mina äldsta syskon är nu borta. När jag låg där i solstolen blev jag nostalgisk och tänkte tillbaka på den fina gemenskapen med syskonen och alla samtal vi hade. Jag beslöt mig för att ringa upp min broder, Gösta, i Örebro.

Han åkte tidigt hemifrån. Utbildade sig till kock och blev vid sexton års ålder kocksteward på båten ”Slite”. Efter ett halvår på sjön mönstrade han av. Hade olika yrken på fastlandet. I trettioårsåldern började han studera till ingenjör och tog sin examen. Han fick arbete som kontrollant på Örebro kommuns byggen.

(Det hör till berättelsen att vi är olika som personligheter. Han mycket noggrann i allt han gör. Han är realist, säger bara som det är, spekulerar inte. Själv är jag lite slarvig, blåögd drömmare och spekulerar mycket.)

Jag ringde honom och berättade mina tankar om rymden. Jag sa bland annat att om en rymdfarkost färdas i rymden och en atombomb smäller strax intill, så blir det väl ingen tryckvåg så att rymdfarkosten far i väg ? Han sa, att det där vet vi ingenting om, så det kan vi lämna därhän. Ja, det blev inget vidare samtal den gången. Dagen efter ringde jag honom igen. Jag hade tagit reda på att tryckvågor finns bara i luft och vatten. Försiktigt talade jag om det för honom. Det blev ett bra samtal, och vi kom att tala om raketdrift. Jag förstod inte hur det fungerade. Han kände till det bättre än jag. Vi kom på att det kunde jämföras med att man släppte luften ur en ballong. Däremot var han tveksam till uppgiften, att om en man på hal is med skridsko på fötterna kastade snöbollar bakom sig, så skulle han få fart av det.

Ja, det blev ett roligt och fint samtal och något av känslan från diskussionerna i barndomshemmet infann sig.