(Bunge kyrka. Foto från Wikipedia)
Min militära bana har varit något skiftande. Jag utbildades till pjäsgruppchef vid A7 och var med om”krigsmans erinran” 1962. (1966 kallades det för Soldaterinran). Jag blev aldrig någon bra pjäsgruppchef och hoppade av efter värnplikten.
Jag blev så småningom präst och fick då tjänstgöra som bataljonspastor på repövningarna. Det passade mig bättre.
I tjänsten som kyrkoherde ingick att vara pastor vid KA 3.
KA 3 blev Fårösunds marinbrigad och jag fick titeln ”Brigadpastor”.
Jag fick stort utrymme för min brigadpastortjänst. Hålla Korum och vara med på övningar och vid högtidliga tillfällen, såsom att tala vid rekryternas utryckningar och annat.
En gång om året hade översten och jag något som jag tror vara en rest från tidigare ”Krigsmans erinran” i Bunge kyrka.
Det hela började med att hela kustartilleriet kom marscherande med facklor i händerna från KA 3 till Bunge kyrka. Kyrkan fylldes till sista plats av tjugoåringar, som jag tror var kommenderade dit.
Översten höll ett tal och berättade om Bunge kyrka och att den utsatts för minst två belägringar.
Sedan fick jag ta över. Jag minns särskilt en gång, när vi hade besök av både amiralen och generalen.
Jag hade fått lära mig, att det inte fick förekomma någon ”förkunnelse om Gud vid tillfället”.
Jag ”försökte” kringgå svårigheterna genom att berätta vad som hände i kyrkan. Detta att vi berättade om vad Jesus gjort och sagt, att vi läste ur Bibeln, firade nattvard och bad böner. Ett exempel på en sådan bön sa jag, är den här och bad Fader Vår.
Jag ville också få till ett slags Korum, och berättade att under andra världskriget vid El Alamein stod generalerna Montgomerys och Rommels arméer mot varandra och skulle drabba samman. Då skrev en soldat ett brev som senare hittades i hans ficka. – Jag tog upp ett papper ur min ficka och började läsa:-
Gud, vi har aldrig förr talats vid Du och jag, men nu vill jag gärna säga god dag.
Jag trodde ju det man sade lite till mans – fast det var dumt – att Du inte fanns.
Först i går förstod jag, att det var lögn alltihop, för då såg jag Din himmel, där jag låg i en grop. Hade jag tagit tid att se på den förr, skulle jag för länge sen nått fram till din dörr.
Vill Du verkligen ta mig i hand? Det undrar jag på. Fast jag är nästan säker, att Du skall förstå. Konstigt – först här i denna helvetesdans, fick jag tid att se Ditt ansiktes glans.
Ja nu finns inget mer att säga för mig. Jag är i alla fall glad, jag fick träffa Dig.
Snart går vi till anfall; jag skall göra min plikt.
Jag är ju alls inte rädd – så underligt.
(Brevet hämtat ur ”Fältandaktsbok 1976)
Jag avslutade med att säga att så vill jag från kyrkans sida önska er allt gott, och det vill jag göra med den gamle Arons ord: Herren välsigne er ….
Efteråt kom Amiralen fram till mig. Lite rädd blev jag allt, för jag trodde jag skulle få skäll för att jag gått för långt, men han sa bara: ”Sådana brev finns det gott om från slagfälten”.
Sunes blogg 