Klockan är ett fickur av märket Phenix.
Den är gammal, mer än 100 år, och den går ännu alldeles utmärkt. Hur kan jag veta att den är så gammal? Jo, för att jag ser på fars fotografi att han i alla fall har samma klockkedja på bilden. Med stor sannolikhet hade han då också klockan.
Far var född 1891 och gjorde värnplikten på Kustartilleriet i Fårösund och var där under första världskriget.
Far hade alltid fickuret med sig, även när han arbetade. Han hade klockkedjan fastsatt i knapphålet. Far hade aldrig något armbandsur. Jag minns så väl, när han skulle gå till sängs, hur han då drog upp klockans fjäder och hängde sen klockan på en spik på väggen, där den fick hänga över natten.
Jag tog hand om klockan efter fars död. Den är säkert inte särskilt värdefull, men för mig har den blivit det. Den hänger nu på väggen i vår lägenhet på Greta Arwidssons gata, och jag drar upp den varje gång vi bor över här.
Det är något konstigt med klockan. Min far dog i cancer 1967, alltså för 53 år sen. Varje gång jag drar upp klockan känner jag mig mycket nära ”farsgubben”. Det känns, som om han är närmare mig nu, än när han levde.
Det är ingen skräckupplevelse. Tvärt om. Det känns bra på något sätt.
Jag bekänner mig som kristen. Jag är skeptisk mot medier och tror inte så mycket på dem.
Konstigt med klockan är det i alla fall. Kanske beror det på att jag börjar bli gammal.
Sunes blogg 