Såskopp

Såskopp

Min mors såskopp.

Jag fick den när jag hade gift mig med Gunvor 1964 och vi använder den ännu i dag. Jag tror inte att jag fick den för att hon tyckte jag var en riktig ”såskopp”.  Visserligen var jag, när jag bodde hemma mycket bortskämd och sov länge om morgnarna och hjälpte inte till så mycket  på gården, men efter att jag fått lära mig arbeta på länsmejeriet förstod jag hur lat och odräglig jag varit. Jag åkte därför hem varje ledig stund och hjälpte till på gården.

I mitt barndomshem fanns inga regler för hur vi skulle bete oss. Det var glädjens och kärlekens regler som gällde. Det innebar bland annat att vi var ganska frispråkiga och berättade fräckisar som vi skrattade mycket åt.

Jag hade inga regler för hur dags jag måste vara inne på kvällarna. I de flesta fall hade jag ju mina stora bröder och systrar som såg efter mig så inget farligt hände. Mor var dock alltid vaken tills alla kommit hem och bjöd på smörgås, kaffe eller choklad.

En gång när jag var sexton år och cyklat med min kompis till Katthammarsvik, för att se om vi kunde hitta några flickor, hände följande. Jag hade kysst en flicka som jag var förälskad i och trodde få umgås med henne. Hon valde dock min kompis istället och jag fick försöka hitta någon  annan. Det lyckades och jag fick följa med henne till vandrarhemmet där hon arbetade och jag blev kvar hos henne tills  det blev sen kväll eller tidig morgon. 

Jag hämtade min cykel och upptäckte att någon släppt luften ur mitt framdäck  medan jag var hos henne och det var bara att gå den dryga milen till mitt hem vid Hajdeby.

Det var morgon när jag kom hem. Jag upptäckte då till min förvåning att  stor oro varit för mig under natten. Stora syster Gunborg och mor var förtvivlade och vred sina händer i oro för vad som kunde ha hänt mig. De kom inte med några bannor. De vara bara glada över att inte något allvarligt hänt. 

Jag älskade min mor och far och mina åtta syskon. Vi var bortskämda, men hade en fantastisk barndom. Vi skrattade mycket och var lyckliga.

Jag minns så väl min mammas ord, när jag var arton år och visade upp Gunvor som var femton år för henne. Då sa min mor: ”Håll fast vid henne. Det är en bra flicka”.

Jag har gjort som hon rådde mig till. I 59 år har vi varit tillsammans . Min mor dog 1967 sextiofem år gammal. Varje gång vi använder såskoppen vi fick av henne, minns jag hennes ord. ”Håll fast vid henne. Hon är en bra flicka”.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s