Sunes blogg

På TV såg jag i dag en trevlig gudstjänst från Pingstkyrkan. Predikanten talade något om ”människan innanför och den utanför”. Hon formulerade det säkert inte så, men det fick mig att tänka på, när jag, tillsammans med ett tjugotal personer en gång på tidigt 70 tal, läste en universitetscirkel på distans. Det kom ned professorer och docenter från Uppsala till Visborgskyrkan i Visby. I ämnet etik hade vi den mycket kunnige ”gotlänningen” Hans Nystedt.

Vid en av rasterna i hans föreläsningar ställde jag frågan om vilket som egentligen var den ”rätta” människan. Kanske, sa jag, var det när man var berusad eller ”full” och utan hämningar som den äkta människan visade sig?

Hans Nystedt sa då, att en människa utan hämningar är en odräglig och mycket farlig person, så han ansåg inte att det var den personens ”rätta” jag.

Jag förstod, att han hade rätt. Gunvor och jag brukar gå en halv till en mil varje dag. Idag hade jag ingen lust att vandra. Ändå gick jag med ut. Varför gjorde jag det? Jo, för jag vet, att om jag hoppar över en dag, så är det så lätt att hoppa över fler med resultat att jag snabbt blir tjockare igen.

Jag tänker också på, om jag tycker att någon har en väldigt ful hatt på sig, så säger jag inte, att det är en väldigt ful hatt du har. Är jag då inte ”rak” utan falsk, som inte säger vad jag tycker ?

Jag funderar också på, när man under livet har den starkaste sexualdriften och man då möter en lättklädd mycket vacker kvinna. Helst av allt vill nog de flesta män gå fram och röra vid henne, men vi gör ändå inte det, för vi har hämningar, (eller vi har fått viss fostran, även innan metoo.)

Så visst hade Hans Nystedt rätt, när han sa att en människa utan hämningar är en otrevlig och farlig person.

Ja, frågorna är många och kanske gör jag felet, att jag blandar ”äpplen med päron”, för jag vet inte så mycket.

Det är bara många tankar och funderingar som kommer upp i min hjärna. Jag tänker på vad Anders Larsson en gång sa om en person, att vad som än dyker upp i hans hjärna, så rinner det osorterat ut genom munnen.

Ja, så är det nog också hos mig.

(Foto  av Georg Isberg sittande vid Katarina Isbergs bår,  1902).

I går kväll såg jag ett program på TV som handlade om ett äldre par som åkte båt på många av världens floder och kanaler. Till sist läste mannen en dikt av Shakespeare. Jag förstår inte  Shakespeare så bra, men uppfattade att mannen läste något om att livet  var som en dröm, som om vi inte skulle ha levt.

Jag kom att tänka på att varje mänskligt liv sätter sina spår, lämnar avtryck. Det gäller presidenter, konungar, kejsare och andra maktmänniskor, men också oss vanliga människor. Ja, även de som inte fått leva så länge. Avtryck lämnar de ändå. Påverkar historien i stort eller smått.

Jag tänker på min farmors mor, Katarina   (som ligger i kistan), nog satte hon sina spår alltid. Hon födde sju barn varav fyra emigrerade till Amerika. Hade inte hon funnits hade släkten sett annorlunda ut.

Även alla kvinnor och män som aldrig fått några barn har satt sina spår och lämnat avtryck. Påverkat omgivningen, förändrat historien genom att ha funnits till.

Det gäller också barn som dog vid födelsen. Deras liv satte ändå sina spår, påverkade många i deras omgivning.

Jag berättade för Gunvor mina tankar, när vi sett programmet. Hon tyckte det lät positivt, men också skrämmande.

Det jag är ute efter är, att få många som känner sig betydelselösa, och att deras liv är meningslösa att inse att så är  det  inte. Vårt liv, kort eller långt lämnar spår, gör avtryck i historien.

 

 

(Martin och Anneli i slutet på 70-talet.)

Min broder Martin skulle ha fyllt 87 år i dag.

Han dog vid 68 års ålder, när han opererade hjärtat för andra gången på Karolinska sjukhuset.

I mitt griftetal skrev jag så här:
Martin ÖsterdahlGriftetal i Follingbo kyrka Skärtorsdag 28 mars 2002

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi har samlats till den här gudstjänsten för att ta farväl av Martin Österdahl och för att överlämna honom i Guds händer. Låt oss be.

Herre Jesus Kristus, Du som har makt över livet och döden, vi ber dig att Du är här hos oss idag och att du bär alla som sörjer igenom sorgen. Amen.

Jesus sa: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: Min son gå ut och arbeta i vingården idag. Han svarade: Nej, det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: Jag skall gå Herre, men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?

Texten kom till mig, så fort jag hörde att min broder dött. Martin sa, för nu många år sen, att han var ateist. Jag tror, att han ändrade uppfattning under senare år, eftersom han vid ett flertal tillfällen tog emot Herrens nattvard.

Ändå tycker jag han är lik den som först sa nej till Herren, men som gjorde så som en sann kristen bör leva. För Martin hjälpte sina medmänniskor. Hjälpte dem med mycket, eftersom hans kunskap var stor inom många områden. Anneli, vår dotter, sa några sanna ord om Martin, när hon fick reda på att han gått bort. Hon sa, han var ju min idol, det var han som jag såg upp till, när jag var barn. Jag tror att de flesta av oss kan instämma i Annelis ord: Någon period under våra liv har vi haft Martin som idol, som vi såg upp till. Den som vi lyssnade till och frågade om saker och ting.

Det är så många positiva minnen

Jag ser framför mig, när jag står här vid Martins bår, den härliga barndomstiden vid Hajdeby. Minns leken tillsammans med många av socknens ungdomar.

Minns när vi syskon satt på trappan vid Hajdeby sköna sommarkvällar och ”gjånade” och skrattade.

Minns högtidsstunderna när Gunnar kommit hem från permis från kavalleriet eller när Gösta fått ledigt från båten, och vi syskon satt samlade kring dem där vid Hajdeby och gladdes över deras hemkomst.

Vilken glädje, vilken lycka att alla var tillsammans.

Jag minns, när Martin fick sin Folkvagn. Hur han stuvade in oss ungdomar vid Hajdeby i bilen, för att köra till bion i Kattvik eller på dans någonstans. Han måste ha ställt sig frågan: Hur skulle han kunna få tag i något fruntimmer, som ständigt hade folkvagnen full av småsyskon.

Men det ordnade sig till sist. Han fick tag i en underbar kvinna, som på min prästvigningsdag blev hans hustru, Kerstin. Troget har de stått vid varandras sida i nästan 40 år. Deras hem har alltid varit öppet och gästvänligt. Medan Kerstin lagat mat och kokat kaffe har Martin fixat till något med min bil.

Martin lämnar ett otroligt stort tomrum efter sig. Det gör så ont att ta avsked av honom. Det gör så otroligt ont för oss alla. För Bertil, som varit tillsammans med sin bror från tidiga barndomsår ända från Trosings och sen genom hela livet. För Gunborg och Yngve vid Hajdeby. För Gunnar med fritidsbostaden vid Baju. För Gösta för deras gemensamma noggrannhet när det gällde byggnadsarbeten av alla de slag. För Bojan och Allan. Tänk när vi fick åka med er i nya Opel till fastlandet och vi slog ner tältpinnen i Trekanten. Vilka härliga minnen.

Vilken lycka och glädje. För lillasyster Bettan. Martin var ett föredöme för oss alla. Den kloke, rättrådige och kärleksfulle.

Martin och Kerstin var med oss på resan till Oberammergau.
Där passionsspelen av Jesu lidande och död och uppståndelse framfördes.

En av de starkaste scenerna var när Jesus efter sitt lidande och död på korset kom levande ut från graven. En fantastisk scen där ljuset liksom flödade omkring Herren.

Jag tror att scenen måste ha gjort intryck också på Martin. Dessutom tror jag att han nu finns hos Herren i detta underbara ljus.

Han gjorde ju som fadern ville, fast han först sa nej.

Björn Håkanssson körde förbi hajbygrindar för några dagar sen. Då såg han några tranor flyga över Hajby. Det var när han berättade det, som sången flyttfåglarna kom för mig.

Guds folk är som flyttfåglars skara
de vänta på uppbrottets stund,
De vänta Guds sommar den klara
Där högt ovan världarnas rund
En dag lyfter tusende vingar
För fjärran mångmila färd,
Förbi alla stjärnornas ringar
Mot himlen Guds eviga värld.

Amen.

Min fars berättelse.

Min far, Gustaf Österdahl låg under första världskriget inkallad vid kustartilleriet i Fårösund. Han var en duktig skytt och innehade guldmärket i just skytte. Kanske var han något slags underbefäl, för jag minns, att han var noga med att jag skulle göra vapenvård på min k-pist, som jag fått med mig hem efter militärtjänstgöringen. (Jag var utbildad pjäsgruppchef, och när jag ryckte ut 1962 fick jag ta med mig hem skarpladdade skott och en k-pist, som skulle förvaras i hemmet.)

Min far var ganska tystlåten av sig. Det hände dock att han någon kväll kunde berätta minnen från förr. Det här var en sån kväll.
Han berättade, att han 2 juli 1915 var hemma på permission hos sin far och mor vid Trosings i Gammelgarn. Plötsligt hördes ett dån av starka smällar, och farmor trodde att det var åska. Far förstod att det inte var åska, utan att kriget kommit ön. Han tog sitt gevär och cyklade mot Herrvik i Östergarn. (Jag tänker på, att min far måste ha trott att han cyklade till fronten och kriget. Varför gömde han sig inte där vid Trosings? Han hade ju permission.)

Vid framkomsten till Herrvik fick han se vad det kraftiga dånet berodde på. Två ryska fartyg hade med sina kanoner skjutit på den tyske minkryssare, Albatross, som svårt skadad gått på grund vid Herrvik.

Far var imponerad av tyskarnas disciplin. Han berättade, att när tyskarna kom i land med de skadade och döda, så lades de döda på en linje, de svårt skadade på en annan och de lindrigt skadade på ännu en annan plats. Naturligtvis tyckte far det var hemskt att se alla döda och skadade, men som sagt trots den svåra situationen, så rådde inget kaos. Det var ordning och reda bland besättningen.

Nu på senare år har jag  ifrågasatt hans berättelse, eftersom det inte tycks finnas något foto av honom på platsen. Min far berättade om händelsen, när jag var barn på 1950 talet.

Jag fick dock senare läsa en ögonvittnesskildring av Leonard Nordin, som var med och grävde graven för för de omkomna på Albatross. Han berättar i sin uppsats det samma angående tyskarna disciplin, som min far berättat.
Jag tror därför att min fars berättelse är sann, trots att han inte finns med på något foto.

Albatross vid Östergarnsholm den 2 juli 1915. Reproduktion efter  amiral Jacob Häggs lavering.

Min far var för gammal för att bli inkallad under andra världskriget. Han var född 1891. Han var i stället med och byggde värn. Arbetet pågick dygnet runt. En månskensnatt när han skulle cykla hem till Trosings  fick han se en massa vita människor stå runt albatrossgraven på Östergarns kyrkogård. Han blev förskräckt, och trodde att han såg spöken. Det visade sig dock vara en grupp studenter, som mitt i natten kommit för att se på graven.

Axel Oxenstierna 1nrättade 1636 det
kungliga svenska postverket.

”På varannan eller var tredje mil längs det nya vägsystemet skulle det finnas en edsvuren bonde som fick vara postiljon. Dessutom måste han ha två drängar till hjälp. Så snart han hörde den ankommande postiljonen tuta i sitt horn måste han enligt stadgan, strax göra sig i ordning för att i det ögonblick  då postväskan kommer in på gården vara beredd att den så snabbt som möjligt ”natt och dag, oaktandes vad väder som kan vara, vidare fort löpa”. (Citat från Herman Lindqvist bok Historien om Sverige. ”När Sverige blev stormakt”  utgivningsår 1994.)

Ja, fort skulle det gå. Det var viktigt med postgången.

Nu är det tal om att posten bara skall utdelas varannan dag.

Det finns en skröna om en lantbrevbärare på 1970 talet, som hade väldigt bråttom. Han rusade in till en dam utan att knacka, för att få en avi påskriven. Damen stod och tvättade sig med bar överkropp. Hon blev rädd när lantbrevbäraren kom inrusande. Hon skrek till och slog armarna för bröstet. Han hade som sagt bråttom, så han la avin på bordet och sa: ”Skriv på här så håller jag för så länge”.

Gunvor, min hustru, vikarierade som lantbrevbärare på somrarna på 80 talet. På den tiden kunde man få mycket uträttat med postens hjälp. Man kunde sända brev, betala räkningar, sända och ta emot paket. Paketen  kom ända till postlådan, eller om de var för stora så tutade postbilen och lämnade paketet i hemmen. Stora summor pengar hade lantbrevbäraren med sig, när det var pensionsdagar. Man kunde då få sin pension kontant direkt från postbilen. Lantbrevbäraren kom in varje vardag till pastorsexpeditionen och hämtade kollektpengar och tjänstebrev gällande folkbokföringen och annat.

Jag hörde berättas om en präst som hade samlat in alla fasteinsamlingens Lutherhjälps sparbössor, öppnat dem, hällt alla pengarna i en påse och utan att sortera pengarna hällde han sen ut dem över bordet, så att lantbrevbäraren kunde sortera alla 25, 50 öringar, enkronor, tvåkronor och fem kronor och sedlar och så räkna i hop dem. Det tog minst en timme för lantbrevbäraren och sinkade honom i  tjänsten. Prästen blev från den dagen inte så populär hos lantbrevbäraren.

Nu har mycket förändrats. Det är sällan man får några brev på posten. Det är mest reklam som kommer. Region Gotland sänder fakturor på sophämtningen, så visst kommer det något brev. Jag har en brevvän i Norge, så jag får ett brev från henne varannan månad ungefär. Annars går det mesta via e-mail eller Facebook. Ja, tiderna förändras.

Jag köpte en mandelkvarn via nätet i oktober 2019 och fick den till ICA Maxi i Visby i slutet av februari 2020. Mannen, som lämnade ut paketet log och  sa, när jag berättade, att jag hade beställt varan på nätet i oktober, att Ja, Post Nord kan man lita på.

1964 arbetade jag på länsmejeriet i Visby. Jag var kär i en vacker flicka från Buttle drygt tre mil från Visby där jag bodde. Bilen, en Ford sefyr, hade jag tillsammans med min bror, som bodde i Kräklingbo fyra mil från stan. Han behövde ha bilen ibland han också, så jag behövde en egen bil.

Pengar hade jag inga, så jag måste låna till bilen. Min blivande svärfars arbetsgivare gick i borgen för lånet och svärfars bröder likaså. Jag kom så till bilaffären och ville köpa en bil. De blev förvånade när de såg borgenärernas namn och undrade om det bara var en bil jag ville ha, eller om jag ville köpa hela bilaffären?

Jag köpte en DKW 3-6 a 1959 års modell. En fin bil, nästan lite sportig, för när man vevade ner fram- och bakrutan var det ingen stolpe däremellan, utan det blev en hel öppning.

Jag var stolt och glad över min bil. En gång när jag haft den på verkstad för någon liten justering och körde mot Buttle prövade jag hur fort den gick. Tror jag fick upp den i 135 km i timmen. Väl framme i Buttle ringde de från verkstaden. De var glada för att jag svarade. De hade glömt dra åt en skruv i styrinrättningen. Då hade jag tur som kom lyckligt fram.

Vi gifte oss på sommaren och jag flyttade ut till min hustru i Buttle. Jag arbetade kvar på mejeriet och körde varje dag mellan Buttle och Visby. Hösten kom och det blev halt på vägarna. Jag körde med sommardäck året om.

En tidig morgon fem minuter i sex (jag började mitt arbete kl.06.00), hände följande i en korsning. Jag såg i ögonvrån en bil komma från höger, men trodde att jag skulle hinna, så jag trampade gasen i botten, för att hinna över korsningen. Problemet var att det gjorde nog han också, för vi krockade med en väldig smäll och hans bil for in i tingshusväggen.

Dagen efter stod det på första sidan i tidningen, att två ynglingar krockade, hamnade i tingshusväggen, och att det var mycket troligt att de senare också skulle komma till tingshuset.

Mycket riktigt vi kom dit. Vid rättegången redogjorde domaren för polisernas uppgifter om olyckan. De påstod , att de mätt upp 25 meter broms- och sladd spår. Jag visste ju, att jag inte hade bromsat och funderade över hur de kunde se några bromsspår i det hala underlaget. Det sa jag i rätten, att jag inte bromsat och ställde mig tveksam till bromsspåren. Då hånlog domaren och sa :”Jaså, vi har fått en Perry Mason här i rättssalen i dag”.

Sårad sa jag inget mer. Tänkte att det lät nog bättre med bromsspår, än att jag trampat gasen i botten.

Jag sörjde min fina bil, en DKW 3-6 a som fick skrotas. Det skulle varit trevligt att ha kvar den ännu i dag.

Ja, det var just en ”grann” historia.

Gutamålsgillet anordnar en skrivartävling på gutamål som de kallar Fäi-Jakupreise. Den första som vann denna tävling tror jag var Barbro Pettersson med sin uppsats 
Tystar u stadu blant fålk.
Hon låter där ett gammalt köksbord berätta om vad det upplevt under åren. En bra historia, värd att läsa.

Jag kom att tänka på vårt, vad jag tror, unika köksbord i Buttle. Hur man då försökte lösa de trånga utrymmena på bästa sätt. Tyvärr känner jag inte namnet på snickaren, men troligt vis var det en snickare från Buttle eller grannsocknarna som gjorde bordet. Bordet har många funktioner.

Det har en låda och ett skärbräde.

Man kan fälla upp delar av bordsskivan, för att så hitta ett bakbord under, som man vänder på och får en utmärkt plats för bullbak.

Jag har aldrig sett ett liknande bord förut och tycker det är väldigt bra. Med stor sannolikhet är många bullar rullade på det här bordet.

Tors strid med jättarna (1872), målning av Mårten Eskil Winge. (Foto hämtat från Wikipedia)

Vid skymningen i kväll i Buttle var jag ute i ett ärende. Jag tyckte jag hörde åskan långt borta. Plötsligt kom jag att tänka på, hur rädd jag var för åska när jag var barn och bodde vid Hajdeby i Kräklingbo.

(Fotot har jag tagit själv från ett enmotorigt flygplan. Jag vigde sonen till en pilot, och som tack för att jag gjorde det bjöd han mig på en flygtur i sin flygmaskin. Vi flög då över Hajdeby.)

Hajdeby ligger en km från Torsburgen. Torsburgen gjorde verkligen skäl för namnet. Åskan dundrade oerhört där. Även vid Hajdeby dånade åskan förskräckligt. Jag har varit även på andra platser när det åskat, men där har åskan bara varit som en ”stilla susning”i jämförelse med mina barndoms åskväder..

Det första minnet jag har av åska vid Hajdeby var när jag var en fyra, fem år. Jag hade fått vara med far och mina bröder, när de arbetat på en åker en bit hemifrån. Vi åkte hästskjuts dit på en gammal arbetsvagn. Det började åska och far bestämde, att de skulle avbryta arbetet och ge sig av hemåt. På hemvägen slog åskan i en stenkalm och småstenar yrde över hästarna och oss som satt på vagnen. Den gången gick det bra.

En annan gång där vid Hajdeby var vi barn ute och lekte i åskvädret. Plötsligt slog blixten ner en liten bit ifrån oss.

Min lillasyster, min barndomsvän och granne och jag slogs till marken av lufttrycket, men klarade oss oskadda.

Blixten slog ofta ned vid Hajdeby. Vi hade en två meter lång elkabel som hängde i luften mellan magasinet och ladugården. En gång slog blixten rakt genom plåttaket ner i elledningen till ladugården. Det tog inte eld men varenda elkontakt i hela ladugården var som bortblåst.

Min farmor hade varit förlamad efter en stroke och hon var ständigt sängliggande. Det var något av en mardröm, när man som tio-åring var ensam hemma med henne och det åskade. Man tänkte: ”Hur ska jag få ut henne om blixten slår i huset”?

Nå väl, det gick ju bra med åskan trots närheten av Torsburgen, men dundrade kraftigt när åskan gick det gjorde det.

Tågluff

Gunvor och jag hade bestämt att vi tillsammans med Gudrun och Nils Selmer skulle fira vår silverbröllopsdag hos Birgittasystrarna i Rom 15 augusti 1989.
Nils och Gudrun skulle flyga till Rom och vi bestämde oss för att på ungdomars vis tågluffa en månad. Det hade blivit möjligt för oss medelålders att göra så på den tiden.

Tyvärr hittar vi inte någon reseskildring från tågluffningen, men Gunvor hittade några anteckningar på ett gammalt brev som berättar om vart vi åkte i början.

27/7 Uppsala-Hamburg via Stockholm. 28/7 Hamburg – Osnabrück. 29/7 Osnabrück – Bryssel via Köln. 30/7 Bryssel – Oostende. 1/8 Dove – York via London. 2/8 York – Inverness via Edinburgh. 3/8 Inverness – Orkney via Thurso. 4/8 Wick – Inverness. 5/8 Inverness – London – Harvick.  6/8 Hack van Holland – Amsterdam. 6/8 Amsterdam – Osnabrück. 7/8 Osnabrück – Soest. 9/8 Soest – Karlsrue.  10/8 Karlsrue- Luzern.  Lucern – Basel.

Antckningarna på det gamla kuvertet tog slut där. Vi kom i allafall till Bern och därifrån till Melche Fruit. Sen kanske direkt till Rom till Birgittasystrarna. Vi bodde hos Birgittasystrarna någon vecka, men skulle stannat längre. De ringde från Fårö och erbjöd Gunvor jobb som lärare i skolan. Det innebar att vi fick bryta upp från Rom och ge oss av mot Fårö, för att Gunvor skulle hinna börja skolan i tid. Vi åkte tåg hela vägen från Rom till Stockholm i ett sträck.

Skriver ur minnet några händelser från vår tågluffarresa.
Först ett mycket obehagligt minne från Bryssel. Det var 40 grader varmt och vi skulle gå och äta på en restaurang. Jag såg att det stod Amerikansk biff  på matsedeln. Jag beställde en sådan och så en elefantöl. (Gunvor tog något annat). Kyparen försökte nog avråda mig från att beställa rätten, men jag stod på mig. Han kom ut till oss med den amerikanska biffen, som visade sig vara rå köttfärs. Det var inte det jag hade tänkt mig, men stolt som jag är, så sa jag inget. Tog emot den och åt med viss tvekan, men med elefantölen gick den ner. Efter några timmar fick jag en fruktansvärd diarré. På vägen till vandrarhemmet fick jag smyga in i en buske. Vi fick så tag i en taxi och kunde ta oss till vårt läger för natten. Dagen efter kom vi till Dover, där en hygglig kvinna, som var värd för Bed and Breakfirst, lät oss bo två dagar. Jag hade hög feber. Tyckte att väggarna var så långt borta. Gunvor fick ut och leta efter koltabletter. Jag piggnade till och vi kunde fortsätta vår resa.

Vi fick för oss att vi skulle åka längst norr ut i Storbrittanien, så vi åkte till Orkney- öarna. Där arbetade en sommargranne till oss, från tiden vi bodde i Eksta prästgård. Vi tänkte överraska henne. Vi gick till affären där hon arbetade. De sa, att hon åkt till London just den dagen, eftersom det var hennes lediga dag. Vi tog in på vandrarhemmet på Orkney. Det var inte särskilt rent där. Rörde man vid filten stod ett moln av damm omkring oss. Nåväl, vi fick iallafall se Lunafåglar.

Så till sist ett fantastiskt vackert minne.
Vi vaknade på stadshotellet i Bern. Undrade var vi skulle få någonstans att sova nästa natt. Gunvor ringde alla möjliga vandrarhem, men det var fullt överallt. Till sist fick vi plats på ett vandrarhem på ett ställe som hette Melch Fruit. Vi visste inte var det låg, men gav oss av med tåget. Vi fick så byta till buss och efter bussen fick vi åka upp i alperna med linbana. Vi kom upp med linbanan till en underbart vacker plats med gröna alpängar och små sjöar. Vi frågade efter var vandrarhemmet låg. Det visade sig att det var  drygt tre km att gå till vandrarhemmet. Vi bar våra 20 kilos packningar på ryggarna, så vi var inte så pigga på att bära dem så långt. Gunvor bad flickan som hade hand om linbanan att vi skulle få lämna våra ryggsäckar där. Det gick bra  och vi började vandringen. Det var så vackert. Ett litet kapell låg alldeles vid en liten sjö. Jag som var nyutnämnd kyrkoherde i Bunge pastorat, kunde inte förstå att de inte hade öppet, när de fick så fint besök.
Inga bilar hördes. Bara kornas skällor som ljöd, när korna rörde på sig. Nostalgisk blev jag när jag fick se en man, som körde en gammal 98 kubiks lättviktare med 30 liters spann på pakethållaren. Han skulle mjölka några kor. (Jag mindes en annan man från min barndomstid vid Hajdeby som också skulle mjölka några kor, som körde en sån motorcykel och hade ett trettoliters spann baktill på pakethållaren.)
Både Gunvor och jag tyckte det var fantastiskt att få komma upp till den lilla alpbyn och få övernatta där. Absolut en av höjdpunkerna på resan.

Låg i solstolen i Buttle och dåsade. Ett minne av en predikan på 60-talet triggade i gång min tankeverksamhet.

Det var en predikan av biskop Olof Herrlin. Han sa, att alla ord vi sagt fanns kvar någonstans i världsrymden, och att en dag kom det kanske att finnas en uppfinning, som gjorde att man kunde på nytt få höra alla ord som sagts av människor under alla tider. Han menade väl också, att på domens dag kom vi att ställas till svars för alla ord vi sagt under vår levnad. (Hemska tanke, jag har sagt en hel del som inte alltid varit så bra.)

Funderade på vad det var för en söndag i kyrkoåret som handlade om ordet.

Då kom jag att tänka på ett konvent där medeltredingens präster samlats till möte och gemensam lunch. Vi serverades oxtunga. Prosten Erik Beijer sa mellan tuggorna: ”Det här det är tolfte söndagen efter trefaldighet”. ”Vad menar prosten”? frågade jag. ”Jo, det här, det är verkligen tungans rätta bruk”, sa han och skrattade.

Tillbaka till biskopens predikan. Jag var redan då tveksam till att han hade rätt. Jag tror, att våra ord är beroende av luft och ljudvågor. I rymden finns ingen luft, så då faller väl hans påstående? Nåväl. Man talade ju från jorden med gubbarna på månen, trots att det inte fanns någon luft emellan, så man vet aldrig? Radiovågor eller något sådant.

Jag växte upp bland nio syskon. Vi hade en mycket god sammanhållning och diskuterade väldigt ofta. Det kunde handla om allt möjligt från hur man seglade bort backen på ett klot, månens faser, jordens dragningskraft mm. Vi hade lösningar på det mesta. Hemmagjorda lösningar. Jag trivdes mycket bra med syskonskarans diskussioner. Kanske är det därför jag blivit lite obstinat och i frågasättande under resten av livet. Jag vill förstå varför och hur det fungerar.

Tre av mina äldsta syskon är nu borta. När jag låg där i solstolen blev jag nostalgisk och tänkte tillbaka på den fina gemenskapen med syskonen och alla samtal vi hade. Jag beslöt mig för att ringa upp min broder, Gösta, i Örebro.

Han åkte tidigt hemifrån. Utbildade sig till kock och blev vid sexton års ålder kocksteward på båten ”Slite”. Efter ett halvår på sjön mönstrade han av. Hade olika yrken på fastlandet. I trettioårsåldern började han studera till ingenjör och tog sin examen. Han fick arbete som kontrollant på Örebro kommuns byggen.

(Det hör till berättelsen att vi är olika som personligheter. Han mycket noggrann i allt han gör. Han är realist, säger bara som det är, spekulerar inte. Själv är jag lite slarvig, blåögd drömmare och spekulerar mycket.)

Jag ringde honom och berättade mina tankar om rymden. Jag sa bland annat att om en rymdfarkost färdas i rymden och en atombomb smäller strax intill, så blir det väl ingen tryckvåg så att rymdfarkosten far i väg ? Han sa, att det där vet vi ingenting om, så det kan vi lämna därhän. Ja, det blev inget vidare samtal den gången. Dagen efter ringde jag honom igen. Jag hade tagit reda på att tryckvågor finns bara i luft och vatten. Försiktigt talade jag om det för honom. Det blev ett bra samtal, och vi kom att tala om raketdrift. Jag förstod inte hur det fungerade. Han kände till det bättre än jag. Vi kom på att det kunde jämföras med att man släppte luften ur en ballong. Däremot var han tveksam till uppgiften, att om en man på hal is med skridsko på fötterna kastade snöbollar bakom sig, så skulle han få fart av det.

Ja, det blev ett roligt och fint samtal och något av känslan från diskussionerna i barndomshemmet infann sig.