Obstinat

Obstinat
Trotsig, oresonlig, envis, tjurskallig,
så beskrivs en obstinat person vara.

Jag är nog en sådan person. Nyss fyllda 78 år har jag kommit underfund med det.
Jag talade med en god vän och jag sa till honom, att jag la mig i saker, som jag egentligen inte hade med att göra, och att jag troligtvis var lite obstinat. Han sa då på ett kärleksfullt sätt, att ja, det har du väl alltid varit?

Han har rätt. Redan när jag var drygt 20 år och arbetade i Buttle stenbrott reagerade jag på vad jag uppfattade vara en orättvisa, som mina arbetskamrater råkat ut för. Jag ifrågasatte det riktiga i arbetsgivarnas beslut. Likt en Don Quijote slogs jag mot arbetsgivarna i brev och i telefon. Varför gjorde jag det? I dag tycker jag det var dumt, men frågan är om jag har blivit mycket klokare för det.

Det är likadant med trons frågor. I min tidiga ungdom sa jag mig vara ateist, en som inte trodde att det fanns någon gud. Jag fick vara med om ett mirakel, då en ängel bokstavligt talat lyfte mina slutna ögonlock, när jag somnat vid bilratten. Det förändrade min livshållning. Jag kom till tro på att det finns en Gud. Jag förstod bara inte vad Jesus hade med det hela att göra.

Det var ju bara att hålla budorden, så skulle allt vara okej. Det gick inte så bra, utan jag bröt mot de flesta. Först då förstod jag vad Jesus betyder. Han, som kom med kärleksbudskapet och med nåd och förlåtelse.

Tron är för mig ändå inte problemfri. Tvärtom. Jag har åsikter om det mesta också i trons värld. I Rute kyrka finns en altartavla, som visar när Abraham tänker offra sin son Isak på altaret. Abraham anses vara trons fader. Han var lydig Gud. Det är väl bra att han var lydig Gud, men var det så viktigt, att han var beredd att döda sin son. Varför var det bara Abraham som räknades? Varför står det ingenting om sonen Isak som han tänkte offra? Jag blev alltid illa berörd, när jag såg altartavlan i Rute kyrka. Visserligen fick berättelsen ett lyckligt slut, då en ängel hindrade Abraham från att döda sin son, men ändå? Hur kunde det räknas Abraham till godo, att han var beredd att döda sitt barn?

Ja, frågorna är många. Vi närmar oss nu fastan och Påskens berättelser i kyrkoåret. Jesu lidandes historia kommer att läsas. Även där har jag åsikter. Det gäller Judas och Petrus. Judas beskrivs i evangelierna som en något opålitlig person. Han stal ur lärjungarnas gemensamma kassa, står det. Han förrådde Jesus. Det värsta en människa kunde göra, anser många, men var det inte Judas uppgift att göra det? Det finns väl antydningar till sådana tankar i Bibeln.

Petrus lovade Jesus, att även om alla andra övergav honom skulle han inte göra det. Jag tänker på, att Petrus gjorde i alla fall ett försök att inte överge Jesus, då han tog sitt svärd och högg av översteprästens tjänares öra. Petrus var beredd att försvara Jesus, men det var som om Jesus hindrade honom. ”Stick ditt svärd i skidan”, sa Jesus till Petrus.

Jag är så obstinat, att jag vill försvara Judas och Petrus handlande. Då är man förmodligen knäpp.

Ja, frågorna är många, och det är som om jag måste ifrågasätta saker och ting. Vara obstinat, trots att jag i dag inte vill det. Det är något som driver mig. Jag måste få det ur mig på något sätt. Därför får jag förlita mig på psalmens ord där det står:
”Min tro är en flämtande gnista
 Din segrade än i det sista
O Herre, så tro Du för mig”.