Sunes blogg

(Caspar, Melchior och Balthasar stickade av min brevvän Olaug i Norge.)

Vise män

Vi närmar oss trettondagshelgen, som handlar om De vise männen som uppvaktade Jesusbarnet i Betlehem. (Betlehemsstjärnan hade visat dem vägen.)

1989? var hälften av Visbys präster på fortbildning i Soest i Tyskland. På vägen till Köln berättade den nu avlidne prosten Nils Selmer om De vise männen. Han var kunnig i historia. Berättelsen fanns i Visby stiftsblad i början på 1990? talet. Jag bad Nils om föredraget, för jag hade förlorat Stiftsbladet. Föredraget är intressant och jag vill återge det förkortat. (Kanske har det smugit in vissa fel i min sammanfattning, men ändå.)

De tre kronorna

Vårt ishockeylandslag har tre kronor på tröjorna. Svenska krigsmaktens märke

alltifrån kryssaren Tre kronor ner till konservbrytare och kokkärl har Tre kronor som emblem.

Det är inte så konstigt, för Tre kronor är ju det svenska riksvapnet.

Vår flagga är från 1500-talet, men hur har vi fått riksvapnet med de tre kronorna?

Ja, det är en intressant historia.

Några har påstått att vi har fått det genom Kalmaruninionen, som var föreningen mellan Sverige, Norge och Danmark,

men det stämmer inte, för Kalmarunionen var från 1397 – 1523, och emblemet tre kronor hade vi i Sverige redan på 1200-talet.

Nej, vi får börja från början. I evangeliet som vi läste talas det om österländska stjärntydare.

De lämnade tre dyrbara gåvor till Jesusbarnet. Guld, rökelse och myrra.

Därför tror man att de var tre till antalet. Gåvorna var så dyra att ingen enskild  hade råd att ge så fina gåvor, därför tror man att de var konungar.

I ett armeniskt evangelium från 500-talet heter de Melkon, konung av Persien, Gaspar, konung av Indien och Balthasar, konung av Arabien.

De vise männen skall ha dött i Persien, deras stoft skall på något sätt ha kommit till Bysans.

Helena, som var sambo med  kejsare Konstantinus och mor till kejsare Konstantin, blev kristen och gjorde kristendomen till statskyrka.

Hon lät föra ”heliga tre konungars” jordiska kvarlevor från Konstantinopel

till Milano omkring år 324.

Där fick de ligga ifred i 800 år.

Då blev Fredrik Barossa kejsare över det romerska riket av tysk nation. Han fick mycket bråk med de norditalienska städerna, som ville vara oberoende och med påven Alexander III.

Som politisk rådgivare hade kejsaren ärkebiskopen i Köln ,Reinald. Kejsar Fredrik kuvade upprorsstäderna och år 1162 var turen kommen till Milano.

Staden plundrades svårt och kejsaren gav ärkebiskopen Reinald heliga tre konungars reliker, som förde dem till Köln. Färden började

11 juli 1162 och kom fram till Köln den 23 juli 1164.

Anledningen till att det tog så lång tid var att det var många ceremonier och gudstjänster under färden.

Relikerna blev ett enormt uppsving för staden Köln. På 1200 -talet blev de tre kronorna Kölns stadsvapen.

Relikerna av de tre konungarna förvarades i stora skrin av guld. Med en kungakrona på varje skrin som skulle passa deras huvuden.

 Det är därför man tror att uttrycket Tre kronor kommit. (Tyvärr har kronorna försvunnit, men de stora skrinen av guld, där relikerna finns bevarade är kvar. Kyrkan där de först förvarades blev för liten och man började bygga på en väldig katedral, som blev färdig först år 1870, där de tre skrinen nu står på högaltaret.

Pilgrimsfärder och vallfärder var mycket populära på 1200-talet. Konungar och

kejsare vallfärdade dit.  Så gjorde troligen också den fromme Magnus Ladulås.

 Som ett tecken på att han varit där fick han de tre kronorna i sitt vapen.

Därför skrinnar ännu idag vårt ishockelandslag kring med tre kronor på bröstet, symbolen för de österländska stjärntydarna,

 De heliga tre konungarna, Melchio, Kaspar och Balthasar.

Det sägs att när man är alldeles nyfödd och den närmaste tiden därefter
så är barnets behov av mat och mor och fars närhet det allra viktigaste.

Vid fyra fem års ålder är det frågan om man har några bra lekkamrater.

Så kommer skolåldern och det barnet då tänker på är att vara duktig.

Ja, så kommer sjutton/ arton års åldern och den viktigaste frågan just då är:

”Har jag någon som håller mig kär?”

Vid tjugofem – trettio års ålder är det barnen och familjen som är i centrum.

Vid 40 är det karriären det handlar om.

Vid sextio, sjuttio års åldern är det barnbarnen som är i centrum och hur man får  pensionen att  räcka till.

På ålderns höst handlar det bara om en enda sak och det är: ”Har magen skött sig idag?”.

 

Med dessa funderingar om livets gång ber jag få önska alla ett gott slut och ett Gott Nytt År.

 

 

Mina funderingar kring Lucia.
Jag kan inte bevisa, att jag har rätt i mina funderingar, eftersom jag inte kan hitta bevisen för att jag inte fantiserat  ihop allting, men ändå.

Jag har för mig att Lucia var ett helgon, som hade mycket vackra ögon. En romersk soldat förälskade sig i hennes ögon. Då hon förstod, att hennes ögon var en frestelse för den romerske soldaten stack hon ut sina ögon. (Hon fick sedan nya som genom ett under.) Detta stämmer inte alls med Wikipedias berättelse. Kanske har jag blandat i hop Lucia med något annat helgon.

Jag har hört många olika  bakgrunder till vårt luciafirande. En av dem var, att en kvinna som ville ge mat åt svältande satte en ljuskrona på huvudet för att kunna bära så mycket mat som möjligt med båda händerna.

På 80-talet tror jag att jag läste ett utdrag ur någon doktorsavhandling om, att luciafirandet egentligen var ett Mariafirande.  Då reformationen kom till Sverige förbjöds mariadyrkan. Man kringgick  då problemet genom att kalla det dagens namn i almanackan, Lucia. Denna tolkning skulle kunna förklara ”helgonglorian” kring hennes huvud.

Det är tråkigt, att jag inte kan hitta utdraget. Kanske har jag fantiserat i hop alltsammans, men hur skulle jag kunna få ihop en så fin förklaring?

(Foto från Wikipedia)

”Tecknad av Hr Donner 1843” källa: Inger Hägg.

Sune Österdahl:
Det sägs att Mikael Isberg var ättling till en av Karl den Tolftes soldater som blev kvar efter Karl den tolftes  krig i Ryssland.

Michael Isberg flydde 1819 tillsammans med sin bror då ryssarna sökte efter soldater till sin armé. Efter fyra hårda dygn på sjön kom Mikael och hans bror i land i Östergarn, där de fick tjänst hos Jakob Dubbe.
Han började som dräng på gården Ungbåtels (Rosendahl) i Follingbo. I husförhörslängden för Follingbo 1808-1823 på s 186 står det endast Michael, inget efternamn. I kanten har prästen skrivit 21 år 1818. Han flyttar 1819 till gården Norrbys och blir dräng hos handelsmannen Lagerdahl. 1821 flyttar han till gården Storvede.
Flyttade 1843 från Norbby, Follingbo till Hägvalds Hejdeby. Flyttade 1856 från Hägvalds Hejdeby till Stenstuge grund, Endre. Flyttade 1877 11/11 från Stenstuge Grund Sockenstugan, Stenstugegrund, Endre.

Michael Isberg var min farmors farfar. ”Jörrn” Isbergs far. Michael föddes 1796 i Ösel och dog 1862 i sockenstugan (fattigstugan) i Endre.

Jag läser just nu Herman Lindqvist böcker ”Historien om Sverige”. Läser om karolinerna. Det var Karl den elfte som samlade denna armé av drängar och arbetslösa. Det var första gången de fick  en uniform som var lika för alla soldater. Under Karl den tolftes tid ansågs den vara den största av Europa länders arméer och kanske också den bästa.

Jag läste om att det fanns mycket nedtecknat om karolinerna. Hur de var utrustade och mycket annat. Jag tänker – kanske finns de namngivna någonstans, och att man där skulle kunna söka efter namnet Isberg.

Man skulle också kunna söka i kyrkböckerna, men problemet är att jag vet inte i vilken socken han bodde,  eller från vilken landsdel han kom från. Dessutom skulle det vara minst fyra generationer från Michael Isberg till karolinen Isberg, som i så fall skulle ha bott i Ryssland eller Ösel.

Visst skulle det vara häftigt att ha en släkting som varit med i slaget vid Narva. Det skulle kunna bli ett uppslag till en spännande roman, om man hade förmågan att skriva, men det förblir nog bara en dröm. Det skulle i varje fall vara roligt, om det gick att bevisa att man var släkt med en av karolinerna.

(Bunge kyrka. Foto från Wikipedia)

Min militära bana har varit något skiftande. Jag utbildades till pjäsgruppchef vid A7 och var med om”krigsmans erinran” 1962. (1966 kallades det för Soldaterinran). Jag blev aldrig någon bra pjäsgruppchef och hoppade av efter värnplikten.

Jag blev så småningom präst och fick då tjänstgöra som bataljonspastor på repövningarna. Det passade mig bättre.
I tjänsten som kyrkoherde ingick att vara pastor vid KA 3.
KA 3 blev Fårösunds marinbrigad och jag fick titeln ”Brigadpastor”.

Jag fick stort utrymme för min brigadpastortjänst. Hålla Korum och vara med på övningar och vid högtidliga tillfällen, såsom att tala vid rekryternas utryckningar och annat.

En gång om året hade översten och jag något som jag tror vara en rest från tidigare ”Krigsmans erinran” i Bunge kyrka.
Det hela började med att hela kustartilleriet kom marscherande med facklor i händerna från KA 3 till Bunge kyrka. Kyrkan fylldes till sista plats av tjugoåringar, som jag tror var kommenderade dit.
Översten höll ett tal och berättade om Bunge kyrka och att den utsatts för minst två belägringar.

Sedan fick jag ta över. Jag minns särskilt en gång, när vi hade besök av både amiralen och generalen.
Jag hade fått lära mig, att det inte fick förekomma någon ”förkunnelse om Gud vid tillfället”.
Jag ”försökte” kringgå svårigheterna genom att berätta vad som hände i kyrkan. Detta att vi berättade om vad Jesus gjort och sagt, att vi läste ur Bibeln, firade nattvard och bad böner. Ett exempel på en sådan bön sa jag, är den här och bad Fader Vår.
Jag ville också få till ett slags Korum, och berättade att under andra världskriget vid El Alamein stod generalerna Montgomerys och Rommels arméer mot varandra och skulle drabba samman. Då skrev en soldat ett brev som senare hittades i hans ficka. – Jag tog upp ett papper ur min ficka och började läsa:-

Gud, vi har aldrig förr talats vid Du och jag, men nu vill jag gärna säga god dag.
Jag trodde ju det man sade lite till mans – fast det var dumt – att Du inte fanns.
Först i går förstod jag, att det var lögn alltihop, för då såg jag Din himmel, där jag låg i en grop. Hade jag tagit tid att se på den förr, skulle jag för länge sen nått fram till din dörr.
Vill Du verkligen ta mig i hand? Det undrar jag på. Fast jag är nästan säker, att Du skall förstå. Konstigt – först här i denna helvetesdans, fick jag tid att se Ditt ansiktes glans.
Ja nu finns inget mer att säga för mig. Jag är i alla fall glad,  jag fick träffa Dig.
Snart går vi till anfall; jag skall göra min plikt.
Jag är ju alls inte rädd – så underligt.

(Brevet hämtat ur ”Fältandaktsbok 1976)

Jag avslutade med att säga att så vill jag från kyrkans sida önska er allt gott, och det vill jag göra med den gamle Arons ord: Herren välsigne er ….

Efteråt kom Amiralen fram till mig. Lite rädd blev jag allt, för jag trodde jag skulle få skäll för att jag gått för långt, men  han sa bara: ”Sådana brev finns det gott om från slagfälten”.

(Bilden från Wikipedia.)

Betlehems stjärna.

Jag vaknade c:a 04.30 i dag på domsöndagen. Stjärnan Sirius lyste så starkt in genom vårt fönster i Buttle. Mina tankar gick till vår lägenhet i Visby, och att vi skulle börja göra adventsfint där. Sätta upp adventsljusstakar och hänga upp adventsstjärnan. Alla dessa tankar kom till mig för att Sirius lyste så starkt in genom vårt fönster. Det väckte min nyfikenhet och jag gick upp och klädde på mig och möttes av en fantastisk stjärnhimmel. Orion och därunder Sirius. Cassiopeija, Karlavagnen som pekade på Arcturus Björnvaktaren, och långt därunder i samma riktning planeten Venus och mycket annat såg jag också..

I ungdomen sa jag mig vara ateist. Jag fick vara med om ett mirakel och kom till tro. Det har dock varit viktigt för mig att vetenskap och tro inte är motsatser.

Jag fick lära mig att ”Betlehemsstärnan” kunde vara planeterna Saturnus och Jupiter som år sju före vår tideräkning  bildade en konjunktion, så att de såg ut som en stor stjärna. Saturnus skulle betyda någonting med judarna och Jupiter, konung och då skulle det alltså vara ”judarnas konung”, som gick före de vise männen.

Munken Dionysius Exiguus räknade år 525 ut, när Jesus Kristus föddes. Han lär ha glömt de sju åren som kejsare Augustus inte ansåg sig själv som gudomlig. Så enligt den här teorin som jag fått lära mig föddes alltså Jesus sju år före år noll. (Det finns säkert många andra teorier också).

Vår son, Kent, föddes den 18 december 1964. Stolta och glada över att vi fått en son, satte vi in en annons i tidningen: ”Född en son, Gunvor och Sune Österdahl”.

I många av min julpredikningar har jag hänvisat till vår annons, detta att vi på så sätt talade om i tidningen att vi fått en son. Så gjorde Gud också, fast han använde sig av dåtidens största tidning, himlavalvet.

Nu i advent påminns vi, när vi hänger upp våra adventsstjärnor om vad som en gång hände i historien. Då när de vise männen fick se stjärnan och gav sig av för att leta efter den nyfödde konungen.

(Någonting säger mig att de tre stjärnorna i Orions bälte ibland har kallats ”De vise männen”?) (Ja, jag kan ha fel som i så mycket annat.)

(Foto från Wikipedia)

Vid en 75 årsmiddag, som jag var med på, kom jag att sitta mitt emot några psykologer. Vi kom att tala om ondskan i världen. I sorlet, som var i lokalen, uppfattade jag att det var någon, som inte trodde på ondskan. Då sa jag, att trodde man inte på att det fanns ondska i världen, då var man dum i huvudet.
Det var bara att se sig om i världen. (Jag fattade inte, att det var de själva som sa att de inte trodde på ondskan. Jag skämdes över att jag varit så ofin och bad om ursäkt för det.)

Just nu läser jag Herman Lindqvist bok, historien om Sverige: ”När Sverige blev stormakt”. Efter det att jag fick en stroke under min sjukdomstid läser jag betydligt sämre och fattar mindre vad jag läser än tidigare. Ändå förstår jag att det var inte bättre förr med alla krig och häxprocesser. Fruktansvärt mycket ondska har funnits under historien gång.

Jobs bok i Bibeln tar upp frågan om ondskan i världen och framför allt: ”Varför måste den rättfärdige lida ?”. Job trodde  på en god och kärleksfull Gud och kunde  inte förstå varför han måste lida, som inte gjort något ont. Varför går det den orättfärdig väl, och den som lever rätt går det ofta så illa för? Job ställde sig frågan om livet var rättvist.

Det finns många som  lever kärleksfullt, ärligt och ett i våra ögon ”rent liv”, men som ändå drabbas svårt av sjukdom, sorg och olyckor, medan andra som med våra ögon mätt är riktiga ”drumlar” klarar sig bra här i livet. Jag kan förstå, om Job tyckte att livet inte var rättvist.

Varför det finns ondska i välden och varför oskyldiga drabbas har, om jag förstått det rätt, ingen något bra svar på. Det kallas ”teodicéproblemet”.

Ja, mycket ondska finns i vår värld, det går inte att förneka. Men det finns också mycket gott.

En liten pojke blev tillfrågad vid sin konfirmation om vad vi vet om Gud. Han sa, att om Gud vet vi inte så mycket, och det vi vet, det är vad Jesus visat oss.

Jesus visade vad kärlek var, när han gav sitt liv för att rädda oss.
Jag har hört sägas, att hedningarna om de första kristna sa: ”Se vad de älskar varandra” De kallade också de kristna för: ”Folket som förlåter”.

Låt oss komma ihåg att Jesus också sa, att inte ens en sparv faller till marken utan att Gud är med.

Kanske har det blivit för mycket med allt tal om miljöförstöring och coronavirus i våra medier. Väldigt stor del av nyheterna och tidningarna handlar om detta. Kanske orkar vi vanliga människor inte längre lyssna på alla domedagsprofeter och vad som kommer att hända framöver.

Forskaren Hans Rosling sa någonting om, att vi aldrig tidigare har haft det så bra som nu på vår jord.

Ja, vi får ta det onda med det goda.

Domedagen

Jag såg ett TV program om domedagen i går kväll. Det var en psykolog som uttalade sig. Det var några kristna pastorer som också uttalade sig. Det var också en präst från Svenska kyrkan.

Det inspirerar mig att också få uttrycka en åsikt om Domedagen. För den kommer. Det är jag alldeles säker på.

En dag blir i alla fall jordens sista. Vi vet bara inte riktigt när. Astronomerna tror att det blir om någon miljard år, när solen blivit svalare och blir en röd stjärna och sväller ända ut i Jupiters bana. Det måste innebära att jorden då uppslukas av solen.

Kanske kommer Domedagen innan dess. Största hoten för vår jord är kanske att vi träffas av en stor meteor eller komet. Kanske är ändå det största hotet av alla vi själva med våra kärnvapen. Det lär finnas kärnvapen så det räcker till att förstöra vår jord flera gånger om.

Ett är säkert vi vet inte när den kommer.

Jag tror inte det har med pest och kolera och corona att göra. Däri har har biskoparna rätt. Pest, kolera , Corona och  klimatförstöring har nog inte så mycket med Domedagen att göra. Pandemier har förekommit tidigare. Ännu värre än den som nu är.

Klimatförändringar har förekommit under hela jordens tid. Det har varit perioder med istider, och likaså intensiva värmeperioder under århundradena.

Jag lyssnade på ett sommarprogram för några år sen, där en mycket kunnig sommarpratare talade om allt hemskt som skulle ske med jorden på grund av uppvärmningen. På kvällen hörde jag på nyheterna  om två engelska forskare som forskade om solen och de påstod, att vi gick mot en ny istid. Vi skulle märka det om ett 15 tal år.

Uppenbarelseboken i bibeln handlar om Domedagen, Den yttersta dagen, då Herren Jesus Kristus skall komma tillbaka.

Prosten Erik Beijer, teol doktor och tf  professor i Nya Testamentet i Uppsala menade, om jag förstått honom rätt, att Uppenbarelseboken i Nya testamentet i bibeln var en trösteskrift för de första kristna, som var oerhört plågade under de hemska förföljelserna under de första århundradena.

De första kristna väntade intensivt på att Herren Jesus Kristus skulle komma tillbaka och hämta de sina till sig. Ännu i dag sitter vi i våra medeltida kyrkor vända mot öster, för vi tror att Herren Jesus Kristus, som är uppståndelsens sol skall komma från öster. Vi har tålmodigt väntat i snart två tusen år och han har inte kommit än. En dag kommer han. Var så säker.

Vi vet bara inte när. Jesus blev tillfrågad om, när han skulle komma tillbaka, men gav   inget exakt svar. Den dagen, sa han, vet ingen när det blir, ingen utom Fadern.

Min mors såskopp.

Jag fick den när jag hade gift mig med Gunvor 1964 och vi använder den ännu i dag. Jag tror inte att jag fick den för att hon tyckte jag var en riktig ”såskopp”.  Visserligen var jag, när jag bodde hemma mycket bortskämd och sov länge om morgnarna och hjälpte inte till så mycket  på gården, men efter att jag fått lära mig arbeta på länsmejeriet förstod jag hur lat och odräglig jag varit. Jag åkte därför hem varje ledig stund och hjälpte till på gården.

I mitt barndomshem fanns inga regler för hur vi skulle bete oss. Det var glädjens och kärlekens regler som gällde. Det innebar bland annat att vi var ganska frispråkiga och berättade fräckisar som vi skrattade mycket åt.

Jag hade inga regler för hur dags jag måste vara inne på kvällarna. I de flesta fall hade jag ju mina stora bröder och systrar som såg efter mig så inget farligt hände. Mor var dock alltid vaken tills alla kommit hem och bjöd på smörgås, kaffe eller choklad.

En gång när jag var sexton år och cyklat med min kompis till Katthammarsvik, för att se om vi kunde hitta några flickor, hände följande. Jag hade kysst en flicka som jag var förälskad i och trodde få umgås med henne. Hon valde dock min kompis istället och jag fick försöka hitta någon  annan. Det lyckades och jag fick följa med henne till vandrarhemmet där hon arbetade och jag blev kvar hos henne tills  det blev sen kväll eller tidig morgon. 

Jag hämtade min cykel och upptäckte att någon släppt luften ur mitt framdäck  medan jag var hos henne och det var bara att gå den dryga milen till mitt hem vid Hajdeby.

Det var morgon när jag kom hem. Jag upptäckte då till min förvåning att  stor oro varit för mig under natten. Stora syster Gunborg och mor var förtvivlade och vred sina händer i oro för vad som kunde ha hänt mig. De kom inte med några bannor. De vara bara glada över att inte något allvarligt hänt. 

Jag älskade min mor och far och mina åtta syskon. Vi var bortskämda, men hade en fantastisk barndom. Vi skrattade mycket och var lyckliga.

Jag minns så väl min mammas ord, när jag var arton år och visade upp Gunvor som var femton år för henne. Då sa min mor: ”Håll fast vid henne. Det är en bra flicka”.

Jag har gjort som hon rådde mig till. I 59 år har vi varit tillsammans . Min mor dog 1967 sextiofem år gammal. Varje gång vi använder såskoppen vi fick av henne, minns jag hennes ord. ”Håll fast vid henne. Hon är en bra flicka”.

 

Klockan är ett fickur av märket Phenix.

Den är gammal, mer än 100 år, och den går ännu alldeles utmärkt. Hur kan jag veta att den är så gammal? Jo, för att jag ser på fars fotografi att han i alla fall har samma klockkedja på bilden. Med stor sannolikhet hade han då också klockan.

Far var född 1891 och gjorde värnplikten på Kustartilleriet i Fårösund och var där under första världskriget.

Far hade alltid fickuret med sig, även när han arbetade. Han hade klockkedjan fastsatt i knapphålet. Far hade aldrig något armbandsur. Jag minns så väl, när han skulle gå till sängs, hur han då drog upp klockans fjäder och hängde sen klockan på en spik på väggen, där den fick hänga över natten.

Jag tog hand om klockan efter fars död. Den är säkert inte särskilt värdefull, men för mig har den blivit det. Den hänger nu på väggen i vår lägenhet på Greta Arwidssons gata, och jag drar upp den varje gång vi bor över här.

Det är något konstigt med klockan. Min far dog i cancer 1967, alltså för 53 år sen. Varje gång jag drar upp klockan känner jag mig mycket nära ”farsgubben”. Det känns, som om han är närmare mig nu, än när han levde.

Det är ingen skräckupplevelse. Tvärt om. Det känns bra på något sätt.

Jag bekänner mig som kristen. Jag är skeptisk mot medier och tror inte så mycket på dem.

Konstigt med klockan är det i alla fall. Kanske beror det på att jag börjar bli gammal.