Ångest och bön

Det är i dag Bönsöndagen och mina tankar rör sig om just bönen. Själv är jag inte bra på det här med fri bön. Jag är inte uppväxt i den traditionen och känner mig lite blyg för att formulera mina böner fritt och högt inför andra. Dessutom har jag börjat fundera igen. Gud som har makrokosmos och mikrokosmos i sin hand och vet våra innersta tankar och önskningar och vill oss väl. Varför är det då nödvändigt att vi tjatar på honom om våra bekymmer och oro? Han vet ju redan våra behov och brister. Ja, jag vet, att jag har knepiga funderingar och hoppas ingen tar anstöt av dem.

Det fanns en tid i mitt liv, när jag nog utan att veta det bad Jesusbönen: ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.”, latent i mitt undermedvetna.

Jag var 38 år och hade fruktansvärt ont i bröstet en natt och när jag morgonen därpå skulle gå 100 meter till prästgården kändes det som om jag bar på en 50 kilos säck. Jag uppsökte doktorn, men de hittade inget fel på mig. Jag fick för mig att min åkomma var psykosomatisk, så jag fortsatte mitt arbete som förut. Jag fick svårt att andas under gudstjänsterna, värst var det vid bröllop och begravningar. Jag råkade ut för en fruktansvärd dödsångest, men ville inte ge upp. Jag skämdes för att inte klara de uppgifter jag hade, så jag kämpade på. Det här höll i sig under flera års tid. Det märkliga var, att trots min svåra ångest kände jag mig accepterad i församlingarna.
Jag minns särskilt en gång efter en gudstjänst i Levide med kyrkkaffe efteråt. Det var en trappa upp till kaffet i bygdegården. Jag tänkte jag vill inte, jag orkar inte upp för trappan. När jag ändå började gå upp för trappan, var det som om någon tog mig om ryggen och lyfte mig. Förvånad vände jag mig om, men såg ingen och jag tänkte, ja, men så dålig var jag väl ändå inte.

Jag berättar det här för att tala om, att trots min svåra ångest, så har jag aldrig känt så stark närvaro av Herren som då. Det var som om vi var i ständig kontakt med varandra.

Trots att jag aldrig mer vill ha sån ångest, kan jag ändå sakna närheten till Herren. Jag blev så småningom friskare och därmed försvann mycket av den kontakten.

Kanske är det så, att när ångesten är som värst är Herren som närmast.

(Jag fick en hjärtinfarkt för några år sen, och då upptäckte man på Karolinska sjukhuset, att jag haft en tidigare infarkt och att blodet tagit nya banor.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s