”De har börjat hugga i vår skog”

Det sa Hans-Erik Eliasson, vår mågs far, när han var i åttio årsåldern.
Nu närmar jag mig själv 80 år. Jag märker att fler och fler i min ålder blir sjuka och dör, så jag måste ge ”Hasse” rätt när han sa, att de har börjat hugga i vår skog.

Det kom oss så nära, när vi fick höra att Gunvors, min hustrus, mycket nära vän, sjuttiotvå år gammal fick beskedet för några månader sedan, att hon hade en obotlig cancertumör. Hon opererades, men drabbas ibland av något som liknar epilepsianfall. Hon, vännen, vet mycket väl att hennes levnad här på jorden är begränsad. Trots detta är hon tapper och försöker vara glad. Gunvor och hon delar den kristna tron tillsammans och delar bönegemenskapen, trots avstånden dem emellan. Gunvors förtvivlan är att hon känner sig maktlös, att hon inte kan hjälpa henne. Jag är ju präst och skulle kunna vara till hjälp, men det känns mest som, om jag bara har tomma klichéer att komma med.

Ibland tänker jag på vår sons svärfar, som varit missionär i Afrika och som fyllde 90 år i fjol. Han sa, när vi träffades, att Sune jag är så nyfiken på Himmelen. Det ska bli så roligt att komma dit. (Jag uppfattade det, som om han verkligen menade vad han sa. Han var nyfiken och såg framåt).

Jag skulle önska, att jag hade så stark tro. För min del har jag accepterat att jag skall dö. Jag vill förstås leva längre, men jag förstår, att det stämmer som min far sa: ”Det är vår tur nu”. I bästa fall kan jag kanske kalla mitt sätt att acceptera döden som en form av ”överlåtelse”. (Jag kan ingenting göra utan får klamra mig fast vid Herren.)