Marsgaistn

”Marsgaistn veinar slängar u peinar augu u å åiru fulle me snåi…”

Så börjar en populär sång på gutamål, som jag tyvärr inte vet vem som skrev. Den är populär och i förrgår eftermiddag och kväll fick vi återigen uppleva hur den kan vara. (Stormen, yrvädret i mars slänger och pinar ögon och öron fulla med snö..)

Någon bad mig översätta sången till svenska, och jag har gjort ett försök. Jag gör dock inte anspråk på att översättningen är helt rätt, även om jag växt upp med gutamålet, och vi talade det i vårt hem. Kanske har jag missuppfattat vissa ord.

Sången fick mig att tänka tillbaka på min barndom. Jag ser framför mig hur min mor kämpar med tvätten för sitt hushåll på tolv personer i bryggarhuset i början på 1950-talet. Vi hade då ingen elektricitet utan mor fick bära in vatten till grytan, där hon kokade tvätten, för att sen i det kalla brygghuset tvätta för hand. Hon var ofta ”gaistriven”, narig på sina händer.

Tredje versen på ”Marsgaistn” fick mig att minnas en annan händelse. Den lyder:
”Bani ei stuu krupar till gruu tråistar int äut för marsgaistn kald äurvädre rasar snåien sum pasar störtar fran himln. Päukar ei vald ynskes ma snåi u mysslingen fäul, sum vör har drats me ända sen jaul. Marsgaistn keilar aldri han veilar mysslingen gär så me.

(Barnen i stugan kryper till elden törs inte ut för stormen i mars köld yrvädret rasar snön som trasor störtar från himlen. Den ondes ”vald” önskar, må snö och mässlingen ful, som vi har dragits med ända sen jul. Marsgaistn kilar aldrig han vilar mässlingen gör så med.)

”Mysslingen fäul”. Mässlingen ful. Jag minns så väl, när vi sex barn var sjuka i mässlingen och fick ligga i samma rum som vår farmor, som var förlamad och ständigt sängliggande i början på femtitalet. Min familj hade flyttat till en gammal ödegård vid Hajdeby och huset var ett gammalt hus av sten. Det var bara tillåtet att elda i en eller högst två eldstäder. Vi hade det ganska fattigt och låg på halmmadrasser. Rummet var fullt av sängar och min storasyster och mor fick kryssa mellan sängarna så gott de kunde för att sköta om oss. Mor och storasyster hade hängt filtar för fönstren för vi tålde inte att se ljus, när vi hade mässlingen.

Jag tänker på stackars farmor, som var frisk förutom förlamningen, som hon fick då hon drabbats av en stroke några år tidigare. Det kan inte ha varit så roligt för henne att ligga där i mörkret och odören tillsammans med sex sjuka ungar. Några av oss hade hög feber och var mycket sjuka. Gunnar, en av mina bröder, hade hög feber och yrade. Vi andra skrattade åt honom och hans feberfantasier. Vi barn överlevde mässlingen, och det gjorde farmor med trots mörkläggning och odören i rummet.

(”Vald” betyder enligt gutnisk ordlista ”förorsakar”, men jag förstår inte riktigt ändå) .