”Det ska va gott att leva..”

”Det ska va gott att leva”, ”annars kan det kvitta”.

Inger Eriksson, som tillsammans med sin man tidigare haft en begravningsbyrå och som i dag har skrivit något på Face Book,  inspirerade mig till följande blogg. (Den sången i överskriften är hämtad från Galenskaperna.)

År 2016 fick vi möjlighet att resa med flyg från Visby till Mallorca. Jag har alltid tyckt att det är obehagligt med alla kontroller på flygplatserna. Kanske beror det på att vid en kontroll försvann min guldklocka och plånbok från bandet, när jag skulle hämta dem på andra sidan av säkerhetskontrollen. Det hade visat sig att vi hade packat en liten tandkrämstub på fel ställe i vår packning. Det var nervöst, men när vi fått tandkrämstuben i någon slags plastpåse inköpt på flygplatsen, kom plötsligt min guldklocka och plånbok fram igen.

Jag var stressad, när vi kom fram till flygplatsen på Mallorca och på vägen upp till hotellet, där det var en brant backe, kände jag hur en intensiv smärta kändes i mitt bröst. Jag kämpade på uppför backen och kom in i hotellet. En hel vecka var jag där med bröstsmärtor. Jag kom så hem till Buttle igen och ringde vårdcentralen och berättade om mina bröstsmärtor. Jag fick en tid fjorton dagar senare och tyckte det var okay. Bröstsmärtorna släppte inte, så jag ringde så småningom 1177. De sa, att jag så fort som möjligt skulle ta mig tillsjukhuset. Där visade det sig, att jag hade fått en hjärtinfarkt. Jag sändes till Karolinska sjukhuset för operation.

Den natten sov jag inte så bra för dagen efter skulle jag opereras i hjärtat. Jag kände mig ändå förvånansvärt ganska lugn. Jag var ensam på rummet, men klockan 23.00 kom det in en man, som skulle bo i samma rum som jag. Vi började prata om allt möjligt. Till slut frågade jag vad han hade sysslat med under sitt arbetsliv. Han sa, att han hade varit begravningsentreprenör.

Jag tänkte: ”Det är väldigt bra service på det här sjukhuset”. (Kunna få tala om sin begravning kvällen innan man ska opereras i hjärtat med en begravningsentreprenör).

Jag kom också att tänka på vad en gammal begravningsentreprenör en gång berättade. Han sa: ”Jag kan aldrig gå och besöka en sjuk på lasarettet, för om jag gör det, då säger alltid den sjuke till mig, Du får vänta lite”.