Min broder Martin

MartinÖ

(Martin och Anneli i slutet på 70-talet.)

Min broder Martin skulle ha fyllt 87 år i dag.

Han dog vid 68 års ålder, när han opererade hjärtat för andra gången på Karolinska sjukhuset.

I mitt griftetal skrev jag så här:
Martin ÖsterdahlGriftetal i Follingbo kyrka Skärtorsdag 28 mars 2002

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi har samlats till den här gudstjänsten för att ta farväl av Martin Österdahl och för att överlämna honom i Guds händer. Låt oss be.

Herre Jesus Kristus, Du som har makt över livet och döden, vi ber dig att Du är här hos oss idag och att du bär alla som sörjer igenom sorgen. Amen.

Jesus sa: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: Min son gå ut och arbeta i vingården idag. Han svarade: Nej, det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: Jag skall gå Herre, men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?

Texten kom till mig, så fort jag hörde att min broder dött. Martin sa, för nu många år sen, att han var ateist. Jag tror, att han ändrade uppfattning under senare år, eftersom han vid ett flertal tillfällen tog emot Herrens nattvard.

Ändå tycker jag han är lik den som först sa nej till Herren, men som gjorde så som en sann kristen bör leva. För Martin hjälpte sina medmänniskor. Hjälpte dem med mycket, eftersom hans kunskap var stor inom många områden. Anneli, vår dotter, sa några sanna ord om Martin, när hon fick reda på att han gått bort. Hon sa, han var ju min idol, det var han som jag såg upp till, när jag var barn. Jag tror att de flesta av oss kan instämma i Annelis ord: Någon period under våra liv har vi haft Martin som idol, som vi såg upp till. Den som vi lyssnade till och frågade om saker och ting.

Det är så många positiva minnen

Jag ser framför mig, när jag står här vid Martins bår, den härliga barndomstiden vid Hajdeby. Minns leken tillsammans med många av socknens ungdomar.

Minns när vi syskon satt på trappan vid Hajdeby sköna sommarkvällar och ”gjånade” och skrattade.

Minns högtidsstunderna när Gunnar kommit hem från permis från kavalleriet eller när Gösta fått ledigt från båten, och vi syskon satt samlade kring dem där vid Hajdeby och gladdes över deras hemkomst.

Vilken glädje, vilken lycka att alla var tillsammans.

Jag minns, när Martin fick sin Folkvagn. Hur han stuvade in oss ungdomar vid Hajdeby i bilen, för att köra till bion i Kattvik eller på dans någonstans. Han måste ha ställt sig frågan: Hur skulle han kunna få tag i något fruntimmer, som ständigt hade folkvagnen full av småsyskon.

Men det ordnade sig till sist. Han fick tag i en underbar kvinna, som på min prästvigningsdag blev hans hustru, Kerstin. Troget har de stått vid varandras sida i nästan 40 år. Deras hem har alltid varit öppet och gästvänligt. Medan Kerstin lagat mat och kokat kaffe har Martin fixat till något med min bil.

Martin lämnar ett otroligt stort tomrum efter sig. Det gör så ont att ta avsked av honom. Det gör så otroligt ont för oss alla. För Bertil, som varit tillsammans med sin bror från tidiga barndomsår ända från Trosings och sen genom hela livet. För Gunborg och Yngve vid Hajdeby. För Gunnar med fritidsbostaden vid Baju. För Gösta för deras gemensamma noggrannhet när det gällde byggnadsarbeten av alla de slag. För Bojan och Allan. Tänk när vi fick åka med er i nya Opel till fastlandet och vi slog ner tältpinnen i Trekanten. Vilka härliga minnen.

Vilken lycka och glädje. För lillasyster Bettan. Martin var ett föredöme för oss alla. Den kloke, rättrådige och kärleksfulle.

Martin och Kerstin var med oss på resan till Oberammergau.
Där passionsspelen av Jesu lidande och död och uppståndelse framfördes.

En av de starkaste scenerna var när Jesus efter sitt lidande och död på korset kom levande ut från graven. En fantastisk scen där ljuset liksom flödade omkring Herren.

Jag tror att scenen måste ha gjort intryck också på Martin. Dessutom tror jag att han nu finns hos Herren i detta underbara ljus.

Han gjorde ju som fadern ville, fast han först sa nej.

Björn Håkanssson körde förbi hajbygrindar för några dagar sen. Då såg han några tranor flyga över Hajby. Det var när han berättade det, som sången flyttfåglarna kom för mig.

Guds folk är som flyttfåglars skara
de vänta på uppbrottets stund,
De vänta Guds sommar den klara
Där högt ovan världarnas rund
En dag lyfter tusende vingar
För fjärran mångmila färd,
Förbi alla stjärnornas ringar
Mot himlen Guds eviga värld.

Amen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s