En ”grann” historia

DKW

1964 arbetade jag på länsmejeriet i Visby. Jag var kär i en vacker flicka från Buttle drygt tre mil från Visby där jag bodde. Bilen, en Ford sefyr, hade jag tillsammans med min bror, som bodde i Kräklingbo fyra mil från stan. Han behövde ha bilen ibland han också, så jag behövde en egen bil.

Pengar hade jag inga, så jag måste låna till bilen. Min blivande svärfars arbetsgivare gick i borgen för lånet och svärfars bröder likaså. Jag kom så till bilaffären och ville köpa en bil. De blev förvånade när de såg borgenärernas namn och undrade om det bara var en bil jag ville ha, eller om jag ville köpa hela bilaffären?

Jag köpte en DKW 3-6 a 1959 års modell. En fin bil, nästan lite sportig, för när man vevade ner fram- och bakrutan var det ingen stolpe däremellan, utan det blev en hel öppning.

Jag var stolt och glad över min bil. En gång när jag haft den på verkstad för någon liten justering och körde mot Buttle prövade jag hur fort den gick. Tror jag fick upp den i 135 km i timmen. Väl framme i Buttle ringde de från verkstaden. De var glada för att jag svarade. De hade glömt dra åt en skruv i styrinrättningen. Då hade jag tur som kom lyckligt fram.

Vi gifte oss på sommaren och jag flyttade ut till min hustru i Buttle. Jag arbetade kvar på mejeriet och körde varje dag mellan Buttle och Visby. Hösten kom och det blev halt på vägarna. Jag körde med sommardäck året om.

En tidig morgon fem minuter i sex (jag började mitt arbete kl.06.00), hände följande i en korsning. Jag såg i ögonvrån en bil komma från höger, men trodde att jag skulle hinna, så jag trampade gasen i botten, för att hinna över korsningen. Problemet var att det gjorde nog han också, för vi krockade med en väldig smäll och hans bil for in i tingshusväggen.

Dagen efter stod det på första sidan i tidningen, att två ynglingar krockade, hamnade i tingshusväggen, och att det var mycket troligt att de senare också skulle komma till tingshuset.

Mycket riktigt vi kom dit. Vid rättegången redogjorde domaren för polisernas uppgifter om olyckan. De påstod , att de mätt upp 25 meter broms- och sladd spår. Jag visste ju, att jag inte hade bromsat och funderade över hur de kunde se några bromsspår i det hala underlaget. Det sa jag i rätten, att jag inte bromsat och ställde mig tveksam till bromsspåren. Då hånlog domaren och sa :”Jaså, vi har fått en Perry Mason här i rättssalen i dag”.

Sårad sa jag inget mer. Tänkte att det lät nog bättre med bromsspår, än att jag trampat gasen i botten.

Jag sörjde min fina bil, en DKW 3-6 a som fick skrotas. Det skulle varit trevligt att ha kvar den ännu i dag.

Ja, det var just en ”grann” historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s