Jag hade tänkt att skriva något om ”Stilla veckan”, som börjar nu på söndag med palmsöndagen, men så kom jag att tänka på att jag i ”De hundra kyrkornas ö” 1983 hade skrivit en artikel om hur vi hade det under fastan i Eksta, Sproge och Levide församlingar. Jag återger här vad jag skrivit:
(Vi brukade gå en skogsrunda på 5 km, när vi bodde på Fårö. En dag när vi gick rundan hade någon satt upp den här skylten.)
I dag när vi gick till domkyrkan i Visby kom vi att tänka på hur långt vi har gått i vårt liv. Jag fyller 80 år nästa gång. Vi undrade om vi kunde ha gått runt jorden en gång? Fyra tusen mil runt ekvatorn? Gunvor, som är bättre på matematik än vad jag är fick det till att vi skulle ha vandrat 7000 mil under vår levnad.
För säkerhets skull frågade vi Google om hur långt en människa som levt 80 år gått under sin livstid. Vi fick svaret 9000 mil ! Alltså har vi gått runt jorden drygt två gånger. Inte undra på att man börjar känna sig lite trött.
(Vi har vandrat på lite olika platser på vår jord. Här vid Omarmoskén i Israel )
Foto Gunvor Österdahl
Min syster Bojan skrev en så fin dikt på gutamål som jag tycker passar så bra in just idag.
Den här versen skrev jag för några år sen.
En vinter som aldrig blev nån vinter, förrän i slutet av februari
.Vårvintar
De var ei fibbavari, u int någ snåi u eis.
Nukk tykkt vör väl iblant ,de är konstut pa någ veis,
män kund int riktut vite um hostn dråig si kvar,
ellar um de alltraidu på väg mot ladingg var.
De regnede u blåste u akrar lag ei blåit.
Kveiar u,gräusvägar, var mest en lairu gråit.
De bleir nukk ingen vintar, u de är leik så bra.
för kyld u snåi u skottning, de är int mik u ha!
Vårn blai otulu, ha gynnede till slut,
me ti u sätt ut blommar, be husvägg u be knut.
Da vakknä Gubben Vintar u ruskede pa si.
” Va är de här ti gäres? Tror di di slippar mi?
U fast ja har försiv mi, så skall di nukk fa se,
va gamle Gubben Vintar ännu kan årke me”
Så han for stei ti Ryssland u samle eis u snåi,
u skjoted me kanonar, mot fastland u mot öi.
Vårn blai så laisi, skall mene blommar dåi?
Men soli greind u sägd att nukk tular di let snåi!
” ga du i sängg u lägg di, fast Vintan kan va vass,
så far han ändå gi si, nån gangg ei släut pa mass!
Själv har ja vart klainar u kännt mi matt u svag,
men kännar ja bleir starkare, nå för var nöiar dag.”
Vårn kräupt ei sängg u drog täkke yvar si.
” Da far du säkat luge, att snart du väkkar mi”.
Fullt förståelig när man på TV ser, vad som händer i Ukraina i dag. Folket där måste uppleva helvetet på jorden. Bara för att en rysk diktator bestämt, att Ukraina skulle invaderas. Invasionen medför ett lidande utan like både för civilbefolkning och soldater.
Rysskräck har funnits för oss gotlänningar under många generationer. Jag har för mig, att jag hört berättas om en sed eller lek, när man blev bjuden på kalas till någon förr i världen. De som var bjudna till kalaset blev först stående utanför och någon skrek: ”Ryssen kommer” och alla sprang och gömde sig, för att sen på nytt komma fram och bli inbjudna till kalaset.
I dag vill man hindra ryska varor att komma in i Sverige. Nästan allt umgänge med ryssar inom kultur och idrott är mer eller mindre förbjudet. Det är kanske nödvändigt för att pressa den ryske diktatorn till eftertanke, men jag har blivit rädd för att det finns en risk att man börjar tycka illa om alla ryssar.
Jag tänker på de unga ryska soldaterna som dör i tusental, och som kan ha släktingar, vänner och bekanta i Ukraina. Jag tror knappast, att alla soldater vill förstöra ukrainarnas hem och döda kanske anhöriga. Om jag har fattat det rätt, så har de inget val. Vägrar soldaterna att avfyra kanonerna blir de troligen skjutna av sina egna. Krig är helvetet på jorden. Ondskan släpps lös.
Jag tror att det finns underbara människor också i Ryssland.
I min släkt finns ganska säkert lite av ryskt blod även om det blivit uttunnat. Det har min kära hustru också. Vi har båda långt tillbaka i tiden släktingar som varit ryssar.
En kvinna som jag talade med i telefonen ville så gärna läsa mina bloggar, men tyckte det var svårt att läsa dem i telefonen. Hon undrade därför, om jag inte kunde ge ut dem i bokform?
Kanske en bra idé, tänkte jag. Jag har ju gett ut några böcker tidigare, men det är alltid ett risktagande. Den lilla boken skulle i så fall få i stort sett följande utseende. Den skulle bestå av ungefär 100 sidor med mina bloggar från 2019 -. Skulle försäljningen gå bra kommer den att följas av flera.
Det skulle vara roligt att veta, vad ni tror om mitt ev ”företag”. Svara gärna här eller på FB vad ni tycker och tror.
(När jag hade skrivit färdigt bloggen, såg jag att solen just kommit upp över taken på Greta Arwidssons gata. Kunde inte låta bli att ta ett foto.)
I ”neters” drömde jag att jag såg Gunvor komma in till mig och hon hade i sin hand något som liknade ett sockerflarn med hål i, som jag tidigare på kvällen sett kocken Tarek göra i programmet trädgårdstider.
Gunvor stoppade sockerflarnet i min mun och det smakade ljuvligt.
Jag vaknade av att jag tuggade, och kände ännu en kort stund den ljuvliga smaken från sockerflarnet.
Aldrig förut har jag varit med om att kunna känna smaken av en drömd kaka, efter det att jag vaknat.
Jag har ofta haft mardrömmar och vaknat kallsvettig och med hjärtklappning, men aldrig upplevt, att jag känt smaken av en god kaka efter det att jag vaknat.
Konstigt, men helt underbart.
Egentligen är det ingen minneslund utan en askgravlund. Vi tyckte att minneslund är ett poetiskt och vackert namn, medan däremot askgravlund låter förskräckligt. (Det som skiljer minneslunden från en askgravlund är att det finns små plattor med namn på de som är gravsatta där. I minneslunden finns inga namn angivna.)
Nåväl, det kanske inte är så viktigt med namnet för många kallar den i alla fall för ”båten”.
Jag minns att min bror låg i samma rum på sjukhuset som en östergänning. De kom att tala om döden och min bror sa, att sen när du dör då skall du väl ligga i båten? Han svarade: ”Naj för f-n, jag har rot så mik ei mitt leiv så dei far va nuck me roende för min dail”.
(Nej för .., jag har rott så mycket i mitt liv att det får vara nog för min del.)
Kyrkorådets ordförande, Björn Håkansson, kom med ett förslag till minneslund . Han hade en idé om, att när nu Östergarn var en strandsocken skulle det passa bra med en båt som minneslund. En tremänning i dubbel storlek. Vi andra i kyrkorådet tyckte det var en mycket bra idé.
”Minneslunden” invigdes 16 april 2001. De som utförde arbetet med minneslunden var Jan Nordberg och Gunnar Vends efter Björn Håkanssons ritning. Lanternan tillverkades av Bengt Nilsson.
Det finns så mycket symbolik i denna minneslund. Dels att ”båten” nyss har lämnat ”länningen” och seglar österut mot himlen. (De flesta kristna gravar ligger i östvästlig riktning, för att de ska se Kristus, när han kommer åter. Kristus liknas vid solen. Solen går upp i öster o.s.v.)
Vi i kyrkorådet satte scilla och blåstjärnor runt båtens för som skulle illustrera det blå havet. Vita blommor runt aktern som skulle visa det vita skummet. Mitt i båten planterade vi ett olivträd som hade med Noas ark att göra. I första Moseboken 7:11 står det: ”Och duvan kom till honom mot aftonen och se då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb”.
(Ibland liknas övergången till himlen som att vi färdas över mörka vatten. Jag upplevde det själv, när jag var illa ute och låg på intensiven, att jag färdades på havet i en båt.)
Ja, det finns säkert ännu fler symboler med ”båten” t.e.x att kyrkan liknas ofta vid ett skepp.
På en trädstam där namnen på de gravsatta sitter, satte vi också upp en skylt med den gotländske skalden Gustaf Larssons dikt: ”Seiste raisu”.
Seiste raisu
Där krupp u själ vill skilles at
jär haugar sjö u nidmörk nat.
Ro ! Ro! austaräut
um din nadeteid jär slut
u mörkre vill takes me din själ.
De finns en sum vill di väl.
Dagningi austararäut
rydar ei sprang
yppnar sin port
u tar di ei fang.
(Försök till översättning från gutamålet)
Där kropp och själ vill skiljas åt
är hög sjö och mörk natt.
Ro! Ro! österut
om din nådetid är slut
och mörkret vill brottas med din själ.
De finns en som vill dig väl-
Gryningen österut
Röd i sin springa
öppnar sin port
och tar dig i famn.
Märkliga händelser
Min svärmor, Ada Appelkvist född 1918 och död 2004. Hon växte upp på en liten bondgård och fick hjälpa till med gårdens alla sysslor. Hon var vad man kan kalla en realist, som stod med båda fötterna på jorden, men hon var också lite ”synsk”, som jag hoppas framgår av min berättelse.
Hon hade en bror, som hette Bertil. Han råkade bryta sitt ben och kom på lasarettet. Adas föräldrar fick åka in och hälsa på honom där. Då fick Adas farmor vara barnvakt för henne och hennes syster. Plötsligt frågade Ada sin farmor. ”Varför lägger de Bertil i en vit låda?” Farmodern tittade på klockan, men sa inget. Det framkom senare att den sexårige Bertil hade dött vid det klockslaget. (Han hade blivit smittad på sjukhuset och fått mässlingen, och det var det han dog av.)
En annan gång berättade Ada om att hon sett en eldpelare slå ut över deras ladugårds tak. Några dagar senare såg hon en liknande eldpelare, när blixten slog ned i granngårdens ladugård, som brann ner till grunden.
Kanske hade hon fler sådana berättelser, men de behöll hon i så fall för sig själv.
Däremot var jag med om något märkligt, när jag tog foton från hennes begravning. Ett av fotona jag tog var av den igenfyllda graven som såg ut som en blomsterklädd kulle. (Tyvärr kan jag inte få tag i fotot igen för blixten förstörde min dator. Fotot är sparat som PSP. Det programmet har jag inte i min nuvarande dator.) Nu till den märkliga händelsen år 2004:
Jag hade överfört fotot till min dator. Letade intensivt efter det och hade svårt att finna det. Kunde inte begripa var jag sparat det någonstans. Till slut hittade jag det ändå. Datorn eller någon? hade sparat fotot av den vackra blomsterklädda gravkullen under rubriken: ” I himmelen”.
Kärlekens väg,
det är temat i kyrkan nu på söndag. Fastlagssöndagen.
I förrgår invaderade Ryssland Ukraina med sin krigsmakt och ville få dem till underkastelse. Ukraina gör förtvivlat motstånd och utsätts för enorma lidanden.
Det är säkert många fromma ukrainare och också ryssar som bett intensivt till Gud att det inte skulle bli någon invasion. Ändå hände det.
Hur kunde Gud tillåta? Varför finns det så mycket lidande i vår värld?
Kyrkan har inget bra svar på det. Vi har ett namn på frågan varför det får finnas så mycket lidande. Vi kallar det för ”teodiceproblemet”, men det hjälper ju inte.
Jag kommer ofta tillbaka till min ”syn” i S:t Patrokli kyrka i Soest, där Jesus dignar under korset och min tanke var: ”Stackare släpar Du ännu på det där gamla korset”?
Så är det nog? Jesus släpar ännu på korset, som han en gång bar upp på Golgatas kulle. Han gör det för vår skull.
Vi har en Gud som delar vårt lidande, Lider med oss och hjälper oss att bära. Det är så många frågor som lyder: ”Varför låter Gud det ske? ”Varför tar han inte bort det onda”? Vi har som sagt inget svar, men vi har en Gud som lider med oss. En som har gått kärlekens väg.
Det finns en gammal judisk legend, som heter Den första tåren och som bygger på 1 Mos 3 i bibeln. Jag tycker den påminner lite om vad jag menar. Legenden hämtad från boken: ”Den nödvändiga smärtan”. Jag citerar från den:
”När Adam och Eva förvisades från Edens lustgård, såg Gud att de ångrade sitt brott. Han kände medlidande med dem och sade vänligt: ”Stackars barn! Jag har straffat er för era synder och har fördrivit er ur Edens lustgård, där ni levde sorglöst och utan bekymmer. Nu träder ni in i en värld så full av sorg och olycka att det trotsar all beskrivning. Dock ska ni veta att jag är givmild, och att min kärlek till er varar för evigt. Jag vet att ni kommer att möta många motgångar som kommer att förbittra ert liv. Därför ger jag er min dyrbaraste skatt, denna kostbara pärla – tåren. När ni överväldigas av sorg, när era hjärtan är nära att brista och stor smärta griper tag i er själ, då kommer denna tår att falla från era ögon, och bördan blir strax lättare att bära.”
Vid dessa ord förlamades Adam och Eva av sorg. Tårar vällde fram ur deras ögon, strömmade nerför deras kinder och föll ned på jorden. Och det var dessa smärtans tårar som först fuktade jorden. Adam och Eva efterlämnade ett dyrbart arv till sina barn. Och alltsedan dess, när människan upplever stor sorg, när hennes hjärta värker och hennes sinne är tungt, rinner det tårar ur hennes ögon. Och se, sorgen lindras!” (Slut på citatet.)
Vi är många i dag som gråter med Ukrainas folk.
Sunes blogg 