Att vara hundvakt

Det kan ha sina poänger.
Det här var en sån dag. Vi hade varit i Visby, för Gunvor skulle ta några prov på lasarettet. Väl hemkomna till Buttle stod det en husbil på gården. Det var min brorsdotter Aina och hennes man, Manfred som kommit på besök. Vi bjöd dem på kaffe och medan vi drack kaffet, kom vårt barnbarn Elin och hennes kille, Alexander för att lämna hunden Prillan, som är en stor Vorster.

Jag ville berätta för Aina och Maffe, som han kallas, vem ”Alex” var och vad Elin och han sysslade med. Det märkliga var, att jag kunde inte komma ihåg vårt barnbarns namn. Jag letade febrilt i min hjärna, men jag kom bara inte på det. Plötsligt fick jag huvudvärk och mådde illa, så jag ursäktade mig och gick och la mig. Trodde att jag fått en ny stroke. Somnade och kände mig lite piggare när jag vaknade och gick ut i snickarboden för att laga en stol. Jag fick använda min fars gamla rubank och putshyvel och det tog lite tid att få ordning på hyveljärnen, så jag glömde alldeles bort att jag kanske skulle dö.

På kvällen, när vi lagt oss och släckt lyset sa jag eftertänksamt till Gunvor: ”Det kommer att bli väldigt ensamt för den av oss som blir kvar, när den andre av oss har dött”. Plötsligt fick jag en våt slät puss mitt på munnen. Det var Prillan som ljudlöst smugit sig fram till min säng och pussat mig. Det var som om hon ville säga: ” Vad gnäller du för? Jag finns ju.”

En annan gång när vi var hundvakt för Herman, dvärgpudeln. Hände det sig att jag låg på soffan och såg på TV. Herman, dvärpudeln låg alldeles bakom min ända.
Jag fick väderspänning i magen, och eftersom Gunvor och jag varit gifta 58 år och inte har några hämningar för varandra, utan fiser fritt efter behag, så drog jag av en ”rökare”. Hunden Herman, som låg alldeles intill min ända, kastade sig handlöst bakåt vid ”krevaden”, satte sig upp ruskade på huvudet och såg ut som om han undrade : ”Vad tusan var det där?”.

Så visst har det sina poänger att vara hundvakt.