Det börjar glesna i leden.
Fick nyss läsa i tidningen att ännu en jämnårig kamrat till mig hade dött. Minst fem av mina skolkamrater har tidigare avlidit. Asta, en intelligent och glad tjej. Bengt-Ola, Kerstin, Birgitta och Hasse. Alla är de borta.
Jag minns att dotterns svärfar sa: ”De har har börjat hugga i vår skog”.
Min syster Bojan sa, att hon tyckte att nu började det mer och mer likna ett kalhygge.
Hon berättade så om en minnesstund hon varit på. En äldre man hade med svårighet rest sig upp för att tala om sin vän som gått bort. Han kände sig ensam och uttryckte att han mer och mer kände sig som en ”gammel fråiitall som sto där ainsummen mitt pa haidi.” (en gammal frötall som stod där ensam mitt på heden)
Jag tyckte det var så fint sagt: ”En fråitall sum star där ainsummen mitt pa haidi”.
Ibland kan det nog kännas så när någon dör, och man blir ensam kvar.
Jag tänker ofta på min far, som var 52 år när jag föddes,och som dog när han var 75 år. Han tyckte inte det var konstigt att han skulle dö. ”Det är ju vår tur nu”, sa han.
”Fråitallen” var fin. Undrar om man blir en sån? Ensam kvar mitt på heden?
Sunes blogg 
Har mist fyra nära under tre månader. Sorg o saknad får man lära sig att leva med. Det är ju så livet är. Är 71 och när många är borta redan nu, så tycker jag det är för tidigt att mista.
GillaGillad av 1 person