Sunes blogg

Fotot taget av Anders Berg. Vy över östergarns kyrka med omnejd, Kristi himmelsfärds dag 2005?

Dagen började med att drygt 50 personer gick från Gammelgarn över östergarnsberget till platsen, där jag står på fotot. Man tror att Linné gick den vägen, fast tvärtom på 1700 talet.

Monica Lindström kom ridande på sin häst. Hon var utklädd till Linné själv. När alla kommit fram fick jag på plats hålla gudstjänst över ämnet Kristi himmelsfärds dag. Det är lite knepigt att berätta om himmelsfärden. Vi vet inte riktigt var Himmelen är någonstans. Jo, vi vet att himlen är där Gud är, men kanske inte bakom månen eller Mars, som man sjunger i en visa. Lukas berättar om Jesus att ett moln tog honom bort. Molnet är ofta ett tecken på Guds närvaro och förekommer just i den betydelsen på några ställen i Bibeln.

Lukas skriver också i apostlagärningarna: ”Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni sett honom fara upp till himmelen”.

Jag talade i dag med förre domprosten i Stockholm och gamla studiekamraten, Hans Ulfvebrand. Vi kom att tala om att Jesus nu snart dröjt i 2000 år med att komma tillbaka till jorden. Hur ska kyrkan ställa sig till att han inte kommit än?

Jag lästen någonstans att den största krisen som kyrkan gått igenom var, när den siste aposteln Johannes dött, och Jesus inte kommit tillbaka. Man var övertygad om att Herren skulle komma tillbaka innan den siste aposteln avsomnat.

Plötsligt fick jag några konstiga känslor. Jag tycker det är skönt att Herren dröjer. Annars skulle inte våra älskade barnbarnsbarn, Gabriel, Ingemar, Malte och Kasper fått vara med i himlen. De hade i så fall aldrig existerat.

Ibland tror jag, att jag har allt för knäppa tankar.

(Jag var väldigt tveksam till, om jag skulle skriva den här bloggen, men så kom jag in i friggeboden i Buttle och fick se det fina fotot, som Anders tagit och gett oss i gåva. Då såg jag det som en vink, att jag skulle nog skriva den ändå.)

Hittade den här gamla  tidningen, Gotlänningen från den 5 juni 1963 i en låda i dag. I den finns en artikel med frågan: ”Hur ska det gå i Hajdeby?”

Det är också bilder i tidningen från de fyra gårdarna och folket där. Märta Hanell, vid gården närmast Torsburgen, Judit Lithberg på mellangården med det fina gårdskorset och så grinden från mitt hem där min mor Elsa står vid grinden med mina systrar Gunborg till vänster om henne och Lisbeth (Bettan) till höger.

Ja, hur har det gått vid Hajdeby. Min mor och far hade nio barn, sex grabbar och tre flickor. Ingen av oss  ville då ta över gården. Arthur och Märta Hanell hade två söner, Lars och Harry. De valde den militära banan.

Judit Lithberg hade inga barn och inte heller Erik Hjorter.

Mina syskon ,Gunborg, som var hemmadotter, och hjälpte min mor att ta hand om farmor som var sängliggande och så alla oss småsyskon som krävde sin uppassning. blev kvar i hemmet. Bertil blev lastbilschaufför och flyttade till Visby, Martin blev elektriker och flyttade till Follingbo, Yngve blev kvar och hjälpte far med gården. Gunnar blev fastighetsskötare och flyttade till Halmstad. Gösta blev ingenjör och försvann till Örebro. Bojan arbetade i affär och hamnade i Klinte. Jag själv blev präst och min sista tjänst var kyrkoherde i Östergarn. Bettan var lantbrevbärare och hamnade i Klinte.

Min far Gustaf dog 1967, och min mor Elsa dog 1969. Gunborg och Yngve tog då över den lilla gården. I dag bor Yngve ensam på gården, och på vintern är han nästan ensam vid Hajdeby. Han har gården utarrenderad.

Efter Judit Lithbergs död på mellangården togs gården över av släktingarna Österberg. Mellangården har så bytt ägare några gånger. Gårdskorset har sågats ner.

Gården närmast Torsburgen såldes till Sven Spjuth, för att sen ytterligare några gånger ha sålts.

Erik Hjorters hus har också varit till salu några gånger och bytt ägare.

Jag tänker på,att när jag var barn i början på 1950 talet så var vi 21 personer fast boende vid Hajdeby. Nu år 2022 är Yngve på vintern ofta ensam kvar med Einar som bor en fem, sex hundra meter bort i Erik Hjorters stuga.

Jag blev inspirerad, när jag hittade den gamla tidningen att svara på frågan: Hur ska det gå i Hajdeby?” Hoppas någon annan också tyckte det var intressant.

 

Erik Hjorter

Judith Lithberg

Märta Hanell

 

I dessa oroliga tider händer också roliga saker.

Gunvor och jag tycker att jag ofta är trött och sover mycket. Jag kan sova efter frukost, efter lunch och gärna en stund också efter rapport på kvällen. Dessutom sover jag ofta hela nätterna. Visserligen går vi minst en halv mil varje dag, men ändå?

Vi tänkte båda, att det kanske stod något om diabetes i min journal. Jag hade varit på vårdcentralen  för en månad sedan, så vi gick in i min journal för att se vad som stod där. Alla värden var bra  enligt läkaren, så det fanns inget direkt att oroa sig för. Jag hade berättat för läkaren att jag hade haft ont i en axel ett helt år efter det att jag kastat varpa på mors dag.

I min journal stod det, att jag haft ont i en axel nästan ett helt år efter att ha kastat vatten.

Kasta vatten? Det är väl ett lite finare uttryck för att ”pinka”? Jag tänkte: Det lät manligt och fint med att ”kasta vatten” istället för den tunna ”gubbstråle” som numera förekommer.

Gunvor hon sa: ”Det måste ha varit tungt vatten, som orsakade axelskadan”.

(”Selfish” av deltagare i gruppen tagen av Inger Hägg. Från vänster Inger, Frej, Yngve, Rolf och jag själv Sune. Framför sitter Erik)

Vi var några släktingar till Mikael Isberg född 1790 och som kommit från Estland till Gotland 1811. Det blev dock mest tal om hans son ”Jörrn” som var mera känd i Östergarn. Jag är femte generationen av släkten Mikael Isberg. De andra är något liknande.

Vi kom att tala om gamla byggnader och var de gamla hade bott. ”Jörrn” hade med sin familj bott vid Sigdes länning i Östergarn. Ruinerna av huset kan man ännu se.

Vi kom vidare in på om det fanns något gemensamt släktdrag hos oss ”isbergare”. Vi hittade just inget. Inger är duktig på att spela gitarr och att sjunga. Frej är en duktig affärsman. Yngve hade varit bonde och deltidsbrandman. Rolf är en duktig konstnär, som gjort många tavlor. Erik, en kunnig jägare och en gång mycket duktig klockare. Vi hittade inte direkt några gemensamma släktdrag. Fast det förstås.

En man ringde mig en kväll, och vi kom att prata om släkten Isberg. Jag talade om för honom, att min farmor var född Isberg. Då sa han, att jag måste säga att alla ”isbergare” de är ”besmittade” med att ljuga.

Jag tyckte inte att jag hittade något, som jag var riktigt bra på. Då berättade Erik att jag varit någon sorts underhållare i Gammelgarn vid ett tillfälle, och att han då hört någon säga, när de gick ut genom dörren på kvällen: ”De vait ei f-n um int den där prästn jär bättar pa u berätt historiar, än ti predeike?

Fem generationer. Det blir en otrolig samling av gener om man räknar in alla släktingar, fäder och mödrar, som man kunnat ärva gener från. Därför tror jag att alla människor är unika. Vi liknar egentligen inte så mycket  någon annan.

Fast jag kom att tänka på, när jag tillsammans med brudens mor på en vigsel stod och såg ut över brudföljet efter vigseln. Brudens mor sa: ”Kan Du förstå, Sune, hur kunde Göte och jag få en så vacker brud”? Jag hade alldeles nyss läst om det här med gener och sa till brudens mor: ”Ja, man ärver minst tio generationer tillbaka”.

 

 

Det är spännande och roligt, men innebär också en viss vånda.
Boken Längtan efter tro , som kom ut på Skeab/Verbums förlag 1981, fick jag en krona och femtio öre per bok. Den kom ut i 3000 ex så det blev en bra slant ändå. (Jag fick reda på att 97% av alla manus som kom in till förlaget refuserades och skickades tillbaka till författaren. Så jag blev stolt och glad för att de ville ge ut min lilla bok och hade gått med på ännu mindre betalt.)

De andra böckerna, utom den nu utkomna fick jag hjälp av Mart Marendt att ge ut. Jag betalade själv alla kostnaderna för böckerna. Nervöst var det, men de utlagda kostnaderna gick ihop med råge.

Den nyligen utkomna boken, som är en bloggbok med titeln Mellan himmel och jord har jag fått hjälp med av Tobbe Stuhre. Tjugofem tusen kronor med moms och allt kostade den att ge ut. Jag har våndats inför beslutet att ge ut den och ta av våra gemensamma besparingar. Gunvor och jag har ända sen vi gifte oss haft gemensam ekonomi. En gemensam kassa.

Det har varit tur för mig, för jag är inte så bra på ekonomi. Det händer, att jag ännu minns den gången på 1960 talet, när jag gick och köpte en TV för hennes sparade pengar. Det var VM i ishockey, och jag tyckte det gick före allt. Jag minns också, när jag blev sugen på en videospelare och köpte den på avbetalning. Väl hemma hos Gunvor med videospelaren plockade hon fram de sista korvörena vi hade och såg till att jag åkte till Hemse och betalade den kontant.

I dag sa Gunvor till mig, när vi var ute på vår promenad: ”Varför är du inte riktigt glad över att din bok har kommit ut”. Jag sa: ”Jag kan inte låta bli att våndas och oroa mig för kostnaden. Tänk om vi förlorar tjugofem tusen för mina vansinniga idéer”.

”Äsch”, sa Gunvor. ”Vi har god ekonomi. Boken är betald och även om du bara skulle få 100 böcker sålda, så gör det ingenting. Vi klarar oss, så var nu glad att din bok: Mellan himmel och jord kommit ut.

Hon är skön min hustru.

Mellan himmel och jord.

Nu har det hänt igen. Jag ger ut en ny bok med mina tidigaste bloggar.
Jag undrar så över varför jag gör det? Det är ett risktagande på 25 000 kronor. Hade det inte varit bättre att satsa pengarna på en bra bil?

Frågorna är många. Jag fyller 80 år nästa gång, och så håller jag ännu på så här. Har jag inte fått nog av oförtjänt uppmärksamhet och att synas till varje pris?

Varför håller jag mig inte lugn och njuter mitt otium på gamla dar? Mätt på uppmärksamhet och på att synas. Jag tänker på psalmen 304: ”Lär du mig skog att vissna glad, en gång som höstens gula blad…”. Varför klamrar jag mig fast så som ett visset löv, som hänger kvar där och dinglar och vägrar släppa taget från kvisten?

I bästa fall beror det på att jag tycker det är roligt att skriva. Jag har lättare för att formulera mig i skrift än i vanligt tal. Talar jag tappar jag lätt orden, särskilt om jag tycket det är något viktigt jag vill säga.

Glad är jag över att vårt barnbarn skrev så fint om mig och att jag inspirerat henne att också skriva ner sina tankar och funderingar. Hon tycker t.o.m att hennes morfar är klok. Älskade barnbarn. Det är gott att höra, även om det inte är sant.

Klok eller inte, så ger jag i alla fall ut min nya bok full av tankar och funderingar med titeln Mellan himmel och jord.

Boken kommer att finnas till försäljning hos bokhandlarna Wessman& Petterrsson, Norrbys och bokcaféet Porten.
Boken kan också hämtas hos mig efter överenskommelse på tel. 070 3372420.

Detta är min märkessköld som jag hittade på loftet för några år sen. Jag minns med glädje min aktiva tid som idrottare. Jag var aldrig någon stor stjärna i någon av de sporter jag utövade, men roligt hade jag.

Det är fint för en gammal gubbe, som börjar få svårt att ta sig i och ur bilen, att minnas tillbaka på tiden, när det var lätt att röra sig.

Jag har många simmärken, allt ifrån järnmärket till bronsmagistern, men aldrig deltagit i någon simtävling. Märkena är tagna vid simkurser i havet.

Ishockey har jag spelat en match, som vänsterforward i östergarnslaget. Vi spelade mot VIF/Gutes B-lag. (Om jag minns rätt). Vi förlorade med 44-3. Jag gjorde inget mål, utan förde i matchen en något anonym tillvaro.

Östergarns idrottsklubb kom att betyda mycket för mig. Vi cyklade minst en kväll i veckan från Hajdeby i Kräklingbo till Östergarn för att spela bordtennis. (Vi, det var min syster Bettan, min kompis Harry och jag.) I bordtennis har jag tävlat mycket.

Även i badminton har jag tävlat. Tillsammans med Bengt Jakobsson, Mallgårds i Levide, Bo Bergman, som var inneboende i Bengts familj, Eva , Bengts dotter, och vår dotter Anneli . Tillsammans bildade vi Hemses A lag. Ett år vann jag klubbmästerskapet i badminton i Hemseklubben. Det var annars Bengt Jakobsson som brukade vinna den titeln. Efter att jag fick en hjärtinfarkt gick det inte så bra för mig att spela längre. Det hände att jag fick spela dam, när någon av damerna fattades.

Silvermärket i skytte erövrade jag under militärtjänstgöringen. En gång vid en tävling i fältskytte sköt jag fullt i alla mål och fick någon dags permission för det. Det märkliga var, att jag i första figuren hade tolv träffar av sex möjliga. (Det var min kompis Harry som tagit fel och skjutit på min figur också.)

Tennis spelade jag med min kompis Per-Johan Göthberg  en gång i veckan under många år. Vi övergick till att spela dubbel i tennis, när vi blivit för gamla att spela singel.

Jag var på en jazzkonsert för några månader sedan och kom att sitta vid en man i min ålder. Han kom ihåg att jag spelat tennis. ”Du hade just inte några rena slag i tennis, men du var en jäkel på att springa”, sa han.

 

 Den här påskbonaden ropade jag in på en kyrklig syföreningsauktion i Levide församling 1978. Hon som gjort den hette Elsa Wallin och är nu borta sen många år. Elsa var en trogen gudstjänstbesökare.

Jag minns att jag ropade in den för 400 kr. Det var mycket pengar för en som fått skattelindring på grund av att ha kommit under existensminimum. (Gunvor var då ännu hemmafru och vi hade tre barn. Prästlönen var inte heller så hög på den tiden.)

Budskapet på påskbonaden var så viktigt för mig, att jag tyckte det var värt pengarna och att den passade i Eksta prästgård.

Nu i natt, påsknatten firas påsknattmässa i många kyrkor världen över. En gudstjänst som börjar i mörker och slutar i strålande ljus och med kyrkklockor som jublande förkunnar att något underbart har hänt. I kyrkorna ropar det glada folket: Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden.

Inte undra på att vi inför påsken hälsar varandra med

Glad påsk

(Bilden hämtad från Wikipedia)

Väl hemkommen från en fin långfredagsgudstjänst i Guldrupe kyrka har jag blivit inspirerad att skriva ännu en blogg.

Jag minns en långfredagsgudstjänst i Vall kyrka 1976. Vår familj fick bo i Valls prästgård hos prästen Nils Huhta under påsk ledigheten från mina studier vid Universitet i Uppsala. Jag fick i uppdrag att predika på långfredagen i Valls kyrka.

En bok hade kommit ut under 60-talet eller kanske tidigt 70-tal. Den hade titeln Gud är död.

Jag blev bedrövad över bokens innehåll. Jag tyckte mig ha kommit till tro på att det fanns en Gud och var lycklig över det och så denna bok, som skakade om min tro.

I min predikan denna långfredag 1976 berättade jag lite om boken och slutade med orden att en gång var det sant, detta att Gud var död. Det märktes t.o.m, i själva skapelsen. Det blev mörkt över hela jorden i tre timmar. Det var solen som förmörkades. Förlåten i templet rämnade.

Jag såg fram emot att få predika också på påskdagen samma år och få berätta fortsättningen på evangeliet, detta att Herren Jesus Kristus besegrat döden och blivit levande igen.

På långfredagen var det i Valls kyrka en 30-40 gudstjänstdeltagare. Besviken blev jag när det på påskdagen kom tre eller fyra personer. Jag, som så hade sett fram emot en fylld kyrka och fått berätta för dem om den glada händelsen.

Jag berättade det för prosten Erik Beijer och undrade över hur konstigt det var, att fler kom till långfredagens gudstjänst med det hemska budskapet än det kom till påskdagens gudstjänst med det glada budskapet och där kyrkan fylldes med glädje och lovsång. Då sa han, att det var väl inte så konstigt, Du hade ju på långfredagen sagt att Gud är död. Varför skulle de då komma tillbaka? (Ja, han skämtade förstås.)

Jag har under alla år jag predikat på långfredagen tyckt att det var svårt att predika över försoningen mysterium. Många gånger har jag haft lust att göra som en annan präst gjorde. Han sa efter att ha läst långfredagens evangelium: ”Nu har evangelisten Lukas talat. Jag har inget att tillägga. Amen”.

Leif W G Persson sa en gång något, som jag tycker mig känna igen.
”Den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram”.

Det är möjligt, att jag tolkar honom fel, när jag säger, att jag tycker mig känna igen vad han menar. Jag tror, att han menar, att även om man klarat av alla ”tentamen” så tillhör man inte ”rätt” klass från början, kan man ibland uppleva, att jag inte hör hemma här. Resan har ännu inte nått riktigt fram.

Kanske beror det på mindervärdeskomplex.

Jag tillhör arbetarklassen. Varit mejeriarbetare och stenbrottsarbetare i min tidiga ungdom, men som på ett ganska underligt sätt fått möjlighet att studera och tagit akademisk examen. Visserligen bara teologie kandidatexamen efter fem års akademiska studier, men ändå. Jag har varit med i den akademiska världen, och kanske ändå inte.

Jag tycker mig ha en blandning av hybris och mindervärdeskänsla. En tentamen jag minns från studierna till teol.kand. examen, var en mycket svår tentamen, där vi skulle redogöra för det språkliga i grekiskan + flera böcker på engelska, som handlade om exegetiska tolkningar.
Bedrövad och ledsen cyklade jag hem från tentamen. Jag var övertygad om att jag hade ”kört”, att jag inte klarat mig. Desto gladare blev jag, då jag fick reda på att jag var ensam i min studiegrupp, som svarat rätt på alla frågor.

Så mindervärdeskomplex och lite av hybris lider jag nog av.

Det var egentligen inte vad jag tänkte skriva, när jag satte som rubrik Sluttentamen. Det är som någon sa, att det som kommer upp i hans hjärna, det kommer osorterat ut ur munnen.

Jag tänkte så här: ”Nu har jag klarat alla tentor, men en återstår. Den inför Vår Herre på yttersta dagen.

Allt för ofta har jag kanske berättat i böcker och tal om min bakgrund till präst. Detta att jag sagt mig vara ateist från början, men kommit till tro genom att på ett mirakulöst sätt fått mina ögon öppnade av en ängel, när jag somnat vid ratten då jag körde bil.

Det är möjligt, att jag kände en kallelse att berätta för ateister att det finns en Gud, och att det finns ett hopp. ”En glädje bortom graven…”

Det är också möjligt, att jag inför prästvigningen trodde mig ha fått en kallelse att vara något av en präst för vanliga arbetare eller ”fotfolket”. (Jag har underligt nog, trots att jag lidit av mindervärdeskomplex, inte skämts för att jag varit arbetare. Tvärtom finns det nog en del som tyckt att jag skrutit med det.)

Det är först nu, när jag snart ska fylla 80 år, som jag börjat tvivla på min livsuppgift. Var det hela ett misstag? Har jag lurat mig själv? Jag kan inte sjunga och absolut inte leda någon psalmsång. Ungdomssekreterare och präst har jag varit och präst är jag väl än, men först nu förstått, att det var tråkigt att jag inte kunde sjunga litanian och de övriga delarna i liturgin.
Gunvor, min hustru, försöker trösta mig med orden, att då har du ju alltid fått hjälp av andra. De har fått en uppgift och fått betyda något. Ja, hon är ”go” min hustru.

En gång sa en man i ett tacktal, riktat till min hustru, att han inte kunde förstå vad hon såg hos Sune. Det var ett skämt förstås, men innerst inne blev jag allt lite sårad.

Jag funderade på att skriva ett brev senare till honom, men vad kunde jag skriva? Om han inte såg något värde i mig, så var det inte så lätt att övertyga honom att jag kanske hade något.

Dessutom var jag just då inne i en depression, eller en stund av klarhet, då jag själv inte tyckte jag var något. Jag, som trott mig vara en präst för arbetarklassen, förstod att jag inte var det heller.

(Trots att en frikyrkoman en gång sagt till mig, att om du varit präst här hade vi aldrig behövt bli baptister.) Vad han nu kunde mena med det?

Tyvärr är jag också medveten om, att jag inte alltid levt ett liv, som jag borde. Så hur kommer det att gå för mig i SLUTTENTAMEN?

Jag får göra som grabben Kalle, när han efter att ha gjort något bus i söndagsskolan fick en tillrättavisning av söndagsskolfröken som sa: ”Kalle, Kalle. Hur ska det gå för dig på domens dag?” Kalle svarade: ”Då, då springer jag och gömmer mig bakom Jesus”.

De ”riktiga” helgonen såg inte så mycket på sig själva, utan de såg på Herren Jesus. Även där har jag mycket att lära av dem.