Slut-tentamen

Leif W G Persson sa en gång något, som jag tycker mig känna igen.
”Den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram”.

Det är möjligt, att jag tolkar honom fel, när jag säger, att jag tycker mig känna igen vad han menar. Jag tror, att han menar, att även om man klarat av alla ”tentamen” så tillhör man inte ”rätt” klass från början, kan man ibland uppleva, att jag inte hör hemma här. Resan har ännu inte nått riktigt fram.

Kanske beror det på mindervärdeskomplex.

Jag tillhör arbetarklassen. Varit mejeriarbetare och stenbrottsarbetare i min tidiga ungdom, men som på ett ganska underligt sätt fått möjlighet att studera och tagit akademisk examen. Visserligen bara teologie kandidatexamen efter fem års akademiska studier, men ändå. Jag har varit med i den akademiska världen, och kanske ändå inte.

Jag tycker mig ha en blandning av hybris och mindervärdeskänsla. En tentamen jag minns från studierna till teol.kand. examen, var en mycket svår tentamen, där vi skulle redogöra för det språkliga i grekiskan + flera böcker på engelska, som handlade om exegetiska tolkningar.
Bedrövad och ledsen cyklade jag hem från tentamen. Jag var övertygad om att jag hade ”kört”, att jag inte klarat mig. Desto gladare blev jag, då jag fick reda på att jag var ensam i min studiegrupp, som svarat rätt på alla frågor.

Så mindervärdeskomplex och lite av hybris lider jag nog av.

Det var egentligen inte vad jag tänkte skriva, när jag satte som rubrik Sluttentamen. Det är som någon sa, att det som kommer upp i hans hjärna, det kommer osorterat ut ur munnen.

Jag tänkte så här: ”Nu har jag klarat alla tentor, men en återstår. Den inför Vår Herre på yttersta dagen.

Allt för ofta har jag kanske berättat i böcker och tal om min bakgrund till präst. Detta att jag sagt mig vara ateist från början, men kommit till tro genom att på ett mirakulöst sätt fått mina ögon öppnade av en ängel, när jag somnat vid ratten då jag körde bil.

Det är möjligt, att jag kände en kallelse att berätta för ateister att det finns en Gud, och att det finns ett hopp. ”En glädje bortom graven…”

Det är också möjligt, att jag inför prästvigningen trodde mig ha fått en kallelse att vara något av en präst för vanliga arbetare eller ”fotfolket”. (Jag har underligt nog, trots att jag lidit av mindervärdeskomplex, inte skämts för att jag varit arbetare. Tvärtom finns det nog en del som tyckt att jag skrutit med det.)

Det är först nu, när jag snart ska fylla 80 år, som jag börjat tvivla på min livsuppgift. Var det hela ett misstag? Har jag lurat mig själv? Jag kan inte sjunga och absolut inte leda någon psalmsång. Ungdomssekreterare och präst har jag varit och präst är jag väl än, men först nu förstått, att det var tråkigt att jag inte kunde sjunga litanian och de övriga delarna i liturgin.
Gunvor, min hustru, försöker trösta mig med orden, att då har du ju alltid fått hjälp av andra. De har fått en uppgift och fått betyda något. Ja, hon är ”go” min hustru.

En gång sa en man i ett tacktal, riktat till min hustru, att han inte kunde förstå vad hon såg hos Sune. Det var ett skämt förstås, men innerst inne blev jag allt lite sårad.

Jag funderade på att skriva ett brev senare till honom, men vad kunde jag skriva? Om han inte såg något värde i mig, så var det inte så lätt att övertyga honom att jag kanske hade något.

Dessutom var jag just då inne i en depression, eller en stund av klarhet, då jag själv inte tyckte jag var något. Jag, som trott mig vara en präst för arbetarklassen, förstod att jag inte var det heller.

(Trots att en frikyrkoman en gång sagt till mig, att om du varit präst här hade vi aldrig behövt bli baptister.) Vad han nu kunde mena med det?

Tyvärr är jag också medveten om, att jag inte alltid levt ett liv, som jag borde. Så hur kommer det att gå för mig i SLUTTENTAMEN?

Jag får göra som grabben Kalle, när han efter att ha gjort något bus i söndagsskolan fick en tillrättavisning av söndagsskolfröken som sa: ”Kalle, Kalle. Hur ska det gå för dig på domens dag?” Kalle svarade: ”Då, då springer jag och gömmer mig bakom Jesus”.

De ”riktiga” helgonen såg inte så mycket på sig själva, utan de såg på Herren Jesus. Även där har jag mycket att lära av dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: