Gunvor och jag såg en bra gammal film i går kväll. Kedjan hette den. Den slutade inte förrän kl. 01.00.
Jag gick ut en sväng i trädgården efteråt, för att kolla in stjärnorna. Jag såg en som lyste väldigt starkt i öster. Det var bara det, att det var ingen stjärna. Det var planeten Jupiter.
I kväll såg vi programmet Allsång på Skansen. In kommer programledaren iklädd lite konstiga kläder. Snabb och käck och mycket påläst och kunnig, men ändå. – Det var inte Lasse Berghagen.
Det fick mig att fundera.
Hur blir man stjärna?
Vad är det som är utstrålning?
Vad är närvaro?
och hur kan en person fånga ett rum fyllt av människor genom sin närvaro?
”Jag kan ha fel”, som munken Björn Natthiko Lindeblad gav ut en bok med titeln på.
Hur blir man en stjärna? På idrottsarenan är det enkelt. Det är den som vinner en massa tävlingar, såsom Sara Sjöstöm. Hur man blir en stjärna på scen är svårare att förstå.
Vad är utstrålning? Det vet jag inte heller. Det måste ha något med personens karisma att göra. Det är svårt att fånga vad det egentligen är.
Vad är närvaro? Ja, där känner jag mig något säkrare. Det finns som sagt många, som man märker är mycket kunniga och pålästa, men som inte är närvarande i det det de säger. De tänker på något annat. Vad ska hända sen? Har barnet det bra? o.s.v.
Jag har predikat i över 40 år och märkt, att även om jag predikat någon annans predikan och läst upp den, så har jag märkt trots att jag vet att den var mycket bättre än någon jag själv skulle författat, så har jag inget grepp i predikan över församlingen. Jag har inte varit tillräckligt närvarande.
Ja, vad är en stjärna? Vad är det som gör att somliga kan trollbinda en församling, så att de lyssnar så intensivt, så att man kan höra en knappnål falla.