Sunes blogg

Energi ?

Gunvor och jag är ute och går mycket. Jag funderar över hur det kan vara, att jag tycker det är lättare att gå, om vi går i takt?
Likadant minns jag från det att man gjorde värnplikten och var ute och marscherade. Visst var det lättare att gå, om alla gick i takt? Kan det ha med energi att göra?

Det känns också mycket bättre i kyrkan om det är femtio gudstjänstdeltagare, än om man sitter där ensam i kyrkbänken. Jag är också ofta på Visby IBK s hemmamatcher. Det är en väldig skillnad på om det är 1000 personer i publiken, än om man sitter där några stycken. Kan det också ha med energi att göra?

Jag läste någonstans att energin aldrig försvinner. Den byter bara form. Jag har också läst att om åtskilliga miljarder år har energin tagit slut i universum och allt är bara mörkt? Konstig tanke, att det inte skulle finnas en enda lysande stjärna på himlen?

I Illustrerad vetenskap läste jag en skapelseberättelse där det stod: ”Från början fanns absolut ingenting, men så blev det kortslutning i detta ingenting och så uppstod Big Bang.”

Hur det nu kan bli kortslutning i ingenting, frågar jag mig.

Jag pratade med en astronom om detta och han sa, att energin alltid har funnits. Då tänkte jag: ”Aha, då är det med energin som med Gud, eller – Är Gud det samma som energin?”

Ja, jag har mina funderingar och tankar. I övrigt är jag frisk och mår bra.

Den filmen såg jag för tredje gången i kväll på TV. Jag är fascinerad av den och tänker  ofta på hur bra det skulle vara, om vi kunde resa bakåt i tiden.

Vilken tid skulle jag då helst välja? Kanske 1950- talet, då min farmor, mor och far och alla mina syskon levde. I min lilla bok ”Är det en dröm, så låt mig drömma”, tänker jag mig tillvaron i himlen som, att jag får komma till ett bord där vi alla sitter vid Hajdeby , där det stojas och glammas och alla är lyckliga och glada.

Det var för mig en lycklig tid där ingen sorg eller oro fanns. Jag minns också ett underbart ögonblick, när jag var en fyra, fem år.  Det var en vacker solig dag någon gång i oktober. Min far och mina äldre bröder lade nytt spåntak på ladugården. Jag gick ut från huset iklädd varma kläder och pjäxor. Solen sken  och ett tunt islager  hade lagt sig över en liten vattenpuss, som det klirrade i, när jag trampade i den. Konstigt? Varför minns jag just den händelsen? Jag minns, att jag var lycklig och allt kändes så bra. Kanske var jag bara fem år då. Skulle jag verkligen vilja tillbaka till den tiden, om det nu var möjligt?

Kanske för en dag  eller så, men skulle jag verkligen vilja fortsätta  att leva i den tiden? Min farmor, mor och far och tre av mina älskade syskon är nu borta, men skulle jag verkligen vilja tillbaka till den tiden? Nej, jag tror ändå inte det.

I så fall skulle jag aldrig fått träffa Gunvor, min älskade hustru, våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Skulle jag verkligen vilja avstå från att träffa Gabriel, Ingemar, Malte och Kasper och så den lille, lilla ofödda, våra älskade barnbarnsbarn. Nej. Jag tror, att vår Herre ordnat det på bästa sätt. Jag har för mig att någonstans står det, när man frågar om när ”Den yttersta dagen kommer” och det verkar som om Jesus dröjer, så är det för att ännu fler, också våra barmbarnsbarn ska få vara med i himlen.

Ja, som ni ser har jag en massa underliga funderingar. Förmodligen har de inga betydelser. För i Christophe Galfards bok ”Universum i din Hand”, så  påstår han att man inte kan resa bakåt i tiden. Möjligen framåt.

 

 

Triumfkrucifix i Buttle kyrka från 1100-talet. Foto Wikipedia.

Det är på söndag septuagesima. Sjuttio dagar till påsk. Så nedräkningen har börjat till den största händelsen i historien, då Jesus Kristus besegrade döden på påskdagens morgon.
Dessförinnan är det långfredag med Jesu död på korset. Försoningens mysterium och varför Jesus måste Jesus lida och dö, för att vi ska få leva.

Jag förstår inte varför Jesus måste lida och dö. Varför han måste offra sig. Det är för mig en hemlighet. Jag har svårt att förstå alla offer som det talas om i Gamla testamentet, och alla lamm som slaktades som offer i templet även på Jesu tid.

Min mentor, om jag får kalla honom så, Erland Olson sa, om jag förstod honom rätt, att han hade inga problem med det.
Jag ser ofta naturprogram på TV. Hur det ena djuret dödar det andra, för att kunna leva. Var det månne detta som min vän Erland menade, när han sa, att han inte hade några problem med offren? Jag vet inte, men börjar ana att kanske var det detta han menade.

Går livet ut på att vi ska offra oss för varandra?

Enligt Johannesevangeliet dör Jesus på korset den 14 nisan samma tid som offerlammen slaktas i templet.

Försoningens mysterium. I kyrkan predikas det om att Jesus tar alla våra synder på sig, ända från de första människornas synd till våra dagar. Straffet för synden är döden. Döden på korset. Det sägs att Jesus Kristus dog för vår skull, för att vi ska få leva. En underbar tanke.

En gång när jag var på fortbildning i Soest i Tyskland gick jag till S:t Patrokli kyrka för enskild andakt. I kyrkan fanns ett slags krucifix där Jesus dignade under korset. Han släpade på korset. Plötsligt blev han levande för mig. Jag såg hur svetten rann på hans bröst, hur hans andhämtning var flämtande. Hans mun rörde sig, men jag hörde inte vad han sa. Jag tänkte bara: ”Stackare, släpar Du ännu på ditt gamla kors”.

Jag tänkte, att jag kanske somnat och nöp mig i armen. Jag gick en promenad runt kyrkan, för att övertyga mig om att jag inte somnat eller inbillat mig alltsammans. Synen var kvar. Gunvor och jag firade silverbröllop med att tågluffa genom Europa, för att så småningom fira vår silverbröllopsdag hos Birgittasystrarna i Rom. Ett av målen på vår resa var S.t Patrokli kyrka i Soest. Jag ville visa Gunvor vad jag sett i kyrkan. Väl där och när vi kommit in i kyrkan fann jag ett helt annat krucifix. Det var fult och groteskt och inte alls det jag sett. 

Försoningen mysterium. Det är vad budskapet handlar om i kyrkan närmaste tiden.

 

Häftigt gräl
Min svärfar kom att hamna i en väldig debatt om, när någon var född i socknen. Svärfar hade ett gott sifferminne och förde dessutom anteckningar om, när folk föddes och dog i socknen.

Vid ett tillfälle kom han alltså att diskutera med en annan om, när någon var född. Svärfar och den andre hade skilda åsikter och ett häftigt gräl uppstod mellan dem. Det gick så långt, att de ringde prosten Beijer, som hade hand om folkbokföringen. De ville, att han skulle se efter i kyrkoboken, när den här personen var född.

Det visade sig att Emil, så hette min svärfar, hade rätt.

Surmulet sa då den andre: ”De kan sta fail i bökar u”. (Det kan stå fel i böcker också.)

Det skulle man kunna kalla tjurskallighet, men faktum är, att han kunde haft rätt.
En gång för nu fyrtio år sen skulle jag som präst åka och uppvakta en, som fyllde 80 år i Levide församling på Gotland. Jag tog på mig prästskjortan och kragen och någon svart kostym och gav mig av för att uppvakta honom. Jag fann honom inte hemma, men fann honom arbetsklädd ute på en åker. Han påstod, att det stod fel i kyrkboken på en månad, så jag fick komma tillbaka en månad senare.

Så visst kan det ”sta fail i bökar u”.

Under hela mitt liv har jag tänkt på döden. Jag har haft upp emot ett tusen begravningsgudstjänster under mina fyrtiofyra år som präst. Jag trodde att jag förberett mig så gott jag kunnat, för att nu när jag blivit gammal lugnt kunna se fram emot min egen död. Därför blev jag förvånad, när jag i går kväll såg TV programmet ”Fråga doktorn”.

Någon hade ställt en fråga till doktorn om det kunde vara så, att man kunde få hjärtinfarkt och dö av oro. Brevskrivaren berättade att hennes far aldrig visade någon direkt oro, men hade kanske oroat sig för brevskrivaren, som varit mycket sjuk. Pappan hade dött i en hjärtinfarkt i 80 års  ålder.

Doktorn sa då, att stress kunde vara en orsak till hjärtinfarkt. Hon betonade också, att brevskrivaren absolut inte skulle känna någon skuld för faderns död. Han var ju ändå 80 år och hade levt sitt liv.

Mitt ängsliga hjärta slog då larm: ”Än jag då?”  ”Jag fyller 80 år nästa gång?” ”Räknas inte jag?” ”Är det Okej om jag dör?” ”Betyder jag inte något längre?”

Naturligtvis hade doktorn rätt. Det var ett bra svar hon gav, som befriade brevskrivaren från skuldkänsla.

Jag blev bara så förvånad över min reaktion. I Bibeln står det att vårt liv varar 70 år eller 80 år, om det blir långt. Jag har läst det många gånger och försökt acceptera det. Jag är uppe i den åldern nu, då många dör. Det är inte något konstigt med det. Men ändå…?

(Jag kanske har återgett berättelsen fel. Tagit den från vad jag kommer ihåg från TV programmet. Jag har absolut inget emot doktor Karin. Tycker hon är bra. Jag blev bara förvånad över min reaktion)

I dag den 25 januari 2022 var det ett strålande väder. Vi gick som vanligt en lång promenad i Furulundsskogen i Visby. Vi kom fram till Gråbo centrum och ställde oss mot väggen på COOP. Solen värmde och sken så underbart.

Jag kom att tänka på att ljuset, som nådde oss, hade varit på väg åtta minuter från solen, innan den nådde våra ansikten.

Är vi ute på natten kan vi under stjärnbilden Cassiopeja  med blotta ögat se en diffus ljuspunkt som är Andromedagalaxen. När ljuset från Andromedagalaxen når vårt öga har det varit på väg i två miljoner femhundratrettiosju tusen år. Det får en att fundera en del. (Kan ljuset bli begagnat?) Kan någon levande själ ha sett det förut  på vägen hit?

Vad ljus är, är svårt att förstå, för ibland yttrar det sig som en partikel och ibland som en vågrörelse.

I Första Moseboken finns några skapelseberättelser. I första kapitlet 3 vers står det att Gud sade: ”Varde ljus”, och det blev ljus.

Jag minns en samling för ”Daglediga” i Klinte församlingshem för drygt 40 år sen. Jag hade gjort ett ljud och bildband om rymden, som jag visade för de församlade. Efter att jag visat mitt bildband steg en äldre kvinna  (kanske upp emot 90 år) fram och läste utantill en fantastiskt vacker dikt av Zakarias Topelius  som han skrev 1852.

Vintergatan. text: Zacharias Topelius Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar, och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar, och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå, och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då. De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans, så saligt leende, som om ej död på jorden fanns. Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än, jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den? Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt; hon bodde i en annan sol och i en annan trakt. Och Salami så hette hon, och Zulamit var han, och båda älskade så högt och älskade varann. De bott på jorden båda förr och älskat redan då, men skildes åt av natt och död och sorg och synd också. Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro; de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo. Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem. Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem; tallösa världar, underverk av Skaparns visa hand, sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand. Och då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd, begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld; och då har Salami, som han, från randen av sin sol begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol. I tusen år så byggde de med omotståndlig tro, och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro, som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban och binder samman strand vid strand av rymdens ocean. Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt: »O Herre, se vad Salami och Zulamit ha byggt!» Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred: »Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.» Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var, de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar, den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår, som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår. Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt, har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro, var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Fotot taget någon gång på 1980 talet när jag var bataljonspastor på repmöten.

Trots att jag inte vet så mycket om storpolitik och försvar tycker jag mig ändå ha rätt att ge uttryck för mina funderingar.

Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig varit i slagsmål på riktigt, varken som barn, ungdom eller i vuxen ålder. Jag tillhör de räddhågade och ängsliga. Tycker om att vistas hos trevliga och vänliga människor. Gillar en fredlig tillvaro.

Jag känner oro för vad som håller på att hända mellan Ryssland och Ukraina. Kanske ett nytt världskrig bryter ut och där även vi på Gotland och i Sverige blir indragna. Jag är i dag 79 år och förstår att mitt liv närmar sig sitt slut, så för egen del är jag inte så ängslig. Men med tanke på hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn och deras familjer och vänner och vad som kan hända med dem om kriget kommer, då känner jag djupaste förtvivlan.

Tyvärr var jag ingen bra soldat, när jag gjorde rekryten och utbildades till pjäsgruppchef. Jag trodde inte på försvaret då. Tänkte att vi har ändå ingen chans, om vi blir anfallna av en stormakt. Så som många i dag ler, när de hör talas om att några soldater vaktar vår ö.

I dag skulle jag önska att vi hade ett starkt försvar och har svårt att förstå den stora förbandsnedläggningen som skedde år 2005.

Jag fick en bättre inblick i vårt försvar på 80- och 90- talen, när jag var bataljonspastor och senare även brigadpastor vid Fårösunds Marinbrigad.

Jag fick vara med på övningarna och se hur starkt försvaret var på norra Gotland . Det hade inte varit lätt för främmande makt att ta sig in där. 

Vi bodde några somrar i husvagn i mina syskons hage i något vi kallar ”Norrskogen”. Det gick ett hundratal får också i samma skog. Vi hade vår hund, Tanja med oss. Hon var en  blandning av bordercollie och spets och några andra hundraser. En morgon var fåren med sina lamm uppe hos oss vid husvagnen. Hunden Tanja morrade upp sig och försökte skrämma en tacka, som hade två lamm. Tackan tog sats och gav Tanja ”en dansk skalle”, så hunden snurrade flera varv och gav sig ylande därifrån. Tanja gjorde inte om det, utan tog stora omvägar, när hon fick se någon tacka.

Trots att hunden Tanja med mycket stor säkerhet kunde slitit strupen av fåret, gjorde hon inte det. Hunden hade lärt sig att tackan var aggressiv och beredd att försvara sig och sina lamm.

Nu önskar jag verkligen att Ryssland och Ukraina kan nå en fredlig lösning och att vi alla kan leva i fred.

 

Så heter filmen jag såg sent i går kväll. Den var lång och i mitt tycke mycket tråkig. Jag ville se den för filmen var väl en riktigt ”klassiker” på 60 talet med Anita Ekberg badande i Fontana di Trevi,

Jag fick inget sammanhang i filmen och förstod inte dess budskap eller vad den ville berätta. Det kan förstås bero på, att på TV var det också en handbollsmatch mellan Spanien och Sverige och jag växlade mellan programmen. Sista timmen såg jag enbart på filmen. När klockan närmade sig 23.30 ropade Gunvor från sängkammaren: ”Hur är det? Har Du somnat? ”Nej”, svarade jag: ”Jag ska bara se när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi, så kommer jag sen”.

Där satt jag framför TV n och tittade och tittade. Efter ytterligare en halv timme var filmen slut och ingen Anita Ekberg hade badat i någon fontän. Hon måste ha passat på när jag kollat på handbollen. Jag kände mig lurad och besviken.

Det hela påminde mig om något som hände på 1980 talet.
Anneli, vår dotter, som då var i tonåren sa till mig: ”I kväll pappa ska du se filmen som går på TV. Den är full av erotiska inslag”?

Jag tänkte, att det är nog bäst att se efter vad tonåringarna ser på för filmer. (det var i alla fall en bra ursäkt för att få se filmen).

Jag tittade och tittade på en av de sämsta filmerna jag någonsin sett. Väntade på de ”erotiska inslagen”. Filmen gick och inte ett enda erotiskt inslag fanns i filmen. Anneli, den spjuvern, hade lurat mig att se en helt ointressant film genom att säga att den hade gott om erotiska inslag.

Något av detta upplevde jag nu i går kväll med ”Det ljuva livet” också.

Nej, men i vänster axel.

Mors dag förra året kom sonen på besök, för att uppvakta sin mor. Jag kom då på, att han och jag kunde pröva att kasta varpa. Jag hade inte gjort det på tio år. Vi letade upp mina gamla stenvarpor och började kasta. Varpan var rätt så tung och jag tog i ordentligt för att nå fram till målet. 

Jag tappade balansen vid utkastet, och och för att få tillbaka balansen viftade jag till med vänster arm och det small till i axeln. Det gjorde väldigt ont, och hustru Gunvor ville jag skulle ringa akuten. Jag fick reda på att de röntgade ingen axel förrän ett halvt år hade gått. De ville pröva med sjukgymnastik först. 

Det kunde jag inte tänka mig för minsta rörelse gjorde enormt ont. Det gjorde inte ont när armen hängde rakt ner, men den minsta rörelse gjorde mycket ont.
Det gjorde så ont, när jag körde bilen att jag fick ”klättra” med fingrarna på ratten för att nå körriktningsvisaren. Det värsta var nattsömnen. Jag sov en halv timme i taget. Däremellan fick jag upp och gå med armen nedåt, för att så somna en halv timme igen, när värken släppt.

Det är nu upp emot åtta månader sen och lite bättre har det blivit, men det händer att jag ännu skriker till, när jag ska dra upp mjukisbyxorna. Gunvor sa att nu måste du göra något åt det. Du får gå till en naprapat eller något, för du kan inte ha det så här. Jag tror inte på det där, så jag vägrade. 

I går fick vi besök av Britta från Buttle. Hon skulle spela alfapet med Gunvor. Hon berättade, att hon läst om zonterapi och att det hjälpt henne. Hon ville pröva på mig. Jag trodde inte på det, men för att inte vara oartig, lät jag henne försöka. Hon började trycka på foten, en liten bit över vänster lilltå. (Jag hade ju ont i axeln och begrep inte varför hon tryckte på min lilltå.) Det gjorde i alla fall  ont på det ställe hon tryckte. Hon tryckte länge och väl, och till slut överlät hon tryckandet till Gunvor. Till slut stod jag inte ut med tryckandet längre.

Jag har dock sovit bättre i natt än på länge. Tycker till och med att jag är lite bättre i axeln. Kan det vara möjligt att det hjälper för axeln, när man trycker på ett ställe ovanför lilltån?

Kanske? Men stenvarpan får nog ligga kvar i ladugården ett slag till.

(Skolkort från Anga. Tredje och fjärde klass 1953. Kortet har ingenting med själva frågan att göra, men kanske ändå? Jag är för resten tvåa från höger i främre raden)

Det var för några kvällar sen. Gunvor och jag började se en film på TV som hette Julia och jag. Den var konstig och handlade om ångest och vilsenhet i tillvaron. De levde ett häftigt liv. Båda försökte att få ut så mycket som möjligt av sex, alkohol och narkotika. Julia blev en berömd sångerska och hon, som var jaget var en duktig fotograf. Julia hamnade på ett behandlingshem i tre månader, men firade detta med en ordentlig fylla, när hon kom ut.

Båda hade ångest och frågade vem de var. Julia frågade: ”Vem är jag? Vad är det för mening med mitt liv? Var är min plats i livet?

Trots att filmen var tung och innehållet eländigt, så blev Gunvor och jag sittande och såg den till slutet.

Jag tänkte efter att ha sett filmen, att de hade ändå en positiv syn på livet, som trodde att det fanns en mening med deras liv, att det fanns en plats just för dem, där de skulle passa in. De hade hoppet kvar att finna det de sökte.

Jag tänker på dem, som inte tror på att det finns någon mening med livet eller universum, eller vår existens över huvud taget . De som tror, att livet bara uppkommit av en slump, av en ren tillfällighet. I så fall är vi bara vilsna själar utan mening och mål, som driver runt i universum.

Jag väljer att, som i filmen Julia och jag, tro på att det finns en mening med våra liv. Att det finns en plats för mig, där just jag passar in. Även om det inte alltid är lätt att se meningen, så känns det ändå tryggt att tro på, att det finns en mening, även om vi inte kan se den just nu.