Min syster Bojan skrev en så fin dikt på gutamål som jag tycker passar så bra in just idag.
Bojan Larsson
Den här versen skrev jag för några år sen.
En vinter som aldrig blev nån vinter, förrän i slutet av februari
.Vårvintar
De var ei fibbavari, u int någ snåi u eis.
Nukk tykkt vör väl iblant ,de är konstut pa någ veis,
män kund int riktut vite um hostn dråig si kvar,
ellar um de alltraidu på väg mot ladingg var.
De regnede u blåste u akrar lag ei blåit.
Kveiar u,gräusvägar, var mest en lairu gråit.
De bleir nukk ingen vintar, u de är leik så bra.
för kyld u snåi u skottning, de är int mik u ha!
Vårn blai otulu, ha gynnede till slut,
me ti u sätt ut blommar, be husvägg u be knut.
Da vakknä Gubben Vintar u ruskede pa si.
” Va är de här ti gäres? Tror di di slippar mi?
U fast ja har försiv mi, så skall di nukk fa se,
va gamle Gubben Vintar ännu kan årke me”
Så han for stei ti Ryssland u samle eis u snåi,
u skjoted me kanonar, mot fastland u mot öi.
Vårn blai så laisi, skall mene blommar dåi?
Men soli greind u sägd att nukk tular di let snåi!
” ga du i sängg u lägg di, fast Vintan kan va vass,
så far han ändå gi si, nån gangg ei släut pa mass!
Själv har ja vart klainar u kännt mi matt u svag,
men kännar ja bleir starkare, nå för var nöiar dag.”
Vårn kräupt ei sängg u drog täkke yvar si.
” Da far du säkat luge, att snart du väkkar mi”.
Sunes blogg 