Sunes blogg

Ingrid Aronsson gav mig en gammal bok, skriven av John Nihlén. Den handlar bland annat om två präster i Eksta, Gustaf Kolmodin född 1755 och död 1831 och Fredrik Muckenhirn som var präst i Eksta vid John Nihléns besök 1920.

Jag tyckte det var intressant eftersom jag också varit präst i Eksta och bott i Eksta prästgård 1977 -1989.

(Det finns också många andra präster som man talade varmt om i Eksta. Alfvengren som var en så duktig predikant, att när det var gudstjänst i Eksta kyrka, så berättas det att det var hästskjutsar långt ner i ”Mellingskveiar”. En annan omtyckt präst var prosten Amér, som ännu bodde kvar i prästgården, när vi kom till Eksta. Jag fick hedersuppdraget att ha begravningsgudstjänsten för honom.)

Gustaf Kolmodin, kallades ofta för ”käre far”. John Nihlén skriver om honom: ” .. Husfadern gick dagen i ända med den stora snuggan i munnen, såg till jordbruk och trädgård, utövade sitt andliga kall och var en älskvärd och spirituell värd. Han föraktade  ingalunda ett gott bord, och kanske berodde prästhemmets goda rykte inte minst på den ovanligt rika tillgången på mat och dryck..”

Fredrik Muckenhirn, kallades för ”pater” av församlingsborna, enligt John Nihlén. Han hade varit katolsk präst, men övergått till den Lutherska läran och blivit präst i Svenska kyrkan. Vid mitt möte med de äldre av Ekstaborna berättade de att Muckenhirn hade lärt dem sju sakrament. Svenska kyrkan räknar dock bara två, dopet och nattvarden. (I bland räknas bikten som ett sakrament i vår kyrka också. ) Så jag misstänker att Muckenhirn inte helt lämnat den katolska tron. Han ömmade mycket för de fattiga. Klockaren Emil Larsson, som tjänstgjorde under Muckenhirns tid, berättade, att Muckenhirn  höll korta griftetal för de rika, men långa för de fattiga. Klockare Emil talade gott om Muckenhirn.

John Nihhén berättar i sin bok: ”..Två unga församlingsbor dog i lungsot. Deras två döttrar och husets gamlefar stod på bar backe. Det såg mörkt ut för dem. Då ingrep Pater och tog hem den stympade familjen till den rymliga prästgården. Han blev god vän med den gamle gubben och de gick omkring på ägorna och i prästgården i största sämja. Småflickorna erövrade i så hög grad prästens hjärta att han t o m ändrade sina ungkarlsvanor efter deras tider. En uppoffring som endast en ungkarl kan förstå hela vidden av.”

Den ene av de två flickorna hette Karin och jag träffade henne, när jag var präst i Eksta.
Fredrik Muckenhirn var ingen ungkarl. Han var gift två gånger. En av hans hustrur hette Elna Muckenhirn. Jag var med på hennes begravningsgudstjänst.

Erland Olson har skrivit en bok om Fredrik Muckenhirn.

Prosten Gustaf Kolmodin kallades av församlingsborna för ”Käre far”. Fredrik Muckenhirn kallades för ”Pater”.  Jag kallades av församlingsborna för ”Sune”. Tiderna förändras.

 

 

 

”..U snart skall neitar länggar var än dagar,
u kyld u snåi vör vait de kummar sen..”

(och snart skall nätter längre vara än dagar, och köld och snö vi vet det kommer sen..)
Citat från min syster Bojans dikt ”Vör takkar Gud.” Vill någon läsa hela så skriv i sök i min blogg: Vör takkar Gud.

Ja, höstdagjämningen är den 23 september i år. Nu blir dagarna allt kortare. I dag tog jag elcykeln och cyklade en sväng till Vänge. Jag ville ta ett foto av en nyplöjd åker, men jag kom lite för sent. Åkern var redan harvad, sådd och vältad. Jag ville också känna doften av nyplöjd åker, för jag minns från min barndom, när far gick bakom plogen som drogs av hästarna, Frej och Frigga, hur man kunde känna doften av de nyplöjda tiltorna.

September är lite av min favoritmånad. Kvällarna är ännu inte alltför kalla och stjärnorna lyser starka  i höstmörkret i Buttle.

Förr tyckte jag mindre bra om oktober och november. Jag tyckte det var något av mörkrets och  dödens och sorgens tid.
En bondhustru som jag talade med fick in mig lite på andra tankar. Hon ville dö i allhelgonatid. Hon tyckte det var en fin tid att dö i, för då hade det mesta av skörden mognat och bonden fick lön för sitt slit. Hon såg i naturen sitt eget liv som knoppats, blomstrat och vissnat ner. Hon var mogen för skörd och ville få sin lön i himmelen.
(Jag hade begravningsgudstjänsten för henne, men minns inte om hon dog i allhelgonatid och fick sin önskan uppfylld.)

En vis person har sagt om mörkret:
Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret.

Foto Sune Österdahl.

Jakten på Gud.

I TV går nu en serie som heter ”Jakten på Gud” Jag såg det senaste  programmet där en fysiker blev tillfrågad om hur han kunde tro på Gud. Han fick tag i ett löv. Visade det i närbild och sa, att tro vetenskap är absolut inga motsatser. Så visade han på lövet hur sinnrikt och vackert det var konstruerat. Han sa att nutidsmänniskan förlorat något av denna känsla av förundran

Jag känner så väl igen mig i honom. Det är just denna förundran, över skapelsen som jag känner, när jag tar en kvällspromenad i september här i Buttle. Då man ser en fantastisk stjärnhimmel, med Karlavagnen, Cassiopeia, Svanen, Andromeda galaxen med mera.

Något liknande förundran känner jag också, när jag ser våra gamla gotländska kyrkor från 1100 tal – 1300 tal med sina fantastiska valv. Jag minns från ett samtal på en fortbildningsdag för oss präster i början på 80-talet. Någon sa, att när det inte var gudstjänst i kyrkan, då var det bara en stenhög. Biskop Olof Herrlin, sa muttrande: ”Men har ni inte tänkt på, att även om man kommer till en kyrkoruin, så finns där något andligt över stenhögen.”

Jag måste hålla med honom. Jag tänker på att många av våra gamla gotländska kyrkor står där mitt på kyrkogården bland alla gravar. Jag tycker de förkunnar bara genom att de står där, evangeliet om att döden inte är slutet. Någonting fantastiskt väntar.

Jesus sa. ”Om dess tiga skola stenarna ropa”.

Det är också något att förundras över.

(Foto från en av Gotlands Tidningar 1989.)

En gammal österdahlare och –
två nästan nya österdahlare.

Vårt barnbarn Andreas har två barn. Gabriel och Ingemar. Barnen bor hos honom i Visby. Andreas läser till gymnasielärare i engelska och samhällskunskap och måste vara med på föreläsningar några dagar i veckan vid Uppsala universitet. Det innebär att farmor och farfar rycker in och är barnvakter. Det händer att de behöver hjälp några timmar då och då. Det är då vi får rycka in, Gunvor och jag.

Det här var en sådan dag. En härlig dag. Det var så roligt att vara med barnbarnsbarnen. De hade så mycket att berätta.

Vi gick och Ingemar, som är tre år, cyklade på sin trehjuliga cykel till farmor och farfars hus med en väldig fart. Det var en sån glädje, att få se honom skratta hjärtligt, när han rullade utför backen med benen utsträckta från tramporna. Jag kände mig varm invärtes.

Gabriel som är sex år och börjat förskoleklass hade förra gången vi var barnvakter ordnat en lek för faffa Sune. Han hade satt fram en stol, som jag kunde sitta på utanför deras lägenhet. Sen gav han mig några bollar som jag skulle försöka pricka i ett spann. Själv stod han med ett skaft till en fjärilshåv och skulle slå bort bollarna jag kastade, så att de inte skulle träffa hinken. Han lyckades slå bort nästan alla bollar jag försökte få i hinken. Jag har spelat mycket pingis, badminton och tennis och förstår att han har ett bra bollsinne. Jag önskar att han kan få vara med i Visby IBK, där vårt barnbarn, Jesper är lagkapten. Kanske kan han vara lagkapten så länge, att Gabriel får vara med i laget.

Det är en fröjd att få vara med de små, och att de kallar mig för faffa Sune.

 

 

 

 

har sina problem också.

Hörsel, syn och rörlighet blir sämre. En gammal dam i Eksta kallade det för ”avklädandet”. Detta att när man åldras förlorar man fler och fler av sina förmågor, som tidigare under åren var så självklara.

När hörsel och syn försämras är det lätt att man känner sig utanför. Man känner sig ”dum” och betraktas ibland som sådan också. Det är man dock inte. Även om man inte längre har så lätt att lära sig nya mobiltelefoner och all ny teknologi, som de unga har, så dum är man inte. Man har en stor livserfarenhet och , tror jag, något man kallar vishet.

Mycket av det man tyckte var intressant och viktigt förr, har inte längre samma betydelse.

Jag minns, när jag arbetade på länsmejeriet i Visby och bodde i Buttle, hur jag då körde som en galning med min Ford Zefyr, för att hinna hem och se VM matchen i ishockey mellan Sverige och Tjeckoslovakien. Det var i mars månad och isfläckar på vägen. I hög hastighet fick jag sex sladdar efter sig med bilen och det var ett under att jag inte hamnade i diket. Något sådant skulle jag inte utsätta mig för i dag. Visst tycker jag ännu om att se på idrott. Missar sällan någon av Visby IBK s hemmamatcher.  Barnbarnet Jesper spelar där, och det är som om jag själv är med på planen. Jag lever mig så in i matcherna att jag är med och sparkar och slår där på publikplats, så ingen vill sitta bredvid mig. Så ännu är det liv i ”gubben”.

Att åldras innebär också att man blir tröttare och kanske mer inåtvänd. Ibland tror kanske barn och barnbarn, släktingar och vänner att man inte älskar dem så mycket längre. Det handlar inte om det, utan om att man är trött. Kanske är det rent av ett sätt att förbereda sig för döden. (Jag träffade en man i Fjällnora för några dagar sedan. Han skulle fylla 90 år i vår. Vi samtalade om åldrandet. Han sa, att han såg fram emot himmelen. Han tyckte det skulle bli spännande, att få se hur det är där.)

Kanske är det naturens ordning som gör att vi åldringar förändras inför uppbrottet. Vi har i bästa fall gjort vad vi skulle. Barnen klarar sig själva och har inget behov av oss längre. Jag läste någonstans, att barn och släktingar ibland kan uppleva det jobbigt, när de märker, att den åldrande sluter sig inom sig själv och inte släpper  in dem i sitt liv som förut. Jag minns, av det jag läste, att det är en naturlig process som kan inträffa inför avskedet.

(Det kan tyckas att jag alltför mycket tänker på det här med åldrandet och döden, och det gör jag. Har nästan alltid gjort. Det innebär dock inte, att jag har någon dödslängtan. tvärtom. Glad för varje dag jag får leva. Vill bara försöka förklara varför jag förändrats. Jag tror det har med det där om höstlöven att göra.)

är inte så illa.

Gladiolusarna sjunger på sista versen. Blommorna vissnar nerifrån. Snart är alla blommor vissna och förpassade till komposten. Ännu så länge har gladiolusen några vackra blommor kvar och ger oss skönhetsupplevelser.

På samma sätt är det med oss människor. Vi föds, knoppas, blommar, åldras, vissnar och dör.

Jag är nu inne i åldrandets tid. Ska operera ett krokigt lillfinger den 28:e och det är ju tråkigt, men jag har nio fungerande fingrar och det är utmärkt. (sju fingrar och två tummar.) Trivs bra med att vara gammal.  Det är en tillvaro där de flesta kraven är borta. Man behöver inte gå till jobbet. Ligger så länge man vill om morgnarna. Kan se bra filmer på TV mitt i nätterna. Äter och dricker nästan vad man vill. Utan att behöva vara rädd för att få alla möjliga sjukdomar. Det är kört i alla fall. Utseendet spelar inte heller så stor roll, som det gjorde tidigare. ”Frissan” behöver man inte heller tänka på, för det finns inte så mycket hår kvar. Kraven på motion minskar också. Jag har inte sprungit efter en boll på många år. Det brände dock till ett ögonblick av längtan efter att få bli ung på nytt, när barnbarnet Jesper berättade, att han skulle i väg och spela ”paddel”. En blandning av squash och tennis. Då högg det till för ett ögonblick. Det skulle varit kul att få ge honom en match, för jag har spelat mycket badminton, pingis och tennis i mina dar, men så är det det där med ålderdomen.

På det stora hela har jag det bra som lite äldre.  Visst känns det konstigt att kroppen håller på att vissna ner och fler och fler funktioner försvinner. Det gäller då, att tänka på att det är otroligt mycket i kroppen som ändå fungerar. Ännu kan vi som gladiolusen ha några blommor kvar och som kan ge lyskraft.

Tänker på psalm 304:

Lär du mig skog att vissna glad
en gång som höstens gula blad…

Sigtunatiden.

Ebbe Arvidsson.   (Foto från nätet.)

Sjuttiosex år gammal håller jag på att sammanfatta mitt liv. Jag är oerhört tacksam för det liv jag fått leva. På ett sätt tycker jag mig vara född med ”silversked” i  munnen. (I dag har jag varit hos tandläkaren och betalat 33000 kronor för nya guldtänder i min mun.)

Skämt åsido. Uppväxt bland nio syskon på en liten bondgård. Gick i sjuårig folkskola. Läste just inga läxor, men fick bra betyg ändå. Läraren gick noga igenom vad vi skulle kunna till dagen efter. Jag kom ihåg vad han sagt och klarade mig bra på så sätt.

Vid 18 års ålder fick jag arbeta på Länsmejeriet i Visby. Ett mycket hårt arbete. Slutade efter några år och kom till Buttle stenbrott. Arbetet där bestod i att vi med slägga slog sönder kalkstenen i mindre bitar och lastade upp den sönderslagna stenen för hand på traktorflak.

Prosten Erik Beijer var kyrkoherde i Vänge pastorat där Buttle var en av församlingarna och han fick höra talas om att jag hade samlat några ungdomar och spelade pingis med dem. Han sände iväg, min hustru Gunvor och mig på en juniorledarkurs i Sigtuna. Väl där träffade jag rektorn Ebbe Arvidsson, för RKU: s ungdomsledarinstitut. Han berättade att det fanns en utbildning till ungdomssekretare på institutet. Jag blev intresserad och frågade om jag kunde få vara med. Han log och sa, att det fordrades att man hade ”studentexmen”. Då jag sa, att jag bara hade sjuårig folkskola, sa han, att om jag läste in grundskolekompetensen och lite till, så lovade han att jag skulle bli antagen till ungdomssekretareutbildningen. Han tog en risk och jag fick en chans att komma bort från stenbrottet. Hem och läsa. Jag kom in på en kurs, som ledde fram till grundskolekompetensen. Erland Olson hade efterträtt Ebbe Arvidsson som rektor på RKU. Jag skrev i min ansökan, att Ebbe Arvidsson lovat mig att komma in på ungdomssekretareutbildningen. Jag kom in. Sigtunatiden var fantastisk. Jag fick läsa mycket, men klarade mig bra, trots mina ringa förkunskaper.

Erland Olson skrev i sina memoarer något om, att jag var som en svamp som sög i mig av kunskaperna. Vi hade fantastiska lärare. Jag har i efterhand förstått att jag tog allt för mycket plats på lektionerna. Jag hade så många frågor. Lärarna gav sig tid att förklara och förklara.

Ebbe Arvidsson satt ofta uppflugen på katedern och undervisade. Jag lyssnade spänt till hans förklaringar om ”Gud i bibeln”. Aldrig en enda gång fick jag känna, att jag hade dumma frågor. Även om de var dumma, så kunde han få mig att tro, att mina frågor var intelligenta. Ja, jag stortrivdes på lektionerna. Vilka lärare vi hade sen: Erland Olson i Dogmatik. Ebbe Arvidsson i exegetik. Gunnar Weman i pedagogik. Gunnar var på den tiden pastorsadjunkt i Sigtuna. Senare blev han ärkebiskop. Carl Strandberg i kyrkohistoria, Karin-Maria Berglund i psykologi. Dessutom hade vi besök av Olof Hartman och Carl-Henrik Martling m.fl.

Inför teol.kanden i Uppsala påstod jag något om, att det var skillnad på ”Världsbild” och ”Världsåskådning”. Jaha, sa läraren: Det är Sigtunateologi du kommer med.

Jag blev sårad, för jag såg så mycket upp till min tid i Sigtuna och alla fantastiska lärare där.

I många år åkte vi, Gunvor och jag, alltid till Sigtuna när vi kom till fastlandet. Vi besökte RKU:s ungdomsledareinstitut  och Lekamannaskolan, Vi besökte också S:t Ansgars kyrka.

Sigtuna kändes i många år som  mitt ”andliga” hem. Nu är mycket förändrat och jag känner mig inte hemma där längre. Kanske inte så konstigt. Det här var , som så mycket annat, ”för länge sen”. (1967-1968)

 

Foto från Wikipedia

Agape

= kärlek som betyder
att älska människor oförbehållsamt, eller kärlek till eller från Gud.

Lagman Mikael Mellqvist skrev en insändare för någon vecka sen.
Han hade läst Fjodor Dostojevskijs bok: ”Brott och straff”. Han skrev i insändaren, att han tyckte det var en tråkig bok och föreslog en annan som var mycket bättre.

Jag läste Owe Wikströms bok: ”Sonjas godhet” i vintras. Owe Wikström är en av mina stora ”idoler”. Jag beundrar honom. I Sonjas godhet skriver Owe Wikström om, att han i sitt bibliotek har boken ”Brott och straff” och som han ofta återkommer till. Owe Wikström har varit professor i religionspsykologi, präst, psykoterapeut och han har skrivit många böcker.

Inspirerad av vad jag läste i ”Sonjas godhet” gav jag mig i kast med ”Brott och straff”. Blev förvånad över att Owe Wikström tycker boken är så värdefull att han återkommer till den gång på gång.

Jag håller med lagmannen om att boken är tråkig. Jag tror det var Jack London, som sa om ”Mormons bok”, att den var kloroform i tryckt tillstånd. Ungefär så upplevde jag också boken ”Brott och straff”.

Kan det vara skillnad på en lagmans sätt att se på boken: ”Brott och straff” och en professor i religionspsykologi och prästs sätt att se?

Jag vet inte, men boken ”Sonjas godhet” handlar om och bygger på Sonja Marmeladova, som förutsättningslöst ger ut sin kärlek till en mördare och bedrövlig man, som tvingar henne att prostituera sig för att mannen ska klara sitt uppehälle. Sonja är en rollfigur ur Dostojevskijs: ”Brott och straff”.

Jag funderar ibland över det här med evolutionen. Detta att det är den starke och den mest anpassade som överlever. Det borde innebära, tycker jag, att man tar för sig allt vad man kan av livets gåvor, utan hänsyn till någon annan. (Uttrycket ”Gå över lik” passar in.)

Det som förundrar mig är det här med agape – kärleken. Jag tycker inte den stämmer riktigt med evolutionstanken. Varför finns det personer, som utan tanke på sig själva, utan att vänta sig få något tillbaka, ger vad de har till andra. Detta som kallas agape . Den utgivande kärleken. Sonja Marmeladova i boken ”Brott och straff” är ett exempel på denna kärlek.

Foto Gunvor Österdahl. Hon tog bilden av mitt något ålderstigna öra. (Vågade inte ta från nätet för det där med upphovsrätten)

Gud eller evolutionen?

Jag har läst en del astronomi och är intresserad av vetenskapliga frågor.
Jag har läst så mycket, att jag förstår, att jag inte kan eller begriper så mycket av det jag läst.

Det jag dock förstår är att Gud ofta ersätts med ordet evolution. Jag såg på TV för några kvällar sen, om örats fantastiska konstruktion. Hur fiskar var de första som hörde ljud. De befann sig i vatten. När fiskarna blev djur blev det problem med hörseln, eftersom de inte längre befann sig i vatten. Evolutionen ordnade det med hammare och stigbygel.

Ateisterna säger att det finns ingen Gud. De tror istället på evolutionen. Carlo Rubbia, en nobelpristagare i fysik sa ungefär, att det ser ut som om det finns en mening bakom det som sker.

Min fråga är då: ”Om nu alltsammans, hela vår värld tillkommit av en slump, vi är stjärnstoff  o.s.v,  varför strävar då livet efter att utvecklas?”

Vem bryr sig om i fall det inte skulle bli någon utveckling?

Ja, jag var ateist i min ungdom. Blev räddad genom ett mirakel och kom till tro på att det finns en Gud, men mina ateistiska frågor finns alltjämt kvar och det verkar som om jag alltid får arbeta med dem.

Det är möjligt att jag söker svaret på om Gud finns på fel ställen. Jag söker bland vetenskapsmännen. Jag söker skapelsens Gud. Finner jag honom inte i skapelsen faller också mycket annat i ”min tro”.

I fem år har jag läst teologi vid Uppsala Universitet och tagit min teologie kandidatexamen och det finns teologiska seminarier och fortbildningsdagar jag skulle kunna gå på.
Problemet för min del är att de ställer inte samma frågor som de jag har. Jag går dock i kyrkan varje söndag och hoppas en dag komma till tro. Kanske måste jag med en av bibelns män en dag säga: ” Herre, Jag tror, hjälp min otro”.

 

Foto Martin Österdahl

I många kulturer (kanske alla) har det funnits så kallade övergångsriter
Vid ett barns födelse och namngivning.
Vid övergång från barn till vuxen.
När man funnit en partner och flyttat samman.
När någon dött.

 Kanske finns inte de behoven längre. Det finns dock borgerliga dop, konfirmationer, vigslar och begravningar, så kanske behöver också vi i vår sekulariserade tid riter vid viktiga händelser.

Jag skall ha en kyrklig begravningsgudstjänst på torsdag och behöver få reda på den avlidnes dopnamn. Jag tror det är viktigt, så Gud vet vem jag talar om. (Han vet förstås ändå, men ändå.)

Övergångsriter

Jag tror, att Gud i dopet kallar den som skall döpas vid namn. Jag vet att många reagerat på att kyrkan inte skall vara någon namngivningsceremoni, men Gud kallar genom prästen den döpte vid namn. Vi präster inleder gudstjänsten med: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Alltså kallar Gud barnet vid namn. (Naturligtvis känner jag till att dopet är mer än så. Svenska kyrkans lära är, att när vi döps dör vi med Kristus och uppstår med honom och får del av det eviga livet. Vilket innebär, att döden för den som döps egentligen inte existerar, utan den döpte lever vidare tillsammans med Kristus, eftersom han/ hon sammanfogats med Jesus Kristus i dopet.) Förstår därför inte det där som står om ”Den vita stenen”. Då vi ska få veta vårt riktiga namn. Vårt riktiga namn måste ju vara det som uttalades i dopet?

Det är därför jag tycker det är så viktigt att få reda på vad personen heter och kan överlämna henne/honom vid överlåtelsen i begravningsgudstjänsten.

Övergången från barn till vuxen.
Konfirmationen.

Den kanske inte är så viktig längre. Kyrkans konfirmation är när ungdomar är 14-15 år. De bekräftar då sitt dop enligt kyrkans ordning. Det finns också borgerliga konfirmationer, men vad de bekräftar vet jag inte. Kanske att de blivit vuxna.

Förr kom ungdomar ut i arbetslivet, när de var 14-15 år. Nu är det kanske först efter gymnasiet de flyttar hemifrån. Kanske skulle ”övergångsriten” flyttas fram till den åldern?

Många flyttar, träffar en partner och flyttar ihop.
Kanske behövs inte ”riten” längre. Förr, när jag flyttade samman med hustrun var det inte tal om, att vi skulle få bo ihop utan att vara gifta. ( Vi har varit gifta i 55 år den 15 aug , så det var väl inte så dumt.)

Hur gör de unga, när de inte vet, när de firar silverbröllop och guldbröllop? De kanske räknar, när de flyttade samman? Vad vet jag? Det är andra tider och man ska inte döma.

Döden

Ända sen 1100-talet har det funnits kristna begravningsgudstjänster i vårt land. Kristna har begravts i öst-västlig riktning ända sen dess, för att de ska vid uppståndelsen se Jesus Kristus, när han kommer som uppståndelsens sol i Öster.

Nu finns det borgerliga begravningar och det finns också något som kallas för ”direktare”. De som utan någon ceremoni direkt gravsätts från krematorium och bårhus.

 

Ja, man har sina funderingar………