Att åldras

är inte så illa.

Gladiolusarna sjunger på sista versen. Blommorna vissnar nerifrån. Snart är alla blommor vissna och förpassade till komposten. Ännu så länge har gladiolusen några vackra blommor kvar och ger oss skönhetsupplevelser.

På samma sätt är det med oss människor. Vi föds, knoppas, blommar, åldras, vissnar och dör.

Jag är nu inne i åldrandets tid. Ska operera ett krokigt lillfinger den 28:e och det är ju tråkigt, men jag har nio fungerande fingrar och det är utmärkt. (sju fingrar och två tummar.) Trivs bra med att vara gammal.  Det är en tillvaro där de flesta kraven är borta. Man behöver inte gå till jobbet. Ligger så länge man vill om morgnarna. Kan se bra filmer på TV mitt i nätterna. Äter och dricker nästan vad man vill. Utan att behöva vara rädd för att få alla möjliga sjukdomar. Det är kört i alla fall. Utseendet spelar inte heller så stor roll, som det gjorde tidigare. ”Frissan” behöver man inte heller tänka på, för det finns inte så mycket hår kvar. Kraven på motion minskar också. Jag har inte sprungit efter en boll på många år. Det brände dock till ett ögonblick av längtan efter att få bli ung på nytt, när barnbarnet Jesper berättade, att han skulle i väg och spela ”paddel”. En blandning av squash och tennis. Då högg det till för ett ögonblick. Det skulle varit kul att få ge honom en match, för jag har spelat mycket badminton, pingis och tennis i mina dar, men så är det det där med ålderdomen.

På det stora hela har jag det bra som lite äldre.  Visst känns det konstigt att kroppen håller på att vissna ner och fler och fler funktioner försvinner. Det gäller då, att tänka på att det är otroligt mycket i kroppen som ändå fungerar. Ännu kan vi som gladiolusen ha några blommor kvar och som kan ge lyskraft.

Tänker på psalm 304:

Lär du mig skog att vissna glad
en gång som höstens gula blad…