Att åldras 2

har sina problem också.

Hörsel, syn och rörlighet blir sämre. En gammal dam i Eksta kallade det för ”avklädandet”. Detta att när man åldras förlorar man fler och fler av sina förmågor, som tidigare under åren var så självklara.

När hörsel och syn försämras är det lätt att man känner sig utanför. Man känner sig ”dum” och betraktas ibland som sådan också. Det är man dock inte. Även om man inte längre har så lätt att lära sig nya mobiltelefoner och all ny teknologi, som de unga har, så dum är man inte. Man har en stor livserfarenhet och , tror jag, något man kallar vishet.

Mycket av det man tyckte var intressant och viktigt förr, har inte längre samma betydelse.

Jag minns, när jag arbetade på länsmejeriet i Visby och bodde i Buttle, hur jag då körde som en galning med min Ford Zefyr, för att hinna hem och se VM matchen i ishockey mellan Sverige och Tjeckoslovakien. Det var i mars månad och isfläckar på vägen. I hög hastighet fick jag sex sladdar efter sig med bilen och det var ett under att jag inte hamnade i diket. Något sådant skulle jag inte utsätta mig för i dag. Visst tycker jag ännu om att se på idrott. Missar sällan någon av Visby IBK s hemmamatcher.  Barnbarnet Jesper spelar där, och det är som om jag själv är med på planen. Jag lever mig så in i matcherna att jag är med och sparkar och slår där på publikplats, så ingen vill sitta bredvid mig. Så ännu är det liv i ”gubben”.

Att åldras innebär också att man blir tröttare och kanske mer inåtvänd. Ibland tror kanske barn och barnbarn, släktingar och vänner att man inte älskar dem så mycket längre. Det handlar inte om det, utan om att man är trött. Kanske är det rent av ett sätt att förbereda sig för döden. (Jag träffade en man i Fjällnora för några dagar sedan. Han skulle fylla 90 år i vår. Vi samtalade om åldrandet. Han sa, att han såg fram emot himmelen. Han tyckte det skulle bli spännande, att få se hur det är där.)

Kanske är det naturens ordning som gör att vi åldringar förändras inför uppbrottet. Vi har i bästa fall gjort vad vi skulle. Barnen klarar sig själva och har inget behov av oss längre. Jag läste någonstans, att barn och släktingar ibland kan uppleva det jobbigt, när de märker, att den åldrande sluter sig inom sig själv och inte släpper  in dem i sitt liv som förut. Jag minns, av det jag läste, att det är en naturlig process som kan inträffa inför avskedet.

(Det kan tyckas att jag alltför mycket tänker på det här med åldrandet och döden, och det gör jag. Har nästan alltid gjort. Det innebär dock inte, att jag har någon dödslängtan. tvärtom. Glad för varje dag jag får leva. Vill bara försöka förklara varför jag förändrats. Jag tror det har med det där om höstlöven att göra.)